Per Acke Orstadius: De tysta, de glädjefattiga

Det är dags att se den stora elevgrupp som inte klarar kunskapskraven för att komma in på gymnasieskolan. Dagens skolpolitik med mer betyg och  hårdare tag leder till att de skolsvaga eleverna både lär sig mindre och mår sämre, skriver Per Acke Orstadius. (red)

42 % av eleverna med lågutbildade föräldrar klarar inte kunskapskraven för att få gå i gymnasiet. De är de 2-3 elever i varje grundskoleklass som får lägst betyg på proven. Som inte får någon läxhjälp eller annat stöd i studierna från hemmen. Som har ett språk som fungerar bra för dem i hemmet och bland kamraterna men som inte fungerar i skolan. Som inte förstår innebörden av många av de ord som läraren använder i sin undervisning. Som inte heller förstår många ord i texten till de uppgifter som de ska arbeta med. Som tittar ner i bänken när läraren ställer en fråga för att de ska slippa svara. Som tyst svarar ”vet inte, kan inte” om de ändå får frågan. Som kan få tårar i ögonen när de får tillbaka de underkända betygsprov som de tvingats delta i. Som med tiden dock kan reagera med en tillkämpad tuffhet. Som då rycker på axlarna och säger : ”Det skiter väl jag i. Det är ingen idé att anstränga sig. Jag är ändå värdelös.”.

Hur vet jag detta? Jo, jag har suttit i klassrum och studerat lärare och elever som metodiklektor under omkring 5 000 lektionstimmar. Jag har då också talat med tusentals elever och hundratals lärare om skolan. Det har satts många etiketter på de elever som misslyckas i skolan. Man har kallat dem svaga, långsamma eller obegåvade. Men de flesta av dessa elever är varken svaga, långsamma eller obegåvade. Det är först när de sätts i en skola där det ställs krav på dem som de inte fått förutsättningar att klara, som det kan förefalla så. Det är bara i skolan som de är svaga. Därför kallar jag dessa elever skolsvaga.

Det är ingen som för de skolsvaga elevernas talan när det fattas beslut om skolan. När massmedia och andra utomstående personer besöker skolan så är det inte dessa elever de talar med. De håller sig eller hålls undan. Det är de talföra eleverna man får tala med. Det är heller inte deras föräldrar som tar till orda i intervjuer och på föräldramöten. Det är de talföra föräldrarna.

Många som diskuterar och bestämmer om skolan tycker sig vara säkra på vad man ska göra för att eleverna ska lära sig bättre. Deras säkerhet växer med kvadraten på avståndet till de skolsvaga eleverna. De drar i spakar. Mera betyg. Mera katederundervisning. Karriärlärare. Fler mattelektioner. Ett tionde år för att eleverna ska hinna ikapp. Hårdare skolkkontroll. Bättre disciplin och hårdare straff. Ingen av dessa åtgärder leder till att eleverna lär sig bättre. Tvärtom. De gör att de skolsvaga eleverna både lär sig och mår sämre.

De som bestämmer kan inte sätta sig in i hur tillvaron är för de skolsvaga eleverna. Att i nio år behöva sitta och ha tråkigt under lektion efter lektion där de har svårt att följa med i undervisningen. Där de är rädda för att få frågan på den läxa som de inte har gjort. Rädda för att göra bort sig framme vid tavlan. Rädda för att klandras av både lärare och föräldrar för att de inte klarar sig bättre i skolan. Det är inte underligt om de i protest mot denna tillvaro skolkar från skolan eller stökar till det under lektionerna.

Eleverna kan också vara rädda för det liv som väntar dem i framtiden. De får ideligen veta hur viktigt det är att de får bra betyg om de ska få något jobb efter skolan. Men de inser att de aldrig kommer få några bra betyg. De har sett hur det gått för många ungdomar i deras bostadsområde. Ungdomar som hamnat i gäng där man stjäl, rånar, säljer droger och prostituerar sig. Där man kan skadas i gängstrider, dömas till fängelse eller dö genom en överdos. Så illa går det för många ungdomar. Det finns det statistik på. Socialstyrelsen rapporterar att elever med låga betyg löper åtta gånger så stor risk att bli kriminella.

Statistiken säger dock inget om skolans roll för dessa olycksöden. Att elever misslyckas i skolan beror inte på någon naturlag. Det beror på att man fattat dåliga beslut om skolan. Man har inte gett de skolsvaga eleverna de förutsättningar de behövt för att kunna lyckas i skolan. De har inte tidigt kompenserats för de brister i språk och annan utveckling som de bär med sig från hemmen. De har inte fått gå i små barngrupper i förskolan där de hela tiden blivit sedda och hjälpta till det språk som fungerar i skolan. Man har tvärtom ökat elevgrupperna och minskat personalen i både förskola och lågstadium. I valrörelsen lovade dock alla partier bättring i dessa avseenden. Frågan är om man kommer att tillsätta de resurser som krävs. Eller om man väljer att även fortsättningsvis dra på sig de mångdubbelt högre kostnaderna för skadegörelse, vård och kriminalvård med mera som blir resultatet av att så många ungdomar spårar ur i livet. För att inte tala om förlusterna i liv och livskvalitet för ungdomarna.

(Per Acke Orstadius har varit lärarutbildare i Göteborg)

13 Comments on “Per Acke Orstadius: De tysta, de glädjefattiga

  1. Detta är en av de mest värdefulla texterna som skrivits om den svenska skolan på senare år. Artikeln säger allt som krävs för att börja agera och jag hoppas att de politiker som kan förstå problemen läser och agerar!

    • Tack Bengt-Inge Bengtsson för att du uttryckte just vad jag kände när jag läste Orstadius text
      Rigmor Eriksson
      Lektor em. Karlstad, med många lektionsbesök i minnet

  2. Tack för denna tankeväckare Per Acke.

    Skolan verkar var formad för de normalbegåvade i någon slags jämställdhetstänkande. “Alla ska med” som en populär politisk slogan heter. När ska vi se att samhällskostnaden är större en enskilda stuprörs kostnader. Det är väl känt hur många hundra miljarder dessa individer kostar över en livstid.

    Kraven ska inte minskas men stöden ska omfördelas till de tidiga åldrarna där träning och åter träning avgör hur du lyckas oavsett handikapp. Så det är en stilla nåd att bedja att de kommunala fritidspolitikerna börjar ändra sitt handlande för att omfördela resurserna efter skolornas faktiska behov. Att börja tillämpa skollagen på rätt sätt.

  3. Tyvärr fungerar skolan så för vissa barn att den hindrar dem från att utbilda sig. Vi måste ändra på detta, för vi har inte råd att låta bli. Skolan måste kännas angelägen för alla barn, som ett ställe där man får möjlighet att förändra sitt liv.

  4. Jag håller med om det mesta i artikeln, ur det perspektiv den skrivs, men blir så bedrövad att jag vill kommentera, ur ett annat perspektiv.

    Hur många procent av elever till välutbildade och väletablerade föräldrar det är som inte klarar kunskapskraven i åk nio, är för mig okänt. Förmodligen finns ingen särartsstatistik över den grupp elever som trots läxhjälp och stöd från hemmet inte klarar normen. Deras föräldrar kan föra deras talan, det är inte ovanligt att även eleverna själva kan föra sin talan väl och beskriva sina svårigheter.

    Vissa skolor förmår att hjälpa elever med inlärningssvårigheter oavsett föräldrars skolkapacitet. Det kan trots detta bli så att betygen inte ger gymnasiebehörighet. Det determinerar dock inte att den unga människan får oöverstigliga problem och kommer att bli en kostsam samhällsbelastning. S.k. svaga elever kan vara starka människor som skapar sin väg och finner en glädje i det. De är vana att möta motgångar. Det händer att duktiga skolflickor och skolpojkar möter livet med en känsla av att verkligheten kränker dem. De har sin boxningsmatch framför sig.

    Ett samhälle behöver sina olika människor och alla är inte stöpta i den form som passar utbildningssystemets norm, hur vi än styr och organiserar i de bästa avsikter. Vi bör visa unga människor att vi litar på varje människas förmågor och stärka dem, både sådant som betygsätts och sådant som inte betygsätts. Då behöver de s.k. svaga eleverna inte vara vare sig tysta eller glädjefattiga, av det skälet. Det finns så mycket annat än betyg att glädjas åt i livet.

    Jag önskar att vi vore återhållsamma med normering och dess underliggande värderingar – för det definierar annat som ödesdigra avvikelser, vilka måste åtgärdas.

  5. Jag är lärare på högstadiet och kan inte annat än hålla med. För en vecka sedan fick en av mina elever välja bort ämnet fysik. Utsikten att han skulle klara det för att få betyg var små. Nu gällde det att satsa mer på vissa ämnen för att komma in på ett gymnasieprogram. Då säger han lite sorgset. -Fysik har alltid varit ett av mina favoritämnen och nu ska jag välja bort det. Räcker det verkligen inte att jag alltid är med och gör mitt allra bästa för att få betyg. Mitt svar blev nej, tyvärr är det inte så vi sätter betyg även om jag önskar att det vore så. -Det suger, säger han, det borde man kunna få.

    Alla de elever vi har som kämpar mot ett mål som är orimligt för dem att nå. Det är så grymt. Det är barn vi gör detta mot!

    • Är det här en skola för alla? Mina ögon tåras när jag läser ditt inlägg, Hanna. Är det en sån skola vi vill ha? Inte jag, i alla fall.

  6. Utnyttja barnens nyfikenhet och upptäckarglädje

    De år då människan är naturligt nyfiken och känner upptäckarglädje är ofta förbi under högstadie- och gymnasietiden. Då visar det sig om de dyrbara barndomsåren tillvaratagits eller ej. Det är då de grundläggande referensramarna behövs för att nya kunskaper ska gå att infoga i ett bekant sammanhang.

    När vi debatterar jämställdhet i detta land, kommer diskussionen raskt in på frågan om kvinnors och mäns möjligheter eller om löneskillnader mellan olika grupper på arbetsmarknaden. Den mer abstrakta aspekten, den om skillnader i livskvalitet, lämnas så gott som alltid därhän. Sådana skillnader har ofta grundlagts i tidig ålder och är därmed svåra att utjämna.
    Barndomen är den dyrbaraste tiden i livet; det är under barndomen resten av livet blir utstakat. Barn roas av att lära sig “meningslösa” saker. Barn har ingen nyttoaspekt då de lär sig tala, lär sig ramsor som “måndag, tisdag, onsdag, …” eller ens då de lär sig läsa, skriva och räkna i skolan. Vid litet högre ålder har barn därmed en referensram att fylla ut med nya saker och kan också börja uppfatta en struktur hos alltsammans, såsom att sju dagar bildar en vecka. Referensramarna vidgas successivt och med vidgade referensramar ökar också förmågan att ta för sig av det kulturutbud som står envar till förfogande. På så sätt kan livet te sig intressant och meningsfullt.
    Medvetna föräldrar med resurser, främst i form av tid, ägnar sig åt lek, sång och högläsning tillsammans med sina barn. Tid är dessvärre en bristvara i dagens jäktade samhälle och det är vanligt att barnen får tillbringa mycken tid framför familjens TV-apparat eller dator medan föräldrarna, helst ostörda, ägnar sig åt nödvändiga bestyr i hemmet. Barnen blir därmed utlämnade till vad media består dem med. En kollega till mig berättade en gång att de allra första orden hans yngste son yttrade var ”Livet har sina goda stunder!”, alltså en reklamslogan för McDonald’s som upprepades åtskilliga gånger i TV:s reklamkanaler. Så blev det, trots att kollegan med hustru måste sägas vara mycket medvetna föräldrar. Det inträffade belyser snarare den stora genomslagskraft TV-mediet har.
    Att TV verkligen har stor genomslagskraft och att många barn är okritiskt utlämnade till mediets program och kommersiella budskap har för länge sedan uppmärksammats i USA. För att åstadkomma en motvikt till alla reklamfinansierade program producerades där, med stöd av federala medel, TV-serien ”Sesame Street” avsedd för de yngsta barnen. Syftet var att försöka ge barnen en god referensram redan vid mycket unga år. I den fria företagsamhetens förlovade land strävade man efter att göra serien så intressant och lockande att barnen självmant föredrog denna och valde bort andra alternativ. Det var alltså fråga om konkurrens i ordets bästa bemärkelse. Den svenska serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter” har producerats med samma målsättning och har haft just ”Sesame Street” som förebild. Dessvärre var det fråga om en engångssatsning; ingen kanal har gjort någon motsvarande produktion under det senaste kvartsseklet. TV-kanalerna tycks numera tävla om tittarnas gunst genom att sända alltmer meningslösa tävlingar och såpoperor. Konkurrensen är helt satt ur spel, i varje fall när det gäller att producera program med budskap värda att lägga på minnet.
    I Sverige försöker vi skydda barnen mot så många faror som möjligt. Det har tom. diskuterats om cykling utan hjälm skulle förbjudas. Jag bodde en gång på ett hotell i norra Thailand. Rummet var av hygglig klass, med bla. balkong, vilket jag uppskattade. Jag fann att på balkongen hängde det ett antal koppartrådar, som jag först uppfattade som tvättlinor. Jag såg sedan att koppartrådarna, som var helt inom räckhåll även för barn, var fästade i porslinsknoppar. Min farhåga om att det var fråga om spänningförande elledningar bekräftades. Så vill vi inte ha det i Sverige. Vi rankar såväl trafiksäkerhet som elsäkerhet mycket högt i vårt land. Men, av någon anledning tycks vi också vilja skydda svenska barn från matematik; moment som bara för några år sedan ingick i grundskolekursen har numera hänförts till gymnasiet och mycket som utgått ur gymnasiekursen måste tränas under ”repetitionskurser” och ”introduktionskurser” för teknologer som påbörjat sina ingenjörs- och civilingenjörsutbildningar.
    Detta faktum är tämligen obegripligt. Antagligen har man aningslöst velat göra tillvaron så bekväm och kravlös som möjligt för barn och ungdomar. Vad man därmed missat är de år då människan är som mest formbar och finner sina intressen. Det är ytterst sällsynt att någon i de övre tonåren börjar intressera sig för helt nya saker. I varje fall kan ju ingen bli intresserad av sådant man inte vet om eller ens har hört talas om. Tyvärr saknar skolan numera värdiga företrädare för matematiken (och antagligen även andra ämnen). Vad matematik egentligen är, är förstås inte lätt att säga, men inom skolväsendet finns numera ytterst få lärare som ens kan ge en antydan. Istället för att erkänna sina misstag får man nu, från ansvarigt håll, höra att matematiken egentligen alltid har varit överskattad och att tom. blivande civilingenjörer tvingas lära sig onödigt mycket matematik.
    Förvisso anser många skolelever att matematik är ett ”tråkigt” ämne. För att försöka ändra på denna inställning har det utfärdats direktiv om att matematikens nyttoaspekter ska belysas i skolundervisningen. Tyvärr räcker inte ens gymnasiematematiken särskilt långt när det gäller att lösa vardagliga problem som inte kunde lösas utan matematik. Det är ingen mening med att formalisera sysslor man vanligtvis utför rutinmässigt. Vardagen kan dock ibland beskrivas med matematik med syftet att sedan generalisera, men då är det nästan alltid fråga om matematik på i varje fall akademisk grundnivå.
    De år då människan är naturligt nyfiken och känner upptäckarglädje är ofta förbi under högstadie- och gymnasietiden. Då visar det sig om de dyrbara barndomsåren tillvaratagits eller ej. Det är då de grundläggande referensramarna behövs för att nya kunskaper ska gå att infoga i ett bekant sammanhang. Antag att en teknolog fick i uppgift att lära in följande bokstavsföljd, där bokstäverna inte är uppställda i bokstavsordning.
    KUNGLIGA TEKNISKA HÖGSKOLAN
    Antag vidare, att någon anser att bokstavsföljden var alldeles för lång och av välvilja gör den kortare.
    KNLGA TENSA HÖSKL
    Man ser omedelbart att det vore fråga om en björntjänst. Just att den första bokstavsraden bildar ett välkänt begrepp, ett sammanhang, underlättar inlärningen väsentligt. Jag tror att det är sådan missriktad välvilja som ligger bakom det faktum att många elever känner ovilja mot matematik. Studierna på KTH är med nödvändighet forcerade och de kanske måste fortsätta att vara så. Men förvisso kunde man stanna upp ibland för att belysa olika matematiska sammanhang. Jag har själv haft en matematiklärare under mina akademiska studier som gjorde sig denna möda och det var mycket uppskattat!
    John F. Kennedy tillfrågades under presidentvalskampanjen i USA 1960 varför han försökte få nationens högsta ämbete när han redan hade pengar nog för en bekymmersfri tillvaro under resten av sitt liv. Kennedys svar var att det hårdaste arbete som finns är att försöka få tillvaron att te sig meningsfull när man inte har något att göra. Tyvärr ser man alltför mycket av håglöshet och apati hos många unga i dagens samhälle. Antagligen är det den sortens arbete som Kennedy avsåg som man försöker utföra. Med en bättre start i livet, där den naturliga nyfikenheten och upptäckarglädjen hos barn tillvaratas och där referensramarna successivt utvidgas behövde det inte vara så. Man kunde med fördel utnyttja de media som har stor genomslagskraft på bästa sätt och det vill dessutom till att skolan förmår fortsätta att ge stimulans, så att inga intressen svalnar. Ämneskunniga lärare är en förutsättning. Inställningen att ”framgångsrika elever alltid kommer att klara sig” måste överges. För fortsatt framgång krävs stimulans. I annat fall riskerar den att bytas mot just håglöshet och apati.

  7. Tack för din artikel! Du satte tummen på problemet …
    Lärare kan tända stjärnögon och stimulera alla elever men det krävs styrka/kraft, mod, kreativitet, breda och djupa kunskaper mm Ped ledning heter det men var finns den i skolan? Som lärare får du leta, nätverka/samarbeta, pröva, utmana och aldrig ge upp. Som lärare så kan du ex ha en Rektor som är bra på ekonomi, ordning och reda men som ej kan något om det pedagogiska ledarskapet och då inträffar det negativa istället för att skolan lyfts så då trycks de tillbaka med makt och kontroll.

    Det finns många system fel i skolorganisationen så väl små som stora om man bara vill ta luppen till hjälp. Men om man bara skrapar på ytan och väljer att som oftast se det fina och blundar för det svåra och jobbiga ja då sviker vi massor av barn och ungdomars kunskapande.

    Eleverna kommer i från olika samhällsskikt men alla kan lyckas om vi vill men vi har ett smak/normsamhälle med en underlig syn. Tänk om man skulle gratulera elever till misslyckanden ibland det är en kunskap det också. Vad händer då? Jo nu får eleven var med och välja. Hur skall du nu göra för att kunna fortsätta? För nu finns det många flera vägar att välja på som ger fler möjligheter? Det blir ett utmanande som eleven äger och då kan eleven se fler möjligheter…. Man får ändra perspektiv och prova andra glasögon för olika elever helt enkelt. Hur svårt kan det vara? Prova skall ni få se…..

    Det borde var ett tydligare och enklare betygssystem som tydligare visar på en betygstrappa som är greppbar. Nuvarande är för luddig och ger en ojämn tolkning bl a.

    Som samhället i övrigt ser ut så finns alla förekommande problem i skolans värld… Vad väljer vi att se, vad vill man göra och hur görs det? Åtgärds planer, policy planer, mobbnings planer mm men papper vaccinerar ej mot allt detta. Att se och göra gör mer nytta än det som ser snyggt ut på ytan och det finns inbyggt i skolans system…. vissa lärare och elever hyllas medan andra elever och lärare får stå tillbaka…. rangordning/sortering=hierarki finns ju fortfarande kvar än idag… Skolsystemet måste förändras från botten- Tänka om tänka nytt och tänka utanför boxen. Känns detta igen? Tänk på att även “oslipade diamanter” också är värdefulla och ibland mer värdefulla men dessa missar skolan ofta….

    Politiker bör sluta plocka billiga poäng inom skolans område… man bör ha god kännedom och förvärvad kunskap i från olika håll… och Media bör vara mer sanningsenliga de också. Upp med problemen in med pengar som är öronmärkta till skolan och låt lärare och övrig personal få vara kreativa… “Många vägar bär till Rom”.

  8. Önskningar

    Jag önskar jag kunde hålla med. Jag önskar jag kunde säga att ”skolan passar de flesta elever, men några få är tysta och glädjefattiga!”. Problemet är att jag inte längre möter en skola där ”majoriteten är talföra” eller en skola som ”är byggd för de normalbegåvade” för då hade vi kunnat fokusera på de i minoritet som skolan utgör ett problem för. Istället ser jag en skola där en majoritet kämpar för att överleva och där frustration och ångest inte är något exklusivt för de svaga.

    Jag tycker även att Hannas inlägg känns helt galet ! Man vill givetvis påstå att det är vuxna som gjort felaktiga bedömningar men det vore för enkelt att avfärda verkligheten på det viset. Konsekvensen av att inte ha betyg i det som av staten stämplats som mer värdefullt kan absolut överskugga frestelsen att få lära på riktigt. Min egen son sade till mig häromdagen. ”Det kanske var skillnad när du gick i skolan. Då kanske det handlade om att lära sig någonting. Nu handlar det bara om betyg. Ingenting annat betyder någonting”. Jag önskar jag hade kunnat säga emot honom och jag önskar att jag kunde svara att det skulle bli bättre när han nu snart lämnar grundskolan för att ”äntligen” få lära sig något på gymnasiet. Istället upptäckte jag att jag teg….

    Att nu läsa i tidningar om hur Björklund vägrar att släppa den mörka och stickiga filt han lagt över skolan och med en dåres envishet nu ämnar driva igenom ”betyg från år 4” –reformen får mig att…. … Suck… det känns som om önskningar inte en räcker till…

  9. Per Acke Orstadius har under sina år som metodiklektor observerat en växande elevgrupp som efter nio år i grundskolan inte blir behöriga till något gymnasieprogram. Ingen för de skolsvagas talan, skriver Orstadius – och – kan man tillägga, skolan förmår många gånger inte att fungera kompensatoriskt.

    I grundskolan har jag under många år som ämnes- och speciallärare mött många elever som kommit till år 7 utan tillräckliga och grundläggande kunskaper och färdigheter. De flesta kämpade sedan tidigare med svårigheter i både matematik och läsning. Vilket stöd dessa elever tidigare fått, hur länge och med vilket resultat förblev ofta oklart och överlämnandet gjordes muntligt och effektivt.

    Det är väl etablerat att läslärandet bygger på det talade språket. När barnet ska lära sig läsa måste de först utveckla förmågan att avläsa ord och sedan text flytande och att förstå vad de läser.I förskolan och i skolstart blir det därför viktigt att skolan kontrollerar och följer upp barns grundläggande språkliga säkerhet. Utvecklingen av det talade språket är en förutsättning för god läsutveckling. En osäker läsning riskerar att bli ett envist hinder även när barnet ska utveckla sin matematiska förmåga.

    Vi kunde som speciallärare snart upptäcka att våra insatser för våra tilldelade elever krävde mer tid än en eller två lektioner per vecka förutom nödvändiga kontakter med föräldrar. Men drog speciallärare/specialpedagoger och övriga lärare åt samma håll? Och hur var det med rektors roll att leda och fördela det pedagogiska samarbetet?.

    I min bok Texter om lärande och utbildning (2014) ingår ett avsnitt om Kanada, som i internationella undersökningar (Pisa 2012) utmärker sig som högpresterande land i både läsförståelse och matematik.
    Deras resultat kan jämföras med Finlands men Finland har i matematik halkat efter Kanada. (Se mer info i Skolverkets rapport nr 398, 2013).

    Vad är det då som är så speciellt med skolsystemet i Kanada och deras stadiga framgångar? Kortfattat hade man i provinsen Ontario som exempel lagt fokus på elevernas läs- och skrivkunnighet, matematik och fullföljandet av gymnasiet. Man hade definierat och angett mätbara mål att uppnå för eleverna, upprättat regler om villkor och fred med lärarfacken. Utbildningsministeriet hade utvecklat ett datasystem för att följa framsteg och kunna ingripa i realtid närhelst elever eller skolor var på väg att halka efter. Ansträngningarna koncentrerades kring (1) differentierad/inkluderande undervisning i en läroplan som designades för det stora flertalet från första början (2) Assisterande teknologi och (3) Kollektivt ledarskap.

    Kollektivt ledarskap skapades frivilligt tvärs över hela skolsystemet och kom igång på allvar i Ontarios klassrum .Med tiden kom lärare att ta hand om alla elever, inte bara elever i den egna klassen eller årsgruppen. Lärare för år 1 delade ansvar för hur elever klarade sig i år 6, därför att de varit hos dem i år 1. Sju rekommendationer för specialundervisningen (Education for All) betonade vikten av evidensbaserad undervisning och klasslärarnas roll för varje elevs lärande. Till allt detta medvetna investeringar allt eftersom i utbildning av “det professionella kapitalet”, lärare och skolledare.

    Varje skol- och utbildningssystem måste förstås hitta sina egna vägar till förbättringar och förnyelse men visst finns mycket att lära av andra länders framgångsrika och spännande lösningar för alla barn.

  10. EN AV DE MEST VIKTIGA INLÄGG SOM SKRIVITS I SKOLDEBATTEN!
    Egentligen är den här frågan MYCKET STÖRRE än skoldebatten. Om man inte tillför nya recept och möjligheter för den här gruppen av ungdomar kommer det att påverka hela samhället på ett negativt sätt. Vi pratar mycket om inkludering i den svenska skolan idag. MEN………det finns en stor grupp av unga människor som måste bli inkluderade med sig själva först och det gör man ABSOLUT inte i stora elevgrupper. Den här gruppen som blir belyst i artikeln är gränsöverskridande, d.v.s. de passar inte in i det kommunala “stuprörssystemet”. För att möjliggöra de här barnens behov krävs ett nytt kommunalt organ som kan agera snabbt, MYCKET snabbt. De här barnen faller konstant mellan stolarna (stuprören!) och hamnar fort i utanförskap. Ett utanförskap som kostar enorma summor. De siffror jag har är inte uppdaterade. De är baserade på nationalekonomen Ingvar Nilssons uräkningar: En ung människa i utanförskap, kostnad för samhället: 22 MILJONER kronor. En ung människa som hamnar i drogmissbruk, kostnad för samhället: 53 MILJONER kronor. Med största sannolikhet är siffrorna ännu högre.

  11. Jag skulle ha kunnat ha ett vettigt och bra liv om jag sluppit allt som var helt oväsentligt för mig under min skolgång. Tänk om jag fått ägna mig åt det jag fann intressant, spännande och roligt. Då hade jag haft ett underbart utvecklande liv nu. Nej, istället var jag tvingad att sitta och lida mig igenom lektioner som var totalt egala för mig. Vem vill ha ämnen som tråkar ut? Ärligt!!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS