Ninni Wahlström: Skolan i spänningsfältet mellan individualism och gemenskaper

Vill vi att skolan bara ska vara en plats för individuell förkovran eller också en social miljö där eleverna kan utvecklas som människor och medborgare? Detta diskuteras runt om i världen där de senaste decenniernas förändringar på skolans område ställt frågan på sin spets. Vi har just nåtts av nyheten att svenska privata Kunskapsskolan etablerar sig i New York med sin “individanpassade modell”. Här ger Ninni Wahlström en bild av hur diskussionen kan gå i USA. För en längre diskussion om den offentliga skolan och förändringarna av den se recensionsessän ”Ett nytt språk om skola?” i senaste numret av tidskriften Utbildning & Demokrati.  (red)


Inom den pedagogiska forskningen i USA pågår en diskussion om det offentliga skolväsendet och på vilka sätt som problem kan ställas och frågeställningar formuleras. T.ex. har den  amerikanska organisationen för forskare i pedagogik och utbildningsfrågor, American Educational Research Association, följande tema för årets stora konferens: ”Inciting the Social Imagination: Education Research for the Public Good”.

Ett annat exempel är en artikel av Gary D. Fenstermacher och Virginia Richardson med titeln ”What’s wrong with Accountability”, där författarna diskuterar hur utbildningsreformer för den obligatoriska skolan tar sig uttryck i tester som kopplas till resurstilldelning samt hur ett ansvarsutkrävande tar plats på alla nivåer i skolsystemet. Men, frågar sig Fenstermacher & Richardson, består skolan endast av en samling individer som ska nå vissa kunskapsmål eller grundas själva verksamheten i skolan också i att lärare förmår att bygga upp gemenskaper i sina klassrum och för sina elevgrupper? Vilket alternativ förstärks respektive försvagas i så fall av pågående utbildningsreformer?

Enligt artikelförfattarna sätter den nuvarande politiska administrationen i USA lärares och skolförvaltningars ansvar för elevers skolframgångar i centrum för utbildningsreformerna. I sin artikel problematiserar författarna denna fokusering på tester av elevers kunskapsnivåer och dess koppling till ökad respektive minskad resurstilldelning för de enskilda skolenheterna. I artikeln argumenteras för att den pågående ”accountability – rörelsen” i skolan leder till en individualism som är helt upptagen med varje individ för sig. Varje elev betraktas som separat, skild från andra elever, med kunskaper som redovisas enskilt för var och en. Åtgärder för att förbättra kunskapsresultat sätts också in separat för varje elev.

I artikeln skisseras tre orsaker som anses ha bidragit till att göra denna till synes så endimensionella syn på utbildning så populär. För det första så innebär accountability-ansatsen att kunskap är möjlig att mäta, åtminstone i vissa ämnen. För det andra kan mätresultaten användas för att klargöra brister vad gäller likvärdig utbildning i relation till social klass och etnicitet. För det tredje möjliggör nationella tester och ansvarsutkrävande att skoladministrationen kan vidta åtgärder och fördela resurser utan att vara beroende av den geografiska närheten till verksamheten. Administrationen behöver inte längre ”känna till” verksamheten för att kunna göra en bedömning av resursbehov, utan kan i stället använda nationellt rapporterade resultat som bas för sina beslut.

Artikelförfattarna kallar denna form av individuellt fokus på varje enskild elev, varje enskild lärare, varje enskild skolenhet osv. för ”aggressiv individualism”. Den leder, enligt Fenstermacher & Richardson (2010) till att relationerna i klassrummet omdefinieras. Det blir svårare för lärarna att uppfatta sina klassrumsmiljöer som ”små gemenskaper” och att upprätta och upprätthålla sociala och utbildningsmässiga relationer till eleverna och mellan eleverna. I stället för att klassrumsmiljön blir en plats för att utveckla relationer med moraliska, estetiska och demokratiska aspekter så blir klassrummet en plats där ett antal individer har samlats för att var och en för sig tillägna sig vissa kunskaper.

De gemensamma aspekterna av utbildning trängs undan.  Fenstermacher & Richardson ser lärarens roll inom reformvågen av accountability som något av en paradox. Den lyfter visserligen fram lärarens centrala betydelse, eftersom man har upptäckt hur viktig lärarens roll och insats är för elevernas kunskapsutveckling. Men samtidigt så innebär reformernas alltigenom individuella utgångspunkt svårigheter för lärarna att arbeta enligt de övertygelser och gemenskapsideal som ofta fick dem att från början välja just läraryrket.

(Ninni Wahlström är docent i pedagogik vid Örebro universitet)

Referenser:

Fenstermacher, Gary D. &  Richardson, Virginia (2010): What’s wrong with accountability? Teachers College Record, Publicerat 26 maj, 2010. http://www.tcrecord.org ID Number: 15996, tillgänglig 2010-07-03.

Wahlström, Ninni (2010): ”Ett nytt språk om skola?” Recensionsessä. Utbildning & Demokrati 2010 19(2), s 113-118. http://www.oru.se/Forskning/Forskningsmiljoer/miljo/Utbildning-och-Demokrati/Utbildning–Demokrati/Tidigare-nummer/, tillgänglig 2011-01-12.

8 Comments on “Ninni Wahlström: Skolan i spänningsfältet mellan individualism och gemenskaper

  1. Den under senare år ökade vikten av formella skolkunskaper, som kan mätas och betygsättas med inriktning att underlätta urvalsprocessen till högre studier, har starkt bidragit till en skola som stimulerar individualisering på bekostnad av socialisering. Kampen om betygen bidrar verksamt till en tävlingsmentalitet, som menligt motarbetar läroplanens krav på att stimulera elevernas respekt för demokratiska värden typ jämställdhet, jämlikhet, solidaritet, integritet och okränkbarhet. Därmed försvåras också möjligheten att uppnå det läroplanen avser med demokratisk kompetens, nämligen rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Det faktum att elevernas socialiseringsutveckling hämmas av elitistiska värderingar måste uppfattas som minst sagt olyckligt, när det gäller den framtida samhällsutvecklingen där vi som individer blir alltmer beroende av hur vi tillsammans kan lösa de utmaningar som vi ställs inför. Det är endast i ett socialt sammanhang, som vi tillsammans kan göra oss gällande som individer – ett sammanhang där helheten betyder mycket mer än summan av delarna.

  2. Hej! Jag är uppriktigt sagt djävligt trött på alla dessa nya förslag om att förbättra undervisningen och resultaten. Visst har vi kommit en bit på väg men i många frågor står vi och stampar på samma fläck.
    Enligt min syn så är ordningen i klassrummet det mest avgörande. I en klass där det råder kaos är det inte lätt att undervisa och ta till sig kunskap. I många klassrum kommer och går elever som det passar dom. De saknar respekt för andra elever och lärare. Sätt in resurser så att man kan driva en undervisning på en nivå som passar den enskilde eleven. Det måste få kosta! Utan ordning i klasserna
    går det inte att bedriva en vettig undervisning.
    arneB

  3. Intressant. De olika perspektiv som pesenteras utgår från helt olika människosyn. Tyvärr är det så att Björklund, på grund av vänsterns oförmåga, har vunnit skoldebatten med sitt enkla budskap om ordning. Det är klar att vi ska ha ordning, men vi behöver också en skola med en kunskaps- och människosyn som inte reducerar kunskap till enkla mätbara fakta och som ser alla individer som utvecklingsbara.

    Den kunskapssyn som är Björklunds har befrämjat en återgång till den uppdelning mellan praktiskt och teoretiskt inriktade utbildningar som utmärkte den gamla realskolan. Gymnasiet har nu uppdelats på linjer som berättigar till och som inte berättigar till högskolestudier. Utgångspunkten för denna kunskapssyn är ett tänkande där vi människor finns i mer eller mindre givna positioner med helt olika behov av kunskap. Vad alla behöver är baskunskaper som att räkna, skriva och läsa, men därutöver är ytterligare kunskaper, bortsett då från vissa faktakunskaper, onödiga för dem som ska gå den praktiska vägen i livet.

    Denna björklundska kunskapssyn och friskolereformen har öppnat för en snabb återgång, om än i förnyad form, till det parallellskolesystem, med folkskola för fattiga barn och läroverk för de bildade klasserna, som avskaffades 1962 med grundskolans införande. Med det fria skolvalet och friskoleexplosionen har vi i storstadsområden fått en helt ny situation. Barnen på gården går inte längre tillsammans till skolan och deras lekkamrater på gården är inte längre deras skolkamrater, utan varje morgon sprids de som agnar för vinden, på väg till olika skolor i närområdet eller skjutsade till skolor i andra ändan av staden. Det enda som är gemensamt för alla dessa skolor, kommunala eller privata, är finansieringen. För den står vi skattebetalare.

  4. Hej och tack för en tankeväckande (bra) artikel. Jag har i 4 decennier verkat inom den pedagogiska världen, som lärare, lärarutbildare, forskare, utbildningsledare m.m. och har kommit fram till några enkla teser som jag när jag snart pensioneras ska utveckla vidare. I korthet ger jag exempel på några av dessa teser här.

    1) All utbildning handlar om möten. För att möten ska bli verkningsfulla/framgångsrika krävs ömsesidig respekt. Det innebär ett givande och ett tagande och från lärarens sida en tilltro till elevers utvecklingspotential (oavsett var den enskilde eleven befinner sig – jag måste som lärare börja just där)
    2) För att undervisning ska bli meningsfull måste man vara överens varför man möts i t.ex. ett klassrum på en mattelektion. Är man inte överens är oddsen rätt dåliga för att undervisningen leder mot avsett mål. Det är så tydligt i Tv’s 9 A att dessa punkter slår igenom även om de inte formuleras på detta sätt.

    Sedan skulle jag vilja lyfta fram några andra synpunkter som jag ofta återkommer till i seminarier och föreläsningar.
    En sådan synpunkt är det perspektiv man som pedagog har på sig själv. Jag menar att man som pedagog är medresenär under en tid (förskola, lågstadium… eller gymnasium, högskola) i andra människors livsprojekt/livsresa.
    En annan synpunkt är det fullständigt absurda i att dela människans vara i en kognitiv och en social del. En del lärare, särskilt ämneslärare, tycks inte inse att den lärande individen inte går att skilja från den sociala individen. Hur en elev mår, i sig själv, i klassen, i familjen, på fritiden, om det finns mobbning, är helt avgörande för hur samma elev tar till sig undervisningen – bra eller dålig.
    När jag vid 100-tals praktikbesök har studerat lärarstudenter i klassrummet har jag efteråt har frågat: Vilka sociala mål hade du för denna lektion? har studenterna sett ut som fågelholkar!
    Min poäng med denna fråga är: Hur kommer det sig att man inte vid lektionsplanering tar hänsyn till vilka elever man ska möta? Hur är det med killars relationer till tjejer? Har jag särskilt tysta elever? Är det elever som misstänks vara mobbade, eller må dåligt av andra skäl? Skolan är skulle jag vilja säga FRAMFÖR ALLT en social arena där i Sverige mer än en miljon människor möts dagligen under ganska täta omständigheter. Hur kan man tänka bort detta i den ensidigt fixerade kunskapsdiskussionen, som f.ö. handlar om kunskaper som i många fall snart anses föråldrade?

  5. SAMARBETE OCH INDIVIDUALISERING GER EN BRA SKOLA!

    Ni efterlyser socialisering i skolan. Samarbete ger socialisering och individualisering lär eleven att känna sin egen förmåga samt planera och följa upp sitt arbete.

    Min erfarenhet som lärare/pedagog är att kunniga lärare och hårt arbetande elever som samarbetar alltid når TRIVSEL och GODA RESULTAT. Min första åtgärd som lärare är att söka samarbete.

    Jag säger:”Jag vill att vi skall trivas och att alla här skall få högsta betyg. Vad vill ni? Ska vi samarbeta för trivsel och bra resultat?” Jag säger så för att jag vet att det är en bra grund för att nå trivsel och resultat.

    Jag har undervisat ingenjörer och kemister. Därför är min nästa programpunkt: ”Det är viktigt för er som ingenjörer att kunna samarbeta. Därför skall vi arbeta i team om fyra där var och en av er är ledare i tur och ordning. Hjälper ni inte er ledare, så kan ni inte räkna med hjälp när ni är ledare.”

    Läs på webben ”Göran Tullberg, Elevledda forskningsinriktade laborationer” så ser ni upplägget. Resultaten är goda. De ingenjörer som kommer ut kan verkligen planera, leda, redovisa och mycket mer. De lär att jobba ihop, trivas och slipa av varandra. Bättre ingenjörer än så kan vi inte få. Så sade industrier som ringde oss för att be om våra ingenjörer.

    American Chemical Society har skapat forskninginriktate laborationer för årskurs 4 till 8. Där lär sig elever att kemi kan vara roligt och att det är ett område som fordrar både goda idéer och kritiskt tänande.

    Jag träffade på en form av English Trogh Activity i Afrika. Där lärde elever engelska via mycket eget arbete oftast i samarbete med kamrater. Det finns otroligt mycket språklärande på webben som lär effektivt och samtidigt både socialiserar och testar den egna förmågan.

  6. Pingback: No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch… « reflektioner och speglingar II…

  7. Pingback: No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch… « reflektioner och speglingar II…

  8. Pingback: No Child Left Behind kommer inte att ge den påtagliga förbättring i amerikansk utbildning som alla hoppas ska ske menar en kritisk Diane Ravitch… « reflektioner och speglingar II…

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »