Ola Frykman: Politiker förstår inte komplexiteten i skolans uppdrag och är för långt bort från skolans värld

Politiker vistas alldeles för sällan i skolans klassrum och korridorer, vilket gör att många av deras skolpolitiska idéer och förslag inte är grundade i den verklighet de vill förändra. Vill de på riktigt förstå elevernas och pedagogernas vardag – och komplexiteten i skolans uppdrag – behöver de tillbringa fler dagar i skolan. Bara så kan en samsyn skapas som för skolan framåt, menar Ola Frykman (red).

När riksdagspartierna debatterar om skolan uttrycker de en oro över att skolan inte är likvärdig och jämlik. Ökad skolsegregation, elever går ut med ofullständiga betyg, bristande ordning som skapar en negativ studie- och arbetsmiljö. Vidare anser de att den ökade otryggheten med mobbning och kränkningar, psykisk ohälsa och lägre kunskapsnivåer är oacceptabel.

I skolpolitiska formuleringar använder politikerna ord som ”Vi vill”, ”Vi har skapat” eller ”Skolan ska”. Jag ställer mig frågan vem eller vilka skolan är. Är de pedagoger, rektorer eller kommunala skolpolitiker? Denna otydlighet ökar misstron mot politikens förmåga att ge skolorna de förutsättningar de behöver. När de säger att ”Vi har anställt fler lärare eller skapat mer resurser” stämmer det inte. Det är kommunerna som gör det. Ni styr inte över kommunernas prioriteringar av skolbudgeten. Hur de till exempel fördelar statliga stöd i form av mer resurser, fler pedagoger och utökad elevhälsa. Ni finns inte heller i klassrummen, korridorer och personalrummen. Vill ni däremot förstå elevernas och pedagogernas verklighet, komplexiteten i skolans uppdrag, behöver ni tillbringa fler dagar i skolans värld. Då skapas en samsyn som för skolan framåt.

Skolan är inte är jämlik och likvärdig, anser politiker. Vad är definitionen av dessa ord? Är det att alla skolor oavsett huvudman ska ha lika stora resurser, samma antal pedagoger och undervisning? Ska det vara samma läromedel och prov? En annan frågeställning är vilket perspektiv som definitionen utgår från. Är det från elevers eller föräldrars perspektiv, eller att all kommunal verksamhet ska ha ett jämlikt perspektiv? Om skolan oavsett huvudman och var i landet den finns ska ha en jämlik och likvärdig undervisningen måste detta tydliggöras.

Varje skola är unik utifrån upptagningsområde, personaltäthet, elevers olika behov och kommunernas ekonomi. Exempelvis när det gäller möjligheter för upprustning av lokaler, nya skolor och fördelning av resurser. Eleverna lever i ett digitaliserat samhälle där sociala medier ofta blir forumet för vilka värderingar och språkbruk de anammar. Alltför många unga får utstå kränkningar på olika sätt i sociala medier och mår psykiskt dåligt. Självkänslan, skolgången och det sociala samspelet mellan eleverna blir lidande. I sociala mediers värld finns inte samtalet med vuxna där de kommunicerar känslor, tankar och stärker självkänslan. Detta är alarmerade och därför måste elevhälsan utökas.

Elever når inte godkända betyg och pedagoger delar ut glädjebetyg. En del har läs- och skrivsvårigheter, diagnoser, bristande självkänsla, negativa tankar om sig själva och sina förmågor. De känner stressen av de ökade kraven på teoretiska kunskaper. De känner sig misslyckade och ger upp. Många pedagoger går till jobbet med en ”klump” i magen. Känslan av otillräcklighet sprider sig. Men med en större skolpeng skulle skolorna kunna ha mindre klasser, ökade resurser i form av fler speciallärare och pedagoger till de som har olika behov och svårigheter. Den skulle också täcka ökade kostnader för uppvärmning av lokaler, löneutvecklingen och läromedel.

Friskolornas vinstuttag och att de tar resurser från kommunala skolor har blivit en politisk ideologisk kamp. En del friskolekoncerner har misskött sitt uppdrag, dock inte alla. Varför skapades det inte från början olika kontrollfunktioner där kommuner och myndigheter fick insyn i det som politiker nu fördömer? Då hade båda parter i en samsyn kunnat verka utan att vara ideologiska fiender. Den politiska självkritiken, att inte tagit tag i detta när friskolereformen infördes, lyser med sin frånvaro. Nu präglas debatten av ett svartvitt resonemang där fokus är det omoraliska sättet att använda skattemedel för att ta ut vinster. I grunden har kommunala skolor och friskolor samma mål, att ge bästa möjliga skolgång. Sedan kommunaliseringen och skolpengen infördes har ingen regering prioriterat tillräckligt med pengar för att skolan ska kunna fullfölja sitt uppdrag. Tyvärr är det elever och pedagoger som får betala priset medan politikerna går fria från ansvar.

Under årens lopp har jag haft klasser där jag i elevers ögon sett tron på de egna förmågorna slockna, att de inte duger som de är och känner sig misslyckade. Pedagogers frustration över att inte kunna ge dem den utbildning de har rätt till. Jag ser ett skolsystem som stjälper i stället för att hjälpa. Ett system där människan hos elever och pedagoger får allt mindre plats. Vill vi ha det så? Jag vill inte det.

Ola Frykman är legitimerad idrottslärare