Ove Sernhede: Förortens unga och skolan 2

Många ungdomar i storstadsförorternas utsatta områden lever i en värld präglad av marginaltillvaro och utanförskap skrev jag i en tidigare artikel. Mot den bakgrunden är det viktigt att vi ställer oss frågorna

– Varför uppfattar så många unga i de stora städernas förorter inte skolan som en länk till eller en väg in i samhället?

– Varför utgör inte skolan den självklara arenan för att skaffa sig den utbildning som krävs för att kompensera den marginaliserade sociala position dessa unga förortselever befinner sig i?

– Varför är inte skolan den plats där de unga från dessa områden utvecklar självrespekt, kunskap och förståelse för sin egen samtid såväl som ambitioner för sin framtid?

I den nyligen publicerade boken Förorten skolan och ungdomskulturen står relationen mellan skolans formella lärande och de ungas informella lärande i några utsatta förorter i fokus. I undersökningen av skolan framkom en dubbelhet i elevernas sätt att förhålla sig till skolan.

Å ena sidan uppger man att man trivs bra i skolan – det är förhållandevis få som skolkar, här finns kamraterna och det sociala livet, här får man reda på vad som händer i helgen, vem som gjorde vad förra helgen o.s.v. Skolan uppskattas för den är en ren och fin miljö. Lärarna betraktas som schyssta vuxna. Man får ett mål lagad mat varje dag och många betonar att lärarna är de enda etniska svenskar man träffar över huvud taget och att man tycker om dem.

Å andra sidan är det uppenbart att jakten på höga betyg inte står så högt på agendan som det gör i andra skolor. Vid de skolor vi studerade saknade femtiofem respektive sextiotvå procent av eleverna som gick ut ur 9:an tillräckliga betyg för att söka till gymnasieskolan. Skolan och utbildnings­systemet verkade inte vara av central betydelse för dessa elevers framtidsplaner, även om man i samtal med lärarna bedyrar motsatsen. De ser inte sällan sin kommande försörjning knuten till de möjligheter som familjemedlemmar, släktingar och andra kontakter kan ge. Det finns en uppgivenhet som grundar sig i att man tror sig veta hur arbets- och bostads­marknad ser ut för ”en blatte från förorten”.

För att förstå dubbelheten i elevernas sätt att förhålla sig till skolan vill jag föreslå tre tolkningar. Den första rör ett mönster som inte är så tydligt men som framträder i flera tidigare forskningsstudier, men också i den ovan nämnda studien. Detta mönster handlar om att skolan i hög grad tycks uppfattas av eleverna som en moderlig och omvårdande institution. Detta i en bostadsmiljö där de sociala insatserna rustats ner, där föräldrarnas löner är låga, där de arbetslösa föräldrarnas bidragsnivåer skurits ned, där den relativa fattigdomen dominerar och där stadsdelens rykte framkallar underlägsenhets­känslor.

I skolan finns ett omhändertagande från samhällets sida som på ett plan är lika för alla barn och unga och detta tycks, om inte motverka upplevelsen av att vara en andra klassens medborgare, så åtminstone framkalla en viss frid och förnöjsamhet. Det är hos de äldre, arbetslösa ung­domarna, de som lämnat skolan utan betyg och som nu saknar framtid, som frustrationen tas ut mot skolan genom bränder, inbrott och vandalisering.

I de intervjuer jag själv tidigare gjort med äldre ungdomar som lämnat skolan och som ingår i olika ungdomskulturella grupperingar har det framkommit hur vilsen man var när man slutade skolan, man saknade den omsorg man fick och den trygghet som skolvardagen utgjorde. I de områden vi gjorde vår ovan nämnda studie var trettiofem-fyrtio procent av alla mellan 20–25 år varken i arbete eller i utbildning. Det tycks efter det att man lämnat skolan finnas en vrede mot skolan, då den blivit till något av en symbol för det egna tillkortakommandet. Skolan blir en representation för det Sverige som är stängt för dessa unga.

En andra tolkning rör den bild av samhället som skolan förmedlar. Samhälls­forskare talar om de negativa sidorna av detta som ”symboliskt våld”. Det handlar om hur den vardagspraktik ser ut som förmår att dölja maktens strukturer och som gör kulturella värderingar till något naturligt och givet för massan av eleverna. Men denna dolda version av det symboliska våldet fungerar inte utan svårigheter i relation till förortens unga. Det tycks mot bakgrund av olika studier finnas fog för att tala om ett halvt genom­skådande av skolan i förorten.

En aspekt av detta genomskådande är de ungas relation till hur skolan förmedlar den dominer­ande kulturens legitimering av sociala skillnader och kulturella värderingar genom att hävda allas lika möjligheter, att alla kulturer är lika mycket värda o.s.v. Många elever uppfattar att detta inte är sant, det är skillnad på människor och människor i det svenska samhället. Att vara ”invandrare” innebär att man är missgynnad på arbetsmarknaden och på bostads­marknaden, att som ung bli behandlad av polisen på ett annat sätt än de unga från villakvarteren, att samhället ser ner på deras föräldrar som får ta de jobb som ”svenskarna” inte vill ha, o.s.v. Så när skolan hävdar allas lika möjligheter är det något som motsäger dessa elevers egna erfarenheter och detta gör att skolan inte framstår som helt igenom trovärdig. Detta gör att elevernas engagemang i skolan sviktar och att närvaron kan ses som ett uttryck för en form av ytanpassning. Skolsituationen präglas av ambivalens och något egentligt motstånd innanför skolan väggar utvecklas inte, men inte heller en helhjärtad identifikation med skolans uppdrag.

Ett tredje förslag till förklaring handlar om de ungas förståelse av och relation till sina britsfälliga skolprestationer. Hur förklarar man för sig själv och omgivningen att man inte når upp till de uppställda målen? Det tycks enligt den befintliga forskningen finnas fog för att förstå detta på olika sätt. Men det som är intressant i det här sammanhanget handlar om att lägga skulden till det egna skolmisslyckandet på sig själv. Man kommer från en ”dålig stadsdel” och är därmed också själv ”dålig” eller mindre begåvad.

Många elever utvecklar en syn på sig själva som en andra klassens medborgare, de är utan tillhörighet till den svenska kulturen och det svenska samhället. Det tycks som om man tagit till sig den bild som ligger underförstådd i deklasseringen av dessa områden. Ingen aspekt av dessa ungas självförståelse och identitet – i negativ såväl som positiv mening – tycks så avgörande som de ungas medvetande om och förhållande till segregationen och den egna placeringen i den nedklassade periferin. Relationen mellan plats och identitet tycks på ett intrikat sätt vara knuten till prestationerna i och inställningen till skolan.

Litteratur

Ove Sernhede, Förorten, skolan och ungdomskulturen. Göteborg: Daidalos 2011.

Artikeln ingår i en längre text med hänvisningar till den forskning som framställningen bygger på. Den hittar man i Läraryrkets interkulturella dimensioner, Stockholm 2011.

*

(Ove Sernhede är professor i socialt arbete vid Göteborgs Universitet)

7 Comments on “Ove Sernhede: Förortens unga och skolan 2

  1. Intressant och trovärdig analys. Men något saknas… Jag ser pojkar framför mig när jag läser artikeln. Hur ser det ut för flickorna? Jag undrar varför det är så stora skillnader mellan pojkar och flickor när det gäller skolprestationer i de skolmiljöer som behandlas i artikeln. Är den privata arbetsmarknaden mera “stängd” för pojkar med invandrarbakgrund än den offentliga, som i högre utsträckning attraherar flickor? Är skolans tal om “lika möjligheter” mera trovärdigt för flickor, som satsar på en yrkesskarriär på framför allt offentliga arbetsplatser?

  2. Som jag skrev i en kommentar till den första artikeln är det ju lite mycket begärt att en medelklassbefolkad skola med en tillkämpad värdegrund ska kunna förmedla och kämpa för en sann mågfaldspolitik, när elever ändå ser att detta inte stämmer ute i deras verklighet. Uppfattningen av skolan som moderlig kan ju rimligen inte heller försvagas av att över 70% av lärarna är kvinnliga, något som alltför sällan på allvar förs in i diskussionen (varför???).

    Nej, så mycket lärda utläggningar behöver nog inte framföras, även om Sernhede gör en god genomgång av multipla orsaker till utanförskapet.

    Jag tror att det är dags att vända blickarna inåt skolvärlden i stället. Vilken omvärldssyn präglar lärarnas vardagliga syn på invandrare, mångfald och den ofta åberopade värdegrunden. Hur bred är klyftan till de alienerade ungdomarnas omvärldssyn? Överkomlig med hjälp av prat? Jag tror inte det.

  3. Jag arbetade i förorterna på 80-talet då många etniskt sett fortfarande var svenska. Jag har under 2000-talet arbetat på skolor där 40% av eleverna röstat SD i skolvalet. Även i de sammanhangen har den bild Ove Sernhede målar upp i sina artiklar varit märkvärdigt giltig. Kan det vara så att frågan gällande etnicitet skymmer något underliggande? Kan det Ove skildrar vara en konsekvens av social skiktning snarare än etniskt ursprung?

  4. Intressant och bra. Kommer att tänka på diskussionen i den tidiga svenska arbetarrörelsen. I början av 1900 talet fanns det en diskussion inom arbetarrörelsen om man var för en statlig skola eller inte. De som var emot argumenterade ungefär så här. “Aldrig i livet att jag låter borgarstaten uppfostra/indoktrinera mina barn”. De ville ha en skola som tog ställning för arbetarna i det då starka klassamhället. Kan det vara så att klassamhället nu åter har blivit så starkt att ” allas lika värde” uppfattas som skitsnack.
    Kanske det är dags att lärare i socialt utsatta områden slänger “objektiviteten” i papperskorgen och börjar ta ställning för de utsatta ungdomarna och undervisa utifrån den faktiskt gällande verkligheten. Skolan skulle nog då uppfattas som trovärdigare och därmed minska elevernas avståndstagande. Vilket borde gynna lärandet.

  5. Pingback: Baylan och betydelsen av bra lärare « Karl Asp

  6. Pingback: Metod och mål « Karl Asps blogg

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »