Mats Björnsson: Visionen om en annan och mer modern skola

Hur elever och lärare arbetar i skolan är inte något hett ämne i skoldebatten. Ändå vet vi hur mycket det påverkar både elevernas lärande och hur de formas som människor. Mats Björnsson diskuterar detta och ställer några frågor i den här artikeln. Dominerar fortfarande en katederundervisning där eleverna lyder och lyssnar? Eller har den ersatts av att eleverna arbetar individuellt med givna uppgifter? Och vilken roll spelar ett mer varierat arbetssätt där både elever och lärare har aktiva och självständiga roller? Vi hoppas att ni läsare tar upp tråden och ger era svar på frågorna.  (red)

Idag pågår en diskussion om en skola som befinner sig i utförsbacke. En del larmar om att den inte klarar sina sociala uppgifter, andra om elevernas sjunkande kunskapsnivå. Det sistnämnda ska ha hänt de senaste decennierna, men många hyser idén att det började under första halvan av 90-talet. Till stöd för det finns analyser av elevresultat i en rad internationella mätningar. Placeringen i tid beror också på den ”samhällsberättelse” man ansluter sig till.

Om man ser slutet av 80-talet som en tid då Sverige slog in på nyliberalism, avreglering, marknadsanpassning och större sociala skillnader så passar en viss berättelse om när skolan började halka utför. Men även i ett mer partipolitiskt perspektiv kan det vara lämpligt att förlägga starten av ”förfallet” till en viss tidpunkt. Kring 1990 skedde onekligen en kraftig decentralisering i och med att kommunerna fick ansvar för skolan. 1992 infördes bestämmelser som blev början till en makalös friskoleexpansion. Åter andra vill hävda att det är decennier av ”flumpolitik” (s-märkt) som varit till skada för skolan och elevkunskaperna. Det kan vara svårt att vara precis när man vill få bilden att hänga ihop, för den gör väl det, eller?

En tes som läggs fram för att förklara de sämre resultaten i de internationella kunskapsmätningar handlar om hur man kommit att arbeta i skolan. Mer av ”eget arbete” och ”eget ansvar” sägs ha ökat starkt i sättet att bedriva undervisning. Lärarens genomgångar och förhör i helklass påstås ha tonats ner till förmån för instruktion och utdelning av uppgifter som eleverna i grupp eller enskilt ska arbeta med. Men en djupare bild av vad det egentligen handlar om, vad för ”eget ansvar” som kommit att gripa omkring sig och vilka alternativen är har till stor del uteblivit. Skolverket skriver i sin genomgång av frågan i rapporten Vad kan förklara resultaten i grundskolan? (sid 212-214):

Att lärarna i linje med dagens läroplan vill utveckla elevernas inflytande i NO-undervisningen, har medfört mer av smågruppsarbete och eget undersökande. Det är dock inte givet att detta gynnar elevernas lärande och förståelse av det  naturvetenskapliga innehållet. Många studier visar tvärtom på en problematik med att eleverna lämnas att på egen hand söka information eller dra slutsatser utifrån gjorda laborationer och undersökningar. Eleverna behöver mer lärarstöd för detta än de faktiskt får.

… en hög andel individuellt arbete tycks medföra lägre grad av engagemang i skolarbetet från eleverna. Eleverna kommer helt enkelt i mindre kontakt med lärares omedelbara undervisning. Enligt Vinterek visar forskningen på samband mellan en ökad andel eget arbete och att eleverna uppnår sämre studieresultat.

… konstaterar en fortsatt utveckling i riktning mot mer individuellt arbete i grundskolan… att elever med svårigheter att ta ansvar och koncentrera sig blir förlorare vid den typen av arbete.

Enligt Skolverket är den samlade bilden dessutom i de undersökningar som granskas, att undervisningen i läsning och skrivning i stor utsträckning är baserad på individuellt arbete och att ansvaret för elevernas lärande därmed hamnar hos dem själva, i de tidiga årskurserna särskilt hos deras föräldrar.

Så här ser en bild av dagens undervisning ut. Jag har inte underlag för att ifrågasätta den bilden men vill problematisera den. Hur stark är denna tendens till eget arbete? Vad innebär den, egentligen? Har lärare en masse övergått till detta sätt att undervisa? Och varför? Samt inte minst: Vad blir konsekvenserna, om det nu skett?

Jag måste alltså erkänna att jag känner mig något förbryllad av diskussionen. Kanske också litet misstänksam. På 70-talet upplevde jag mig ingå i någon form av ganska stor (nåja) kollektiv rörelse som hade som ideal att skolan behövde radikalt förändras. Vi 40-talister upplevde oss har gått i en skola där läraren stod i katedern mesta tiden. Hon eller han var en självklar auktoritet om än inte alltid auktoritär. Som elever förhöll vi oss mest reaktiva i våra bänkar och gjorde för det mesta de uppgifter som förelades oss.

Diskussionen på 60- och 70-talen gick ut på att vår kapacitet utnyttjades mycket litet i skolan och att vi vandes vid att följa vad andra sagt mer än att tänka självständigt. Idén om att det måste finnas en mer skapande och engagerande och mindre passiviserande skola flätades samman med en mängd olika pedagogiska strömningar från Dewey till Freire och Illich. Det fanns en djupt känd övertygelse om en möjlig bättre skola med mer elevansvar och, om man så vill, självständigt arbete som man också kunde känna stolthet över. En variant av den synen var den alternativa gymnasieutredningen i slutet av 70-talet (DAG) som byggde på idén om en mer praktiskt orienterad skola för alla.

Skolans praktik syntes dock under lång tid svårflirtad. Mats Ekholm gjorde flera studier som pekade mot att det inte hade hänt så mycket med arbetsformerna i skolan mellan 70-talet och 90-talet. På 80-talet dök det emellertid upp en fristående gymnasieskola i Kooperationens regi som byggde just på att eleverna skulle ta ett helt annat ansvar för sina studier och genomgående arbeta i projekt. I slutet av 90-talet hade det börjat formera sig grupper av fristående skolor på grundskolnivå som arbetade efter liknande linjer.  2010 sägs det alltså att ”eget arbete” är en stark trend i våra skolor, inte minst på de lägsta stadierna.

Vad är nu problemet med allt detta? Mitt problem är att jag är mycket osäker på vad denna nya praktik närmare innebär och fr.a. konsekvenserna av den. Vilken skolvardag svarar den mot? Är den ett svar på resursneddragningar? Om den nu brett börjar ses som något negativt för lärandet och kanske särskilt för lärandet hos dem med de största skolproblemen och den minsta skolmotivationen, finns det då inte en uppenbar risk att allt detta som heter ”eget ansvar”, ”arbete i projekt” och ”självständigt arbete” buntas ihop och förklaras vara misslyckat? Eller har de debattörer rätt som dömer ut dessa tendenser som ”flum” som möjligen passar dem med goda skolförutsättningar och ser en lärarroll à la tidigt 60-tal som ideal? Jag känner på mig att det kan komma att kastas ut en hel del barn med det badvattnet.

(Mats Björnsson är ämnesråd på Utbildningsdepartementet)

7 Comments on “Mats Björnsson: Visionen om en annan och mer modern skola

  1. Något entydigt svar på frågan vilken pedagogik eller undervisningsmetod som är att föredra i dagens grundskola finns utifrån mina erfarenheter inte. Således finns varken någon ”frälsningsväg” eller ”vises sten” i detta sammanhang (se Marton m.fl., 1987, s 166). Erfarenheterna visar dessutom att det i skolundervisningen saknas inslag av analys, reflektion, kritiskt tänkande, värdering av källor som leder till större ämnesförståelse och mer insiktsfullt lärande.

    Vägen mot livslångt lärande handlar om att hjälpa elever att söka, finna och förädla information till kunskap. Min personliga uppfattning (se länken http://svenstefjorg.mono.net/) är att detta är en process som bäst äger rum i en social kontext dvs där elever i samverkan söker svaren på egenhändigt formulerade problem. I egen tappning har denna process karaktäriserats som ”ett lärande arbetssätt” som finns beskrivet i Human IT nr.1/2000 (se länken http://etjanst.hb.se/bhs/ith/1-00/ss.htm).

  2. Visionen om en annan och mera (post)modern skola

    Jag arbetar på en skola som försöker undersöka vad en skola kan bli. Det är en ödmjuk hållning till barn/elever, pedagoger, lärande och skolans uppdrag. I en modern skola eller egentligen i en postmodern skola finns det en idé om att ingenting är tvärsäkert. Vi kan inte längre använda oss av ett programtänkande där allting redan är förutbestämt. Det är att arbeta mot både eleverna och den verklighet vi lever i. Tiden är förbi när läraren ensam kan och vet allt. För mig är det inte flum utan ett kritiskt förhållningssätt, där lärarna aktivt undersöker frågorna vad, hur och varför.
    Världen är inte längre svart/vit(om den nu någonsin varit det). Varken katederundervisning eller individuellt arbete är lösningen. Det är variation vi måste sträva efter, men efter fler sätt än dessa två. Att skapa meningsfulla situationer; där teori kopplas till praktik, där barns och elevers olika erfarenheter och kunnande tas tillvara, där strategier att lära erövras i praktiken, där skapande ämnen används för att ta in och uttrycka förståelse om världen.
    Kort sagt en skola som utmanar både synen på kunskap, ämnen och lärarens roll.
    Margarethaskolan i Knivsta startades av föräldrar som ville ha en annan skola än den de själva hade gått i. De hade en önskan om att barnens kompetenser skulle tas tillvara. Att skolan inte bara skulle se barnen (som det ofta heter) utan att barnen också skulle bli lyssnade på och bli tagna på allvar.
    Skolan är inget individualistiskt projekt där var och en sköter sig själv utan en mötesplats för demokratisk medborgarfostran och kunskapsskapande. Skolan behöver hitta former för att förena dessa två uppdrag. Skolan ska vara en plats och en tid som har ett egenvärde, inte i-väntan-på framtiden. Då kan inte demokratin ”övas in”. Den måste levas!
    Vi kan inte vända tillbaka till katederundervisningen utan måste utveckla nya sätt att arbeta tillsammans lärare och elever. Att arbeta i projekt, att få ta eget ansvar, att arbeta individuellt, att arbeta med lärobok, att arbeta med ”100 språk”, att lyssna på läraren, att lyssna på varandra, att visa varandra, att reflektera över sina och kompisarnas lärande, att ge respons, att ifrågasätta, att söka kunskap på egen hand och i grupp, listan måste göras lång.
    Det finns inte ett sätt men det är i skolorna skolutvecklingen ska ske. Vi behöver utveckla skolan inifrån. Vi behöver kollegial reflektion, handledning, nätverkande. Vi behöver ett ökat samarbete mellan universiteten och skolpraktiken. Varför inte låta skolorna föreslå ämnen till uppsatser och avhandlingar. På vår skola skulle vi välkomna ett samarbete kring hur man värderar/utvärderar det som inte så lätt gör sig mätbart, t.ex. demokratifostran!
    Erika Björklund
    Pedagogista, grundskollärare och kurslärare i didaktik

  3. Det kändes upplyftande att läsa Erika Björklunds kommentar! Diskussionen om arbetssätten i skolan liknar annars alltför ofta en intellektuell gyttjebrottning. I hopp om att i någon mån kunna reda ut begreppen vill jag här återge några utgångspunkter för diskussionen.

    Målen/ Arbetssätten. Det finns mål för skolan av vitt skilda slag. Att man inte kan nå målen att lära sig simma eller cykla genom att lyssna på en lärare eller läsa en instruktion är uppenbart. Det krävs helt andra inlärningssituationer som är anpassade till målet. Men hur är det med skolans mål att eleverna ska lära sig att ta ansvar, att kritiskt granska, att skapa kreativt, att samarbeta, att tillämpa kunskaper, att vara solidarisk och empatisk osv. Behöver man inte använda inlärningssituationer som anpassas till dessa mål? Är det inte så att man lär sig ta ansvar genom att få ta ansvar? Att man lär sig att samarbeta genom att samarbeta? Att man lär sig tillämpa kunskaper genom att få tillämpa kunskaper? Att man lär sig bli kritisk och kreativ genom att sättas i situationer där man kan öva upp dessa egenskaper.

    Att eleverna inte kan nå dessa mål enbart genom att lyssna till en lärare är uppenbart. Det krävs andra inlärningssituationer, såsom grupparbeten, fältstudier, rollspel, projektarbete,
    diskussioner, intervjuer osv. Det vill säga vad man kallar alternativa eller självständiga arbetssätt. Genom lärarens ”kunskapsförmedling” kan eleverna lära sig faktakunskaper och olika samband, som orsak – verkan osv. Men detta kan eleverna också i stor utsträckning lära sig genom självständigt arbete. Däremot kan de inte nå de ämnesövergripande målen för skolan genom lärarens ”kunskapsförmedling”.

    Det är mindre begåvat att generellt påstå att det ena arbetssättet, det lärarledda eller det självständiga, är bättre än det andra. Man kan däremot säga att ett visst arbetssätt är mera relevant för ett bestämt mål än andra.

    Arbetssättet/Tillämpningen. Katederundervisningen har tusenåriga vanor. De självständiga arbetssätten är förhållandevis nya. De lyftes fram i 1980 års läroplan efter decennier av utprövningsverksamhet. De mötte hårt motstånd från lärare, som inte ville ändra sin lärarroll och från reaktionära krafter utanför skolan. För att kunna leda ett självständigt arbete behöver läraren en inskolning i arbetssättet. Genom det aggressiva motståndet mot de nya arbetssätten kom inskolningen i dem i lärarutbildning och lärarfortbildning av sig. Inte heller utvecklades det några hjälpmedel för dessa arbetssätt. Följden av detta har jag åtskilliga gånger kunna konstatera vid mina besök som metodiklektor i skolorna.

    Val / Genomförande av arbetssätt. Det jag till exempel ofta har sett är att man valt att sätta elever i grupp för att gemensamt lösa uppgifter som inte är lämpade för grupparbete. Uppgifter som varken kräver eller vinner på interaktion i grupp. Uppgifter som eleverna med fördel kan lösa genom individuellt arbete med lärarstöd. Följden blir då lätt att eleverna bara stör varandra, att några jobbar, andra slappar.

    För att på ett bra sätt kunna genomföra ett projekt eller grupparbete krävs en rad beslut av läraren. Hon ska välja eller utforma uppgifter, välja eller utforma informationskällor, utforma direktiv, bestämma tidsdisposition, motivera och hjälpa elever, sätta samman och placera grupper, lösa konflikter osv. Hon ska planera arbetet och sedan genomföra det. Vid analysen efter arbetet finner vi ofta att det gått mindre bra därför att hon kan ha fattat mindre genomtänkta beslut i något led eller att hon genomfört besluten på ett mindre bra sätt.

    Att kunna fatta och genomföra bra beslut i undervisningen utgör kärnan i lärarprofessionalismen. Därför är det beklagligt att detta det viktigaste momentet inte heller ingår i den nya lärarutbildning, som nu sjösätts.

    Det är också beklagligt att skolverket dömer ut relevanta arbetssätt genom att man inte kan skilja på arbetssättet och tillämpningen av det i sina undersökningar.

    Det är också beklagligt att det arbetssätt som nu förordas från högsta ort är lärarens kunskapsförmedling. Jag har satt detta ord inom citationstecken ovan eftersom kunskaper inte kan förmedlas. Läraren kan ge eleven informationen men för att den ska leda till kunskap krävs att eleven vill och kan ta den till sig. Det är skillnad på utlärning och inlärning.
    Problemen med elevers kunskapsbrister beror i mycket liten utsträckning på brister i lärarens ämneskunskaper men i desto större utsträckning på brister i elevernas motivation och förmåga att ta till sig kunskapen. För elevernas motivation spelar det stor roll om arbetet varieras och om de får möjlighet att vara aktiva och delaktiga. Dessutom krävs att de får framgång i studierna och slipper bli utsorterade genom betyg, men det är en annan historia.

  4. Pingback: Katederundervisningen och eget arbete « Tysta tankar

  5. Mina erfarenheter och tidiga minnen från 70talet är att jag kände mig maktlös inför den programmering,som vi lärare utsattes för.Det var den behavioristiska människo-och samhällssynen som styrde undervisningen. Läraren inkompetensförklarades och även eleverna.Som lärare skulle man vara en god handledare för de förproducerade läromedelspaketen.
    Som lärare lärde man sig att det lönar sig inte att tänka själv. Det var läromedlens lärarhandledningar som styrde:Grundbok,övningsbok och allehanda andra hjälpmedel s.s. dias.filmer och böcker.Eleverna läste, fyllde i, reproducerade och repeterade till proven. All undervisning skedde i klassrummet. Med de heltäckande läromedlen behövde man inte gå till biblioteket,gå ut i skogen eller på ängen eftersom skogen och ängen fanns i läroboken.Eleverna lärde sig att memorera de kunskaper som skulle komma på provet. I klassrummet var det ordning och reda,lågmält och behagligt.
    Detta arbetssätt resulterade i okunniga elever som inte kunde skriva eller formulera något själva.
    – Har du Sydamerika i läxa och ni har prov imorgon?
    -Men lilla gumman vi måste ju prata om Sydamerika. Du kommer väl ihåg morbror Karls spännande berättelser från Amazonas?
    -Nej, det ställer jag inte upp på. Vi ska bara kunna svara på de frågor som står under stycket.Bara dom kommer på provet! Nu går jag.
    Så kom 80talet och det blev en reaktion och ett uppvaknande. Det visade sig att eleverna lärde sig inte
    att läsa eller skriva utifrån dessa heltäckande läromedel.
    Lgr80 reagerade mot denna passiva kunskapssyn och. förordade en aktiv människosyn där eleven är aktiv kan och vill söka kunskap.
    Forskning om kommunikation och språk, om mänskligt beteende och om skolkulturer pågick och i kommunerna fanns möjligheter att arbeta med utvecklingsarbeten som väckte frågor, skolor
    visade sin verksamhet för kolleger och nätverk bildades.
    Det var en tid då det fanns möjligheter att ställa frågor om vad skolan skall vara till för. Alternativa
    synsätt på undervisning diskuterades.Freinet.Montessori.Piaget,Rudolf Steiner,Freire,Dewey.
    Aktiv skola bildades och nya perspektiv på vad skola är och kan vara satte igång kreativa ideer
    och samtal om undervisning.
    istället för en syn på eleven som passiv mottagare av kunskap, anpassning, programmering och kontroll
    konstaterade man nu att ” människan är aktiv, kan och vill söka kunskap”.
    Eleven är inte 0ställd. Eleven bär med sig kunskaper och erfarenheter, som måste användas i undervisningen. Människan kan tänka och reflektera även om man är mycket liten.
    Så får vi en läroplan som focuserar barns föreställningar och erfarenheter och att man som pedagog
    alltid måste utgå från vad eleven vet, kan och förstår och från de föreställningar som eleven har om sin omvärld.
    Pedagogiska gruppen vid Lunds universitet visade genom sin forskning skönlitteraturens betydelse i undervisningen. Hur texters innehåll kan hjälpa elever att få syn på sig själva och sin omvärld.
    Genom erfarenhetsseminarier inbjöds lärare att diskutera undervisning utifrån ett samhällsperspektiv
    och erfarenhetsperspektiv. Olle Holmberg, Lars-Göran Malmgren och Jan Thavenius var några av de
    drivande inom gruppen.För mig och andra har pedagogiska gruppens erfarenhetsseminarier varit av-
    görande för min utveckling som lärare.
    Insikten om vikten av samtal och diskussioner om vad vi håller på med och varför är centralt om en skolutveckling skall ske.
    Så kom 90talet. Kunskaper,erfarenheter och insikter om den psykosociala miljöns betydelse som
    utvecklats under 80talet avstannade.Allt onödigt rationaliserades bort så som skolvärdinna och vaktmästare.
    Det var inte längre viktigt för skolledare att elever och personal mådde bra och var delaktiga i beslut.
    Det viktiga och synliga var budgeten. Man var en bra skolledare om budgeten var i balans.
    Lärare protesterade utan resultat. Skolan kommunaliserades. Lokala politiker och tjänstemän tog över.
    Lärare hade det för bra. Nu skulle det bli ordning och reda. Det infördes kontroll av lärares tjänstetid.
    Det visade sig att lärare använde våld i undervisningen. I media uppmärksammades händelser där lärare,som var älskade av sina elever, blev uppsagda på grund av att de tagit eleven i nacken och fört ut dem från klassrummet då de störde undervisningen och inte rättade sig efter lärarens tillsägelser.
    Föräldrar till bråkstakarna som anmälde läraren blev uppmärksammade. Lärarens status sjönk.
    Eleverna tog över. Det blev omöjligt i många klasser att undervisa.Tillmälen som jävla kärring, jävla hora
    och även våld mot lärare blev vanliga. Det som dolt och synligt hände med lärarkåren synliggjordes inte.
    Det var alltid bråkstakarna som synliggjordes och som det var synd om.
    Det var så här skolan började förändras.
    Skolan och lärarna kritiserades.Eleverna som skrek efter gränser blev mjukt och förstående behandlade.
    Det gällde för lärarna att anpassa sig till samhällets elevsyn. – Jag tänker inte göra den här matten! Jag vill inte, och du kan tjata hur jävla mycket du vill. Jävla slavdrivare!
    Lärare tappade orken, lusten och intresset.
    All den energi, kunskaper och intresse som 80talet hade fört med sig avstannade. Det fanns skolor och
    lärare som inte gav upp utan fortsatte i 80talets anda.
    Samhället vill ha kontroll och elevers kunskaper skall mätas. Misslyckas eleven kan det bero på
    ADHD eller andra problem som måste analyseras och diagnostiseras.
    Och nu har vi fått Björklund som utbildningsminister! Han skall ta itu med skolan och lärarna! Nu skall
    det bli ordning och reda! Han är ju militär så det blir nog bra!

  6. Intressant diskussion, men jag saknar två aspekter:

    1. Kunskapsbegreppet – vad är det som görs till kunskap och vilka kunskaper och vilket kunskapande ges värde?

    2. Barn och ungdomars tankar och erfarenheter. Varför ges deras röster inte något större utrymme i debatten?

    6 års etnografisk skol- och klassrumsforskning och samvaro och samtal med barn och ungdomar på raster och lektioner har lärt mig mycket, särskilt vikten av att faktiskt ta barns och ungdomars berättelser om skolan på allvar.

    Vore spännande med en öppen diskussion om detta där de som det handlar om faktiskt fick möjlighet att vara med och ha åsikter och ge förslag. Undrar hur skolan och undervisning skulle te sig då? Men det kanske är för vågat…. Men onekligen spännande att veta.

  7. Till Marie Nordebergs väl valda frågeställningar om kunskap kan fogas:

    1. Vilka kunskaper bedömer vi som oundvikliga i morgondagens informationssamhälle?
    2. Hur måste undervisningen utformas för att eleverna ska kunna göra dessa kunskaper till sina?
    3. Hur tillvaratar vi bäst elevernas behov av kunskaper och hur hjälper vi dem att omsätta dessa kunskaper i praktisk handling?
    4. Hur bedömer vi lämpligast kunskapernas kvalitet, med vilka instrument kan detta ske samt i vilken form kan detta presenteras för eleverna så att det stimulerar till ökad förståelse och personlig utveckling? (Härmed betonas än en gång att jag inte ser någon motsättning i skolans roll som fostrare av den individuella utvecklingen och den sociala utvecklingen!).

    Dessutom instämmer jag med Maries andra frågeställning som handlar om skolans skyldighet att uppmärksamma elevernas egna tankar och erfarenheter. Borde inte dessa vara själva utgångspunkten för våra frågeställningar vad framtidens skola skulle kunna innehålla och på vilket sätt den skulle kunna utformas för att stimulera unga människors utveckling maximalt? Det är ju i alla fall dessa som det hela handlar om eller hur?

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »