Niclas Dahllöf & Mattias Nilsson Sjöberg: Att byta namn på grundsärskolan är bara symbolisk fernissa

Grundsärskolan ska byta namn till anpassad grundskola, med den goda intentionen att göra den mindre stigmatiserande. Niclas Dahllöf och Mattias Nilsson Sjöberg är kritiska till själva utbildningsformen som sådan. De menar att den  – oavsett beteckning – sliter isär,  den särar på möjligheten att låta olikheter lära med och av varandra (red.).

Det här inlägget utgör ett nedslag i en pågående dialektisk dialog två vänner emellan. Fenomenet ifråga, som den ene av oss har erfarit på ett sätt som den andre blott kan ana, är inte någon dans på rosor, utan av mer ovänlig och lite dunkel art, så varför inte vädra det offentligt. Denna skolväsendets skuggsida, nu i blickfånget: särskolan. Nej, ursäkta: den anpassade skolan är namnet.

Thomas Barow förekom oss i det att han här på S.O.S nyligen gav en kort historisk exposé, tillika kritik, av det namnbyte från ”grundsärskola” till ”anpassad grundskola” som föreslås i slutbetänkandet Utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven (SOU 2021:11). Problemet Barow lyfter är sken- eller rent av antidemokratiskt:

“Den föreslagna ändringen från ”grundsärskola” till ”anpassad grundskola” är en eufemism så länge det grundläggande konceptet bakom denna tankestil inte vidareutvecklas. Problemet kvarstår att ”den anpassade grundskolan” innebär ett negativt särskiljande av vissa barn: de som inte kan, eller mer exakt: de som förväntas att inte kunna”.

Lika mycket eufemism som symbolisk fernissa – att språkligt putsa lite på ytan för att ge sken av ett inkluderande framåtskridande när det med rätta rör sig om en utbildningspolitisk skenmanövrering för att bevara en exkluderande skolform.

Värd att belysa i sammanhanget är en inledande central skrivelse i skollagen:

“Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor”.

War nam nihadan, sa den av oss som under lång tid varit placerad i särskola, när slutbetänkandet kom till känna – ”att mörda någon, begrava hans kropp och låta blommor växa över liket för att dölja det” (Žižek, 2013, s. 9). Det är att med blommor klä de illusoriska kedjor som håller oss alla fast i en tröstlöst segregerande utbildningsstruktur, för att parafrasera Marx.

Vi har lärt så mycket av varandras olikheter, vi två som nu vet att vi är av samma sort trots sorterade på olika sätt under skoltiden. Båda med en problematisk skolgång, fast på så olika villkor. Visst har vi båda erfarenheter av enskilda pedagoger i skolan som agerat mindre lämpligt. Här berörs ett mer övergripande problem: ett genom negativ klassificering och exkluderande sortering institutionaliserat våldförande på den unika individen och det i demokratins namn. Teknikerna för elevdifferentiering har varit många, syftet ungefär detsamma.

Särskolan, en helvetisk upplevelse, menar den ene av oss. Att likna vid en djävulsk form av inkluderande pedagogisk verksamhet, hävdar den andre (Nilsson Sjöberg, 2020). Den förre kan berätta om den exotifiering som det vid vissa ”pedagogiska” arrangemang innebar att likt ett djur visas upp inför de ”normala” eleverna och lärarna på skolan. Att mot sin vilja tvingas till att framträda inför den antytt funktionella majoriteten – som tror sig vara annat värda. Erfarenheter av att inte lyssnas till. Att förminskas. Objektifieras. Därmed att reduceras till en mindre fullkomlig individ.

När jag längre fram i livet undslapp den segregerande och från övriga elever isolerade skolformen särskola, lärde jag mig mycket genom att just inte längre särskiljas och isoleras övriga, berättar den ene av oss. Och jag lär mig så mycket av att lyssna till dig, svarar den andre. Ett samväxande. Tillsammanslärande. Växa samman istället för att slitas isär. Endräkt istället för tvedräkt. Dock någorlunda eniga om ett gemensamt hinder att försöka rasera för att bygga nytt.

Det måste bli ett slut på att vara husdjur åt förtryckarna. Så menade Paulo Freire, inte sällan sorterad i högen av radikala för att han sökte en mindre (ontologiskt) våldsam och således mer kärleksfull pedagogik – denne Freire som utgör ännu ett tema som förenar oss två som här gör våra röster hörda. Människan är till sin natur ett kommunicerande väsen. Men vi kommunicerar alla på olika sätt. Somligas röster tas inte heller alla gånger på fullt allvar.

Särskolan som utbildningsform sliter, oavsett namnbyte, isär; den särar på möjligheten att låta olikheter lära med och av varandra. Att lära sig ta ansvar för sig själv och andra. Freire var tydlig med vad det innebär att förhindra kommunikation: ”det är att reducera människan till ett ’ting’ – och detta är en uppgift för förtryckare, inte för revolutionärer” (1972, s. 137).

Mycket kan och behöver bli sagt i denna fråga. Vi väljer att avsluta för den här gången genom att, återigen, lyfta skollagen, nu med en markering:

“Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling”.

”Förtryck, överväldigande kontroll”, slår Freire fast, ”är dödsälskande; det göds av kärlek till döden, inte av livet” (1972, s. 77). Vad sker om vi intar modet att öppna upp för en pedagogik, en utbildningsform, i kärlekens livstecken? En pedagogisk kärlek där målet är att tillsammans lösgöra oss från de illusoriska men ack så reella fjättrar för att gemensamt sträcka oss efter livets blomma!

Niclas Dahllöf är f.d. särskoleelev.
Mattias  Nilsson Sjöberg är pedagog och arbetar på institutionen Barndom Utbildning Samhälle vid Malmö Universitet. 

Referenser
Freire, Paulo (1972). Pedagogik för förtryckta. Stockholm: Gummessons.

Marx, Karl & Engels, Friedrich (1977). Filosofiska skrifter, Skrifter i urval. Lund: Cavefors.

Nilsson Sjöberg, Mattias (2020). Relationär pedagogik – för ett sannare liv. Diss. Malmö: Malmö universitet.

Skollag 2010:800. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/skollag-2010800_sfs-2010-800

SOU 2021:11. Bättre möjligheter för elever att nå kunskapskraven – aktivt stöd- och elevhälsoarbete samt stärkt utbildning för elever med intellektuell funktionsnedsättning. Slutbetänkande av utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven. Stockholm.

Žižek, Slavoj (2013). De farliga drömmarnas år. Hägersten: Tankekraft.