Gunnlaugur Magnússon: Om den nya regeringen och skolpolitiken – del III: Sakpolitiska reformer kring skolmarknaden och likvärdigheten

 I denna tredje och sista del av artikelserien om Tidöavtalets skolpolitik analyserar Gunnlaugur Magnússon särskilt likvärdighetsfrågor i avtalets reformförslag och ser framför sig fyra förlorade år. Red.

Även om likvärdighetsfrågan diskuteras under en egen rubrik i Tidöavtalet och följs av tio punkter med reformförslag är det uppenbart att frågan egentligen inte tas på allvar. Här görs likvärdighet till en fråga om kontroll, reglering och särskilt fokus (fyra hela punkter) på elever och skolor som kan tänkas ha en hög andel utländska elever. Faktum är att ganska många punkter från andra delar av avtalet har mer med likvärdighet att göra än just de punkter som lyfts under  likvärdighetsrubriken, exempelvis frågor om särskilt stöd, diskriminering, betygssystemet, ökad organisatorisk differentiering i skolsystemet och friskolornas särställning. Ingenstans berörs dock den eskalerande segregationen i skolsystemet. Jag kommer därför bredda diskussionen till att också omfatta en del av dessa punkter.

Vi kan börja med att konstatera att Liberalernas löfte om förstatligande av skolan är bortblåst vilket är föga förvånande med tanke på att de övriga partierna var helt ointresserade av det. Däremot föreslås en statligt styrd och nationellt bindande skolpengsnorm. Lärarförbundets tolkning av det förslaget är att en lägsta nivå riskerar upprättas som därmed kan leda till sänkning av skolpengen bland huvudmän som i nuläget ligger högt. Lärarförbundet efterfrågar hellre investeringar i skolan, som länge har varit eftersatt – oavsett regeringsfärg.

Huruvida en statlig skolpengsnorm kommer bidra positivt till likvärdigheten återstår med andra ord att se, men en risk är att incentiven driver mot lägre ambitioner snarare än högre.

Några välkomna reformförslag som Tidöavtalet anger för likvärdigheten är satsning på läroböcker samt en tydligare reglering av bland annat tillgång till skolbibliotek, laborationsutrustning, skolgårdar, läromedel och elevhälsa. Återigen får vi bara hoppas att detta inte blir en fråga om stipulerande av diverse lägstanivåer som sedan kan bockas av, men reformpaketet presenteras ihop med förslag om ökade befogenheter för Skolinspektionen och frekventare kontroller vilket ger incitament för sådan kultur. Läromedelsfrågan riskerar också läggas ut på ”entreprenad” så att säga, snarare än handla om statlig kontroll av läromedlens kvalitet. Att ha som ambition att ge varje elev en lärobok för sitt ämne säger nämligen ingenting om läromedlens kvalitet eller ursprung.

Skolmarknadens aktörer jublade efter avtalets presentation. Det kan i sig ses som ett varningstecken avseende likvärdighetsfrågan eftersom skolvalet och skolmarknaden drivit på segregationen i hög grad och då marknadsstyrningen lett till försämrande finansieringsmodeller som gynnar just de stora koncernerna. Tydligt är att vinstuttag för befintliga friskolor inte ska begränsas (vissa krav på nya aktörers ekonomi ska däremot göras innan vinst tas ut), och kötid för friskolor ska behållas om än bli kortare. Vinstförbud är i sig ett trubbigt instrument för att styra finansieringen, en översikt över systemets ekonomiska styrning och de incitament som det leder till har gjorts ibland annat Åstrandsutredningen men just de förslagen verkar inte inverka på avtalets text.

I stort innebär avtalet därför inga förändringar för skolmarknaden, annat än kosmetiska mininsatser, som snarare cementerar marknaden genom att bland annat göra skolvalet obligatoriskt. Antagningskriterierna ska göras ”transparenta” men ingen offentlighetsprincip införs för friskolor eftersom detta anses försämra för mindre friskolor.  Något som går emot vad de idéburna friskolornas förbund uttryckt. Istället ska en insynsprincip motsvarande offentlighetsprincip ”klargöras”. Vad det kan tänkas innebära konkret för elever och personal är oklart.

Det är dock talande att skolor med muslimsk profil pekas ut särskilt i avtalet (s.55). Det kan påpekas att konfessionella skolor endast utgör ca. ett procent av samtliga friskolor i Sverige och att endast ungefär 10 procent av de konfessionella skolorna har en muslimsk profil. Här uppvisas därför en handlingskraftighet som riktar uppmärksamheten från kvalitetsproblem i friskolegenren generellt och de konfessionella skolorna specifikt. Självklart ska inte religiös extremism och systematiskt hedersvåld få utrymme i svensk skola. Men problemet får här oproportionellt utrymme med tanke på vad avtalet saknar.

Likvärdighet berör också den eskalerande segregationen i skolsystemet. Elever sorteras allt mer utifrån socioekonomisk bakgrund, etnisk bakgrund, resultat, behov av stöd och skolor ger (och har) en allt mindre likvärdig tillgång till pedagogiska resurser som personal och böcker. Medan det sistnämnda faktiskt nämns, om än med otrovärdiga formuleringar, lämnas segregationen helt åt sidan. Snarare föreslås än större segregation genom mer omfattande differentiering av elever genom fler särskilda grupper och resursskolor samt fler spetsklasser (återigen arv från Björklund).

Avtalet kan sägas innebära en förlorad mandatperiod vad avser likvärdigheten, särskilt vad avser skolmarknadens segregerande effekter och orättvisa finansieringsmodell. Inga större begränsningar på de stora koncernernas verksamheter införs, kvalitetskrav, finansiering och insyn i verksamheterna riskerar inrätta en lägstanivåernas politik. Flera antydningar om förbättrad arbetssituation för lärare genom mer personal och mindre dokumentation är löften som hörts tidigare från regeringar från politikens båda sidor, utan att situationen blivit bättre. Det är också talande att regeringen tror att läraryrket kan göras mer attraktivt genom höjning av intagningskraven på lärarutbildningarna, en koncentration av lärarutbildningarna (vilket verkar vara metafor för färre utbildningar) och fler karriärtjänster trots föga belägg för att den tidigare reformen haft önskade konsekvenser. Karriär och konkurrens är dock uppenbarligen de verktyg man tror sig kunna ordna skolans samhällsproblem med.

Det finns även flera inbyggda paradoxer i avtalet.  Till exempel ska elever få ökad undervisningstid i vissa ämnen, extra studietid och lovskola vid behov samt att fler särskilda undervisningsgrupper och spetsgrupper ska upprättas. Dessutom ska fler lärare bli speciallärare. Samtliga dessa insatser förutsätter mer kvalificerad personal och går dåligt ihop med verkligheten där allt färre behöriga lärare står framför allt större klasser.

Dessutom föreslås en ändrad lärarutbildning med lägre antal antagna genom höjda antagningskrav och färre lärosäten som ska erbjuda lärarutbildning. Detta riskerar snarare att minska antalet examinerade lärare. Ytterligare en paradox är ambitionen för mindre administration och dokumentation parallellt med obligatorisk polisanmälan av brott och att skolans brottsförebyggande roll ska lagstadgas. De som gjort en polisanmälan kan intyga att det kräver sin byråkrati från såväl anmälarens som den mottagande polisstationens håll. Dessutom kan en generell reglering av anmälningsplikt, utan vidare nyansering, inte minst vad gäller individuella elevers och deras familjers status som medborgare, flyktingar eller asylsökande, gå direkt emot lärares yrkesetik.

Vad som blir resultatet av Tidöavtalets skolpolitiska innehåll återstår att se, inte minst är det oklart vilka reformförslag som kommer ges utrymme i budget och därmed kan bli verklighet. Avgränsningen mot andra frågor än de som nämns är dock tydlig i inledande texten, så andra reformer utöver de föreslagna lär vi inte se. Det är dock slående hur mycket av skolpolitiken som förs för 2020-talet härstammar från tidiga 2000-talets reformpolitik. Skolpolitiskt nytänkande lyser här med sin frånvaro, men ingen kan klaga på att det nya regeringsunderlaget inte sköter sin återvinning.

Tyvärr verkar vi därför gå emot fyra förlorade år för skolan och skolans likvärdighet i en situation där vi inte har någon tid att förlora.

Gunnlaugur Magnússon är docent i pedagogik vid Uppsala universitet och forskare vid Universitetet i Oslo.
Medlem i Nätverket för likvärdig skola