Per-Acke Orstadius: Egoism och svartmålning av skolan går hand i hand

Snedfördelning av resurser, betyg med negativa följder för elever och kunskapsurholkande målstyrning. Per-Acke Orstadius reflekterar över de följder han ser av svartmålningen av skolan, i kunskapsrörelsens kölvatten (red.)

I en serie artiklar här på Skola och Samhälle har Sten Svensson belyst kunskapsrörelsen. Det är en välkommen granskning som ger en bakgrund till den situation som idag råder i skolan.

Svartmålningen av den tidigare skolan och den av forskning väl underbyggda läroplanen 1980 banade väg för de privata skolorna. Några kom att tjäna på detta. Svartmålaren Björklund kom att framstå som räddaren i nöden och blev skolminister. Svartmålaren i Dagens Nyheter, Hans Bergström, och ett antal riskkapitalbolag kunde tjäna stora pengar på sina friskolor. För dem blev konsekvenserna av svartmålningen och det fria skolvalet positiva. Men det fria skolvalet medförde sämre resurser för de skolor som bäst behöver resurserna.

Dessa skolor fick det därigenom svårare att anställa personal till stöd för de skolsvaga eleverna och kom också att förlora draghjälpen från de framgångsrika elever och lärare som lämnade skolorna. Eleverna där lärde sig sämre. För dem blev konsekvenserna av det fria skolvalet bara negativa.

En annan följd av svartmålningen blev att man införde mål- och resultatstyrning av skolan. Detta efter mönster från näringslivet. Inom OECD och andra näringslivsorganisationer ser man som skolans uppgift att leverera kuggar till olika nivåer i det ekonomiska maskineriet. Det är en sådan skola vi nu fått.

För många inom näringslivet kom konsekvenserna av mål- och resultatstyrningen att bli positiva. Men de detaljerade kursplanemål, de nationella prov och de betygskriterier som följer med mål- och resultatstyrningen påverkar det dagliga arbetet för både eleverna och lärarna negativt. De kan inte längre nämnvärt påverka innehållet i undervisningen. Innehållet trivialiseras genom fokuseringen på mätbara kunskaper. En stor del av sådana kunskaper glömmer eleverna bort efter proven. Eleverna drivs inte av lusten att lära, utan av tvånget att lära.

Lärarna drivs inte av lusten att lära ut, utan av tvånget att lära ut. De måste ägna en stor del av sin tid till att mäta och betygsätta elevernas kunskaper och skriva rapporter. En tid som de i stället hade kunnat ägna åt att förbättra elevernas lärande.

För eleverna och lärarna blir konsekvenserna av mål- och resultatstyrningen negativa. Eleverna får betyg allt tidigare. Det råder enighet bland forskarna om att betygen inte bidrar till att eleverna lär sig bättre, utan att betygen tvärtom åstadkommer stor skada. Skolsvaga elever blir knäckta när de ideligen tvingas jämföra sina prestationer på betygsproven med de mera lyckligt lottade elevernas. De övriga eleverna lär sig sämre genom att de lär sig för att få betyg, inte för att få kunskaper. Betygen leder också till psykisk ohälsa bland många elever som är stressade av betygsjakten.

För samhället leder betygen också till negativa konsekvenser. Det är genom tidiga betyg som klyftorna i samhället grundläggs. Samhället får också avsevärda kostnader för elever som på grund av betygen misslyckas i skolan och som spårar ur i livet. Som kan hamna i drogberoende och kriminella gäng. Det är för dessa elever som konsekvenserna av betygsutslagningen blir mest negativa.

För vem får då betygen positiva konsekvenser? De någorlunda välutbildade och välbärgade föräldrarna kan hjälpa sina barn till bra betyg. Betygen gör att deras barn kommer först i kön till eftertraktade utbildningar. Ett stort antal tjänstemän får jobb med att konstruera betygskriterier och nationella prov och kontrollera att det sätts ”rättvisa betyg”. Dessa gynnas också av betygen.

Många elever med kortutbildade föräldrar misslyckas med att klara betygskraven för att få gå ett gymnasieprogram, framför allt kravet på godkänt betyg i matematik stupar de på. Dessa elever har tvingats använda en mycket stor del av grundskoletiden för att förgäves försöka lära sig en matematik som de ändå aldrig kommer att få användning av. Denna tid hade de kunnat använda för ett mera meningsfullt lärande.

För de flesta elever har matematikens utbredning i skolan fått negativa konsekvenser. För matematiklärarna har däremot den stora andelen av lektionsutrymmet lett till positiva konsekvenser. De har fått höjd status, flera arbetstillfällen och möjligheter att pressa upp sina löner på grund av att det råder brist på utbildade lärare i ämnet.

På liknande sätt är det med de flesta av de reformer som har genomförts. De högre avlönade karriärtjänsterna leder till att skolorna får sämre ekonomiskt utrymme för att anställa stödpersonal till skolsvaga elever. 

Skolans största problem är att de skolsvaga eleverna misslyckas. Man skulle förvänta sig att allt gjordes för att göra det lättare för dessa elever att lära sig. Men så sker alltså inte. Egoismen har stuckit upp sitt fula tryne. Lobbyister för egenintressen har kunnat påverka besluten så att de gynnats av dem – medan elever missgynnats. De skolsvaga eleverna har inga lobbyister.

Per-Acke Orstadius är pensionerad lärarutbildare