Skola och SamhälleNär skolan inte klarar att ge rätt stöd
Många barn har större eller mindre svårigheter med att lära sig läsa. När skolan misslyckas med att ge dessa elever rätt stöd kan de negativa följderna bli mycket stora. En förälder beskriver hur Johan och familjen hade det fram till vändningen när en specialpedagog förklarade att han hade dyslexi. (red)
Förväntansfull står han framför skolbyggnaden. Snart skall han fylla sex och småsystrarna tittar avundsjukt på hans nya väska. Första skoldagen följs av andra, dagarna blir till veckor och det stolta leendet bleknar i samma takt som skolväskan tappar sin glans.
– Jag vill inte till skolan, mamma. Det gör ont i magen.
– Varför?
– Skolan är ett fängelse, du anar inte.
Hösten går och utvecklingssamtalet visar trots allt ’glada gubbar’ över raster, kompisar, svenska, matte och bild. Under våren säger Johan:
– Snälla låt mig slippa!
– Älskade barn, varför?
– Jag mår illa, vill inte, skolan är ett helvete.
Sommarlovet ger paus från frökens välvilliga ”Kom ihåg ta hem lappen”, ”Städa i bänken”. Ännu ett läsår tar fart, men Johan tappar både fart och ork. Det ställs allt högre krav och vare sig matte eller svenska är längre roligt och jag frågar om det finns möjlighet till praktisk pedagogik.
– Nej, men vi kan göra åtgärdsprogram.
Vi försöker hjälpa Johan med det skolan kräver, att ta med lappar, komma ikapp i skolarbetet, plus läxor, vardagens gissel. Sammanbitet formas bokstav för bokstav, ord för ord och den mening som sen ska läsas, har för länge sedan försvunnit i både läsbarhet och minne. Frustrationen växer, tålamodet tryter och hans skrik ekar genom huset. Systrarna spelar spel iförda hörselskydd. När dörrar stängts och tavlor hängts upp igen, läggs hörselskydden åt sidan och vardagens samtal återupptas.
Detta är vår vardag som ingen ser eller hör. Åren går, lärare byts och önskan om utredning för mer stöd i undervisningen viftas bort. Åtgärdsprogram följs av nya och nu hjälper inte hörselskydden. Ida, 9år får huvudvärk och tillbringar allt mer tid på sitt rum eller hos kompisar. Saga, 7år vill inte vara hemma alls. Johan går i femman och vill byta lärare eller skola. Vi förklarar att man inte flyr från problem utan försöker lösa dem. Samtal med skolan:
– Hjälp oss, han kan inte stava, inte läsa.
Han har varit bra på att räkna, lärt sig klockan tidigt, men inte en gnutta intresse finns kvar. Hans rum är i kaos, bänken går inte att stänga och väskan fyller ingen funktion.
– Jag förstår inte vad fröken säger, hinner inte läsa. Vill verkligen lära mig, men det går inte.
Sista sommarlovet på mellanstadiet är ångestfyllt. Johan räknar dagar och timmar. Kvällarna innan skolstart vankar han av och an och gråter. Vi tröstar, gör nya försök att prata med personalen. Inget händer, snart är det höstlov och plötsligt en söndag brister det:
– Jag går inte till skolan, mamma. Det räcker nu. Jag gör det inte.
Vankandet upphör. Han ligger på sin säng och stirrar tomt. Måndag morgon vaknar vi i samma rum. Johan vill inte vara ensam. Han är tolv år och vill sova hos sina föräldrar. Tisdag likadant. Onsdag skriker han, låser in sig på toaletten. Säger att han hatar mig och jag svarar att det är ledsamt att höra, men att han har rätt till sina känslor, på samma sätt som jag har rätt till mina och att jag älskar honom för den han är, vad som än händer, vad han än gör. Sakta öppnas dörren och han faller bokstavligen i min famn.
– Jag orkar inte.
Vi turas om att vara hemma, kontaktar skolan, som hälsar att Johan är saknad. Vi saknar också den Johan vi känner. Dagarna är som ett töcken, vi försöker göra saker han som han har brukat tycka om, men han är likgiltig. Maktlöshet kombineras med tron på att det går att lösa, men inser att vi inte klarar det själva. Han äter knappt och sitter apatisk på sitt rum. Persiennerna är neddragna bakom smutsiga rutor. Vi får inte putsa dem. Han slutar komma ner till måltiderna. Jag bär upp mat som han mekaniskt äter med gaffeln i ett krampaktigt grepp.
– Säg vad jag kan göra för dig. Vad som helst!
– Det finns bara en sak mamma, snälla, hjälp mig att dö.
Den natten är vi vakna och på morgonen ringer vi BUP. De ger oss en tid samma dag. Johans svarta tröja täcker hans hopsjunkna överkropp och luvan nästan hela ansiktet. Han mumlar korta svar. Läkaren pratar med Johan och sen med oss.
– Vi får ta det snabbt, vi vet inte vart eller vad vi kan vänta oss av Johan. Jag bedömer att han är deprimerad och får absolut inte lämnas ensam. Har ni haft funderingar på någon form av diagnos?
Diagnos? Depression? Medicinering? Inläggning? Utredning på BUP? Skolan? Vi tackar nej till inläggning, medicinering och ja till samtal och utredningar. Skolan vill dock inte genomföra utredningar på en elev som mår så pass dåligt. Sjukskrivning terminen ut. Anpassad studiegång under vårterminen i sexan.
– När jag sitter i skolan vill jag bara välta bänken och gå, men så gör man inte.
Johan strävar, vill lära sig och så småningom kopplas speciallärare in och lyckas nå honom bitvis. Inåtvändheten vänds till utåtagerande.
– Jag ska döda dej din jävel!
Johan svingar en bowlingkägla mot Ida:
– Det ska du inte alls. Man dödar inte någon i familjen.
– Jag tillhör inte familjen!
– Jo, för du är med på alla foton av familjen, men jag känner inte igen dig.
– FÖRSVINN!
– Nej, det är familjens rum, vill du vara ensam får du gå in på ditt rum.
– Jag hatar dig!
– Det tror jag inte, för du är inte en sån person. Jag tror att du bara känner så nu.
BUP ger stöd i väntan på bättring. Johan verkar ha hopp inför skolbytet i årskurs sju och vi ägnar sommaren åt att förbereda honom på en positiv upplevelse trots påtaglig ångest.
Det första som sker är att Johan får extra stöd och löfte om att skolarbetet alltid görs i skolan, alltså inga läxor. Specialpedagogen förklarar att Johan har dyslexi:
– Han måste haft ett helvete!
Hon sätter dock inte diagnos, då han inte fått adekvat lästräning eller hjälpmedel. Vi ger det tid tills Johan en dag kommer hem och säger:
– Hjälpfröken säger att jag är dum i huvudet.
– Va?
– Och att jag får skärpa till mig nu när jag är så stor.
Skolan menar att det varit ett ”olyckligt uttalande”, men att det tar ett tag att komma in i jargongen. Johan vill inte gå, men pressar sig. Inte en lektion skolk eller sen ankomst. Nya möten och vid höstlovet, ett år efter sjukskrivning för depression och fara sitt liv, får han börja i ”Smedjan”, en grupp med få elever och fler pedagoger än klassens 30 elever på en lärare.
Sakta visar sig effekten och Johans gör framsteg; han läser lite, räknar, vågar prata, visar att han vill och kan. Under vårterminen i årskurs sju har han godkänt i alla ämnen. Sommaren mellan sjuan och åttan ser vi hur Johan faktiskt njuter av sin ledighet och vi börjar se fram emot ett slags vardag där vi hoppas kunna börja arbeta och bjuda hem vänner igen.
Idag i åttan, mår Johan gott och är mer eller mindre sig själv igen. Läraren i Smedjan berättar att Johan kommer få flera C och D, men framför allt att han är engagerad, lyssnande, reflekterar, argumenterar, öppen för andras åsikter, aldrig dömande och alltid uppmuntrar sina kamrater.
Min känsla och åsikt är att barn skall behöva gå igenom detta så jag kontaktade Skolinspektionen som i sitt utlåtande skriver att;
”Skolan har brustit i att utreda och ge eleven det stöd han var i behov av.”
”Det saknas dock en fullständig skriftlig dokumentation innehållande resultat, analys och adekvat stöd.”
”Av kommunens yttrande och inkomna dokumentation framgår inte på vilket sätt skolan har utrett elevens behov av stöd i matematik och engelska.”
”Beskrivningen av elevens behov är dock mycket vagt och allmänt formulerade, likaså vilka åtgärder skolan avser att vidta.”
”Avsaknaden av beskrivna behov och konkreta åtgärder medför att det blir svårt att följa upp åtgärderna och utvärdera om de varit lämpliga i förhållande till uppsatta mål.”
Av hänsyn till eleven är artikelförfattaren anonym. (red)
One Comment on “När skolan inte klarar att ge rätt stöd”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Vem har givit Johan synen på skolan som fängelse innan han började?, det är sådant som förstör för alla… Barn måste lärra sig att lyda och ja lida, Skolan är en långtråkig transportsträcka medd pest i form av kollektivistiska former svår för alla individualister, även om man har lätt för sig,men nödvändig…