Skola och SamhälleP-O Olsson: Två feltänk om friskolan
Nu när JB-koncernen konkat är det lätt att ha åsikter om friskolor. Friskoleförespråkare försöker förklara det med att det var skurkar och/eller inkompetenta spekulatörer som ställde till det. Seriösa aktörer skulle aldrig göra så. Bara vi ställer högre och tydligare krav så ordnar det sig, heter det.
Men så enkelt är det inte.
Det finns två bärande grundtankar som nästan aldrig granskats och som – även friskoleivrare måste inse det – är feltänkta.
Feltänk ett
Borgerliga människor hävdar ofta att man ska betala så lite skatt som möjligt, för skatter i sig är något ont. Skattepengarna är ju våra inarbetade pengar som man därför absolut inte ska slösa bort, utan hålla stenhårt i, så hårt att man t.ex. kan sänka skatten. Då får vi alla mer i plånboken och kan göra våra liv rikare på olika sätt. Jag respekterar denna syn på skatter.
Men när det gäller friskolorna tappar samma borgerliga människor helt fotfästet och tycker att det är OK, ja t.o.m. något att eftersträva, att låta skattepengar, våra gemensamma pengar, gå rakt in på enskilda medborgares bankkonton.
Ty det är på följande sätt: den enda intäkt som en friskola har är elevpengen. Några andra intäkter finns inte och man får inte ta ut avgifter. Möjligen kan några skolor ha sponsring, men den är ytterst marginell.
Om en friskola får pengar över, beror det alltså på att man inte gjort av med hela elevpengen. Man kan mycket väl ha gjort ett bra jobb, t.ex. förenklat byråkratin och alltså inte sparat pengar på att försämra kvaliteten. Men här kommer poängen: då har ju kommunen/staten betalat för mycket! Kostnaden för skattebetalarna är ju densamma eftersom elevpengen inte blir mindre. Om en kommunal skola gjort samma sak skulle de pengar man sparat kunnat användas till något annat.
Som ekonomiskt system är friskolefinansieringen inte ett dugg rationell, tvärtom, kostnaderna minskar inte med ett öre. Man kan t.o.m. säga att det är ett dyrare system eftersom man inte kan använda rationaliseringsvinster i andra delar av verksamheten. Däremot kan friskoleägarna glatt gå till banken (eller Caymanöarna) med våra skattepengar.
Friskolesystemet gör alltså istället att vi betalar mer än vad vi borde. Hur var det nu med tanken att vi ska betala så lite skatt som möjligt? ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” är ord som är lika giltiga nu som då Gustav Möller yttrade dem.
Feltänk två:
Om man låter friskolor etablera sig på marknaden så kommer konkurrensen att höja den totala kvaliteten i den svenska skolan. Eftersom eleverna väljer de bästa skolorna kommer de dåliga att slås ut. Kvar blir bara bra skolor, friskolor eller kommunala. Alla blir glada.
Detta är den klassiska marknadsliberala synen tillämpat på skolan. Valfriheten ser till att allt blir bra. Utifrån detta synsätt var alltså JB-skolorna dåliga.
Här döljer sig ett okunnigt och cyniskt resonemang, som går ungefär så här:
om eleverna på en skola visar dåliga resultat, kommer de följande årskullarna elever som ska välja skola inte att välja den, utan en annan och skolan läggs därför ner. Men då glömmer man de elever som inte fått tillräckligt god undervisning då de gick på skolan. Vad händer med dem? Dessa elever blir ju inte bättre för att nästa årskull väljer andra skolor. De som förespråkar konkurrens- och valfrihetssystem räknar helt enkelt inte med de elever som går i de dåliga skolorna, de får på något mirakulöst sätt en god utbildning retroaktivt genom att skolan de gick i läggs ner.
I bästa fall står den kommunala skolan redo att ta hand om dem och reparera deras brister. I värsta fall struntar man i dem, de får skylla sig själva.
Men sanningen är ju att en skola inte får misslyckas. Skolan kan inte vara en marknad, skolan är något annat.
Om Volvo ett år misslyckas att sälja en modell, händer bara det att den sjunker i pris för att kunna hitta köpare. Men en elev kan inte ”sjunka i pris”, d.v.s. fortsätta sitt liv med dåliga kunskaper. Det här är resonemang som marknadsfundamentalister har svårt att begripa, men de är så förblindade av sin tro att de överhuvudtaget inte förstår några andra sätt att organisera mänsklig verksamhet än marknaden.
Jag skiter fullständigt i om någon blir rik på att sälja en plastplutt eller en elektronikpryl. Jag kan avstå från att köpa sådana saker. Men jag kan aldrig avstå från att gå i skolan, få vård när jag blir sjuk eller bli gammal i äldrevården. Dessa saker betalar vi för gemensamt. Då ska vi också organisera dem gemensamt utan att en enda skattekrona slösas bort. Då får jag dessutom råd att köpa den där elektronikprylen.
(P-O Olsson har varit gymnasielärare)
4 Comments on “P-O Olsson: Två feltänk om friskolan”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Om feltänk ett.
Hela resonemanget bygger på att den del av elevpengen som friskolan inte gör av med går rakt ner i ägarnas fickor. Det händer, men vanligare är att friskolan återinvesterar vinsten i verksamheten. Då får vi en skola som, i P-O Olssons exempel, använder pengar som den kommunala skolan har använt till “byråkrati”, till datorer, lokaler etc (vilket ligger i deras eget intresse, såväl av skattemässiga som markandsföringsskäl).
Om feltänk två
Här håller jag med, marknaden kan inte tillåtas korrigera bort undermåliga skolor på bekostnad av elevkullar. Men P-O Olsson pekar inte på det verkliga problemet, nämligen det för eleven extremt ogynsamma i att den skola man går på läggs ner. Att tvingas byta skola, kanske till viss del även program, är illa. P-O Olsson uppehåller sig istället vid de elever som går på en undermålig skola och påpekar det självklara att de inte hjälps av att andra elever väljer en annan skola. Nej, men de hjälps heller inte av att gå kvar i en undermålig skola som hålls under armarna.
I senaste numret av Dagens Samhälle 26/9 (tidigare koppling till SKL.Nu bolag inom SKL) skriver på första sidan “Kooperativa Folksams danska affärsbank drev JB Education till konkurs” så kan man också se “verkligheten”. “S-toppar, fackpampar och riskkapitalsiter” namnges i artikeln. Mats Edman (ME) chefsredaktör skriver på sista sidan “KF och Folksam har en diger historia av riskkapitalaffärer och skatteupplägg”. Undrar om inte ME är lite putt för att JB gick i putten.
Betygsgapen är mindre i friskolorna än i kommunala skolor. Rapporter talar om att friskolorna sätter högre betyg än vad nationella prov anger. Eftersom friskolorna säger sig ha lägre behov av specialundervisning än kommunala skolor, måste jag dra slutsatsen att dessa lärare har en mer homogen elevgrupp att undervisa än de kommunala skolorna. Alltså måste även deras nationella prov ge bättre resultat. Det visar också att det inte behövs lika många lärare per hundra elever som i de kommunala skolorna. Men skolpengen är lika stor oavsett om den går till företagsledda skolor eller till kommunens skolväsende. Det är till och med så att när kommunens skola blir dyrare på grund av att fler föräldrar väljer fristående skolor så ökar skolpengen till dessa skolor i motsvarande grad. Dessutom när företag lägger ned fristående skolor skall kommunala skolor ha tillräcklig omfattning för att kunna bereda plats..
Under min fackliga tid på 1970-talet diskuterade vi ivrigt med skolstyrelsens ordförande fördelning av särskilda resurser till skolor och klasser där behovet var störst. Det hände flera gånger att både ordförande och skolchefen fick lov att ändra i skolstyrelsens förslag. Länsskolnämnden hade ett avgörande inflytande över tilldelningen till kommunerna fram till i början av 90-talet. Kanske det är dags för en ny statlig nämnd som svarar för en rättvisare fördelning av statsbidraget till dagens utbildningsanordnare?
Den segregation av undervisningen som alliansens marknadssystem inneburit där behovet av särskilda insatser tydligen inte är lika nödvändiga på de fristående skolorna, då borde ju skolpengen per elev variera mer mellan anordnare som har stora behov och de som klarar sig bra ändå. Idag finns bara i Sverige och Chile det system som Widar Andersson, den främste förespråkaren i landet för friskolor, beskriver som ”en konkurrenskraftig utbildningsindustri”. Influenser från våra nordiska grannländer tycks filtreras bort.
Medge att något är snett att företagsledda skolor med korta beslutsgångar, mindre betygsgap, mindre behov av särskilda elevinsatser kan göra överskott och vinstuttag som lätt försvinner i andra fickor än i skolans och lärares kompetens- och verksamhetsutveckling på grund av rådande bestämmelser om skolpengen. Den kommunala skolan, med krångligare beslutsgångar och med större betygsgap och med merparten av nyanlända elever, har större utmaningar och behov av särskilda insatser för att klara samhällets uppdrag att kompensera för ojämlika förutsättningar. Överskott i den enskilda budgeten går in i den totala kommunala kassan . Konkurrens på olika villkor!!!
Nog ser det ut som att de som beslutade om det fria individuella skolvalet på 90-talet inte förstod att de rubbade på en av samhällets grundpelare, fostran till demokratiska medborgare i samspel där olikheter möts till gagn för det gemensamma bästa. Detta fungerade på Nynässkolan i Gävle fram till att den stängdes för några år sedan.. I USA, friskolornas förlovade land, är systemet inte lika extremt som i Sverige och där talar man om att införa grannskapsskolor för att klara samhällets demokratiska fostran.
Frågan är vart vi är på väg?
Ja, feltänk nr 1 har jag också funderat på. Hur kan någon mer än de som direkt profiterar tycka det är OK att våra skattepengar sprätts iväg på detta sätt? Jag menar att även de som sett om sitt hus och flytt de stökiga invandrarskolorna (bäst att tala klarspråk!) borde ju inser att systemet i sig är dyrare och ett slöseri med våra skattepengar.