Örjan Liebendörfer: Från skuld till ansvar – skolans stora utmaning

Om ett barn stör undervisningen, vems är felet? Skolans, barnets, föräldrarnas eller samhällets? Örjan Liebendörfer diskuterar frågeställningar kring skuld, ansvar och makt i skolan. (red)

Alltför ofta hör man från föräldrar, lärare, skolledare eller politiker en logik som bygger på att man söker skulden hos någon annan, en motpart. I skolan handlar det t.ex. om barn som beter sig på ett ohanterligt sätt. Det kan heta att ”så beter sig inte barnet hemma, vi har inga problem” eller ” det här verkar snarare vara ett problem hemma än i skolan”. I ett vidare perspektiv kan det röra sig om barn som konsekvent stör undervisningen eftersom det har en funktionsnedsättning som gör att det har svårt att sitta still, eller om barn som är deprimerade. Vems är felet? Skolans, barnets, föräldrarnas eller samhällets?

En som under den senaste tiden gjort oss uppmärksamma på hur vi kan tänka mer konstruktivt är psykologen Bo Hejlskov Elvén som i den nya boken ”Beteendeproblem i skolan” (Natur och Kultur 2014) visar hur forskningen har kommit fram till att barnet alltid agerar begripligt och ”så gott det kan” efter de förutsättningar det har. Kort sagt kan man aldrig säga att det är barnets fel. Utifrån den miljö vi vuxna har skapat (fysiskt och psykosocialt) och det som barnet har med sig i sin konstitution agerar det alltid rationellt. Om det flyr, slåss eller går in i sig själv är det för att det inte kan annat i den givna situationen. Överhuvudtaget handlar mycket av det som händer kring barnet i skolan om vad vi ser som normalt och acceptabelt i den miljö vi skapat. Ett barn som har svårt att sitta still har det kämpigt i en skola som inte accepterar barn med mer rörelsebehov. Låt oss vara överens om en sak: det är inte barnets fel. I skuldfrågan kan vi räkna bort barnet, det gör alltid så gott det kan.

Hejlskov Elvén visar också hur lätt det är att trappa upp en konflikt genom olika typer av aggressiva handlingar eller ord som är mer impulsstyrda än genomtänkta. Det är en lärdom vi kan ta med oss även i resonemanget om skolan och föräldrarnas agerande.

Naturligtvis fattas det en massa felaktiga beslut på våra skolor. Beslut som verkade vettiga på förhand men som visade sig vara felaktiga. Det kan även röra sig om icke-beslut som gör att något fortsätter trots att det borde upphöra. Det finns också lärare som är olämpliga och okunniga. På samma sätt fattar föräldrar en mängd beslut som inte är bra för skolsituationen. Man kanske inte ser till så att barnet får sova tillräckligt, att det stressas av många fritidsaktiviteter eller kommer i kläm i en skilsmässa. Det är inte svårt att göra en lista på vår ömsesidiga otillräcklighet och relationen skola-förälder blir lätt ett ”blame game” där beskyllningar skickas fram och tillbaka, mer eller mindre i förtäckta ordalag. Det kan också leta sig in i föräldragruppen och är en viktig orsak till att föräldrar med ”stökiga barn” undviker föräldramöten eftersom de direkt eller indirekt blir beskyllda för oron i klassen.

På nästa nivå, inom skolpolitiken, blir beskyllningarna än mer öppna. Utbildningsminister Gustav Fridolin talade nyligen om att föräldrar som tar olovligt ledigt har ”attitydproblem”. Den förre utbildningsministern Jan Björklund var en mästare i att skicka skulden på lärarna. Här pågår sedan åratal ett maktspel om vems fel det är när resultaten rasar i internationella undersökningar, och den kategori som förlorat mest i det spelet de senaste åren är lärare och skolledare som följaktligen fått lägre status och auktoritet i samhället.

Retorikexperten Elaine Eksvärd har i boken ”Vardagsmakt” (Forum 2014) visat hur makt kan utövas med enkla medel. Ett sätt är den så kallade skuldmakten. Genom att få den andre att känna sig skyldig får man ett maktövertag som man kan utnyttja framöver. Ett slående exempel är att det ur maktsynpunkt är bättre att inte begära tillbaka en utlånad hundring eftersom skulden ger dig ett psykologiskt övertag framöver. Ett liknande maktspråk används av föräldrar som säger till skolan att ”vi är ju kunder” och menar att de alltså kan ta ”sin” skolpeng med sig och gå när de vill. I ett större perspektiv är det ett agerande som går tillbaka till New Public Managements intåg i skolvärlden. Att välja skola är som att välja elbolag eller pensionsförvaltare. På motsvarande sätt använder även skolan skuldmakten när man hänvisar till föräldrarnas bristande förmåga och forma barnet till en skötsam individ.

I nuläget präglas nästan alla relationer kring skolan av en skuldlogik som går ut på att tvinga den andra parten till något slags åtagande som indirekt innebär ett erkännande av egna tillkortakommanden. Därmed har den ena parten ”vunnit” och problemet är löst. Eftersom situationen ofta har eskalerats upp på en känslomässig nivå sätts dock en rad nya relationella fenomen i gång och känslor som bitterhet, frustration, ilska och sorg kommer in i spelet. Med största säkerhet har situationen nu kommit in i en ny och mer besvärlig fas.

Den riktigt stora utmaningen ligger inte i att ”lösa” konflikten i ett maktspel utan att på allvar ställa barnets bästa i centrum och fullständigt fokusera på ansvarstagande från alla parter. Det är verkligen ingen lätt sak eftersom det innebär en mängd offer som man sällan är beredd att göra. Inte minst måste man börja med att offra sin egen prestige. I skollagen och föräldrabalken är ansvarsfrågan mycket tydlig. Det är på en rad ställen definierat vad skolan ska göra och vad föräldrarollen innebär. Ändå vet vi alla att det konsekvent bryts mot detta i det dagliga livet. Skolan ger t.ex. inte varje barn det stöd det behöver för att utvecklas mot målen, inte minst för att resurserna inte räcker till. 2011 skrevs barnkonventionen in i skollagen och barnets bästa ska vara utgångspunkten. I realiteten är det snarare så att vi istället för att fokusera på vad som kan göras utifrån barnets bästa och hur vi ska ta maximalt ansvar riktar in oss på skuldfrågan i ett spel inom vuxenvärlden. Det sker på såväl politisk nivå som ute på skolorna.

Det är allt svårare att vara ung idag. I rapport efter rapport ser vi ett ökat antal kränkningar, mer självskadebeteende och en ständigt högre press av betyg och kunskapstester. Våra barn reagerar begripligt när de värjer sig mot ett samhälle som inte skapar den trygghet och framtidstro de behöver. Vem har ansvaret? Ja, det är naturligtvis vi vuxna, vi som formar samhället, som styr över resurserna och som med våra attityder skickar signaler till barn och ungdomar vad som är viktigt. Som vuxengeneration måste vi ta oss an den gigantiska utmaningen mot vår egen bekvämlighet och våga se på resursfördelningen och ansvar på ett nytt sätt. Det är en av vår tids stora utmaningar.

Örjan Liebendörfer. Rektor vid Lunds Waldorfskola. Författare och föreläsare.

 

 

6 Comments on “Örjan Liebendörfer: Från skuld till ansvar – skolans stora utmaning

  1. Skulle man försiktigt kunna sammanfatta detta med att det väsentliga är att få människor att växa i sin roll, oavsett om de är elever, föräldrar eller lärare?

    • Ja, det är ingen dålig sammanfattning! Jag tror vi ofta fastnar i en roll där vi förlorar fokus på vad som verkligen är bäst för barnet och barnen.

  2. Här sägs massor med saker som är “rätta och riktiga” och som man naturligtvis inte kan invända emot; vi har dessutom hört detta hundratals (kanske tusentals-) gånger. Dessvärre tror jag inte att de är lösningen på “the blame game”, kanske kan argumenten rentav användas av olika parter för att styrka den egna ståndpunkten gentemot meningsmotståndare och då har man kanske inte vunnit så mycket?

    Jag inser förstås att inte heller min kommentar tillför något för undervisningssituationen men jag är lite tveksam till att alltid sätta barnet på piedestal, inte minst för deras egen skull. Efter mer än 40 år i undervisningsverksamhet är min erfarenhet att det måste ” lirkas” d.v.s. man kan inte utgå från någon patentlösning och ibland måste man t.o.m. förvänta sig eller rentav kräva att barnet modifierar sitt beteende så att han/hon inte råkar illa ut. Detta är naturligtvis en väldigt inkorrekt uppfattning men det är svårt att bortse från “beprövad” erfarenhet (och faktiskt också en del teoretisk kunskap)

  3. Komplicerat.

    Både “fel” och “svag” framträder mot en “normalitet”. Vad denna normalitet innebär gällande prestationer eller beteende uppfattas inte enhetligt av olika elever, olika lärare, olika skolledare, olika föräldrar, politiker från olika partier. Skolverkets kravnivåer är ungefär lika tydliga som Oraklets i Delphi utsagor.

    Enligt artikeln skriver psykologen Hejlskov Elvén att forskningen kommit fram till att barnet alltid agerar begripligt utifrån de förutsättningar de har. Man får hoppas att detta inte är en nyhet vare sig för skolfolk eller forskare. “Good-reason-assay” är ett hermeneutiskt metodbegrepp som innebär att det alltid finns motiv till det som människor – vuxna eller barn – gör. I skönlitteraturen kan det gruvligaste beteende bli begripligt för läsaren.I film kan publiken känna sympati för förövaren, om regissören låter tittaren ta förövarens perspektiv. Det handlar om perspektiv och byte av perspektiv eller flera perspektiv samtidigt.

    För länge sedan var det gängse att skolor och lärare berömde sig av att man hade en “helhetssyn” på eleverna. En helhetssyn innebär att flera olika perspektiv – skolsköterskans, skolpsykologens, lärarens, föräldrarnas, skolledarens samt elevens uppfattning om sin situation – vägdes samman. Inte ens med den tidens resurser var detta möjligt och ibland var det en lärare som sa sig ha ett helhetsperspektiv på alla sina elever. Utifrån Good-reason-assay kan man förstå den lärarens goda avsikt.

    “Barnets bästa” är vällovligt, men ur vilket perspektiv? Det är vi vuxna som har ansvaret. “Vi vuxna”; det är vi alla med våra olika perspektiv och våra olika goda avsikter.

    Komplicerat, som sagt

  4. Om skolans gigantiska utmaning skriver rektor Örjan Liebendörfer, att det handlar om “att våga se på resursfördelning och ansvar på ett nytt sätt”. Men hur det kan göras och av vilka, det är frågan.

    Från mitt perspektiv, med lång erfarenhet som lärare och många möten med barn och föräldrar, tror jag på att utforma en förtroendefull kontakt mellan skola och föräldrar – från allra första början. Vems ansvar ? Skolledningens och lärares.

    Föräldrar ska känna sig inbjudna, inte tillsammans med alla andra, ofta resursstarka och välformulerade, utan var för sig. Lämplig tidpunkt bör vara sedan skolan gjort sin kartläggning av barnens språkliga färdigheter. När det gäller barns och föräldrars aktiva medverkan i planerade insatser, har det visat sig mest gynnsamt att de deltar dels i formuleringen av problembild, dels vid utformandet av pedagogiska åtgärder. (Skolverket, Särskilt stöd. En sammanställing av senare års forskning och utvärdering, 2008).

    För de yngre barnen införde man i Danmark från augusti 2009 obligatorisk språkundervisning i förskolan. Den språkvärdering som dessförinnan görs har som överordnat mål att understödja optimal utveckling hos alla barn. Bedömningen blir en grund för beslut om tillrättalägganden och fortsatta insatser. Här bygger man på rekommendationer i en rapport från en kommitté (2008),vars ordförande var Catherine E. Snow, en av världens främsta forskare om barns språkliga utveckling. Allt utgår från den väl kända kunskapen att barns läsinlärning bygger på det talade språket.

    Behöver förskolans personal kompetenshöjning för att klara av sin uppgift bör det finnas resurser, säkrast öronmärkta. Antagligen statens ansvar i samverkan med huvudmannen.

    I nästa steg kan det handla om att inom varje skola skapa en struktur och kultur av kollegialt ansvar för alla barn/elever, inte bara för den egna årskursen och för kvaliteten i differentierad undervisning som ska komma alla barn till del. Utgångspunkten ska vara att “alla elever kan lyckas och att lyckosam undervisningspraktik grundas i evidensbaserad forskning tillsammans med erfarenhet”.

    Ovanstående är två av sju rekommendationer i ett nytt och visionärt dokument, Education for All (2005), som lades fram för provinsen Ontario och dess utbildningsministerium. Kanada inkl. provinsen Ontario finns bland de främsta i internationell ranking (Pisa, 2012) med sina resultat i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Finland och Kanada ligger nära varann i goda resultat, men Finland har halkat efter betydligt mer än Kanada i både läsförståelse och matematik.

    Vad mer? Ja, om makt och ansvarstagande kan man läsa och ta till sig i en rapport från Skolinspektionen (2014), ” Från huvudmannen till klassrummet – tät styrkekedja viktig för förbättrade kunskapsresultat”. Denna femårsrapport, nyligen överlämnad till utbildningsminister Fridolin, innehåller granskningar av landets samtliga skolor och huvudmän sedan 2009. I en reviderad modell för regelbunden tillsyn ska Skolinspektionen från och med 2015 ” i högre grad lägga sina resurser på att förbättra elevernas utbildning i lärmiljöer där eleverna inte ges tillräckliga förutsättningar för att nå målen” (s. 64).

    I den avslutande disussionen ges en samlad och delvis skakande inblick i hur skolan fungerat och fungerar i praktiken. Men den pekar även ut en befintlig förbättringspotential och flera goda exempel. Ett konstaterande är: “Om huvudmän och rektorer tar gemensamt ansvar för att kraftfullt satsa på att skapa de bästa förutsättningarna för lärarna att utveckla sin undervisning, finns mycket som talar för att svenska elever skulle nå längre i sitt lärande”.

  5. Barnkonventionen artikel 12
    “1. Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att
    fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse
    i förhållande till barnets ålder och mognad. ”
    Detta ger barnet inflytande och ansvar. Verktyget torde vara dialog, gemensamt beslutsfattande och gemensamt ansvar. Vuxnas ansvar både hemma och i skolan är ju att i ett lärande med progression skola barnet att fungera i en social grupp och därmed i ett samhälle präglat av demokrati. Att i syntesen mellan dialogens två komponenter den vuxna har mer ålder och mognad torde vara klart och då har den vuxne också större ansvar än barnet. Bland annat att ta hänsyn till barnets bakgrund och andra förutsättningar. Men ur pedagogisk synpunkt är ju progressionen i barnets ansvarstagande viktigt då det medför lärande vilket ju är syftet med skolan och dess förlängning livet. Med kunskap och med tid samt engagemang i form av kärlek torde de flesta vuxna kunna ge barnet både självkänsla och självförtroende nog att fungera i samhället.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS