Nadja Sandberg: Alla skolor måste få vara bäst!
Skolan behöver reformeras för att kunna ge alla barn en likvärdig utbildning. Nadja Sandberg, ordförande i Socialdemokratiska skolföreningen, menar dock att där finns en politisk ovilja till förändring och att exempelvis Centern och Liberalerna för en politik som gynnar en segregerande – snarare än en likvärdig – skola (red.).
”Det spelar inte någon roll vad vi gör ute på våra skolor så länge vi har en styrning som bygger på idén om segregation”, skriver Hammarkullsskolans rektor Linnea Lindqvist här på SOS och vi i Socialdemokratiska skolföreningen kan bara instämma.
Det är inte annat än en stor skam att Sverige har ett skolsystem som bygger på att vi ska skapa A-skolor för vissa barn och unga och B-skolor för andra. Ett system där elever med välutbildade föräldrar sätts i skolor tillsammans med andra barn med lika välutbildade föräldrar, medan barn som saknar skoltradition hemifrån blir kvar i den allmänna skolan.
Det har i Sverige uppstått en idé om att ens barns framtid skulle vara hotad om barnet inte går i elitskola med gelikar. Det har skapats en idé om att utan s k fritt skolval blir ens barn gisslan i en grupp med elever som kanske kommer dra ner nivån på undervisningen.
Det går inte att blunda för att det finns skolor med avsevärda problem vad gäller studiero och seriös undervisning. Det går heller inte att bortse från bostadssegregeringen. Men dessa problem har förstärkts ytterligare med det nuvarande systemet. Samtliga barn och unga i Sverige har inte längre rätt till en god och likvärdig skola. Vi har skapat ett system som bygger på att några ska offras!
Socialdemokratiska Skolföreningen håller även med om att Socialdemokraterna allt för länge varit för defensivt i skolfrågan. Vi håller dock inte med om att skolminister Anna Ekström inte ”tar fajten för en likvärdig skola”. Vi skulle snarare säga att äntligen har vi en skolminister som förstår allvaret. Det visar inte minst tillsättandet av den utredning om ökad likvärdighet som Björn Åstrand presenterade i måndags. Det rådande parlamentariska läget är dock sådant att reformer som skulle kunna leda till en annan typ av styrning och därmed en mindre segregerad skola är svåra att få igenom. Samarbetspartierna Centern och Liberalerna vägrar ännu styvnackat att ändra sitt vurmande för friskolorna och deras rätt att göra vinst på våra skattepengar. Vårt intryck är att de faktiskt vill ha en uppdelad skola.
I måndags presenterades som sagt Björn Åstrands utredning om minskad skolsegregation. I denna föreslås bl a en ändring av hur skolpengen bör beräknas. Socialdemokratiska Skolföreningen tror i likhet med utredningen på att sänka ersättningen till fristående skolor. Detta skulle ge våra allmänna skolor, som har helt andra krav på sig än de fristående, betydligt mer resurser och därmed också höja deras attraktionskraft, samtidigt som det skulle göra skolmarknaden mindre intressant för investerare och därmed förhoppningsvis bromsa de stora friskolekoncernernas expansion.
Vi skulle också vilja se samtliga skolor, även fristående, under allmänt (demokratiskt) huvudmannaskap. Detta menar vi skulle öka möjligheten till insyn och politiskt ansvarutkrävande samtidigt som frihetsgraden för de fristående skolorna skulle minska. Något som även det i sin tur skulle leda till mindre skillnader mellan allmänna och fristående skolor.
Kärnfrågan är och förblir emellertid undervisningen och möjligheten till lärande i klassrummet. Alla skolor måste faktiskt vara bäst! Alla skolor måste ha en undervisning av högsta klass. Vi lärare måste få möjlighet att seriöst och metodiskt utveckla vår undervisning i det heterogena klassrummet. Och för detta krävs huvudmän och skolledare med förståelse för pedagogik. Och inte bara ekonomi.
Skolans främsta syfte är förvisso kunskapsförmedling, men det är hög tid att också se skolan som grunden i vårt gemensamma samhällsbygge.
Nadja Sandberg är ordförande i Socialdemokratiska Skolföreningen
Ett av de stora problemen med att skapa en icke segregerad skola är bostadspolitiskt. På 80 talet drev SSKF kampanjer för socialt blandade bostadsområden men detta lyckades inte i någon större utsträckning. Under kapitalismens 1900 tal kunde bostadsområden kring en större industri bestå av ägare, högre tjänstemän, lägre tjänstemän arbetare och tim anställda vars barn gick i samma skola och klasskillnaderna bara fanns bland de vuxna. Nu kan ett bostadsområde bestå nästan enbart av egna hem varifrån alla pendlar till sina arbeten som välutbildade tjänstepersoner. I mitt bostadsområdes grundskola finns i klass 4-6 , 87,7 % akademiker föräldrar , lite lägre i andra stadier. Kapitalismen har blivit en meritokratism där människor med ett visst kulturellt och socialt kapital söker sig,
I min lilla stad finns ett utkantsområde. Längst från centrum ligger några kvarter med radhus och villor. Där bor främst infödda svenskar, ofta med goda inkomster och utbildning. Närmare centrum ligger så “utanförskapsområdet”, flerfamiljshus med hyresrätt ägda av allmännyttan. Här bor främst invandrare.
Områdets skola ligger i kanten av ”utanförskapsområdet”, i riktning mot centrum.
Ännu närmare centrum ligger ännu en kommunal skola. Nästan alla föräldrar i radhusområdet har valt att placera sina barn där. Den en gång utmärkta ”förortsskolan” har drabbats av ”white flight”.