Mikael Stigendal: Byt ut konstruktivismen mot kritisk realism

Konstruktivismen ger ingen bra grund för skolans kunskapssyn. Samtidigt är den filosofi som Wikforss föreslår för skolan i sin bok Alternativa fakta inte heller en framkomlig väg. Mikael Stigendal pekar istället mot kritisk realism som en lämplig grund för skolans kunskapssyn (red.).

Magnus Hultén vill bringa reda i diskussionen om konstruktivismen. Det är bra. Det behövs. Han hänvisar till de senaste årens genomslag för konstruktivismen i den bredare skoldebatten och lyfter fram filosofiprofessorn Åsa Wikforss och hennes bok Alternativa fakta från 2017. Det ska jag spinna vidare på. Det kan vara särskilt viktigt eftersom det tillkännagavs i början av december 2019 att ABBA-Björn Ulvéus ska dela ut ett gratis ex av hennes bok till landets samtliga gymnasieelever.

Wikforss framställer sig gärna i sin bok som sanningssägare och säger sig gång på gång i boken känna yrsel när hon ska försöka förstå de som hon kritiserar. Hon flaggar däremot inte så tydligt med den analytiska filosofi som ligger till grund för hennes kritik och vars antaganden om verkligheten hon ger uttryck för. Men antaganden om verkligheten ger vi alla uttryck för. Det är inget konstigt med det. Om vi till exempel avsiktligt undviker en viss stadsdel om kvällarna så beror det kanske på att vi tror oss råka illa ut om vi går dit. Men tänk om den tron, det antagandet inte stämmer? Tänk om vi istället bidrar till att göra stadsdelen otrygg genom att inte gå dit? Då finns det anledning att synliggöra och diskutera ens antaganden. Det gör dock inte Wikforss i sin kritik av konstruktivismen. Analytisk filosofi sägs utgöra huvudfåran inom filosofin (s. 68) men vilka antaganden om verkligheten det för med sig klargör hon inte. Det behöver inte innebära att hon har helt fel i sin kritik. En del av det hon skriver är bra och viktigt.

Den filosofi som Wikforss kritiserar kallas omväxlande konstruktivism och socialkonstruktivism, men också postmodernism. Genom den senare benämningen har den en förankring hos filosofer som Lyotard, Foucault och Derrida. En annan filosof som har bidragit är Richard Rorty. Nämnas i sammanhanget bör också Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, författarna till den inflytelserika boken ”Hegemony and Socialist Strategy”.

Gemensamt för dessa teoretiker är synen på sanning som konstruerad och instängd i språket. Användningen av termer som konstruerad och konstruktion beror på den engelska förlagan. Det handlar om att sanningar måste skapas. De finns inte av sig själva och sant blir något relativt ett givet perspektiv. Det är allt där finns att säga. Det kan visserligen vara mycket, men som Wikforss säger: ”Även om vi accepterar att språket är en social konstruktion följer det därför inte att det språket handlar om (hundar och citroner, elektroner och mässlingvirus) är sociala konstruktioner.” (s. 62) Jag håller med men citatet är också intressant på grund av den distinktion som Wikforss gör, den mellan språket och den verklighet som språket handlar om. Jag ska använda denna distinktion för att förklara skillnaderna mellan konstruktivism och Wikforss synsätt, men också för att föreslå en väg framåt.

Konstruktivismen förlitar sig på den ena sidan i denna distinktion, den med språket, diskurserna eller vilket ord man nu använder för det som också med ett mer allmänt begrepp kan kallas meningssammanhang och som på engelska heter semiosis. För Wikforss är det istället den andra sidan som gäller, fakta som hon också kallar det. Med fakta menar hon så som världen är. Ställningstagandet för den andra sidan framgår när hon skriver att ”fakta är det som gör faktapåståendena sanna, fakta är sannningsgörare.” (s. 12) Sanningen är således inte skapad, menar Wikforss till skillnad från konstruktivisterna, utan den ingår i objektet. Den som vill ta reda på denna sanning framstår utifrån Wikforss synsätt som guldgrävare.

Och det är guldgrävande som barn och ungdomar i skolan ska bli bra på. En objektiv sanning existerar och det gäller att hitta den. Det anser sig Wikforss uppenbarligen ha gjort och det ger hon uttryck för när hon framställer sig som sanningssägare. I sitt tal om yrsel när hon bemöter andra inriktningar banar hon väg för det som på 1960-talet kallades enhetsvetenskap och som då kritiserades sönder och samman av till exempel C Wright Mills men också av Thomas Kuhn med dennes paradigmteori. Den är felaktig, hävdar Wikforss nu bestämt i sin bok (s. 238-9) och uppmanar oss att istället lita på experterna, det vill säga de som har grävt sig fram till guldet. Hon säger det kanske inte rent ut men utifrån en sådan kunskapssyn måste eleverna disciplineras. Det är den enda vägen till lärande.

Magnus Hultén undrar i sin inledande artikel varför det måste anses som ett hot mot skolan som samhällsbyggande institution att ”elever ges någon form av självständighet i klassrummet? Är inte detta tvärt om själva grunden till att skolsystem världen över under 1900-talet blivit just en bidragande del av samhälls- och demokratibygget?” Jo, det är det. Jag håller helt med. Den filosofi som Wikforss står för bereder väg för en annan slags skola.

Men konstruktivismen är ingen bra grund att stå på som alternativ. Som filosofi befrämjar den kunskapsrelativism eftersom den saknar fotfäste i det som finns utanför språket och diskurserna. Om Wikforss har rätt i sitt påstående att mycket av den svenska skolan bygger på konstruktivism vet jag inte och kan inte uttala mig om. Men i den utsträckning det stämmer kanske det ändå inte är den konstruktivism som benämns hård det handlar om utan den mjuka varianten, den som vetter mot en annan filosofi, den som har haft ett ganska starkt stöd inom sociologin och som jag hoppas kan få en större betydelse i diskussionen även om skolan, nämligen kritisk realism.

Kritisk realism framhåller just betydelsen av antaganden om verkligheten, det vill säga det som Wikforss smusslar undan. Ett av dessa är antagandet om att verkligheten kan göras meningsfull, till exempel i form av kunskap. Precis som konstruktivismen hävdar kritisk realism att kunskapen inte finns av sig själv. Den måste skapas. Men när det väl har skett ingår kunskapen i den verklighet som ingen av oss mentalt har en oförmedlad tillgång till, det vill säga den verklighet som utgör den ena sidan i den distinktion som Wikforss tar upp i citatet ovan. För att vi ska kunna använda kunskapen och kanske även bidra till dess utveckling måste vi först göra den till vår egen. Därmed skapar vi samtidigt den andra sidan i distinktionen och den klyfta som uppstår mellan de två sidorna blir oöverstiglig. Det krävs ett arbete för att bidra till kunskapens utveckling. Det krävs ett arbete också för att göra den till sin egen. Det senare uppfattar jag som innebörden av lärande och för att det ska bli bra behöver det därför skapas gynnsamma förutsättningar för kreativitet.

Mycket av det som står i 1994 års läroplan, varav en hel del finns kvar i den senaste, till exempel de fyra formerna av kunskap (de fyra f:en), menar jag kan motiveras utifrån en kritisk realism. Min förhoppning är att detta tankesätt i läroplanen ska få leva vidare och utvecklas. Jag tror dock att det kan få en betydligt starkare grund om man byter ut konstruktivismen mot kritisk realism.

 

Mikael Stigendal, professor i Sociologi vid Malmö Universitet

 

Bildkälla: Michal Jarmoluk från Pixabay.

 

Litteraturtips

Danermark, Berth, Ekström, Mats & Karlsson, Jan Ch. (2018). Att förklara samhället. Tredje upplagan Lund: Studentlitteratur.

Jessop, Bob (2005). Critical Realism and the Strategic-Relational Approach. New Formations 56.

Liedman, Sven-Eric (2006). Stenarna i själen. Form och materia från antiken till idag. Finland: Albert Bonniers förlag.

Sayer, Andrew (1992). Method in Social Science. A realist approach. Worcester: Routledge.

Stigendal, Mikael & Novy, Andreas (2018). Founding transdisciplinary knowledge production in critical realism: implications and benefits. Journal of Critical Realism 17:3, 203-220. Tillgänglig: https://doi.org/10.1080/14767430.2018.1514561

11 Comments on “Mikael Stigendal: Byt ut konstruktivismen mot kritisk realism

  1. Kritisk realism ligger ju inte så jättelångt från konstruktivismen, men har funnit en ontologisk grund, där konstruktivismen främst har varit epistemologisk. Det är skönt med den kritiska realismen att den faktiskt erkänner att saker FINNS. Det gör det också enklare att förstå och förklara skillnaden mellan fakta och kunskap, vilket verkar vara en kärnfråga i “konstruktivismdebatten”. Så, ja, det skulle kunna vara en väg framåt för skolan.

  2. Jag tänker att man nog måste skilja på olika nivåer av konstruktivism lite tydligare, som konstruktivister gör. Så här skriver Svein Sjøberg om detta i International encyclopaedia of education:
    “We may ask: What is constructed? 1.Is it our individual knowledge about the world? (“Children construct their own knowledge.”) 2.Is it the shared and accepted scientific knowledge about the world as it exists in established science? (“Scientific knowledge is socially constructed”) 3.Or is it the world itself? (“The world is socially constructed”) The first of these questions is a problem of psychology and educational or learning theory, while the latter two are part of philosophy and epistemology. Question no 2 is also addressed by the sociology of knowledge and sociology of science. Analytically, it is important to keep these questions apart. One may, for instance, be a strong supporter of constructivist learning theories, while at the same time reject the two other stances, in particular the last and most extreme one.”

    • Jo och det är väl just det som gör begreppet “kunskapssyn” så olyckligt: den ene kan uttrycka ett påstående på ontologisk nivå, den andre svarar med en epistemologisk invändning och en tredje tolkar att båda utsagorna handlar om lärande.
      Beträffande läroplaner- en fördel med en kritisk realistisk ansats skulle kunna vara att den ger mer stadga ifråga om urvalet av kunskaper på det sättet att även om kunskaper är provisoriska så kan man på lite mer “autonom” grund säga att vissa kunskaper har större giltighet (eller göra starkare sanningsanspråk) än andra. Det blir annars lätt som att en viss kunskap bara kan motiveras utifrån vad den gör för det enskilda subjektet.

  3. Håller med Magnus (och Sjøberg) här. Sjøberg har ju framfört en ganska stark kritik, till exempel, mot “learning theories” inom det formativa fältet. I synnerhet riktade han en ganska stark kritik av Hatties teori om synligt lärande. Sjøberg menade vill jag hävda att Hatties “learning theory” bygger på en teknisk-rationell kunskapssyn som uppfattar elevernas kunskap som information snarare än kunskap om social, politiska, och ekonomiska förhållanden i samhället och omvärlden. Lite kritisk realistisk skulle man ju hävda att Sjøberg erkänner att det finns en värld därute som inverkar på våra kunskapsskapande och vad som (makt/kunskap) räknas som officiell kunskap i ett konkret skolpolitiskt sammanhang. Social konstruktivister är ju också intresserad av hur språket blir invävt i institutionella praktiker och även (tal)handlingar. Detta är mycket intressant till exempel inom fältet Internationella relationer.

  4. Jag tror också att kritisk realism bör ha stor relevans för skola och utbildningsvetenskap. Med detta perspektiv bör vissa former av konstruktivism kunna överleva – t.ex. den form av konstruktivism som John Hattie framhåller när han skriver att “learners construct and reconstruct knowledge and ideas” (Hattie, 2009, p. 239).
    Centrala aspekter i kritisk realism är att skilja på teorioberoende ting och teoriberonde fakta. Här bör dock “tingen” förtydligas, t.ex. existerar vissa ting oberoende av människors kunskaper och trosövertygelser (t.ex. gravitation), medan andra ting är beroende av att människor tror att de existerar (t.ex. pengar). Historikern Harari (2014) skiljer här på objektiva fenomen och intersubjektiva fenomen.

  5. I tv-programmet ”snillen spekulerar” (2019) diskuterade nobelpristagare i naturvetenskap och ekonomi. Man resonerade i termer av fakta, sanning och kunskap med en kunskapssyn väl i linje med det Wikforss skriver. Man var orolig över icke naturvetenskapligt utbildade makthavares fullständiga avsaknad av naturvetenskapliga kunskaper. De borde lyssna mer på experter från den naturvetenskapliga grundforskningen – Wikforss är i gott sällskap!

    Det gap Stigendal beskriver står, enligt min mening, mellan matematiskt/naturvetenskapligt utbildade och de som saknar den utbildningen.

  6. Pedagogiken saknar en egen ABSTRAKTIONSBANK sedan starten 1910 och Bertil Hammer. Det är filosofi, psykologi, sociologi som utformat dess kognitiva struktur.
    Fältskären blev inte kirurg förrän kunskap i anatomi och smärtlindring blev yrkets abstraktioner.
    Och det uppstår ingen PEDAOGIK förrän KUNSKAPSTEORINS kategori-tavla blir dess abstraktionsbank.
    Då gränser kan sättas upp till människans passio och actio. Och till samhällspolitisk tro av typ konstruktivism och kritisk realism.

  7. Kritisk realism kan säkerligen ha ett värde för samhällsvetenskap (inklusive utbildningsvetenskap). Men det är en teori om hur vi kan nå kunskap, inte en lärandeteori.

    Sjøbergs distinktion är bra på vissa sätt, men den synliggör inte riktigt att teorier i olika grad anser att det är möjligt att nå kunskap om den objektiva verkligheten. Vissa teoretiker anser ju att det finns en objektiv verklighet, men att vi inte kan veta något om den. Inom kritisk realism är det däremot ett grundantagande att vi kan nå kunskap om verkligheten, även om  kunskapen aldrig blir perfekt, utan alltid bär prägel av vår felbemängda konstruktion.

  8. Per!

    Man har försvarat konstruktivismen i mer än 30 år. Hur kan man plötsligt förorda kritisk realism? Tala om ytlig kunskapssyn! Har man inte känt till att naturlagarna är oberoende av mänsklig aktivitet?

    Du citerar Hattie ”learners construct and reconstruct knowledge and ideas”. Det gäller ju allt lärande, oberoende av kunskapssyn. Frågan är hur undervisningen ska utformas så att eleverna får ”rätt” kunskap och det ger varken kritisk realism eller konstruktivism svar på. I matematik och naturvetenskap har vi facit för ”rätt” kunskap: Eleverna kan använda kunskaperna i problemlösning. Då måste kunskapssynen vara matematisk/naturvetenskaplig och eleverna måste ”disciplineras” i ämnenas strikta natur. Vi kan inte dra alla ämnen över en kam!

    • Hej Hans-Gunnar!

      Det verkar som vi är överens – man kan inte dra alla ämnen över en kam.
      Kritisk realism erkänner en “stratifierad” verklighet innehållande bl.a. en fysikalisk nivå, en kemisk, en biologisk, en psykologisk och en social nivå. Dessa nivåer går inte att reducera tillvarandra samtidigt som de förutsätter varandra. En stratifierad verklighet bör väl ha betydelse för vilka kunskaper som är möjliga att utveckla om denna verklighet inom och mellan de olika ämnena – även hur dessa kunskaper ska läras. Enligt våra teorier förändras verkligheten och så även våra kunskaper om verkligheten. Dock tycks den sociala nivån vara med förändringsbenägen än t.ex. den biologiska nivån.

  9. Till Hans-Gunnar och övriga!
    Om vi utgår från Hans-Gunnars logiska slutledning att kunskapssynen måste vara matematisk/naturvetenskaplig – för naturvetenskapliga ämnen.
    Vilken kunskapssyn ska då samhällsvetenskaperna, humaniora och pedagogik utgå ifrån?
    Vad säger t.ex. Åsa Wikforss om detta?
    Åsa Wikforss utgår från att “sanningen har ingen agenda” – är det lämpligt att ha samma synsätt inom ekonomi, psykologi, kriminologi, sociologi, politisk teori etc.?
    Är det inte det som skiljer människan från övriga djur att vi har agendor – så även inom forskning?

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS