Olle Holmberg: Vad ska man med kulturen till i skolan?

För mer än tio år sedan publicerades resultatet från en enkät till 8 000 elever med frågor om Förintelsen under andra världskriget, om det mångkulturella samhället, om muslimers rätt att bygga moskéer i Sverige o.s.v. Det är den undersökningen Sven-Eric Liedman nämner i sin artikel  ”Sinne för tiden” som S.O.S. publicerade några dagar före jul.  Även om undersökningsresultaten kan tolkas på olika sätt och också nyanseras framträdde ändå en oroande bild. Eleverna uttalade en brist på tilltro till det demokratiska styrelseskicket, och enkätsvaren innehöll många negativa attityder till andra kulturer. T.ex. sa drygt en tredjedel av eleverna att de inte var helt säkra på att Förintelsen verkligen ägt rum. Hur ska man tolka detta? Vad är skolans ansvar?

Det är svårt att tro att problemet är att elever inte fått någon undervisning, när det gäller dessa frågor. Den uppfattningen framfördes annars i debatten. Det är säkert inte fråga om en djärv hypotes, om man säger att alla elever som gått igenom grundskolan har blivit undervisade om nazismens grymheter, judeförföljelserna och Förintelsen, eller att alla har läst om det demokratiska styrelseskicket, om regering, riksdag och kommuner. Men materialet har på många skolor malts ner i den kvarn för inlärning som skola ibland är. Det är en sak att dessa ting tagits upp i undervisningen. Det är en helt annan sak om elever blivit berörda av vad de tagit del av, om de påverkats av vad de läst eller hört; det är en annan sak om de över huvud taget kommer ihåg. För att detta ska ske behövs mer. Då behövs elevernas egen aktiva medverkan, deras nyfikenhet, allvar, glädje, engagemang. Det är väl detta som undervisning handlar om – att göra människor så berörda av det som tas upp i undervisningen att kunskapen integreras i dem, förbinds med deras erfarenheter, blir till något de själva äger istället för att ägas av läraren eller en träaktig lärobok.

Vad gör man då? Eleverna måste ju känna till det demokratiska styrelseskicket och 1900-talets mörka historia. Det är inte så enkelt. Det är inte så enkelt att ”beröra”. Det kräver helhetsanalyser av läromiljö och lärosituationer. Det man utan vidare kan säga är att lärare knappast är hjälpta av de råd som Hans Bergström, DN:s chefredaktör, framförde när han kommenterade rapporten den gången. För honom var åtgärderna självklara:

Nästan vilken lärare som helst skulle enbart utifrån de fem inledningsmeningarna i vår regeringsform kunna bygga upp en serie högst intressanta lektioner, med påtagliga historiska illustrationer. /-/ Tyvärr: det måste nu gå ut en generalorder om att grundskolan ska lära ut grunderna för svensk demokrati, däribland att alla ska ha gått igenom regeringsformen. Skolan har på egen hand inte förstått eller klarat uppgiften.[1]

Alla som har minsta kontakt med skola och skolarbete fattar att det har i varje fall inte den som skrivit dessa rader. Man skulle kunna skratta åt alltihop – om det inte handlade om allvarliga saker.

Demokrati, respekt för andra kulturer, medkänsla, solidaritet, sådant låter sig inte beordras eller faktareproduceras fram. Blir eleven inte berörd är allt bara yta, snabbt bortglömt, utan rötter.

Det är i detta sammanhang som diskussionen om ”skolan och kulturen” borde ha sin mest givna plats.

Här kan man skönja grundproblemet i det som är skolans förhållande till kulturen, till skapandet, till det estetiska. När det handlar om kunskap, det som skolan är till för att utveckla hos sina elever, spelar t.ex. de ”praktisk-estetiska ämnena” i en annan och lägre division än övriga ämnen. De klumpas samman i en grupp under en egendomlig beteckning, något som understryker att dessa ämnen är något för sig, något som finns och får finnas i skolan, men som egentligen inte har med skolans huvuduppgifter att göra. Man räknar inte med att t.ex. drama, bild och musik har ett kunskapsvärde i djupare mening, som något som kan förändra elevers sätt att uppfatta och förstå verkligheten. Därför behöver dessa ämnen sina särskilda banérförare och påtryckningsgrupper, som slåss för kulturen i skolan: ”Herregud, vi behöver ju kultur i skolan också!” Vadå ”också”?

Det finns visserligen kulturutredningar som säger vackra saker om en skapande skola med eleverna och kulturen i centrum, men det är nog bara munväder. När det kommer till kritan, när man diskuterar skolans ”kris” och elevernas bristande kunskaper, är det ingen som kommer på tanken att nämna så perifera ting som drama t.ex.

Lena Aulin, Jan Thavenius m.fl. har i ett forskningsprojekt vid Lärarutbildningen på Malmö högskola, ”Kulturen i skolan”[2], försökt förstå vilken roll kultur/estetik har i skolarbetet. De har använt sig av tre begrepp i sina analyser, tre dimensioner av kulturanvändning i skolan:

• Marknadsestetiken: Skolarbetet fungerar som en del av den marknad som konsumerar upplevelseindustrins produkter. Det mesta sker på marknadens villkor. Skolan accepterar motvilligt elevernas fascination för det kulturutbud som ständigt omger dem i media, i reklam, i design o.s.v. och låter den populära kulturen bli en del av skolarbetet – men utan reflektion, utan analys, utan kritik – enbart som upplevelse och sysselsättning.

• Den modesta estetiken: Å ena sidan ska eleverna komma i kontakt med ”den goda kulturen”, den hallstämplade och godkända, den som setts som motvikt mot ”kommersialismen negativa verkningar”. Å andra sidan måste skolarbetet ibland vara lustfyllt och skapande om eleverna alls ska orka gå kvar i skolan. Arbetet med” den goda kulturen” och ”de skapande aktiviteterna” kan ofta bli till estetisk formalism, utan riktning och innehåll. Det handlar mer om att förmedla kulturarv och ge eleverna lustupplevelser, mindre om att ställa detta i relation till vad som pågår i livet och verkligheten.

• Den radikala estetiken: Konsten kan utmana och ifrågasätta. Den kan vända företeelser upp och ner, låta det till synes naturliga bli onaturligt, det till synes självklara bli problematiskt. Den kan visa på möjligheter och utopier. I den radikala estetiken tar skolan vara på den förändrande kraft, som konsten kan ha. Med en öppenhet som tål både osäkerhet och motsägelser kan elevernas nyfikenhet på och frågor om världen gestaltas och bearbetas. I den radikala estetiken är både form och innehåll centrala.

Det är inom ramen för den radikala estetiken som ett skapande och kritiskt skolarbete skulle kunna genomföras, ett skolarbete som präglas av lust och glädje, som erbjuder  eleverna en yttrandefrihet värd namnet – och som berör dem och utvecklar deras kunskap.

Detta är naturligtvis en utopi. Men det är ”en älskvärd utopi som inte är inriktad på att förverkliga en redan färdig plan utan på att skapa en öppenhet där olika planer kunde diskuteras. En demokratisk utopi om en plats där unga människor kunde undersöka sina handlingsmöjligheter och komma underfund med vad de vill ta ansvar för.”[3]

Vi är mycket längre ifrån en sådan utopi än vi varit tidigare. Idag är situationen värre än någonsin för ”en skapande skola”. Den skolpolitik som nu bedrivs har ingenting med skapande att göra. Den handlar om disciplinering, faktareproduktion och kontroll. All estetik sitter trångt – oavsett rubricering. Den kunskapssyn som på förvånansvärt kort tid tagit över i det offentliga samtalet talar enbart om hur mängden fakta inom olika områden ska kunna öka i det som är elevernas ”behållare” för kunskap.

Den utredning som föregick omarbetningen av läroplan och kursplaner, Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan (SOU 2007:28), ger ett nästan parodiskt övertydligt exempel på denna kunskapssyn. Utredningen diskuterar kursplanemålens tydlighet och menar att det bara leder till diskussioner som tar för lång tid om lärarna måste tolka kursplanemålen. Målen ska i stället vara så entydiga att man direkt begriper vad som avses! Tolkning är egentligen en onödig verksamhet. Om bara saker och ting är tydliga tillräckligt behövs ingen tolkning.

Vad har kultur att göra i sådan omgivning?

[1] Bergström, Hans, ”Grundskolan har misslyckats”, i Dagens Nyheter den 13 juni 1997

[2] Aulin-Gråhamn, Lena, Persson, Magnus, & Thavenius, Jan, Skolan och den radikala estetiken. Studentlitteratur, Lund 2004

Aulin-Gråhamn, Lena & Thavenius, Jan, ”Kultur och estetik i skolan”, Rapporter om utbildning 2/2003, Malmö högskola, Lärarutbildningen,

[3] Thavenius, Jan, ”Den radikala estetiken” i Persson, Magnus & Thavenius, Jan, ”Skolan och den radikala estetiken” i Rapporter om utbildning 1/2003, Malmö högskola, Lärarutbildningen, s 73f