Skola och SamhälleOlle Holmberg: Vänder vinden verkligen?
Är det nya vindar på gång i skolpolitiken? Olle Holmberg är tveksam och visar på att medias makt är stor med exempel från Dagens Nyheters agerande kring lärarutbildningarna. (red)
Peter Wolodarski i DN har kritiska synpunkter på lärarlegitimationen. Han tycker dessutom att det är för många reformer i omlopp. Skolan behöver lugn och ro, stabilitet och kontinuitet. Som i Finland.
Alla blir glada. Nu får Jan Björklund kritik av sitt husorgan. Är det inte ett tecken i tiden? Kanske vänder vinden och skolpolitiken byter fokus och blir mindre fundamentalistisk. Kanske kan skolans kräftgång slutligen brytas.
Men vänder vinden verkligen? Kan små tendenser till tillnyktring tolkas som om en ny politik var i antågande?
Om man får tro Ingrid Carlgren är det en alldeles felaktig förhoppning. I sin artikel ”Hur är det möjligt” menar Carlgren att ledarsidorna idag trumpetar samma budskap som man haft hela tiden: Reformerna är jättebra. Det gäller bara att vänta in effekterna. Men effekterna är redan här. En total fokusering på yttre kontroll, tidig uppföljning, fler prov och mätningar, fritt skolval o.s.v. har fått tydliga konsekvenser, menar Carlgren: bristande likvärdighet, segregation, dåliga kunskapsresultat, lärare som administratörer i New Public Management, NPM.
När nu inte heller socialdemokraterna har några invändningar mot styrningen av skola och högre utbildning, blir det ännu svårare att tro på några vindkantringar.
Detta är ju förvisso fråga om en vind som har blåst länge. I media har svartmålningen av skolan och lärarutbildningen samt de nyliberala (och konservativa!?) recepten för förändring verkat i mer än 20 år. Inte minst i DN.
Lärarutbildningen
Eftersom jag varit ansvarig för lärarutbildningen i Malmö, har jag särskilt tydliga minnen av hur media opererade för att slå sönder den lärarutbildning som riksdagen beslutat om och som vi entusiastiskt arbetade med.
Jag ska berätta en historia. Men innan dess ett litet företal.
Matilda Wiklunds avhandling ”Kunskapens fanbärare – den goda läraren som diskursiv konstruktion på en mediearena” är en analys av de texter på DN:s debatt- och ledarsidor under 1990-talet, som hade tematiskt fokus på utbildning, skola och lärare. Hur ser konstruktionen av den goda läraren, den goda skolan, den goda utbildningen ut på ledar- och debattsidor i DN under dessa 10 år? Att läsa analyserna är att tillägna sig en bred överblick över ett konservativt tankegods uppblandat med nyliberala inslag. Wiklund visar att både debattexter och ledartexter systematiskt torgför den nya skol- och lärarutbildningskritiska ideologi, som sedan kom att behärska det offentliga samtalet – och att det inte gick att skilja på ledartexter och debattexter, de hade samma agenda (!).
DN hade alltså varit i tjänst länge för att förbereda skolans systemskifte. När det gällde lärarutbildningen publicerade man inte bara artiklar och ledare som sa hur dålig den var. Man gick också mer bröstgänges tillväga.
Dramaturgin kan vara smått genial i spelet om hur man får all lärarutbildning att framstå som usel och i behov av omedelbara politiska åtgärder. Så här kan det gå till: Först gör Högskoleverket några stickprov på ett par högskolor i landet, sen tillverkas en artikel på DN-debatt som gör stickproven till generella sanningar, sen kommer tidningsledare som säger att nu får det vara slut, och till sist politiker som på ”grund av de omfattande problemen är beredda att göra stora ingrepp och omfattande förändringar”. Protesterna från lärosätena och lärarutbildningarna viftas bort som särintressen.
Dagens Nyheter är den kanske tyngsta opinionsbildaren på utbildningsområdet. Det som sägs i DN får nationell utbredning. Även om inte lokaltidningens prenumeranter läser artiklar direkt på DN-debatt så kommer man garanterat att se svallvågorna i den egna tidningen. En artikel på DN-debatt är startskottet för en ström av mediala händelser, publiceringsdagen eller dagen därpå: Ekot på morgonen, TV-soffa kl. 7, upprepning i dagens nyhetssändningar och fylligare kommentarer ju längre dagen lider, reportrar i ”landsortspressen” som skickas ut för att (oftast) verifiera vad som skrivits i DN o.s.v.
Ungefär så gick det också till våren 2005.
Lärarutbildningskonventet, som är samarbetsorgan för alla lärarutbildningar i landet, gjorde fruktlösa försök att få in en artikel på DN-debatt. Vi ville försvara oss mot rena felaktigheter och missförstånd i två stort uppslagna angrepp på lärarutbildningarna på samma sida. Dessutom ville konventet påminna om den utmärkta lärarutbildningsreform som riksdagen antagit och som lärarutbildningarna arbetade efter. DN-debatt sa nej. Efter många försök beslöt vi till slut att publicera svarsartikeln som annons. Konventet köpte utrymmet intill DN-debatt och utformade layouten som en DN-debattartikel för att understryka sin implicita mediekritik. Allt exploderade i tidningen på påskdagen. DN hade glömt (!!) att sätta stämpeln ”annons” på svarsartikeln och tidningen hade plötsligt två DN-debattartiklar bredvid varandra. Lärarutbildningarna fick skrattarna på sin sida och en mediekritisk diskussion bl.a. i ”Vår grundade mening”. Men Lars Leijonborg skrattade däremot inte. Han återkom i flera radio- och TV- inslag under påskdagen och fördömde ”tilltaget”.
Aftonbladet innehöll några dagar senare en ironisk blänkare på kultursidan under rubriken ”En lektion i tidningsekonomi”:
På den förlustdrabbade tabloiden Dagens Nyheter har man under redaktör Wifstrands ledning blivit riktigt … innovativ.
Först publicerar man, på debattplats, ett par rejäla påhopp på lärarutbildningen.
Därefter tackar man nej till en replik från Lärarutbildningskonventet – men tar, mot en avgift på drygt 200 000 kr, in deras inlägg som betald annons på debattuppslaget.
…varefter man ber om ursäkt för att texten inte var annonsmarkerad – och följer upp med en nyhetsartikel som ställer frågan om det var ”rätt av lärarhögskolorna att ta närmare en kvarts miljon av skattemedlen för att betala en annons”.
En kvarts miljon för att ta in en replik – och sedan hänger man ut annonsören!
Lysande Sickan. DN kommer snart att vara på fötter.
*
Det är klart att man önskar att vinden hade vänt. Men har den verkligen det? Det lär dröja innan jag tror på en ny hållning till skola och lärarutbildning från media och det nuvarande politiska etablissemanget.
8 Comments on “Olle Holmberg: Vänder vinden verkligen?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Hur ska vi få en skola en ny hållning till skola och lärarutbildning från media och det nu artande politiska etablissemanget?
Visst behöver den svenska skolan lugn och arbetsro, precis som den haft hundra år innan de stora läroplansförändringarna på 80-talet. Törnrosasömnen och den tidigare så stängda svenska skolan är orsakerna till det raseri som släppts loss från politiker och media när på sina håll stora brister i resultat, bristande rutiner och barn som inte fått den hjälp de behövt mm blir synliga. Hade rektorn öppnat skolportarna, lärarna fått en chans att visa upp sitt utmärkta arbete så hade aldrig bärsärkagången behövts.
Bristen på likvärdighet är den brist som är tydligast och kan få förödande konsekvenser lång tid fram över. Lärarhögskolornas tomma stolar , lärarnas låga löner, bristen på rektorer är bara exempel på konsekvenser av de höga murarna runt skolan som haft samma effekt som den taggiga häck som gömde Törnrosa.
Med dagens marknadiserade skola innebär lugn och ro att problemen fördjupas och särdragningen fortsätter. Tyvärr kan inte vindarna vända förrän skolan är antingen statlig eller kommunal och de fristående endast är kooperativ, stiftelser eller liknande.
För att kunna vrida klockan tillbaka, vilket vore önskvärt jämfört med dagens verklighet, krävs att skolan (inklusive universiteten) på något sätt kan förklara sig för allmänheten. Varför behövs skolan (inklusive universiteten) för alla?
Men dit är det långt. Universitetet försöker via medier, som har samma intressen som företaget som har fristående skola, visa att den liberala politiken, som även DN lever av, är fel.
Det är klart att DN inte bryr sig om att ta in artiklar som skriver det dom själva motarbetar. I alla fall gör dom det sällan.
Så visst har Margaretha Wåhlin rätt. Svenska skolan fortsätter sitt fria fall, lång tid framåt. Alexanderhugget kräver politiska beslut som i sin tur kräver motverkande krafter mot den rådande politiken.
En svårighet vad gäller hur vinden ska blåsa eller om den ska mojna är den s.k. ”individualiseringstesen” – vilket bl.a. innebär att individen och individer alltmer har kommit i fokus för samhällsdebatten inklusive skoldebatten. Individens frihet som drivkraft gör det i sin tur svårt att mobilisera individer i kollektiva rörelser eftersom dessa kan begränsa individens frihet.
Friheten är villkorad så tillvida att individer förväntas prestera. Men eftersom vi inte riktigt kan lita på att indvidier presterar så behövs en kontrollaparat som kontrollerar att individer verkligen söker arbete eller att de inte fuskar vid kurser vid univeritet och högskolor. Exempelvis kontrolleras studenteras uppsatser med mera via Urkund och andra granskningssystem. I vårt utbildningssystem, från grundskola till universitet, har det utvecklats en kombination av juridik som ska garantera rättssäkra examinationer där varje individs presation måste kunna urskiljas och ett ekonomiskt tänkande som inkluderar både människosyn och kunskapssyn.
Kunskapen i sig har alltsedan 1971 (se t.ex. Castells och ”Informationsåldern” Band 1) blivit en drivkraft i den ekonomiska tillväxten och dessutom en handelsvara. Samhällets ekonomiska förändringar har i sin tur inneburit att samhällets sociala skiktning förändras, t.ex. minskar marknaden för en reproduktion av arbetarklassen. Arbetslösheten har ökat, samtidigt har olika stater och regioner haft olika sätt att hantera detta. En lösning har varit en utvidgning av universitets- och högskoleplatser för att ”suga upp” de som blir över. En annan lösning har varit att sänka ingångslöner för ungdomar. En tredje lösning har varit lärlingssystem. etc.
Samtidigt som samhället genomgår förändringar vad gäller t.ex. relationen individ-kollektiv, ekonomi-politik, ekonomi-utbildning har relationen mellan vad familjen har ansvar för och vad förskola-skola har ansvar för förändrats så tillvida att förskollärare och grundskolärare har tagit löver en del av det som tidigare var föräldrars ansvarsområden. En paradox är här att samtidigt som denna förändring har skett har elevers socioekonomiska bakgrund fått ett allt större genomslag vid mätning av elevers individuella prestationer.
Visst kommer vinden att vända. Droppen kommer att urholka stenen. Ju fler droppar det kommer i klartext från pedagoger med tunga titlar, desto fortare kommer vinden att vända. När väl en av de stora tidningsdrakarna börjar svikta i tron på det välsignelsebringande i Björklunds politik, kommer de andra efter. Man vill ju inte gärna stå med svarte Petter.
Det var DN:s debattsidor som började lyfta fram skolans problem – tyvärr alldeles för sent. Artiklarna debatterades och sattes upp på lärarrummens anslagstavlor. Äntligen var det någon som tog sig an lärarnas och skolans sak. Sveriges över hundra pedagogikprofessorer teg. De var rädda för sina karriärer, forskningsanslag och statliga uppdrag. Endast ”det var lärarnas fel” forskning (med något undantag) godkändes. Lärarfackens tidningar teg om skolkritiska böcker som började komma redan på 70-talet. De var rädda för att stöta sig med makten. Så var det med den skolkritiska debatten före DN:s texter.
Lärarhögskolorna som skyddad verkstad – utan kontakt med samhällets krav och skolans verkligheter– är nu Borta Med Vinden.
Kjell,
du beskriver lärarutbildningarna som en slags skyddade verkstäder ”utan kontakt med samhällets krav och skolans verkligheter”. Det blir väl i så fall ännu värre med den saken nu när man återgår till 60-talets övningsskolor och lämnar de senaste 10 årens samarbete med partnerskolor, där studenterna arbetat i en naturlig, icke tillrättalagd, miljö.
Olle,
Tack för din replik och tack för den fria debatten i Skola och Samhälle.
”Lärarhögskolan är en skyddad verkstad”, sa en av mina lärarkandidater för några år sedan, när vi gick igenom hans fysiklektion i en N3:a. Nu i slutet av sin lärarutbildning tyckte han, att det varit mycket tomgång i utbildningen, för mycket av ovidkommande ”trams”, som han sa, för lite ämnesstudier, för lite av kvantfysikens didaktik och för lite kontakt med skolor och elever.
Vi får se hur det går med övningsskolorna eller partnerskolor – om det nu är någon skillnad.
Själv tror jag att praxischocken bäst förebyggs med praktikperioder i såväl förorternas miljonprogramskolor som i innerstadens elitskolor.
Handledarna måste vara erfarna lärare med utbildning för sina uppdrag, väl förtrogna med undervisningens hantverk, ett personligt ansvar som inte är delegerat till ett arbetslag eller liknande dumheter, en nära kontakt med lärarhögskolan, en ersättning betydligt större än den futtiga löneökning som nu erbjuds i karriärtjänsterna och fram för allt tid i tjänsten för att kunna vara handledare.
Ungefär som på den gamla goda tiden – på 60-talet.
Apropå tillbaka till 1960-talet. Zarembas artiklar i DN våren 2011 menade att skolan skulle hitta hem och menade att hem då var 1960-talet.
Samhällsutvecklingen vill dock inte hitta hem till 1960-talet. Där blåser vindarna åt annat håll och samhället ser onekligen annorlunda ut än under 1960-talet.
Då återstår frågan hur skolan kan eller bör relatera sig till samhället och dess utveckling.