Skola och SamhälleSkuggan – Olle Holmberg & Jan Thavenius: Professionen ska leda skolutvecklingen
Holmberg och Thavenius fortsätter att kritiskt granska OECD:s rapport om den svenska skolan. (red)
Professionen ska leda skolutvecklingen säger vår skolminister. Det låter löftesrikt! Frågan är hur det stämmer med OECD:s rapport (Improving Schools in Sweden – An OECD Perspective).
Sverige måste omgående, skriver rapportförfattarna, få till stånd en långsiktig ”human resource strategy”. Tre förslag ges.
– Ett offentligt finansierat halvautonomt nationellt institut bör skapas.
– Antalet lärarutbildningar måste ses över och deras kvalitet granskas.
– Lärarnas och skolledarnas status bör höjas och deras yrken bli mer attraktiva.
Det låter inte så gnistrande idérikt. Har man inte hört det mesta förut? Det där institutet skulle väl vara något nytt då.
Idén om ett institut är i stort sett innehållslöst. Det viktiga är det organisatoriska. Institutet ska bestå av en liten fast stab med en stor budget för att kunna anlita nationella och internationella experter. Dess uppgifter är mycket allmänt formulerade. Det ska utveckla den omtalade strategin för humanresurserna, granska lärarutbildningen och skapa en ”standard” för läraryrket och undervisningen. Standard betyder i det här sammanhanget en generell måttstock för lärarkompetens och effektiva modeller för undervisning baserade på forskning. Kring dessa normer ska det skapas konsensus.
Om det låter toppstyrt och hierarkiskt, så är det ingen tillfällighet. Det är en gammal välkänd typ av företagsmodell. Alla arbetar åt samma håll enligt förutbestämda riktlinjer. Man kan undra vad som menas med att institutet ska vara halvautonomt. Varför riktar sig inte rapportförfattarna till existerande skolmyndigheter och säger ”Gör detta och detta så och så”? Om förslaget har någon udd, är den riktad mot politiker och skolmyndigheter. Den underliggande tanken är att de ska underordna sig så som sker i OECD:s verksamhet. Värderingar och politiska mål ska inte upp på bordet och diskuteras. Rapporten uttrycker det så här på sitt oefterhärmliga och svåröversatta sätt:
”A common characteristic of the OECD benchmark systems is that they all have some form of institutional structure that focuses continuously on gathering and applying current knowledge and research around teaching and learning into a useable form, developing consensus guidelines and frameworks around effective practices for practitioners to use in planning and enacting professional development activities”.
Kort och gott föreslår man ett nationellt OECD-institut. Rapportförfattarna är – som alla andra – medvetna om att lärarnas status och arbetsförhållanden inte är de bästa. De föreslår höjda löner, karriärmöjligheter och mindre tid för administrativa uppgifter och mer för undervisning. Det framgår inte om de menar att tester, olika former av ansvarsutkrävande och nationella prov hör till det administrativa. De försöker sig inte på en analys av varför läraryrket inte är attraktivare och högre skattat.
Bristen på argument och lokalkännedom gäller även rapportens uttalanden om lärarutbildningen. Denna ideligen utvärderade och granskade utbildning föreslås nu än en gång skärskådas. Författarnas skäl kan kokas ner till två. Sveriges skolor ligger lågt i PISA-mätningarna på senare år. Alltså måste det vara något fel på lärarnas utbildning. Det andra skälet handlar om att lärarutbildningarna är för många. Sverige har 28 medan t.ex. Finland har 8. Få lärarutbildningar i ett land påstås samvariera med goda PISA-resultat. Tveksamma slutsatser och hanteringar av statistik om man frågar oss. Åter är den enda kvalitet som räknas OECD:s begränsade och ifrågasatta mätningar.
Vad det är för konkreta svagheter som vidlåder lärarutbildningen har rapporten inga synpunkter på. Däremot vill man höja trösklarna för att komma in på utbildningen. Inte ett ord om hur svår den ekvationen är med tanke på den lärarbrist som väntar bakom hörnet. Den betraktar rapporten tvärtom som en ljuspunkt. Den erbjuder en chans att byta ut gamla lärare som ligger bakom medelmåttiga PISA-resultat mot nya som formats av ”a new human resource strategy”. Så står det faktiskt i rapporten.
Vi behöver inget nytt institut, ingen stor omstöpning av lärarutbildningen, inte stirra oss blinda på OECD och PISA. Men vi behöver utveckla svensk skolas starka sidor; strävan efter likvärdighet och jämställdhet, den svenska läroplanen med inriktning på demokrati och breda kunskaper, de aktiva och aktiverande arbetsformerna, det reflekterande och kritiska förhållningssättet. Elevernas engagemang och glädje – där svensk skola enligt PISA står starkt – bör vi också slå vakt om. Vi behöver kanske framför allt två saker; radikalt bättre arbetsförhållanden för all skolpersonal och närmare och jämbördigare samarbete mellan forskning och undervisning.
Ett avsnitt av OECD-rapporten handlar om något som Sverige har skäl att lägga tid och resurser på. Det handlar om det som händer eller inte händer efter den grundläggande lärarutbildningen. En lärare kan ha ett fyrtioårigt arbetsliv. Det hinner hända mycket på den tiden. Ofta har läraren också ett ganska ensamt och utsatt arbete. Enligt rapporten är Sverige inte särskilt bra på att ta hand om nya lärares första tid i yrket och inte heller på att förse erfarna lärare med tid och resurser att bearbeta sina erfarenheter och utveckla sin undervisning. Den svenska skolan är dåligt rustad för att vara en arbetsplats där lärandet sker gemensamt och i kollegial frihet.
Men rapportförfattarna skriver också något som är viktigt och som motsäger det mesta av det som för övrigt står i rapporten. Forskningen visar, skriver de, att lärare kan utveckla undervisningen på ett fruktbart sätt genom gemensamt arbete. Förutsättningen är att de får rätt stöd av forskningen och hela skolsystemet. Det handlar om att stärka skolans möjligheter att bli en lärande organisation:
”For this to happen, research evidence also shows the importance of recognising people for taking initiative and supporting calculated risks. School leaders and school structures need to support experimentation so that teachers feel valued and rewarded for taking the initiative. It is important for all professionals in schools to keep an open mind about new ways of doing things, feel free to experiment and have the courage to make mistakes and to learn from them. Many scholars consider this tolerance of error and encouragement of experimentation to be the backbone to problem solving, along with an inquiry-based mind set which is key for creating a learning organisation geared towards continuous change and innovation, and ultimately improvements in the learning of educators and students alike”.
One Comment on “Skuggan – Olle Holmberg & Jan Thavenius: Professionen ska leda skolutvecklingen”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
En innehållsrik artikel, tack för den. En fråga jag burit med mig rätt länge nu, är vilken kraft det är som ligger bakom OECDs strävan efter att ta global makt över utbildningen. Kan det vara så banalt som att en organsiation, när den når en viss storlek och stabilitet, får en inneboende strävan efter att expandera? Ungefär som SKL? Att det finns ekonomiska intressen bakom t ex PISA är väl dokumenterat, men räcker det som förklaring?
En del i artikeln ligger dock väl inom min egen erfarenhetshorisont, ”Det handlar om det som händer eller inte händer efter den grundläggande lärarutbildningen. (- – -) Enligt rapporten är Sverige inte särskilt bra på att ta hand om nya lärares första tid i yrket och inte heller på att förse erfarna lärare med tid och resurser att bearbeta sina erfarenheter och utveckla sin undervisning.”
Enligt kollektivavtal har svenska lärare rätt till 104 timmars fortbildning per år. Mot denna del i avtalet bryter arbetsgivaren grovt. Jag har haft förmånen att få delta i en multinationell lärarfortbildning, organiserad och huvudsakligen finansierad av finska staten. Där fick jag erfara vad fortbildning kan vara. Intressant program, toppföreläsningar, intressanta och väl genomtänkta gruppdiskussionsuppgifter. Toppförläggning på toppanläggning. Man kände sig högt värderad och viktig som lärare.
I Sverige ser det annorlunda ut. Nästa vecka ska vi ha studiedagar på min skola. Två dagar, en del av de 104 timmarna. Dag 1: Klasskonferenser halva dagen. Resten av dagen, och hela dag 2: Egen planering och eget arbete. Billigt för arbetsgivaren, men hallå? Fortbildning?