Skola och SamhälleSkuggan – Olle Holmberg & Jan Thavenius: Levande demokrati
Skolan viktiga roll för demokratin och samhällsutvecklingen behöver diskuteras betydligt mer än i dag, skriver Olle Holmberg och Jan Thavenius. (red)
Demokrati är inte något man tar för givet. Det är något man gör, skapar förutsättningar för, försvarar, utvecklar. Demokrati är inte något tillstånd. En levande demokrati är ett ständigt pågående arbete. Det kräver social fantasi, öppet meningsutbyte och inte sällan politiskt mod. Demokrati är något man gör tillsammans. Det handlar om delaktighet.
Efter andra världskrigets brutala påminnelser om att inte ta något för givet hamnade demokrati högt upp på skolpolitikens dagordning. Under 40- och 50-talen demokratiserades också skolan. Det skedde uppifrån genom strukturreformer. Det blev ett viktigt politiskt projekt men oavslutat. Så mycket mer skulle ha krävts än en grundläggande skola som är tillgänglig för alla. Knappt hade grundskolan kommit på plats förrän kritiken kom. Alla hade inte alls lika chanser som slagordet löd. Det gjordes långtidsstudier som visade att om man bara kände till en nybörjarelevs bakgrund så kunde man med stor säkerhet förutsäga hens skolgång.
Under 60- och 70-talen prövades en demokratisering nerifrån av elever och lärare. Det orsakade häftiga debatter och många intressanta försök men resulterade inte i någon övergripande fortsättning på det oavslutade demokratiska skolprojektet. Det saknades inte försök under de följande två decennierna men inget avgörande skedde. Efter millennieskiftet har skolans uppgift för demokratins utveckling kommit helt i skymundan trots att demokratin än en gång utsatts för stora påfrestningar.
Några nedslag i dagsläget kan peka ut en del viktiga perspektiv. Ylva Bergström har undersökt hur elever ser på politik, på sin skolgång och sin framtid? (SOS: 160215) Det visade sig att engagemanget och den politiska kompetensen varierar stort mellan olika program och på olika skolor. Så här svarade två av gymnasisterna från Uppsala på frågan om det finns någon politisk fråga som engagerar dem:
”Jag hade nog varit mer intresserad om jag kunnat lita på partierna, känt att de hade uppnått nåt av målen de lovat. Jag är ganska ointresserad av politik. Partierna blir sämre för varje år tycker jag. Det snackas en jäkla massa men sen händer inget. Orättvisor är stora tycker jag.” (Flicka, hotell- och restaurangprogrammet, Ekebygymnasiet)
”Att Sverige spelar en roll i internationell politik, i världen, det är viktigt. Det finns ju en tradition av ett internationellt engagemang i Sverige, vi har haft politiker som betytt något internationellt. Nu har vi ingen internationell röst precis. Svenskt bistånd minskar också, vi är alltså inget föregångsland så som vi varit. Att göra insatser internationellt under Nato är helt fel tycker jag, men att delta och bidra till fredsarbete, det är viktigt. Internationell politik och omvärlden intresserar mig.” (Pojke, naturvetenskapliga programmet, Rosendal)
Vad Ylva Bergström fann var föga förvånande att inställningen till att engagera sig i samhälle och politik var en klassfråga. Med en koppling till den skrev Ove Sernhede en artikel, också i Skola och samhälles Skugganserie, om klass och skola:
”Medan vi har vant oss vid att tala om skolans kunskapsförmedlande uppgift och översköljs av alarmerande rapporter om sjunkande kunskapsresultat i skolan glömmer vi bort skolans bildande uppgift och förutsättning att grundlägga medborgerlig kompetens: benägenheten att delta i politiken är både en teknisk och social kompetens, den framträder i själva verket som en betydande klassfråga. Den svenska skolan var en gång internationellt aktad för sin höga grad av likvärdighet såväl som för de höga prestationsnivåerna. De goda resultaten var i hög grad en funktion av den sociala blandningen. Hög- och lågpresterande elever satt i samma klassrum. De från studieovana familjer sporrades av de med studieambitioner och det skapades en ömsesidig förståelse för skilda livsvillkor som byggde broar och skapade social sammanhållning. Skolan fick på detta sätt också en viktig samhällsbyggande funktion.” (SOS: 160204)
I våras kunde man läsa två artiklar av våra nuvarande utbildningsministrar (Dagens Nyheter Expressen 160510). Den ena artikeln kritiserar vinstintresset i skolverksamheten. Viktigt nog som en markering av en kursändring. Men resonemanget förs bara inom ramen för kunskapsresultat och betygsinflation. Inte med ett ord nämns vad som krävs av en samhällsutvecklande skola utom att kvalificera arbetsstyrkan.
Den andra artikeln presenterar en rad förslag på att ”stärka läraryrket”. I slutklämmen talas det visserligen om att ”stärka vårt samhällsbygge och möta våra samhällsutmaningar”. Men det är bara en retorisk gest. Det är annars en viktig artikel med lite nya perspektiv. Men den innehåller inga radikala grepp för att ge lärarna ansvar och möjligheter att utveckla undervisningen. Det är ”centrala aktörer”, ”nationella samlingar” och hierarkiska organisationer som ska göra jobbet. Men det är fortfarande lärarna som ska stå där varje dag i skolan. Vem frågar dem? Artikeln handlar mest om symboliska markeringar av lärarnas centrala roll.
Att skolan har ett ansvar för samhällsutvecklingen är något som sällan diskuteras i den offentliga debatten. I stället agerar stora delar av den som språkrör för den nygamla kunskapsrörelsen som vill att skolan så effektivt som möjligt ska förmedla färdiga kunskaper, punkt slut. Det offentliga samtalet borde idealt sett vara en central del av något som brukar kallas offentligt eller gemensamt lärande (public learning). Vi blir alla okunnigare och enkelspårigare och kanske också fegare av att det inte förs något öppet och gemensamt samtal om skolans uppgift i ”samhällsbygget”.
9 Comments on “Skuggan – Olle Holmberg & Jan Thavenius: Levande demokrati”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Uppenbarligen missar skolan sitt andra uppdrag: demokratisk fostran. Demokrati är lite mer än bara partipolitik som skymtar fram i artikeln.
Demokrati brukar jag lite tillspetsat kalla ”majoritetens diktatur”. Ett majoritetsbeslut är viktigt att förstå och skilja från den gängse ”konsensuskulturen” vi har i Sverige. Konsensus bestäms av att ”alla” är överens.
Demokrati är också en del av folkrörelserna. Jag tänker på frireligiösa samfund, idrottsföreningar och andra ideella föreningar. Föreningslivet var förr i världen en demokratifostran av de unga. Det var näst intill en plikt att gå med i en förening och den vägen lära sig hur demokratisk ordning praktiserades i styrelser mm. Idag verkar denna del av samhället tyna bort. Varför det är viktigt att skolan verkligen tar sitt andra uppdrag på riktigt.
Då är det viktigt att skolan medvetet arbetar med läroplanens huvudmoment: ”Normer och värden” samt ”Elevers ansvar och inflytande”. Skolor som lyckas arbetar både med demokratisk fostran och kunskaper är framgångsrika.
Då skolan utvecklades efter världskriget fanns en stark överbyggnad av folkbildning i samhället. Demokratisk attityd, demokratiska värderingar och demokratisk teknik stod folkbildningen i föreningslivet för. Och därifrån utvecklades de demokratiska institutionerna. Skolan fick så småningom detta på entreprenad men har misslyckats totalt med detta. Attityder och värderingar ? ja kanske men demokratisk teknik och vilja att engagera sig i samhällsbygget har man inte lyckats med. Naturvetare får ofta klä skott för dåliga matematik resultat och dåliga resultat i NK ämnen men när kommer vi att skylla de obefintliga köerna till politiska och fackliga uppdrag. på humanister och samhällsvetare ?
Men är det skolans fel ? Man kan inte se skolan som en isolerad entitet i samhället. Föräldrar , föreningsliv, näringsliv, samhällsinstitutioner har minst lika stort ansvar. Ett ansvar man uppfyllde i mitten på förra seklet men som nu tappats bort. Vad skolan skulle kunna göra är att återupprätta elevdemokratisk arbete i barnkonventionens anda och även på detta område lära ut den teknik som krävs för att göra sin röst hörd, retorik och mediala uttrycksformer samt mötesteknik. Ett betygskrav för godkänd gymnasieexamen bör vara att man klarar av att definiera vad en kontrapropositionsvotering innebär och att man i en demokratisk församling praktiskt kan genomföra den.
Alldeles riktigt att skolans uppgift är att bidra till samhällsbygget och det görs inte om den uppgiften kokas ner till kunskapsfakta på en marknadsplats. Nya tag behövs för en ny tid som inkluderar människor i samhället via bildning och kritiskt tänkande. Skrev nyligen en artikel i Västerbottens Kuriren med ett liknande budskap. Se http://www.vk.se/1819004/kaos-foljde-nar-marknaden-slapptes-los-i-svenska-skolan
Det är snart 34 år sedan när den svenska grundskolan började haverera. Det inleddes på socialdemokraternas kursgård Bommersvik den 23 oktober 1982. De som är intresserade av detaljer hänvisar jag till mitt inlägg på denna nättidning hänvisar jag till artikeln ”Skolan och demokratin”, publicerad 27 augusti 2014. Författarna till den här artikeln konstaterar dels att man sällan diskuterar skolans ansvar för samhällsutveckling, något som var central före 1982. I stället har man återgått till den redan 1962 avvecklade realskolans att skolans viktigaste uppgift är att förmedla färdiga kunskaper. Jag instämmer helt i slutsatser: ”Vi blir allt okunnigare och enkelspåriga och kanske också fegare av att et inte förs något öppet och gemensamt och gemensamt samtal om skolans uppgift i `samhällsbygget`”. Tyvärr verkar inte den nu aktuella ”2015 års Skolkommission” stå för ett behövligt nytänkande, vare sig direktiv eller avlämnat delbetänkande visar sådana tendenser. En möjlighet finns dock nu när utredningen fått en ny ordförande som verkligen är förankrad i skolans väld. Men det krävs även tilläggsdirektiv liknande vad Ingrid Carlgren skriver i debattartikeln ”Staten och lärarprofessionen” tidigare i veckan och dess näst sista stycke som börjar med ”En annan väg…..” . Dessutom bör hon knytas som expert till Skolkommissionen.
Det har länge varit i Sverige en mycket trist skoldebatt i den meningen att aktörerna har visat liten förmåga att förstå varandra och liten vilja att försöka enas för skolans och framtidens skull. Det som kallats skoldebatt har mest liknat ett skyttegravskrig. Jag tänkte i alla fall försöka förstå vad som framförs på den här sajten.
Det är mycket prat på sajten om demokrati. Vem vill inte ha demokrati? Men demokrati blir det inte mycket av om folk ropar ”jag vill inte” eller ”jag är emot”. Demokrati förutsätter kunniga medborgare som han analysera situationer och vara kreativa och konstruktiva och ha förmåga att lösa upp åsiktsskillnader. Om man vill ha riktig demokrati så är det kunniga och kompetenta medborgare som måste prioriteras. Det ska bli intressant att se om det finns sådana här och om en sådan förmåga finns här?
Nils Westberg skriver att skolan förstördes 1982 och att man då gick tillbaka till att ”förmedla färdiga kunskaper”. Jag är inte säker på att jag förstår vad som menas där. Det man bör sträva efter är i alla fall ett samspel mellan tänkande och kunskaper och det är ju samspelet som är det intressanta. Det här med ”färdiga kunskaper” för mina tanker till Lpo94 och dess förståelseresonemang som väl måste tolkas så att förståelsen ska ersätta kunskaperna och tänkandet. Det skapar ingen bra grund för förmågan att nyansera ståndpunkter och kunna agera demokratiskt. Det förefaller vara kontraproduktivt i strävan efter att skapa demokratiskt kompetenta elever.
Lpo94 är kanske är den svenska skolans största misstag hittills även om det dramatiska kunskapsfallet inte kom omedelbart. Det stora raset kom i stället i PISA 2009 och det var då de elever som började skolan år 2000 som testades. Det är inte med stora kunskapsfall som vi ska skapa demokratiskt kompetenta individer. Kan vi vara överens om detta?
Läs mitt åberopade debattinlägg ”Skola och demokrati”. Grundskolans övergripande uppgift är demokratisk fostran med kunskaper som ge bildning för samhällsutveckling i en konfliktfylld värd. Detta var riksdagens alla partier överens om är man fastställde grundskolans reviderade kursplan Lgr 80. Men två år senare, hösten 1982 gällde inte detta länge. Grundskolan skulle inte längre vara en medborgarskola för alla utan prioritera akademiska ämneskunskaper som grund för att fortsätta sina studier i gymnasieskola
Om grundskolans uppgift sedan 1982 varit att prioritera akademiska ämneskunskaper som grund för fortsatta gymnasiestudier, har den misslyckats kapitalt. Jag undervisar i samhällskunskap på studieförberedande gymnasieprogram. Jag har ännu inte träffat en elev som redbart kan förklara skillnaden mellan regering och riksdag. Min undervisning, även för dem med högsta betyg från grundskolan, får börja på nivån ”Riksdag=många tanter och farbröder, regering=inte så många tanter och farbröder”. Därifrån kan jag så småningom ta dem vidare till att förstå skillnaden mellan enkammar- och tvåkammarsystem och lära dem att genomföra en kontrapropositionsvotering. Men det sista har inte så starkt stöd i ämnesplanen. I kunskapskraven finns ingenting om förmåga att praktisera demokrati. Att verka som folkbildare i Gymnasie11 är inte lätt.
Nils, efter en snabb genomläsning av Lgr 80 konstaterar jag att det handlar om att enskilda ämnen skulle avvecklas till förmån för blockämnen, att det skulle vara elevaktiva arbetssätt och att lärarna skulle bli handledare. Tyvärr, det där är gammal skåpmat som modern pedagogisk forskning lämnat bakom sig för länge sedan.
Läraren Per Kedland frågade i ett debattprogram i TV hur det kan komma sig att elever som började gymnasiet inte kan de fyra räknesätten? Vad har de gjort i skolan under nio år, frågade han? Meddebattören förklarade det med att det varit för mycket enskilt arbete i skolan. Hade man gått fullt ut på modellen med Lgr 80 hade matematikkunskaperna varit än mycket lägre. Det man pratar om nu är en förstärkt lärarroll där läraren är mer aktiv och utmanar eleverna och får dem att tänka kring matematiska problem.
Den belgiske skolforskaren Pedro de Bruyckere refererade i en föreläsning till en undersökning där lärare fick beskriva sig själva som endera progressiva och elevcentrerade å ena sidan eller konservativa och kunskapsförmedlande å den andra. Vad man sedan gjorde var att studera de här lärarna i klassrummen för att se hur de fungerade och agerade, Resultatet blev att man fann ingen skillnad. Lärare är lärare och de måste agera när det är nödvändigt. När lärarna vill framföra något pratar man med hela klassen, vilket är det enda effektiva sättet.
Ingrid Carlgren pläderar för lärarnas autonomi i artikeln ”Staten och lärarprofessionen” publicerad 2016-09-26. Yrkets grund behöver förstärkas genom mer forskning. Ingrid gillar inte att Skolverket och Skolinspektionen pådyvlar lärarna hur de ska undervisa. Nils, du förespråkar det rakt motsatta till vad Ingrid vill, nämligen att lärarna ska fråntas möjligheten att fritt välja sätt undervisa. Det är mycket den klåfingrigheteten som lett svensk skola till det svåra läge där man befinner sig nu med låg status för läraryrket och låga kunskapsresultat.
Du läser vad som skriv som fan läser bibeln. Du verkar inte förstå vare sig konfliktperspektiv eller vad som menas med demokratisk fostran. Detta avspeglas i arbetssätt och arbetsformer anpassat till barns utveckling och behov samt barns olika utvecklingsfaser, helt enligt den progressiva pedagogikens intentioner. Främsta anledningen till din bristande förståelse verkar vara oförmåga att kunna se verksamheten ur ett barnperspektiv. Samma anledning ligger bakom den av Bengt Göransson initierades akademiseringen av grundskolan hösten 1982, därtill stödd av Ulf P Lundgren som helt olämplighetsförklarade John Dewey och den progressiva pedagogiken vid utvecklingen av grundskolan.