Olle Holmberg: Vänsterpartiets skolpolitik

Vänsterpartiet framstår i media som ett enfrågeparti när det gäller skolfrågor, ja, när det gäller politiken i övrigt också. ”Bort med vinstintresset i välfärden!” har dominerat de bilder som getts av partiet. En del kan skyllas på medias intresse av att vinkla budskapen, men partiets taktik har också varit att starkt profilera sig i just denna fråga.

Jag har tagit kontakt med politiska tjänstemän på partiets kansli och blivit hänvisad till två grundläggande texter: ”Allas rätt till kunskap – vänsterpartiets utbildningspolitiska program” och ”Ska lärarna eller vinstintresset styra skolan? – tio utgångspunkter för en nationellt likvärdig skola”. Dessa texter kan förhoppningsvis bredda den massmediala bilden av partiet.

*

”Allas rätt till kunskap” är ett resonerande utbildningspolitiskt program som lyfter fram idén om den sammanhållna skolan som en del i kampen för demokrati. Texten börjar i ett historiskt perspektiv på reformeringen av skolan med reformerna på 50-talet. Skolan skulle utjämna ”socialekonomiskt grundade kunskapsskillnader” och fostra till demokrati.

Sedan beskrivs den konservativa reaktionen på 80- och 90-talen mot dessa politiska mål för skolan. Den nyliberala offensiven gör skolan till en marknad. Samtidigt får ett elitistiskt människoideal allt större utrymme. Man talar om ”begåvningsskillnader” och att elever antingen är ”praktiskt” eller ”teoretiskt” lagda och därför bör utbildas i enlighet med sin begåvning. ”En skola för alla” överges.

Västerpartiet vill ”återupprätta” den allmänna, sammanhållna skolan och den syn på elever, lärande och samhälle som hängde samman med denna skola.

Programmet diskuterar inte bara strukturfrågor och grundläggande utbildningsideologi. Skolans inre arbete får stor plats. Programmet innehåller skrivningar om vad kunskap är, om arbetssätt, om ämnesintegrering, om genuspedagogik, betyg och bedömning, läromedel, elevinflytande o.s.v.

Skrivningarna om undervisning/utbildning svarar mot en progressivistisk skoltradition. Intresset för skolans konkreta sida, undervisningen, gör att vänsterpartiets program sticker ut bland partiprogrammen i övrigt.

Dock har jag inte i detta ambitiösa utbildningspolitiska program kunnat finna någon analys av hur samhället har förändrats och vilka krav denna förändring ställer på skolan. Elever är känsliga seismografer för de förändringar som pågår ute i samhället och bär med sig dessa förändringar in i klassrummet. De tänker och handlar annorlunda än tidigare generationers barn. Hur bygger vi undervisning för dem? Och vad ska de lära sig med tanke på att de kommer att leva i ett annat slags samhälle, ett individualiserat och osäkrare samhälle, som det är allt svårare att få överblick över?

Det här är helt centrala frågor för framtiden. Det räcker inte att bara hänvisa till den sammanhållna skolan – hur viktig den än är.

*

“Ska lärarna eller vinstintresset styra skolan?” Detta är vänsterpartiets paradfråga. Partiet formulerar tio utgångspunkter för en nationellt likvärdig skola.

Vinstdrivande företag ska inte få driva skolor med skattemedel. Det fria skolvalet ska inte längre vara fritt. Närhetsprincipen ska införas som huvudregel, alltså att de barn som bor i närheten av en skola också ska gå i denna skola. Men det ska finnas utrymme för ”alternativa önskemål” om i vilken skola ett barn ska gå och dessa önskemål ”bör tillgodoses så långt möjligt”. För att inte boendesegregationen ska slå igenom alltför kraftigt i skolorna kan kommunerna, menar partiet, också konstruera om skolornas upptagningsområden och på det sättet få en socialt jämnare fördelning bland eleverna.

Det andra huvudnumret när det gäller de tio punkterna är kommunaliseringens avskaffande. Man vill införa ett nationellt, statligt ansvar för hela skolväsendet.

Vänsterpartiet stödde kommunaliseringen, men när den genomfördes var den ”villkorad med statsstöd och kraftfulla möjligheter för staten att upprätthålla och följa upp likvärdigheten”. Så var det endast under en kort tid, menar vänsterpartiet. Ett par år efter det att kommunaliseringen genomförts lät regeringen Bildt nyliberala reformer öppna upp hela skolan för marknaden. Det fria skolvalet, friskolereformen och skolpengen tillsammans med omfattande avregleringar gjorde att den ursprungliga intentionen med kommunaliseringen trycktes tillbaka. Dessutom ändrade Bildt-regeringen statsbidragssystemet så att kommunerna fick ett generellt statsbidrag i en stor ”påse” istället för att som tidigare ha fått skolans statsbidrag för sig för att använda bara till skola.

Dessa förändringar genomförda av den borgerliga regeringen är sällan diskuterade i anslutning till den infekterade debatten för och emot kommunaliseringen.

Eftersom vänsterpartiet vill avskaffa stora delar av de nyliberala reformer som gjort skolan till en marknad kunde man tänka sig att partiet hade nöjt sig med att föreslå en återgång till specificerade statsbidrag på skolområdet istället för att avskaffa kommunaliseringen som helhet. Kommunaliseringen var ju ursprungligen tänkt att decentralisera makten över skolans verksamhet till skolans personal.

Varför vill man då gå hela vägen och avveckla kommunaliseringen? Det finns många förklaringar. Jag ser några som vänsterpartiet inte nämner.

Vänsterpartiet är de stora lösningarnas parti och samtidigt ett parti som gillar att makten finns i centrum. Det är möjligt att det är centralister som behövs just nu, när delar av skolväsendet har eroderat, men man tappar viktiga saker på vägen.

Lärarna t.ex. Det var ju lärarna som skulle få ett vidgat frirum och större inflytande över sitt arbete. Vänsterpartiet kallar texten ”Ska lärarna eller vinstintresset styra skolan?” Men hur de förändringar som partiet föreslår kan göra att lärarna i större utsträckning styr skolan är svårt att förstå, eftersom man uppenbart avvisar decentralisering (också den ”goda” decentraliseringen) som metod för att stärka skolans personal.

Dessutom: Det finns ingen kritik av den kontrollapparat som byggts upp för att utvärdera undervisningen – och indirekt lärarna. Den ska i stort sett fortsätta.

Man kan inte säga att vänsterpartiet visar särskilt stort förtroende för lärarna.