Skola och SamhälleOlle Holmberg & Jan Thavenius: Undervisning och forskning – i skolan
Avståndet mellan skolvärlden och universitetsvärlden är onödigt stort, och förhållandet mellan forskare och lärare måste göras mer jämbördigt, skriver Holmberg och Thavenius. (red)
Det är svårt att tänka sig världen annorlunda än den är. Historien kan ibland hjälpa oss att tänka om. Tänk om undervisning var det viktigaste och högst skattade i samhället. Så var det i skriftens barndom. Ännu under 1800-talet fanns det en sista rest av ett sådant tillstånd. Det berättas om 1800-talets mest inflytelserika filosof, Christopher Boström, att han inte skrev särskilt många böcker. I stället ägnade han sig åt att föreläsa och resonera med studenterna. ”Boström ansåg uppenbarligen att hans viktigaste uppgift var att genom sin akademiska undervisning påverka sina studenter” kan man läsa i uppslagsboken. Det är inte riktigt sant även om mycket av vad vi vet om hans tänkande hörrör från hans elevers föreläsningsanteckningar. Och han är långtifrån det enda exemplet i historien.
Sant är däremot att hans inflytande till stor del berodde på att hans elever lämnade universitetet och blev läroverkslärare runt om i Sverige. Ännu för fyrtio-femtio år sen hade en stor del av docenterna en lektorstjänst i ett gymnasium som man gick till när docentstipendiet tog slut och man inte blivit professor. Dessa småskaliga tider kan vi inte återskapa. Men de ger en del att fundera över när det gäller förhållandet mellan universitet och skola, mellan forskning och undervisning. Uppvärdera undervisningen kan vi däremot göra.
Forskning är inte den centrala utvecklingsmotor och nyttighet som vi gör den till. Forskning för sin egen skull kan inte heller konkurrera ut undervisningens upptäckarglädje. Mer kraft kan läggas på utbildning och undervisning utan att forskningen blir lidande. Forskningen har lika mycket att lära av undervisningen som undervisningen av forskningen. Undervisningen forskningsanknytning bör kompletteras med forskningens undervisningsanknytning.
Avståndet mellan skolvärlden och universitetsvärlden är stort. Onödigt stort. Forskarna är instängda i sin box, lärarna i sin. Inte lätt för dem att tänka än mindre handla utanför boxen. Det största hindret är det sätt på vilket samhället ser på förhållandet mellan forskning och undervisning, mellan teori och praktik. I ett ”Förslag till framtidens utbildning” har forskarna vid Parisuniversitetet Collège de France kritiserat ”den monistiska syn på ’intelligens’ som leder till att olika former av framgång ordnas i ett hierarkiskt förhållande med en enda form som överordnad”.
Högst värde har vissa former av intellektuell kompetens, lägst de kompetenser som kan hänföras till det praktiska. Det leder till en stympning av det intellektuella livet. Resultatet är en stark dragning till formalism och specialisering och en nedvärdering av ”konkret vetande, praktisk verksamhet och den därtill knutna praktiska intelligensen”. Vissa former av teori ses som överordnade praktiken och dess former av teori. Detta är en av de svåraste nötterna att knäcka för allt som ryms under rubrikerna ”forskningsanknytning” och ”undervisning på vetenskaplig grund”.
Forskarna har liksom lärarna sin teori och sin praktik. Forskarna behöver hjälp att utveckla och förändra sin praktik för att kunna göra ett bättre teoretiskt arbete. Lärarna behöver möjligheter att reflektera över sin egen och andras teorier för att kunna utveckla sin undervisning. När man funderar över vilka förändringar som skulle kunna vara fruktbara, måste en grundbult vara att göra förhållandet mellan forskare och lärare mer jämbördigt. Det finns säkert många olika sätt att skapa förutsättningar för detta.
Bengt Nerman formulerade en gång ett credo för mötet mellan akademin och samhället. I ett nummer av KRUT (Kritisk utbildningstidskrift) skriver Nerman historien om Folkuniversitetet. Det handlar alltså om de svenska akademikernas organisation för vuxenundervisning och folkbildning bildat 1943 mitt under brinnande världskrig. I Folkuniversitetet knöts många försök samman i föresatsen att brygga över klyftan mellan universitet och samhälle. Nermans exempel gäller vuxna och inte skolelever. Ändå är hans beskrivning under rubriken En ny gemenskap märkligt modern och aktuell – också för konstellationen högskola-skola:
Vad händer med en ung akademiker som, stolt och glad över sitt ämne och med den humanistiska och demokratiska drivkraften i kroppen, möter vuxna – ofta äldre – deltagare i en samtalscirkel? Om han tar uppgiften på allvar och det måste han om deltagarna alls ska stanna kvar hos honom, så börjar han se. Han ser deltagarna, han ser sig själv med deltagarnas ögon och han börjar se sitt ämne på samma sätt. Jag tror den upplevelsen är avgörande. Den betyder nämligen att man börjar ifrågasätta det självklara: det stoff man har, de frågor man har lärt sig att ställa, de metoder man använder för att få ett svar och de svar man har nått; man börjar fråga om just dessa självklarheter är så självklara: kanske är de inte de för deltagarna mest relevanta och viktiga. I det ögonblicket har en ny gemenskap börjat ta form, en gemenskap vidare än den akademiska gemenskapen, och därtill en ny identitet. Tar man sedan rollen och identiteten på allvar så kan det hända att man börjar ställa andra frågor på ett annat material, utan att därför alls ge upp sin vetenskaplighet. Det är inte längre fråga om att våga sig ut utanför universitetets murar för att delge allmänheten forskningens senaste rön och hemligheter; det är att forska utan murar. Då kommer man också att skapa undervisningsämnen av ny typ.
Det radikala hos Nerman och Folkuniversitetet är naturligtvis kraven på denna dialogiska gemenskap, denna vilja att se med den andres ögon, detta samarbete utan över- eller underordning. I alla diskussioner om samverkan mellan högskola och skola – inte minst i forskningsfrågor – är detta det centrala. Det ligger så långt borta från den traditionella bilden av envägs ”forskningsinformation” som man kan tänka sig.
Olle Holmberg
Jan Thavenius
3 Comments on “Olle Holmberg & Jan Thavenius: Undervisning och forskning – i skolan”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
”Undervisningen forskningsanknytning bör kompletteras med forskningens undervisningsanknytning”. Absolut! Själv har jag haft förmånen att få vara en del av en s k forskarskola i yrkesämnenas didaktik som just har detta som syfte – att bygga en bro ’där trafiken går åt båda håll’. Det har varit mycket givande och inte minst inspirerande att få komma in och göra studier av pågående undervisning och få ta del av empiriska exempel på som i mitt fall, återkopplingspraktik. Jag upplever också att andra får ta del av resultaten för i sin egen undervisning, eftersom jag är ute och möter blivande lärare under deras utbildning, men också skriver om det i artiklar och bloggar. Det krävs dock ett ’översättningsarbete’ som det tar lite tid att vänja sig vid. Skolverket kan vara bra på att ge en sådan praktik :), det skadar nog inte att det inte heller är många år sedan jag själv befann mig i klassrummet som lärare. Då handlar det om Pedagigiskt arbete. Men den mer distanserade och övergripande Pedagogiken behövs också. En av mina favorittitlar på böcker, som kom ut på norska Universitetsforlaget 2015 heter ”Eksistens og pedagogikk – en samtale om pedagogikkens oppgave” Lägg märke till vilket ord som får företräde.
Tack för artikeln. En sak som anknyter till detta är de personer som rör sig mellan den akademiska världen och skolvärlden. De undervisar på lärarutbildningar samtidigt som de också undervisar i ungdomsskolan. Dessa personer är förhållandevis få men mycket viktiga. Jag skulle önska mig att de fick en dags ställtid då de själva kunde förkovra sig utan krav på annan prestation. Två dagar i akademin och två dagar i skolan således, men med heltidslön. Det vore en billig penning att betala för att få behålla dessa viktiga överbryggare under längre tidsperioder. Alla som har tjänat två herrar vet att det är slitsamt – men också oerhört viktigt att se saker från olika håll.
Tack för artikeln. Jag håller numera själv på att forska i tjänsten, vilket var ambitionen med min forskarskola (CUL) när jag började år 2006. Av många skäl har det varit svårt förrän nu att kunna komma i gång med en egen pilotstudie på skolan (Vux i Borås) eftersom den lokala synen bland politiker, utbildningsnämnden, mfl. på vad forskning är och ska vara till för har präglats enligt min mening av idéer och tankegods från teknisk- ekonomiska sammanhang. Det har satt käpp för tanken med att bygga symmetriska broar mellan akademin och skolan menar jag, då forskningen anses kunna levereras i färdiga form och dessutom lätt implementeras och reproduceras av lärarna på plats. Problemet med ett sådant synsätt är emellertid att lärarna aldrig blir mera införstådd, aldrig äger, vad det innebär att vara vetenskaplig för att kunna då forska i sin egen praktik. Ytterligare ett problem är nog det akademiska språket kontra lärarnas sätt att tolka och samtala om sina empiriska erfarenheter. Det är nog få lärare som studerar vidare och tillägnar sig fackspråket. Men det innebär inte att de inte behärskar de olika problemställningar som forskningen påvisar. I några av mina intervjuer med lärarkollegorna har jag haft klart för mig att de förstår och kan resonera kring vilka de komplexa problem och utmaningar bottnar i. Om man sätter dessa formuleringar i en passande teori- och tolkningsram i dialog med lärarna kan det möjligen börjar bygga de enorma broar som du diskuterar (i alla fall lite).