Per Acke Orstadius: Ju fler kockar desto värre skolsoppa

Per Acke Orstadius betraktar skolans problem och konstaterar att de har sin upprinnelse i för många aktörer som drar åt olika håll, till skolans förfång (red.).

Ett barn är varje människa upp till 18 års ålder. Barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet. Så står det i Barnkonventionen. De beslut som fattas om skolan borde därför utgå från vad som är bäst för eleverna. Man borde utgå från vad eleverna behöver för att lära sig bra och må bra i skolan. Vad är det då för förutsättningar som eleverna behöver?

Eleverna behöver ett språk som duger i skolan. Tid att tänka. Mening med det de lär sig. En stimulerande undervisning. Att få ta ansvar och påverka. Framgång och beröm. Bra lärare. En god och trygg skolmiljö etcetera.

Av dessa ingredienser skulle en skolsoppkökets Mannerström kunna tillreda en utmärkt soppa. Men nu finns det ingen Mannerström som basar över skolsoppköket. I stället trängs där ett tjogtal småkockar som alla vill hålla i sleven och tillföra egna ingredienser.

Om dessa kockar kan sägas att de i många fall saknar kunskap om eleverna och vad dessa behöver. Än värre är att många av dem försöker påverka besluten så att de själva gynnas av dem. Bland dessa småkockar återfinns följande:

Rikspolitiker som konsekvent stöder den skolpolitik som det egna partiet ansvarar för och som kritiserar den skolpolitik som deras politiska motståndare förordar. Som i debatten rättar sig efter folkopinionen för att slippa förlora väljare i valen.

Massmedierna som påverkar folkopinionen i den riktning som överensstämmer med deras ägares politiska uppfattning om hur skolan och samhället bör formas. Som inser att de får fler läsare och tittare om de återger en bild av skolan som präglas mer av skandaler, enstaka incidenter och uppdagade kunskapsbrister än av en skola som fungerar.

Kommunpolitiker som har problem med att få budgeten i balans och ägare till privatskolor som vill få ut så mycket vinst som möjligt. I båda fallen snålar man in på personal, lokaler och övrig utrustning.

Föräldrar till framgångsrika elever som slår vakt om de betyg som garanterar att deras barn kommer först i kön till eftertraktade utbildningar. Och som gärna ser ordningsbetyg och disciplinstraff som inte drabbar deras egna barn utan bara andras ungar.

Lärare som genom sina ämnesföreningar vill kapa åt sig så stor andel av lektionsutrymmet som möjligt för de egna ämnena och som ogärna prövar på arbetssätt som de inte är vana vid.

Forskare som är mer angelägna om den egna karriären än om elevernas behov av bra innehåll och bra arbetssätt i skolan. Som har lyckats ersätta en stor del av den konkreta yrkesutbildningen på lärarhögskolorna med sådan forskningsmetodik och uppsatsskrivning som kan ge dem själva arbetstillfällen.

Näringslivet som med hjälp av OECD och Pisa har lyckats få skolan att genom betygen sortera eleverna så att de passar in på olika nivåer i arbetslivet. Och som har lyckats genomdriva en valfrihet i skolan som gör det möjligt för företagare att tjäna pengar på vinstgivande skolor.

Självutnämnda skolexperter som på webben och på tidningarnas debattsidor uttalar sig tvärsäkert om hur skolan ska formas trots att de har begränsade kunskaper om hur inlärning går till och vad eleverna behöver.

Kunskapsrörelsen som på 1980-talet startades av konservativa delar av kultureliten och lärarkåren och som motsatte sig mottot »Eleven i centrum«, de ämnesövergripande målen och de självständiga arbetssätten i den nya läroplanen. Som inte insåg att det är en förutsättning och inte ett hinder för kunskapen att man fokuserar på att ge eleverna de förutsättningar de behöver för att kunna ta till sig information och göra den till sin kunskap.

Skolsvaga elever är den femtedel av eleverna som skolan har gjort svaga genom att ställa krav på dem som de inte har fått förutsättningar att klara av. Som därför misslyckas i skolan. Och som därefter i många fall lämnas i ett riskabelt utanförskap utan skola att gå till, utan jobb och utan pengar. Att dessa elever misslyckats i skolan beror inte på någon naturlag. Det beror på att det har fattats en mängd beslut om skolan där man inte har haft dessa elevers bästa för ögonen.

Vad skulle en skolsoppkökets Mannerström ha kunnat göra för att rädda soppan? Han skulle köra ut småkockarna och till exempel se till att Barnkonventionen blev lag. Att betygen slopades i grundskolan och därmed betygsspärren till gymnasiet. Att de mottagande utbildningarna själva fick utforma sina antagningsrutiner efter vad som krävs för såväl studierna som den efterföljande yrkesverksamheten. Att det inrättas korta yrkesprogram på gymnasiet där bara yrkesämnena och något estetiskt ämne är obligatoriska. Att man halverade kunskapskraven och antalet lektioner i den del avmatematikämnet som är obligatorisk för alla elever.

Att det fria skolvalet begränsades och att vinstutdelningar från privatskolor förbjöds. Att forskningen i pedagogik fokuserade på sådant som kan göra att eleverna lär sig bättre. Att lärarutbildningen begränsades till en konkret yrkesutbildning där ämneskunskaper var inträdeskrav och didaktisk analys och praktik det centrala innehållet. Att språktest gjordes obligatoriskt i förskolan och att de elever som så behöver gavs tillräcklig kompensation för bristerna i språket. Att skolinspektionen ersattes med en avdelning för skolutveckling. Etcetera.

Men nu har vi dessvärre ingen Mannerström som bestämmer över skolsoppan.

 

Per Acke Orstadius är pensionerad lärarubildare

9 kommentarer till “Per Acke Orstadius: Ju fler kockar desto värre skolsoppa

  1. Skolans problem kan inte lösas genom att vi får rätt ledare och resonemanget känns igen från kommunismens alla misslyckanden där man också sade att om vi bara får rätt ledare så kommer det fungera. Grundproblemet är det samma, nämligen att systemen är så komplexa att ingen expert kan förstå hur systemet fungerar och vad “lösningar” och åtgärder kommer att få för konsekvenser.

    • Konstigt inlägg. Vad menar du?
      Per-Ackes inlägg är som vanligt väl genomtänkt och väl formulerat.
      Låt oss hoppad på en utveckling där man litat på lärares kompetens. Bra lärare kan leda eleverna på rätt väg utan betyg och NÄP

    • Kommunismen? Det var en märklig association. Det är ju inom näringslivet man betonar rätt ledare för bättre vinst, eller hur ?

      • Näringslivet är en bra jämförelse, vanliga marknader är komplexa system som är extremt svårt (omöjliga) att detaljstyra centralt. De som försökt har misslyckats (kommunistiska system framförallt) och vi har idag gått ifrån sådana system mestadels. Det finns några kvarlevor, exempelvis skolsystemet som fortfarande till stor del är centralstyrd verksamhet. Vanliga marknaden styrs inte av en ledare, eller av en grupp experter som detaljstyr. Skolan däremot styrs på det sättet. Det är med viss naivitet vi tror att vi kan styra systemet på det sättet. Per-Acke har perspektivet att skolan inte är ett komplext system av det slaget, men jag har svårt att se vad det är som gör att just skolan är ett undantag.

  2. Nej, Johan, grundproblemet är inte att systemen är så komplexa. Grundproblemet är att de som påverkar och fattar beslut om skolan inte vet tillräckligt om hur kunskapstillväxt går till och vad eleverna behöver. Än värre är att alltför många mera ser till sitt eget bästa än till elevernas.

    Vore en stark ledare bättre för skolan? Det är svårt att besvara om man inte vet hur kunnig och klok den är som mer än andra skulle stå för styrningen. Skolan skulle behöva en motsvarighet till kökets suveräna ledare Mannerström. Det kan konstateras att Björklund saknade både den kunnighet och den klokhet som hade behövts för att styra skolan rätt. Så blev det också som det blev.

    Jag är van vid att meningsmotståndare tar fram kommunistspöket ur garderoben när jag försvarar de skolsvaga eleverna och framför radikala tankar om skolan. Kan konstateras att jag aldrig varit medlem i något politiskt parti. Att jag varit mån om att vara fri att torgföra mina åsikter grundade på mina egna erfarenheter och iakttagelser. Utan att behöva visa lojalitet mot några andra än de skolsvaga elever som jag värnar om.

    • Utveckla gärna på vilket sätt skolan skiljer sig i det avseendet från övriga marknader. Historiskt har det testats att centralstyra marknader men det har visat sig vara i princip omöjligt att göra det effektivt. De försök vi gjort i Svensk skola har inte slagit ut speciellt bra, och även om du hade rätt att om vi bara fick rätt ledare så får man också fråga sig hur sannolikheten är att du får rätt man på rätt plats. Samt att även om du fick rätt man så skall du även lyckas få igenom lösningen intakt genom hela skolsystemet, genom pedagogiska etablissemanget, rektorer, lärare med mera.

      • Skolan borde skilja sig från “övriga marknader”.
        På marknaden ska kunden maximera sin individuella och subjektivt upplevda nytta med hjälp av sin resurs pengar.
        På marknaden ska leverantören sälja till högsta möjliga pris med lägsta möjliga kostnad för att göra största möjliga vinst. En följd av vad marknad är, är att leverantören ska pressa sina kostnader. Det innebär att sänka kvaliteten till den lägsta nivå som är möjlig utan att förlora kunder eller tvingas sänka priset. Detta påstående protesterar alla producenter emot, men det är icke desto mindre sant.
        Skolan är en offentlig institution som finansieras med skattemedel. Den ska möta samhällets behov av kunniga, demokratiskt skolade ungdomar som kan ta sin del i samhällsmaskineriet till allas fromma. Den ska göra maximal nytta med de resurser som ställs till dess förfogande. För att nå detta mål ska den styras av demokratiska institutioner, som också beslutar vilka resurser som är “lagom” med hänsyn till alla andra behov resurserna i samhället ska räcka till.
        Den stora tragedin är inte att skolmarknaden är felkonstruerad, utan att skola blivit en marknad i strid med syftet bakom att den överhuvudtaget finns.

  3. Johan. Som jämförelse från en annan marknad kan vi ta till exempel byggandet av Öresundsbron. För det arbetet krävdes en utomordentligt kompetent och tekniskt kunnig ledning som i en samlad arbetsplan utgått från de krav som måste ställas på en hållbar bro. Som kunde engagera pålitliga leverantörer, duktiga arbetsledare och yrkeskunniga hantverkare osv. Som förmådde att få alla dessa att samverka på ett effektivt sätt. Därför håller bron.

    Det är en sådan central styrning som skolan skulle behöva. Men skolans högsta ledning har inte förmått utarbeta en sådan överordnad arbetsplan som utgått från elevernas behov. Man har inte lyckats samordna arbetet i forskning, lärarutbildning, kommuner, skolor och klasser mot det överordnade målet att ge eleverna det de behöver för att lära sig bra och må bra. Förutom bristande kompetens har också ideologiska, politiska och egoistiska ställningstaganden lagt hinder i vägen.
    Det har inte saknats kunskap om vad som behöver göras. Vi har en mängd kompetenta lärare som vet mycket om elevers behov och som skulle ha kunnat hjälpa ledningen att fatta bra beslut. Men deras kompetens har inte utnyttjats. Som exempel kan nämnas den Skolkommission som skulle komma tillrätta med problemen i skolan. Den hade tretton ledamöter. Ingen enda av dem var aktiv lärare. Så kom man heller inte tillrätta med några problem i skolan.

  4. Kjell: Ja, du sätter fingret på något viktigt och jag är den förste att säga att den ideologiska styrning av eleverna och i förlängningen också befolkningen är något man tappar kontrollen över om man har en riktig marknad. Politisk indoktrinering under tvång är något som jag tycker är ovärdigt ett fritt samhälle, så jag fäller inga tårar om det försvinner.

    Per-Acke: Skolan är inte ett bro-projekt utan hela byggbranschen runt omkring. Att allting fungerar så smidigt och har hög kvalitet, relativt god kostnad (iaf om staten inte blandar sig i för mycket) beror just på att företagen växer fram i en marknad. Att centralplanera detta har testats, i bland annat Sovjet, och resultaten blev inte bra. Svenska skolan har försökt aktivt styra skola på det sättet sedan slutet av 60-talet och resultaten bär ungefär samma frukter. Det du föreslår är ett statligt monopol och monopol leder i princip oundvikligen till lägre kvalitet och högre kostnader.

    Jag gissar att inga av er är marknadsmotståndare i de övriga tusentals marknader som vi har. Vi behöver bara ta några få steg till så kan vi även ha en fungerande och kostnadseffektiv sjukvård, skola och polis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter