Gunnlaugur Magnússon: Om den nya regeringen och skolpolitiken – del II: Reformer kring kunskap och lärarkåren

Red. I denna artikelserie om tre artiklar granskar Gunnlaugur Magnússon Tidöavtalets skolpolitik. Den andra delen som publiceras här, tittar närmare på valda delar av avtalets reformförslag, specifikt de delar som riktas mot kunskapsresultat och lärarnas utbildning och arbetsvillkor. Här analyseras särskilt förslagens rötter och vad de kan tänkas ha för konsekvenser.

Som nämndes i del I av artikelserien är varken det övergripande syftet för skolområdet i Tidöavtalet, eller de fem specifika målen som listas under syftet, särskilt talande i sig. Formuleringarna kunde komma från nästintill vilken regering som helst under 2000-talet, oavsett politisk färg.

Det blir därför av större intresse att närmare granska innehållet i de konkreta förslag som listas under punkt 3 i avtalets skolkapitel: Reformer som ska genomföras i projektet (s. 49 – 54). Dessa presenteras under följande rubriker, vardera med ett antal specifika punkter: Kunskapsresultat och kunskapsinnehåll, Trygghet och arbetsro, Friskolor och valfrihet, Läraryrket, och till slut Likvärdig skola med kvalitet i hela landet. Jag kommer diskutera de sista två punkterna mer djupgående i den tredje delen av denna artikelserie

Första punkten under rubriken om kunskapsresultat och kunskapsinnehåll är förutsägbart nog reformförslag kring skolans läroplaner, kursplaner och ämnesplaner. Här ska större vikt läggas på barns kognitiva utveckling samt ökat fokus på inlärning. Det är i linje med skoldebatten från högerhållet där mer fokus på fakta och ämneskunskaper framhålls som särskilt viktiga och där just läroplanernas formuleringar pekats ut som hinder för höjda kunskapsresultat. Medan det är självklart att läroplanens formuleringar mer eller mindre kan styra in lärarkåren på specifika arbetssätt, är det intressant att så stort fokus läggs på att försöka styra upp den ”socialdemokratiska flumskolan” genom allt tydligare formuleringar i läroplanen – inte minst med tanke på att samtliga läroplaner från 1980 framåt varit produkter från borgerliga regeringar. Det är också talande att man hellre föreslår förändringar i texter än förändringar i skolans och lärarnas materiella förutsättningar att bidra till barns lärande, exempelvis med ekonomiska resurser för förbättrade arbetsmiljöer.

Förslag läggs även på ökad studietid, särskilt med fokus på svenska och matematik – och glädjande nog visas här en insikt i att detta ”förutsätter att lärares administrativa börda har lättats” och att undervisningsskyldigheten reglerats. Det kan dock, med tanke på att alla reformer ska finansieras, göra detta till en av avtalets i praktiken ”döda” formuleringar.

Betygssystemet ska kopplas tydligare till ett kunskapsfokus står det. F-gränsen ska behållas trots såväl forskares som lärares uppmärksammande av de negativa konsekvenserna av den gränsen, inte bara på individnivå utan på samhällsnivå. Den med bra minne kan erinra sig när Liberalernas skolpolitiske talesman, Fredrik Malm, hänvisade till sin övertygelse utifrån sina erfarenheter som fader till två barn som argument emot forskningsresultat kring betyg för att förstå de borgerliga partiernas ideologiska vidmakthållande av gränsen. Digitalisering och central rättning av nationella prov görs även till verktyg mot betygsinflationen. Nationella prov, betygssystemet och fokus på läroplaner är allt i linje med tidigare Folkpartiets skolpolitik – här ser vi alltså tydliga spår av det björklundska arvet då Liberalerna verkar ha gett tydligt avtryck på skolpolitiken.

Som jag nämnde ovan föreslås utökad studietid i kombination med lovskola och obligatorisk läxhjälp. Såtillvida resurser ges till detta kan det visserligen bidra till bättre skolgång för många barn, givet att de får kvalificerat stöd och att lärarnas professionella omdöme får styra.

Antagningskrav till lärarutbildningen ska höjas och ”utbildningsinnehållet reformeras med ökat fokus på ämneskunskap, kognitionsvetenskap och praktisk metodik”. Dessa förslag skulle kunna vara klippta från valfri text av den tidigare flitige skoldebattörens, numera Liberalernas skolpolitiske expert, Isak Skogstad (exempelvis den här publicerad i Skola och samhälle). Här exemplifieras hur lärarutbildningarna återigen är föremål för fortsatt detaljstyrande från politiskt håll. De ses trots allt som verktyg för att styra skolan vilket kan ses som del av björklundska arvet. Samtidigt är formuleringen mindre oroande än den som följer: ”ämneslärarutbildningen ska koncentreras till de högst rankade lärosätena inom respektive område” (s.52). I nuläget vet vi varken vilken rankning som avses eller huruvida ”respektive område” avser geografiskt område eller vetenskapliga ämnesområden.

Vidare antyder ambitionen att få ”fler akademiker att byta spår till lärare mitt i livet” att utökningen av korta lärarutbildningsspår kommer fortsätta och de traditionella lärarutbildningarna konkurrera mot fler korta program som till och med går att läsa parallellt med heltidstjänst. Med de kortare utbildningarnaskortare tid att utveckla pedagogisk och didaktisk kompetens finns naturligtvis risken att läraryrkets status snarare sänks ytterligare än stärks. Denna utveckling drevs även av den avgående socialdemokratiska regeringen, trots omfattande kritik från remissinstanserna och kan jämföras med de angrepp som görs mot lärarutbildningar i exempelvis England. Där görs lärarutbildningar nu om till allt kortare program, betecknade som teacher training snarare än teacher education, och där antalet aktörer som driver lärarutbildning begränsas. Liknande hände med Björklunds reformpaket där lärosäten ålades att ansöka om att få bedriva lärarutbildning. Huruvida en liknande process sätts igång igen är svårt att säga i nuläget – men en ”koncentratration” av lärarutbildningarna lär administreras av Universitetskanslersämbetet.

Lärarnas administrativa börda ska ses över och ”elevnära dokumentation” begränsas. Även administration kring kränkande behandling ska minskas, dock ”utan att sänka ambitionerna i arbetet” (s.54). Tecken på detta kan även ses där insatser mot hedersvåld och ”andra likvärdiga kränkningar” utifrån diskrimineringsgrunderna (s.55). Däremot föreslås en utredning av modersmålsundervisningen ”i syfte att den inte negativt ska påverka integrationen eller elevens kunskapsutveckling i svenska språket”. Begränsning av modersmålsundervisning var bland annat på förslag under Björklunds ministertid och har länge varit en käpphäst för SD, men intressant nog har de inte forskningen med sig på det här området heller. Detta är med andra ord en till synes ideologisk fråga som L och SD delat länge. Att modersmålsundervisningen ska utredas kan ändå ses som ett tecken på att man lägger frågan på is, men nedläggning eller begränsning av den är helt klart ett dåligt förslag om resultaten i skolan ska höjas. Samtidigt kan begränsad modersmålsundervisning ses som ett sätt att frigöra resurser till andra satsningar, särskilt om det nu inte kommer skjutas till pengar för dessa.

Till slut ska lärarrollen utvecklas, särskilt genom karriärtjänstreformen – återigen en del av björklundska arvet – en reform som ska bidra till fler förstelärare, lektorer och satsningar för vidareutbildning i ämneskunskaper och ledarskap. Här föreslås även reglering av lärarnas arbetstid vilket kan vara välkomnande med tanke på hur olika den ser ut på sina håll i landet. Medan många lärare har efterfrågat en tillbakagång till reglerad undervisningstid, bör det dock påpekas att en sådan reglering kommer kosta pengar om inte undervisningstiden i genomsnitt skall öka. Med tanke på att det inte finns några antydningar om att större resursförskjutning ska göras till skolan, och medan såväl kostnader som inflation skenar finns det anledning att hålla vaksam blick på frågan.

Röster har lyfts om hur lärarna tidigare ”lurats och förråtts” av staten, hur deras lojalitet, integritet och kompetens ifrågasatts från politiskt håll, och hur man som regel försöker reglera lärarna snarare än samarbeta med dem eller ge dem tillit att styra. Med tanke på detta så kan tydligare regleringar av lärarnas arbetsvillkor leda till andra resultat än de lärarna hoppas på. Särskilt när politiken, oavsett färg, hellre allierar sig med arbetsgivarna än lärarna. Tydligt är dock att Liberalerna påverkat skolpolitiken och att deras avtryck kan härledas till partiets skolpolitiska guldålder under Jan Björklunds ordförande- och ministertid.

Seriens tredje och sista del publiceras onsdagen 19/10. Den diskuterar och analyserar reformer som berör likvärdighetsfrågan. Detta är särskilt viktigt med tanke på hur likvärdigheten i det svenska skolsystemet rasat de senaste decennierna.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala universitet och forskare vid Universitetet i Oslo.
Medlem i Nätverket för likvärdig skola