Pål Christensson: Styrningen av skolan måste grundas i tillit till lärarna

En framgångsrik styrning av skolan kräver tillit mellan parter. Dagens skola ger inte rätt förutsättningar för lärare att bygga upp tillit. Genom att göra den systematisk utvecklingen av undervisningen till basen i lärares arbete läggs grunden för tillit och högre autonomi, skriver Pål Christensson. (red)

“Det går som tåget” är ett uttryck med en viss dubbeltydighet, åtminstone på senare år. Dock är just tåg något som vi kan vara någorlunda överens om att de tar oss dit vi har tänkt. Rälsen ligger ju där och det starka loket drar oss framåt med hjälp av den fina uppfinningen hjulet mot vår önskade destination. JAS Gripen däremot, flyger i luften i banor som är, och för fienden ska vara, oförutsägbara. Vad jag har förstått av detta flygplan så kan det dessutom bara flyga med hjälp av ett mycket komplicerat styrsystem, eller rättare uttryckt, flera samverkande sins emellan mycket avancerade styrsystem. Detta är förstås en analogi.

Jag pratar egentligen om skolans styrning. Tåget och dess räls ska vara en beskrivning av skolan under modernismen. Då det fanns en tydligare bild av skolans funktion och vad utbildning skulle leda till. Därför kunde vi lägga räls och utbilda lärarna till lokförare, alltså utförare av de regler och föreskrifter som Skolöverstyrelsen tagit fram. Men av olika anledningar har vi lämnat den tiden. Bland annat beror det på att det vi då var överens om skulle bidra till den gemensamma lyckliga framtiden inte visade sig vara alltigenom positivt.

Samma osäkerhet finns inom skolan. Inte ens när skolan ska byggas på vetenskap kan vi vara helt säkra. Kan vi lita på forskningen? Vilken kvalitet har forskningen? Hur ska vi kunna använda de vetenskapliga rönen i undervisningen? Utöver detta finns en utbredd skepsis mot pedagogisk forskning i stort som bygger på att den alltför sällan behandlar undervisning och didaktik och dess effekter.

I denna osäkerhetens tid verkar man ha riktat blicken mot andra rättesnören än vetenskapen. Idag tycks vi inom skolan tro att marknaden ska visa vägen. Via det nyliberala paradigmet har marknadstänkandet och dess logik letat sig in i skolan. Internationella och nationella tester, skolinspektion, målstyrning, rankingar, fristående skolor och ett förändrat maktperspektiv, vilket kan sammanfattas i ordet ”kunden”.

Men marknadsstyrningens logik är inte entydigt negativ. Den statliga makten finns kvar, men arbetar mer och mer genom de agenter som finns i verksamheterna. För att få detta att fungera på ett tillfredsställande vis bör man förse agenterna med en ansvarighet, det vill säga att de kan ställas till svars för misslyckanden. I den bästa av världar så är denna ansvarighet så pass förknippad med en professionell etik så att man inte behöver statliga kontrollinstanser (men där är vi inte så länge Skolinspektionen finns kvar).

Men skolan är inte ett system i ett vakuum. Skolan är en stor institution med många ingående organisationer med många ingående yrkesgrupper. Dessutom är skolan beroende av politiska beslut och samverkan med många aktörer utanför skolsfären. Nu kommer vi in på JAS Gripen igen. Om vi ska få flygplanet att flyga på det fantastiska vis som det kan, behöver alla ingående system trimmas ihop. Om staten liksom tillverkar det yttre skalet behöver alla ingående system prata med varandra och ha tillit till varandra. Och det gäller att kommunikationsvägarna alltid är öppna för man vet ju aldrig när något oväntat inträffar. I ett sammanhang där vi som individer kan känna oss professionella kan vi också göra bästa möjliga i varje stund istället för som i en regelstyrd verksamhet där ”systemet” ofta sätter käppar i hjulet för de goda handlingarna.

Det jag beskriver här kräver också en hög tillit mellan alla delar av institutionen och dess samverkanspartners. Hur kommer vi dit?

“Ge oss tillit, ge oss mindre klasser, ge oss drägligare arbetsdagar/arbetsmiljö, ge oss högre lön”. Jag menar inte alls att raljera över dessa krav. De är i många stycken rimliga och nödvändiga för att lärare ska stanna i yrket och för att kunna locka fler att bli lärare. Men vi får inte glömma att kraven alltid är en del av en maktkamp och att det framför allt är staten och i förlängningen allmänheten som kampen förs mot.

Det är här tilliten kommer in igen. Man får inte tillit av någon, lika lite som man får respekt av någon. Tillit och respekt förtjänas, och i den pågående kampen bör vi skapa en högre medvetenhet om att vi måste visa på hur lärarna som kollektiv kan fungera i en tillitsfull organisation, vilket alltså enligt mig handlar om hur den nya ansvarigheten och autonomiteten kan se ut. Det här hänger ihop med en utvecklad professionalitet för lärarna, och vad ingår i en sådan?

Jag tänker mig att lärare i högre grad bör arbeta undersökande och hela tiden utveckla sin undervisning på ett systematiskt vis. Detta kommer enligt tankar om kunskapsbildning i sinom tid leda till att det är professionen som innehar den bästa kunskapen om yrkets innehåll, vilket inte är fallet idag. Därtill är lärare alltför isolerade från varandra och från en professionell gemenskap.

Det finns lärargrupper som tänker tvärtom, att genom en ökad regelstyrning skapa ett yrke som minskar den egna autonomitetet och begränsar professionaliteten. Detta kan förstås leda till en enklare yrkesutövning, då man blir mer av en utförare, och därigenom minskade krav vilket kanske för med sig minskade sjukskrivningar. Mot detta har jag tre invändningar: 1. Det är alltid svårt (läs: omöjligt) att gå emot ett rådande paradigm. 2. Ett arbete som innebär mindre av eget ansvarstagande och som i högre grad styrs av andra innebär en ökad känsla av meningslöshet och att inte kunna påverka sitt arbete. 3. Det går som tåget.

Pål Christensson, leg. lärare och utvecklingspedagog