Olle Holmberg: Konkurrens eller samarbete?

”Weʼre impressed by the Cambridge Reviewʼs evidence. We like the ideas. We want to take them forward. But we darenʼt do so without permission from our Ofsted inspectors and local authority school improvement partners.”

Så säger flera engelska lärare i diskussioner med forskarna bakom Cambridgerapporten. De vill gärna, men… Detta är kanske det mest nedslående med ett i övrigt överväldigande positivt offentligt mottagande. Undantaget i hyllningskören är annars politikerna. De flesta politiker håller inte med om slutsatserna i Cambridgerapporten. Politikerna vill alltså inte se några alternativa lösningar – och lärarna vågar inte!

I de elva komprimerade rekommendationer som forskarna arbetar med i sin utåtriktade verksamhet handlar de sista, nr 10 och 11, om makten över skolan och det som försiggår i skolan.

CPR har arbetat med sina rapporter sedan 2006 samtidigt som skolpolitiken har befunnit sig i konstant och snabb förändring. Det har varit svårt t.o.m. för heltidsforskare att hänga med i svängarna – och hur har det då inte varit för lärarna?

Under denna tid har makt hastigt förskjutits mot centrum.  Detaljregleringen av lärarnas undervisning har tilltagit. Ofsted (Office for Standards in Education), den myndighet som inspekterar och betygsätter alla offentliga skolor, har fått ett allt större inflytande. Ursprungligen var tanken att Ofsted förutom att utvärdera skolor också skulle stödja skolutveckling, men efterhand har myndigheten helt gått över till att kontrollera och standardisera skolornas verksamhet. Det är ofstedinspektörerna som måste ge lärarna i citatet ovan ”tillåtelse” att arbeta på ett sätt som de själva vill och som forskare menar är till gagn för elevernas kunskapsutveckling! Men det är inte bara på statlig nivå som man tagit över beslut och initiativ från lärarna. På lokal/kommunal nivå har ”political cheerleaders or enforcers” drivit ”den enda vägens politik” utan att bekymra sig särskilt mycket om de erfarenheter och kunskaper som finns bland yrkesverksamma lärare.

Samtidigt som retoriken talar om partnerskap och lokalt engagement har resultatet blivit räddhågade skolor som konkurrerar med varandra och slår vakt om sina företagshemligheter. Det är självklart att ett sådant system varken kan ge tillräckligt stöd till skolutveckling eller till enskilda lärare.

Cambridgerapporten rekommenderar i punkt 10 att skolor får hjälp att arbeta i partnerskap med varandra och med det omgivande samhället, hjälp att utbyta idéer och erfarenheter och att identifiera lokala utbildningsbehov och utbildningsmöjligheter.

I punkt 11 rekommenderar man att balansen mellan regering, statliga myndigheter, kommuner och skolor återskapas så att ett demokratiskt samspel garanteras: skolor och lärare bör återfå den professionella frihet och självständighet som är nödvändig för att kunna driva verksamheten, statliga myndigheter och kommuner bör i större utsträckning än idag vara rådgivande och stödjande i skolornas utvecklingsarbete.

Utvecklingen i Sverige är på väg åt samma håll som den engelska. Det vi saknar är en kritisk motrörelse liknande den forskargrupp som står bakom CPR, inflytelserika forskare med stor integritet som har förmåga att med omfattande empiri i en mängd forskningsrapporter utmana en skolpolitik som håller på att gå snett. I Sverige har man istället lyckats med det politiska tricket att utmanövrera de pedagogiska forskarna, som av naturliga skäl har en hel del erfarenhet av hur skolan i Sverige har utvecklats. Ministern har med monoman envishet upprepat att dessa forskare av olika skäl är oanvändbara när det gäller att förbättra skolan. De är för dåliga, för politiserande, för flummiga. Media har hängt på och de skolpolitiska förändringarna har kunnat genomföras utan någon omfattande analytisk och kritisk debatt.

Jag är inte säker på att svenska lärare skulle vara lika ängsliga för överheten som många av de engelska lärarna tycks vara. Men det kanske är en tidsfråga. De artiklar som Eva-Lotta Hultén har skrivit för S.O.S. och som baseras på intervjuer med rektorer visar att en ”tystnadens kultur” börjar breda ut sig också i den svenska skolan. Makten utövas uppifrån och ner, nationellt och kommunalt. Skolor och lärare har – alltmer i detalj – att rätta sig efter direktiv från överliggande nivåer.

Det allvarligaste med förändringarna i Sverige (och i England) hör samman med denna centralistiska och managementorienterade utveckling. Lärarna börjar alltmer förlora i professionell status. Deras arbete kontrolleras och byråkratiseras, utrymmet för ett professionellt omdöme blir trängre, självständigheten gröps ur.

Inrättandet av Skolinspektionen i Sverige är ett intressant exempel på en utveckling som inte litar på eller räknar med skolans personal. Behovet av en statlig skolinspektion är självklart inte minst om retoriken om ett decentraliserat skolväsende ska kunna upprätthållas. Men man kan utforma inspektionen på ett sätt som stödjer skolutveckling (se min artikel höstas). I Sverige har man istället försökt kopiera Ofsted i England – kontroll utan tanke på att lärare och rektorer måste vara delaktiga om förbättringar ska åstadkommas.

I ett remissvar till den utredning om förstärkt utbildningsinspektion som föregick Skolinspektionen listar områdesstyrelsen för utbildningsvetenskap vid Linköpings universitet fyra punkter som bör beaktas i ett inspektionsarbete:

Låt rektor och personal vara delaktiga i själva granskningen

Låt rektor och personal vara delaktiga i analys och tolkning

Låt rektor och personal få ta ansvaret för utvecklingsplanerna

Avsätt resurser (för utvecklingsarbete inom lärarnas tjänstgöring)

Detta har departementet inte lyssnat på. Men så är det också pedagoger som står bakom.