Michael Walls: Enkelspårig skolutveckling leder till kollegiala konflikter

Samtida skolutveckling utgår från en övertro på utvald evidensbaserad skolforskning och NPM-liknande modeller. Det leder till konflikter i kollegiet menar skribenten Michael Walls (red).
Hur länge kan skolans ”effektivisering” via skolutveckling pågå utan att det leder till växande konflikter inom läraryrket? Skolans effektivisering medför svårigheter för enskilda lärare att kritiskt höja rösten utan repressalier. Det som gör den samtida skolutvecklingen problematisk är att effektiviseringen i praktiken rör standardisering av allt ifrån skolforskning, skolkunskap och skolans organisering till lärares, elevers och skolledares roller. Följderna av den samtida skolutvecklingen har eroderat läraryrkets sammanhållning och autonomi.
Margaret Thatcher ropade redan under 80-talet att det inte skulle finnas något alternativ (”There Is No Alternative”, TINA) till nyliberalism, och på 90-talets Third Way-våg (Giddens, 1998) kunde en växande skara av teknokrater, entreprenörer och eldsjälar hävda politikens och konflikternas slut. Utfallet blev den för OECD och McKinsey typiska styrningsmodell New Public Management som den samtida skolutvecklingen bygger på. I skolan har ”styrningslösningar och språkbruk […] från näringslivet” (Fejes, 2015: 10) introducerats som mål- och resultatstyrning för ökad effektivitet och måluppfyllelse. Etablerandet av Sveriges skolmarknad är ett paradexempel på denna nyliberala sociala och ekonomiska logik, som ger friskolorna möjlighet att ta ut vinst trots att de bekostas av skattemedel via skolpengen.
Den senaste vågen av skolutveckling kom för drygt tio år sedan. Utifrån samma tankegods rörande ökad effektivitet och standardisering tycks den bästa skolforskningen kunna tas fram för att öka skolans resultat med hjälp av lokalpolitiker, byråkrater, teknokrater samt rektorer, förstelärare, kringresande gurus och ett antal forskare. För att hänvisa till Thatcher, här fanns det inget alternativt (TINA), utan professionen skulle ”utvecklas” utifrån på förhand bestämd ”evidensbaserad” skolforskning, oftast i form av formativ bedömning eller utifrån John Hatties ”heliga graal” med titeln ”Synligt lärande” (2009). Viktigt var också att forskningen skulle genomsyra hela skolans och lärares praktik. I samma veva introducerades ett ytligt demokratiskt språkbruk med begrepp som creative commons, kollegialt lärande et cetera, som bars fram av en hel industri med publikationer om hur effektiviseringen och skolutvecklingen skulle kunna skapas i skolan bland personalen.
För att ökad måluppfyllelse via den samtida skolutvecklingen ska lyckas krävs det ett professionellt (lärar)subjekt (Erlandson & Karlsson, 2022: 3). Ramarna för detta agentskap har varit ”konstruktiv länkning [som] en variant av målstyrd pedagogik” (Wickström, 2015: 4; Salmijärvi, 2015). I praktiken har det inneburit “standardisering av kunskapsinnehållet med tydliga mål och kriterier för bedömning” (Carlgren, 2015: 182). Utifrån dessa ramar förväntas lärare i kollegiala sammanhang visa upp på vilka sätt de presterar, en slags performance management (Ball, 2008/2010: 13). Karriärsteg som till exempel förstelärartjänsten har varit ett effektivt sätt att disciplinera kollegorna efter den samtida skolutvecklingens förväntningar, både genom självstyrning och kollegial styrning
Härnedan kommer jag att ge en generell bild av olika skolerfarenheter under de senaste tio åren, med utgångspunkt i den samtida skolutvecklingen.
Det finns tre fraser som fångar in den samtida skolutvecklingens styrning och följder. Dessa är ”högt i tak”, ”vi ska utvecklas tillsammans” och ”alla ska vara överens”. Under de senaste tio åren har jag bevittnat hur inriktningen för skolutvecklingen bestämts redan i förväg och hur förstelärarnas roll har gått ut på att disciplinera kollegiet. Trots att kollegorna inte kan tacka nej är det viktigt att deras olika synpunkter får höras. Det ska vara ”högt i tak” och ”vi ska utvecklas tillsammans”, heter det. I likhet med det som av Ball beskrivs som performativity (Ball, 2010) förväntas kollegiet att inspireras och motiveras och tillämpa den bästa evidensbaserade skolforskningen för att sedan i självreflekterande ordalag berätta hur de tänker utvecklas och utveckla sin undervisning. Sedan får man kollegial feedback för att kontrollera skolutvecklingens alla påbud följts: Viktigt var det att ”alla ska vara överens!”. För några år sedan började en del kollegor framföra kritik mot denna skolforsknigsstyrning av undervisningsuppgifter, lektionsplanering och kollegialt agerande. Styrningen från skolforskning innebar att lärarnas egna behov, liksom forskningsintressen, marginaliserades.
Effekten av den samtida skolutvecklingen är att de kritiska rösterna har blivit tystare. De konflikter som skapades i samband med förstelärarreformen handlade om förskjutning från en tidigare upplevd kollegial solidaritet till konkurrens och hierarki (Erlandson & Karlsson, 2020: 7). Som de generella beskrivningarna ovan visar agerar förstelärarna i syfte att få sina kollegor att uppfylla den samtida skolutvecklingens alla förväntningar. Detta gör det i sin tur mycket svårt för dem som tidigare varit kritiska att dra sig tillbaka, då diskursen kräver hela kollegiets engagemang och prestation. Alla måste vara med för att det ska vara högt i tak! Att avvika, eller upplevas avvika, kan leda till konflikter på nytt då alla ska vara överens inom ramen för den samtida skolutvecklingens konsensusdiskurs. För att avsluta med samma frågeställning som texten började med: hur länge kan skolans effektivisering via skolutveckling pågå utan att det leder till växande konflikter inom läraryrket? Å andra sidan, växande konflikter kanske i själva verket är ett mål givet den styrningslogik vi nu lever under, och som en direkt fortsättning på konkurrensutsatthet, ökad måluppfyllelse och ständiga effektivitetssträvanden? Kollegiala konflikter i den samtida skolutvecklingens spår kan motarbetas med utveckling av en autonom professionsstyrning, bort ifrån NPM:s krav på effektivisering och standardisering. I stället för kollegial kontroll via de nuvarande karriärstegen kan professionen producera och dela ”kunskapsprodukter som ligger till grund för utveckling av professionens verksamhet och kompetens” (Tväråna, 2022). Men det återstår att se vem eller vilka ta stafetten.
Michael Walls är lektor i utbildningsvetenskap med samhällsvetenskaplig inriktning vid Göteborgs universitet, och gymnasielärare i Borås kommun
Litteratur
Ball, S. (2008/2010). The Education Debate. The Policy Press: Bristol
Ball, S. (2010). ’The teacher’s soul and the terrors of performativity’ in Journal of Education Policy 18:2, 215-228.
Carlgren, I. (2016). Den fåfänga drömmen om tydlighet, Skola och Samhälle
Carlgren, I. (2015). Kunskapskulturer och undervisningspraktiker. Daidalos: Göteborg
Erlandson, P. & Karlsson, M. (2022). Change as technology in a Swedish secondary high School, i Ethography and Education
Fejes, A. 2015. Kortutbildade och vuxenutbildning – en kunskapsöversikt. Underlagsrapport för Kommissionen för ett socialt hållbart Stockholm
Giddens, A. 1998. The Third Way: The Renewal of Social Democracy. Polity Press
Salmijärvi, S. (2015). En reflektion kring constructive alignment. PIL-enhetens skriftserie: 01
Tväråna, M. (2022). Rätt kompetens behövs hos dem som beslutar om lärares professionsutveckling, Skola och Samhälle
Wickström, J. (2015). Dekonstruerad länkning: En kritisk läsning av Constructive Alignment inom svensk högskolepedagogik och pedagogisk utveckling. Utbildning & Demokrati 24:3
Bild: Tobias Tullius
Walls kritik är legitim, men den riskerar att lämna dem han vill nå utanför. En raljerande och ideologiskt baserad kritik. Tror att han skulle ha tonat ned kampen mot väderkvarnarna och varit mer konkret.
Företrädare för evidensbaserad forskning är mycket kritiska till Hatties Synligt lärande. Många pedagogiska modenycker framförda av ”kringresande gurus och ett antal forskare” kan enkelt avvisas eftersom de saknar stöd i empirisk, evidensbaserad forskning.
Som bekant skramlar tomma tunnor mest.
Hej Arne!
Tack för din reflektion!
Ja, den polemiska tonen i texten kanske får för mycket utrymme, och på bekostnad av textens huvudproblematik som handlar om skolutveckling som uttryck för skolans och kollegiets (politiska) styrning, dess konsekvenser.
Påminner det inte lite om sekters inre arbete? Men visar offentligt att man – frivilligt och spontant – strävar efter de förutbestämda målen, att man kreativt följer den utstakade vägen, att man offentligt erkänner sina misstag och lovar bot och bättring, att man absolut inte känner något behov att avvika på något sätt … men att det självklart inte handlar om någon form av styrning. ”Jag gör inte så här för att någon kräver det, o nej, jag *vill* göra så här och har alltid velat göra så här!”. Man visar att man är en god anställd, som med själ och hjärta följer företagsandan och har alignat sina innersta behov med organisationens. Spontant och frivilligt, av övertygelse, förstås.
Jag dras till Ingrid Carlgrens analys av den aspekt av skolutveckling rörande evidensbaserad forskning (i form av formativ bedömning, till exempel), när hon sa så här ungefär: ”när någonting har blivit SÅ sant, då ska vi börja fundera vad är det här egentligen”