Ingrid Carlgren: Mer statlig styrning stärker inte professionen

Trots att Skolkommissionen talar om den viktiga tilliten till lärarprofessionen är den i sina förslag fånge inom den ram av marknadsekonomisk styrning där kvalitet ska beordras fram. Läraryrket behöver en akademisk professionsutbildning som grund. Lärarutbildningen skulle kunna utgöra en sådan grund och därmed fylla många av de behov av professionsutveckling som kommissionens slutbetänkande tar upp. (red).

Vi var många som hade förhoppningar om att en rödgrön regering skulle innebära början till slutet på den nyliberala skolpolitiken och skolan som resultatstyrd marknad. Än så länge är det ingenting som tyder på det och det beror inte bara på det parlamentariska läget i riksdagen; det tycks råda brist på idéer, kunskap och insikt om grundläggande systemfel i det svenska skolsystemet.

Istället för att utveckla en egen skolpolitik har den här regeringen hänskjutit alla stora frågor till Skolkommissionen.

Det är dock en ganska vingklippt kommission som arbetat – insnärjd i den rapport som gjordes av OECD 2015 . Därför var förväntningarna inte särskilt stora inför slutrapporten. Men med hänsyn till förutsättningarna för kommissionens arbete är det en imponerande och gedigen rapport som nu presenteras. En rad frågor behandlas på ett systematiskt och noggrant sätt och många av de förslag som läggs fram är väl grundade. Jag tänker till exempel på:

  • förslagen till kompensatorisk resursfördelning
  •  förtydligandet av systemet för professions/kompetensutveckling och dess relation till uppgifter i verksamheten
  •  markering av behovet av en långsiktig förstärkning av lärarutbildningens vetenskapliga grund såväl som behovet av praktiknära forskning
  • nationella uppföljningssystem
  • kontinuerliga kursplanerevideringar

Dock är det en rapport som helt utgår från det system vi har idag. Det gäller såväl analys som lösningar.

För att komma tillrätta med fragmentiseringen av skolsystemet kännetecknas förslagen av att enbart se en starkare statlig styrning som lösning på problemen istället för att se nödvändigheten av en renodling av rollerna:

  • politiken som policyansvariga
  • lärosätena som ansvariga för lärarutbildning, forskning och kompetensutveckling i samråd med professionerna
  • huvudmännen ansvariga för praktiken

Till exempel föreslås inrättandet av regionala myndighetskontor (ungefär som de gamla länsskolnämnderna) i syfte att öka effekten av den statliga styrningen snarare än att förstärka den lokala självständigheten.

Kommissionen föreslår olika åtgärder för att stärka professionen (lärar- och rektorsyrkena). Också detta görs emellertid genom ökad statlig styrning, bl.a. genom att en statlig ’nationell funktion’ ska ansvara för en vetenskapligt grundad professions- och kompetensutveckling.

Samtidigt som professionen ska stärkas så underordnas den alltså en starkare statlig styrning. Detta, menar jag går helt på tvärs mot själva idén om professioner, nämligen yrkesgrupper som i utbyte mot autonomi och en viss frihet tar ansvar för och kontrollerar innehållet i en viss verksamhet.

Som profession ska lärarna ta ansvar för de pedagogiska verksamheterna i förhållande till skolans mål men med utgångspunkt i sin expertis och sina yrkesetiska regler. På så vis blir den professionella styrningen en del av styrsystemet och en viktig balanserande kraft gentemot såväl den statliga styrningen som marknadsstyrningen.

Det är också professionen som ansvarar för kunskaps- och kompetensutveckling – genom forskning och utbildning. För detta är de akademiska professionsutbildningarna centrala eftersom det är där som den professionella kunskapen formaliseras och den intellektuella basen för yrkesutövandet utvecklas. De svarar också för godkännandet av nya kunskaper och färdigheter inom yrket.

Professioner utvecklas runt en egen ’kunskapskropp’, bestående av teoretiska såväl som tekniska kunskaper. Helt förenligt med de starka och positiva budskap som regeringen sänder om att den statliga styrningen ska ske mer utifrån tillit istället för kontroll.

Ur ett sådant perspektiv har lärarutbildningarna aldrig utvecklats till ’riktiga’ akademiska professionsutbildningar. Detta är ett av de mest grundläggande systemfelen!

Fortfarande utmärks lärarutbildningarna av att i stort sakna basanslag för forskning och forskarutbildning. Dessa finns istället i ämnesinstitutionerna och de pedagogiska institutionerna och går oftast till annan forskning och forskarutbildning än vad läraryrket och lärarutbildningen behöver.

Det är en fullständig anomali i systemet att särskilda statliga myndigheter vid sidan av lärarutbildningarna ska ha hand om kompetensutveckling och skolutveckling.

Det är därför förvånande att, samtidigt som kommissionen markerar behovet av att lärarutbildningarnas vetenskapliga grund måste stärkas, föreslås ett system för en professions- och kompetensutveckling vid sidan av lärarutbildningarna. Varför inte istället se till att lärarutbildningarna kan utvecklas till de akademiska professionsutbildningar de borde vara genom att få villkor som liknar andra professionella grupper?

Den naturliga vägen att långsiktigt stärka den vetenskapliga basen i lärarutbildningarna vore att föreslå inrättande av lärarutbildningsfakulteter med permanenta forskarutbildningar knutna till grundutbildningarna. Därigenom skulle de få basresurser för forskning och forskarutbildning.

Istället för att föreslå nya statliga myndigheter och nationella funktioner borde frågan ställas om inte stora delar av de uppgifter som idag ligger på till exempel Skolverket skulle kunna föras över till de lärosäten som har lärarutbildningar.

Tillsammans med resurser för praktiknära forskning skulle det kunna utgöra en grund för lärarutbildningens utveckling – inklusive olika program för professions- och kompetensutveckling.

Många av de förslag som kommissionen har när det gäller professionsutveckling skulle få en naturlig inramning om de knöts till lärarutbildningarna.

Varför kommissionen å ena sidan poängterar vikten av att den vetenskapliga grunden för lärarutbildningarna utvecklas samtidigt som de föreslår upprättandet av ett statligt styrt professionsutvecklingsprogram är en gåta. Är det för att det var vad OECD-rapporten föreslog? Eller kan det vara så att lärarutbildningen är en alltför lukrativ mjölkko för många av universitetens institutioner för att få en egen hage? I så fall är det ju inte lärarutbildningarna som är problemet utan de delar av universiteten som parasiterar på lärarutbildningarna.

Skolkommissionen verkar omedveten om att den befinner sig i en nyliberal NPM-bubbla, där marknaden och regleringar är de självklara storheterna. Därför blir det självklart att kunskaper, kvalitet och likvärdighet ska nås med regleringar och central styrning. Genom att föreslå förändringar i skollagen och andra förordningstexter försöker man beordra fram den goda skolutvecklingen istället för att på allvar fundera över hur professionen ska kunna bli drivande i skolutvecklingen.

Ingrid Carlgren är professor emerita i pedagogik vid Stockholms universitet

10 Comments on “Ingrid Carlgren: Mer statlig styrning stärker inte professionen

  1. Instämmer helt i att skolkommissionen är fast i en nyliberal marknadstänkande bubbla, vilket hade varit bra om de hade explicitgjort. Ha kommenterat detta i ett inlägg här där de tar för givet det fria skolvalet som något positivt med det svenska skolsystemet. Visserligen kan man tycka så, men det maskeras i en uppradning av andra mindre “ideologiskt” känsliga påståenden, vilket är högst problematiskt.

    http://vuxenpedagogik.com/2017/04/22/anmarkningsvart-stallningstagande-av-skolkommissionen-skolan-som-marknad-och-det-fria-skolvalet-som-forgivet-taget/

  2. Skolkommissionen tillsattes för att förbättra skolresultaten och verka för en jämlikare skola. Den utgjordes av fem höga befattningshavare vid våra universitet, tre fackliga ledare, tre skolchefer på olika nivåer, en representant vardera från näringslivet och elevkåren. Ingen ”vanlig” elev och ingen aktiv lärare.
    Kommissionens ordförande berättade att betänkandet satts ihop efter segslitna kompromisser mellan ledamöternas olika önskemål. Några lyckades bättre än andra i denna dragkamp. Näringslivets representant lär vara nöjd med att varken det fria skolvalet, vinsterna i privatskolorna eller de graderade betygen ifrågasattes. Forskarna lär ha glatt sig åt den stora vikt som lades vid forskningens betydelse i stort sett alla frågor som gällde skolans utveckling. Några som inte alls lyckades hävda sina intressen var eleverna och särskilt då de svagpresterande eleverna. De hade inte ens med någon representant som kunde kämpa för att deras behov skulle tillgodoses.

    Kommissionens ledamöter har olika bakgrund, olika lojaliteter och olika intressen i skolans utveckling. Detta gjorde att man inte kunde enas om några skarpa förslag som skulle göra det bättre för de svagpresterande eleverna. Förslag som att göra Barnkonventionen till lag. Att kraftigt begränsa det fria skolvalet. Att stoppa vinstuttagen ur privatskolorna. Att slopa de graderade betygen. Att minska katederundervisningen och öka de elevaktiva arbetssätten i undervisningen. Att göra om lärarutbildningen till en egentlig yrkesutbildning. Att frigöra sig från inflytandet från OECD och PISA-proven. Och att ge alla lärare som gör samma jobb samma lön. De förslag som ledamöterna kunnat enas om lär inte bidra till en nämnvärt bättre och jämlikare skola.

    • Några av dina uppräkningar som barnkonventionen som lag görs av annan utredning. Varför skulle Skolkommission in å klampa på det området? Vad är det för vits att begränsa skolvalet? Blir det bättre om politruker gör det? Kan knappast påstå att det var något eftersträvansvärt eftersom det bara skapade skolsegregation på riktigt. Sedan det här med vinstuttag i skolan är inget för Skolkommissionen. Det har ju Reepalus havererade utredning gjort.

      Och sedan detta eviga tjat om katederundervisningens vara. Lärarna har hela friheten att välja undervisningsform redan idag. Så det är en ickefråga. Dessutom finns ingen generell metod att undervisa utan måste anpassas efter varje elevförutsättning.

      • Till Roger, min trätobroder. Barnkonventionen är ännu inte lag. Pengar avsedda för skolan hamnar fortfarande i riskkapitalisters och aktieägares fickor. Visst är väl detta frågor för en kommission med uppdraget att värna om de svagpresterande elevernas förutsättningar att lyckas i skolan.
        Skolvalet. Det är bara de resursstarka föräldrarna som orkar engagera sig i barnens skolgång, som skaffar sig överblick över alternativen och som har möjlighet att transportera elever till mera avlägsna skolor. Vilka elever är det som blir kvar i de skolor som andra har övergivit? Se http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/deTysta.pdf. Hur går det för dem när deras skolor dränerats på skolpengar och de själva förlorat den draghjälp de kunnat få av mera framgångsrika klasskamrater?
        Föräldrarna till de elever som misslyckas i skolan är vanligen lågutbildade. Många har problem med arbetslöshet, ekonomi, hälsa eller missbruk. De orkar inte engagera sig i barnens skolval. Att göra det fria skolvalet obligatoriskt hjälper inte deras barn. Men kraftfulla åtgärder för att bryta bostadssegregationen behövs. Men det råder inte skolkommissionen över.
        Det var inte politruker som en gång bestämde att närhetsprincipen med få undantag skulle skulle råda. Det var förnuftet. Men det var politiker som fattade en rad beslut som gör det svårare för svagpresterande elever att lyckas i skolan. Se ”Så gjorde man det svårare för elever att lyckas ” på sidan 56 i http://perackeorstadius.se/pdfBocker/skolaIAtervandsgrand.pdf
        Det eviga tjatet om katederundervisning stod den förre skolministern och Skolverkets höga representanter för. Du har rätt i att det inte finns någon generell metod att undervisa. Se http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/okunnigtOmArbetssatt.pdf

      • Till Per Acke, min opponent. Klart att vi har olika syn på skolan utifrån både politisk synvinkel och från professionshåll.

        När vi kommer till de yttre faktorerna i skolans värld rör vi oss alltid i det skolpolitiska fältet. Allt sedan liberalismen försvunnit på vänsterkanten får vi den debatt som präglar skoldebatten av svart och vitt. Gråa nyanser saknas tyvärr i den demokratiska debatten om skolans yttre faktorer.

        När det sedan gäller de inre faktorerna hur väl en skola lyckas med sitt uppdrag är det inte bara skolpengen som är boven utan lika mycket skolledningens förmåga att bygga struktur och kulturer för att ständigt förbättra verksamheten. Vi kan ta Rosengårdsskolan. Den var djupt under isen så Malmö kommun lade ned högstadiet, om jag minns rätt. Idag med hjälp av Skolverkets program för dåliga skolor är det en helt annan skola. Det vittnade Skolinspektionen om på deras inspirationsdag i höstas. Skolan fokusera att förbättra sitt ledarskap och pedagogiska struktur.

        Kontentan av vårt träta är att professionen har makten över de inre faktorerna för att skapa en skola som vi förtjänar. Där elever blir förbereda för det vuxenliv de så småningom ska verka i oavsett socioekonomiska bakgrundsfaktorer. Däremot ser jag svårligen att det kommer att bli en borgfred om de yttre faktorerna eftersom de är politiskt betingade.

  3. Bra analys som vanligt, Ingrid! Statlig styrning innebär inte nedmontering av ett marknadsstyrt system och dess underliggande organisatorisk ideologi (t.ex. NPM). Det intressanta är ju att retoriskt sett så verkar regeringen, oh även många röster inom professionen, kritiska till nyliberalism utan att riktigt förstå att man samtidigt stödjer eller följer i mångt och mycket en nyliberal världsbild. Jag kan försöka ge ett exempel från kontexten inom vilken jag jobbar (Vuxenutbildning i Borås stad). Som Andreas har forskat mycket om präglas Vuxenutbildning av marknadisering. Rektorerna ropar högt om vikten av “forskning” som stöd i lärarnas kontinuerlig professionalisering. Samtidigt organiseras Vuxenutbildning mer “effektivt” genom att anordna “smarta” kurser (sk 10-veckokurser, sommarkurser) eller intensiva kurser för att få ut så många studerande som möjligt ute på arbetsmarknaden. Att söka till såväl de korta som längre kurserna uppfattas ju av studerande som ett sätt att tjäna extra poäng. Till exempel, uppfattas de mera humanistiska kurser som källor till lättförtjänta poäng. Utbildningsnämndens policyriktning handlar bland annat om att få så många godkända resultat som möjligt – att uppnå betyget E är som representanten för utbildningsnämnden inte “raketforskning” – samtidigt som de värnar om vikten av “forskning” i form av Hattie, Dweck mfl, Williams som i ett marknadiserat system inte uppfattas som forskare som ingår i en vetenskaplig debatt om pedagogik och didaktik, utan objektiva källor som kan förse verksamheten med de “rätta” verktygen för framgång. Detta synliggörs av bland annat ledningens observationschema för lärarna där en lista med olika kompetenser och mål bockas för efter varje lektionsbesök i tron om att man på så sätt kan skapa en professionell lärarkår. Underförstått dessutom förväntas lärare och studerande i detta marknadiserat system utveckla de rätta egenskaper som nog motsvarar OECDs kompetenser för livslångt lärande. Om det nu blir så att staten ska stödja detta system känns det nu bistert…

  4. Pingback: Lyssna: det finns bra förslag | Mara Westling Allodi

  5. Ingrid,

    Du skriver att ” professioner utvecklas runt en egen ’kunskapskropp” – men tycks då bortse från att lärarkåren inte består av ett enda yrke med en enda egen kunskapskropp, och detta av några olika orsaker. En orsak är elevernas ålder, en annan kunskapens karaktär – allt från vardagskunskap, till allmänbildning och till vetenskapligt avgränsad och fördjupad teoretisk kunskap; för små barn handlar lärandet om fundamental vardagskunskap som att knyta sina skor och att inte slåss om leksaker medan gymnasieutbildning lägger grunden för ett framtida mer eller mindre avancerat vuxenliv. En tredje orsak är att en enskild lärares professionella omöjligen kan omfatta alla åldrar och ämnesområden.

    Under historiens gång har fackliga strävanden till samgående resulterat i att det nu finns endast två fackliga lärarförbund; svårigheten att förena dessa båda har att göra med skilda kunskapskroppar. Att förskollärare, småskollärare, folkskollärare och fritidspedagoger nu tillhör samma fackliga organisation innebär dock inte att de har en gemensam kunskapskropp; jag minns de bekymrade blickarna som utbyttes mellan arbetsenhetens erfarna lågstadielärare när rektor – en förskollärare – bestämde att en annan förskollärare skulle ta hand om klass 1 – och därmed också om den grundläggande läs- och skrivundervisningen; alla tillhörde de samma fackförbund och det du kallar ”professionen”.

    Ordet ”professionen” är ett sätt att sopa olikheterna och därmed svårigheterna under mattan, att se en helhet som inte finns, och att därmed låta skolan bli om inte ett luftslott så åtminstone en schweizerost med hål av inkompetens och aningslöshet. För hur ska skolans aktörer kunna upptäcka sina egna och andras yrkeskunskaper – och bristen på yrkeskunskaper? Hur ska en rektor kunna utöva pedagogiskt ledarskap utan egna yrkeserfarenheter? Svaret är att man måste kunna koda yrkeskunskaperna genom ett för alla lärare gemensamt yrkesspråk – då kan man ställa frågor och orientera sig. Ett yrkesspråk kan förena lärarna till en profession.

  6. Ingrid,
    Du skriver att ”själva idén om professioner (är) yrkesgrupper som i utbyte mot autonomi och en viss frihet tar ansvar för och kontrollerar innehållet i en viss verksamhet”. Men i likhet med arbetarna vid Babels torn saknar alla vi aktörer i skolsystemet ett gemensamt språk och framstår då i bästa fall som kloka gummor och gubbar, vi förblir skolsystemets alkemister så länge vi saknar en gemensam vetenskaplig grund.

    Övergången från alkemi till kemi skedde inte genom dialoger mellan alkemister, utan genom ett språng där alkemins tänkande övergavs till förmån för ett naturvetenskapligt – genom ett paradigmskifte; man slutade tala om de fyra elementen och började tala om molekyler. Vi kan inte förvänta oss att förskollärare, grundskollärare, gymnasie- och högskollärare ska kunna prata ihop sig om en gemensam syn på kunskap och lärande.
    Men alla har vi praktiska erfarenheter av ordning och skillnader; kaos och oförutsägbarhet; antaganden, värden och strategier – ord som därför kan tjäna som pedagogikens motsvarigheter till kemins atom och molekyl, syra och bas; vi aktörer i skolsystemet har alltså en gemensam kunskapsgrund som gör det möjligt att göra oss förstådda oavsett var vi befinner oss i systemet. För att underlätta samtalet har jag skapat en del tankeredskap: någonting som KAN göra skillnad kallar jag en ”ledande faktor” och ett system av ledande faktorer kallar jag ”möjlighetsrum”. Det är i möjlighetsrummen lärandet äger rum.
    Endast staten kan vara den enande kraft som förmår lyfta alla oss hundratusentals aktörer i skolans värld till professionell status och detta genom att skapa de nödvändiga möjlighetsrummen. Det är staten som vill att skolan ska vila på ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” och det är staten som måste skapa förutsättningarna för detta, inte ”professionens” lärare av olika kategorier – vi saknar praktiska möjligheter för att prata ihop oss.

    (Gunnar Cardells kommentar upplagd av redaktionen för Skola och Samhälle)

Lämna ett svar till Roger J Danielsson Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »