Ove Sernhede: Näringslivet, skolan och likvärdigheten
I dagarna släppte Svenskt Näringsliv rapporten Likvärdigheten i den svenska skolan. Rapporten ingår i serien Förbättrad Välfärd och griper in i det senaste decenniets mediala diskussion om ”krisen i den svenska skolan”. Alla politiska läger ger uttryck för oro över att svenska elever presterar allt sämre i internationellt jämförande studier. Den förre utbildningsministerns argumentation om att det var flumskolans fel tas inte längre på allvar av någon.
Forskarvärldens analyser pekar istället ut ett antal faktorer knutna till 1990-talets omvandling av svensk skola. Centralt i sammanhanget är skolsystemets allt svagare likvärdighet. Skillnaderna mellan skolor har ökat. De högpresterande eleverna går allt mer för sig och elever från resurssvaga hem går i skolor där de möter sina likar. De fallande skolresultaten i svensk skola är i första hand relaterade till de svagpresterande eleverna. De presterar inte bara allt sämre, de har också blivit fler. I en rapport från 2012 hävdar Skolverket att variationen mellan olika skolors resultat mer än fördubblats sedan slutet av nittiotalet och att denna brist på likvärdighet i hög grad är relaterad till det fria skolvalet.
Svenskt Näringslivs rapport menar att skillnaden mellan skolor är ett pseudoproblem. Man säger att ”De stora skillnaderna finns mellan elever i samma skola och i samma klass” och preciserar att ”80-90 procent av spridningen i elevernas resultat kan förklaras av spridningen inom skolor”! Rapporten menar att skoldebatten har fel fokus, den ”stora utmaningen för svensk skola är försämrade skolresultat snarare än bristande likvärdighet”. Rapporten vill lösa upp det av forskningen uppmärksammade sambandet mellan sjunkande skolresultat och skolsystemets bristande likvärdighet!
Den svenska skolan var en gång internationellt aktad för sin höga grad av likvärdighet såväl som för de höga prestationsnivåerna. De goda resultaten var i hög grad var en funktion av den sociala blandningen. Hög- och lågpresterande elever satt i samma klassrum. De från studieovana familjer sporrades av de med studieambitioner och det skapades en ömsesidig förståelse för skilda livsvillkor som byggde broar och skapade social sammanhållning. Forskningen talar om den sociala mixen i klassrummet som kamrateffekten. Skolan fick på detta sätt också en viktig samhällsbyggande funktion.
Förståelsen för vad som hände när marknaden tilläts omvandla den svenska skolan omfattas nu av allt fler. Det finns idag en bred opinion mot det fria skolvalets negativa konsekvenser såväl som mot skolkoncernernas vinster. Politiska krafter verkar också för begränsningar och korrigeringar av de rådande villkoren på skolans område. Svenskt näringsliv är påtagligt stressade av att deras intressen är hotade och går till offensiv. Att man då väljer att fokusera på begreppet likvärdighet är logiskt. Begreppet är centralt i diskussionen om den svenska skolans sjunkande resultat och det kan ges olika innebörd.
Omtolkning av begreppet ”likvärdighet”
Rapporten, som författats av ekonomerna David Sundén och Malin Werin, menar att likvärdighet rymmer ”fyra element”. Det handlar om tillgång och kvalitet, om att eleverna skall stimuleras att utvecklas så långt som möjligt och att skolan skall kompensera för skillnader i elevernas olika förutsättningar. Den likvärdighetsaspekt som handlar om att de ”begåvade” eleverna måste ges möjlighet att utvecklas ses som eftersatt och bör förstärkas. När det gäller ”kompensation för olikheter i förutsättningar” så skall denna aspekt däremot ha ”lägre prioritet”, menar man. Skillnader i resultat beroende av bakgrund och förutsättningar är ”förenliga med att den svenska skolan ändå kan värderas vara likvärdig”. Rapportens avsikt är att skriva in begreppet likvärdighet i en ny ideologisk kontext. Sundéns och Wirens definition vill ge företräde åt en skolpolitik som legitimerar ökade skillnader mellan elever och som öppnar upp för att skolan skall ges större möjligheter att odla eliter.
1960- och 70-talets skolpolitik slog fast att alla har rätt till en likvärdig utbildning. Att sträva efter en likvärdig skola innebär inte att utbildningen skall vara likriktad eller samma för alla, men vilken skola man går på skall inte vara avgörande för vilka betyg man får, alla skolor skall hålla samma kvalitet. Elevens sociala bakgrund har alltid betydelse för skolresultaten. För att tala om likvärdighet krävs det därför att grupper med svagare förutsättningar kompenseras genom skolpolitiska insatser. Svenskt Näringslivs förståelse av likvärdighet är relaterad till den i dagens individualiserade samhälle närmast helgade valfriheten. På skolans område innebär detta att föräldrarnas möjligheter att styra över sina barns skolgång stärks. Det gemensammas visioner om rättvisa och social sammanhållning får stå tillbaka för individens rätt att realisera och optimera sina möjligheter.
Svenskt Näringslivs rapport skriver in sig i denna omvandling av det utbildningspolitiska språket. Likvärdighet är, menar man, ett mångtydigt och i grunden svåranvändbart begrepp. Att över huvud taget uttala sig om huruvida likvärdighet försämrats eller förbättrats är problematisk ”eftersom även samhällets värderingar av när skolan är likvärdig också kan ändra sig över tiden”. Att vi i olika studier kan se förändringar i likvärdighet innebär inte, menar Sundén och Werin, ”att det med nödvändighet är skolan som förändrats utan dessa förändringar kan istället vara ett uttryck för att samhället och politiken ”ändrat ambition” (s 11). Skolverket och forskningen har alltså en otidsenlig och bristfällig förståelse för detta begrepp.
Samtidigt som det i rapporten hävdas att skillnaderna mellan skolor är ett underordnat problem, irrelevant för likvärdigheten, så läggs det ner stor möda på att diskutera skillnaderna i prestationer mellan skolor. Dessa har, menar man, sin främsta grund i större homogenitet vad gäller elevsammansättningen, men denna skall inte, som forskningen i huvudsak gör, kopplas till det fria skolvalet utan ”till den ökade boendesegregering” (s 40). Rapporten säger också att det är ”troligt att boendesegregationen skulle ökat än mer utan införande av det fria skolvalet” (s 3). Enligt denna logik har alltså det fria skolvalet begränsat skillnaderna mellan skolor! Sundén och Wiren hävdar att Skolverkets förståelse av relationen mellan skolornas allt homogenare elevsammansättning och bristen på likvärdighet är ett missförstånd, lika felaktigt som att kamrateffekten har betydelse för elevernas resultat!
Skolverket bygger sina rapporter på forskning som lyft fram bristen på likvärdighet som central för förståelsen av den svenska skolans negativa utveckling. Rapporten hävdar att ”Den stora utmaningen för svensk skola är försämrade skolresultat snarare än bristande likvärdighet” (s 6). Som om det INTE fanns samband mellan sjunkande skolresultat och skolsystemets likvärdighet! Svenskt Näringslivs recept för att förbättra svensk skola är inte oväntat mer av samma medicin som under två decennier fått den svenska skolan att sjunka som en sten i de internationella jämförelserna. Rapporten menar bland annat att det är nödvändigt att ytterligare underlätta för etableringen av nya friskolor, att det måste införas en ny nationell skolpeng och att utöka och skärpa upp de nationella proven. På samtliga punkter innebär dessa förslag en förstärkning av den centrala skolbyråkratin och ett ytterligare omyndigförklarande av lärarkåren. Sundén och Werin vill se sin text som en forskningsrapport men den är snarare en partsinlaga och en del i Svenskt Näringslivs opinionsbildande verksamhet.
De två senaste decenniernas utveckling av den svenska skolan är relaterad till och invävd i en samhällsutveckling som under samma tid vidgat ekonomiska klyftor och sociala skillnader, just på ett sätt som Svenskt Näringsliv förespråkat. Svenskt Näringsliv är enligt sin egen hemsida ”näringslivets ledande opinionsbildare” som ”arbetar för att förverkliga de mål som en växande företagarrörelse över hela landet formulerar”. Man anser sig ha haft en avgörande roll i det opinionsarbete som banade väg för avskaffandet av arvs- och gåvoskatten, för att företagens medfinansiering av sjukersättningen nu försvinner, att förbudet mot säsongsanställningar tas bort och att rätten för deltidsanställda att kräva heltidsjobb stoppas.
När denna organisation talar om likvärdighet finns det anledning att lystra. De visioner Svenskt Näringsliv har för skolan är inte frikopplade från den syn man har på samhället i stort. Den skola och den gemensamma välfärd som det svenska samhällsbygget visade upp under de expansiva decennierna efter andra världskriget ville skapa en grund för en likvärdig skola och ett rättvisare samhälle. Det som finns kvar av detta bygge har nu Svenskt Näringsliv för avsikt att städa ut. När skolan inte längre är en plats för möten mellan olika sociala världar riskerar kunskapsutvecklingen såväl som de demokratiska intentionerna att gå förlorade, en utveckling som Svenskt Näringsliv i det långa loppet inte heller är betjänt av.
(Ove Sernhede är professor vid Centrum för urbana studier, Göteborgs universitet)
Ständigt denna likvärdighet. I dagens skolkontext, definierad i skollagens 1 kap 9 §, är den liktydig med att att skolan ska nå fastställda nationella mål. HUR är upp till varje skola att nå.
Då blir det patetiskt att diskutera begrepp som skolan har små eller inga möjligheter att påverka oavsett kamrateffekter eller social bakgrund. Yttre faktorer som bostadssegregation, elevens sociala förhållanden eller individens förutsättningar är möjligen en politisk fråga. Däremot svårt för skolan att påverka.
Vänd blicken inåt istället. De inre faktorerna i skolan är det som gör skillnad i kunskapsresultaten. Tankar kring det hittas här:
http://pluraword.blogspot.se/2016/01/blicka-inat.html
Roger vilket samhälle vill du ha? Har vi en chans i en globaliserad värld med den inställningen du företräder? Det finns forskning på området om inkomstfördelning och tillväxt och därför är det viktigt att skolan lyckas. Det är alldeles för många partsinlagor där man kan spåra avsändarens egen nytta.
Det är väl inte elevens fel om kunskapsresultatet är dåligt. Eller tycker du det? I en globaliserad värld är det alltid verksamheten som bedrivs i skolan avhängig av i vilken grad den förmår att prestera sitt uppdrag.
Tar vi frågan om hur en skola lyckas balansera de yttre faktorerna är det avhängig av hur man hanterar de inre faktorerna. Detta oavsett driftsform. Exempelvis har skolan kollegialt lärande? Är man medveten om vilket resultat undervisningen presterar och utvärderas det i förhållande till de nationella målen?
Verksamheter som lever i en global värld är medvetna om de yttre faktorernas påverkan på verksamheten. Där man ständigt försöker förbättra sin verksamhet för ha kraft att leverera. Skolan måste då verkar i den kontext den befinner sig i men utifrån att rektorer och lärare är medvetna om och agerar utifrån vad den egna utbildningen kan bli bättre på. Det må gälla undervisningsmetoder som demokratisk fostran.
Tack Ove Sernhede!
Nu utgår jag från att du blivit tillfrågad av Morgonekot för att kunna ge denna replik i ett större sammanhang.
När Svenskt näringsliv publicerade rapporten för någon vecka sedan var det en av morgonens huvudnyheter i just Morgonekot.
Likvärdighetsbegreppet är under sin upplösning och måste definieras på nytt.
Vi kanske skulle byta perspektiv? Lämna frågan om likvärdighet därhän och istället fråga oss hur vi ställer oss till det tvåtredjedelssamhälle som har växt fram. Förr fanns tre socialgrupper, 1, 2 och 3, men nu kan man på goda grunder också tala om socialgrupp 4 och kanske också 5. Hur stor spridning tål vårt samhälle? Värdet av likvärdighet kanske inte i första hand är en rättvisefråga utan handlar om vad som behövs för ett hållbart samhälle? Och nu gäller det inte längre den nationalistiska idén om ett folkhem, utan om en samhällsgemenskap som är utsatt för globaliseringens korsdrag och ett i både bildlig och faktisk betydelse allt aggressivare klimat.
Jag tror att vi behöver hålla ihop och hjälpas åt – och då kan kanske ”likvärdighet” underlätta.
Starkt av Ove Sernhede att lämna en sådan klar redogörelse efter att vid läsningen ha varit inne i rapportens och Svenskt Näringslivs irrgångar. Sådan här beställd forskning av intresseorganisationen ute i lobbyärende avser inte att klargöra utan att desinformera, göra opinionen osäker och förhindra nödvändiga åtgärder på skolans område. Trots detta har forskarna inte kunnat undvika att i faktadelen rapportera forskningsrön utvisande besvärande och ökande brister i likvärdigheten i olika avseenden. Sedan kan läsaren följa glidningar i skrivningarna, först i rapportens sammanfattning, därefter i Svenskt Näringslivs förord och till sist i Svenskt Näringslivs mediautspel. Bilden av läget förändras under resans gång till ”nea problema”. I detta blogginlägg fick jag tillfälle att visa på ytterligare brister i rapporten: http://vagledaren.blogspot.se/2016/01/likvardigheten-i-skolan-svenskt.html#links
Innan Svenskt Näringsliv fick medlemsföretag som driver skolor var policyn att allmänt stödja en kvalitativ skola, som förmådde ge ungdomen goda kunskaper och färdigheter för ett föränderligt arbetsliv, antingen som anställda eller egna företagare. När friskolorna tillkom följde den sedvanliga partsuppgiften med. Medlemsföretagens intressen måste bevakas. Plötsligt har organisationen kommit att i vissa lägen sitta på två stolar på skolområdet. När utbildningens kvalitet sviktar och detta möjligen kan bero på organiseringen av svensk skola präglad av skolsegregation och de egna medlemsföretagens delaktighet – då träder behovet att försvara sina medlemmar i första hand. Helt naturligt. Samtidigt förminskar dock därmed organisationen sin tyngd i svensk skoldebatt. För allmänhet, skolfolk och beslutande politiker förblir kvalitetsfrågan viktigare än möjligheten för vinstdrivna företag att fortsätta kamma hem vinster ur det offentligas ändå ganska begränsade resurspott. För frågan om hur utbildningsresultaten ska lyftas är det av denna anledning nödvändigt att ta Svenskt Näringslivs utspel med en rejäl nypa salt.
Den forskning som rapporten lyfter fram präglas starkt av nationalekonomernas insatser. Måtten är därefter. Hårda mått som klasstorlek, satsade medel, utbildade lärare o s v. Man saknar verkligen pedagogers studier av miljöerna i klassrummen, elevkorridorer och lärarrum. Sådan forskning skulle snabbt visa på (den finns kanske redan?) brister i likvärdighet över hela landet – helt oförenliga med Skollagens mål. Roger J. Danielsson är på ett sätt inne på rätt spår när han vill vända blickarna inåt. Men arbetslagen har ett hästarbete i många av de skolmiljöer som har skapats av elevuppdelningarna på skilda skolor. För resultat krävs parallellt att svensk skola organiseras med mer likvärdiga skolmiljöer.
Endast likvärdiga skolmiljöer för eleverna, oberoende av ort och socioekonomisk bakgrund ger alla möjlighet att fullt ut utveckla sina förmågor. Mycket återstår innan utvecklingen kan vändas därhän.
Tack, Ove, för en utmärkt klargörande artikel. Delar helt din uppfattning att Näringslivets intrång på skolans domäner varit djupt olyckligt. Vilket framgår av min artikel ”OECD snedvrider skolan” http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/OECDSnedvrider.pdf
Är det flumskolans fel? Det ibland svårt att veta vem/vad som är huvudansvarig för skolans dramatiska förfall. Förmodligen är det många orsaker och många ansvariga. Det kunde ju vara lämpligt att de ansvariga erkänner sina gjorda fel. Hur ska man kunna göra något rätt om man inte förstår vad man gjort fel?
Det var väl inte så himla smart att attackera lärarnas undervisning som gjordes redan under 1960- och 1970-talen. Många lärare skrämdes så till den milda grad att de inte vågade tala till hela klassen. Vidare sa man att elevernas kunskaper inte skulle bedömas. Nu säger Skolverket och John Hattie att läraren ska undervisa. Formativ bedömning är på modet. De som attackerade lärarnas undervisning borde träda fram och erkänna att man gjorde fel. Eller är dessa motståndare till John Hatties forskning och rekommendationer?
Och så detta med elevernas ”forskning”. Det var väl totalt tokigt tänkt. Det sågas längs med fotknölarna av John Hattie. Varför erkänner inte personerna bakom detta att de var felaktigt ute? Eller är man motståndare till de slutsatser John Hattie dragit av sin forskning? Säg det i så fall! Vi lever väl i ett fritt land. Det kan ju i så fall leda till en intressant diskussion.
Näringslivets rapport och slutsatser kan väl knappast förvåna. Konstigare är att Skolverket väljer att ”passa” i sitt genmäle och undergivet lyfter ”det fria skolvalet” ur diskussionen. Konstigt är också att ingen ansvarig minister, eller ens någon departementsmedarbetare tar replik, trots att Jan Björklund, ledare SvD m.fl har gjort stora poänger av att Skolverket skulle ha varit ute och cyklat. Vad är det egentligen som händer?