Skola och SamhällePer Acke Orstadius: Sätt stopp för matematikmaffian!
Mängder av grundskoleelever får inte gå något gymnasieprogram för att de inte klarar kraven för godkänt betyg i matematik. Många gymnasieelever får inte heller någon gymnasieexamen för att de inte klarar kraven för godkänt betyg i matematik. Det finns två vägar att lösa dessa problem. Antingen höjer man elevernas kunskapsnivå eller sänker man kraven för godkänt. Frågan är vilken väg som är mest rimlig och framkomlig.
Frågan aktualiserades av Andreas Magnusson i en artikel i GP härom veckan. Han skriver: för att få läsa vidare till sjuksköterska måste man t ex kunna ”hantering av kvadrerings- och konjugatregeln i samband med ekvationslösning och kunna algebraiska metoder för att lösa potens- och andragradsekvationer samt linjära ekvationssystem.”
Själv har jag i en artikel i Svenska Dagbladet ifrågasatt hur rimligt det är att en motorintresserad elev hindras från att komma in på det fordonstekniska programmet i gymnasiet för att han inte klarar att räkna ut volymen på en cylinder. Detta är bara ett bland 130 kriterier för godkänt i matematik i årskurs 9 på en grundskola.
Elevernas studietid är begränsad. Kunskapsberget är obegränsat. Vid urvalet av kunskaper kan man gå tillväga på två sätt. Antingen utgår man från vilka kunskaper som eleverna kan komma att behöva. Eller utgår man från vad ämnesföreträdarna vill undervisa om. Den första utgångspunkten torde vara rimligare än den andra. Dessvärre verkar det vara den andra utgångspunkten som nu gäller.
Ett innehåll i undervisningen kan antingen vara meningsfullt för eleverna eller meningslöst. Ett meningsfullt innehåll är sådant som eleverna kommer att ha nytta eller glädje av att kunna. Ett meningslöst innehåll är sådant som eleverna varken kan ha nytta eller glädje av. Om man använder undervisningstiden till sådant som är meningslöst för eleverna gör man det på bekostnad av sådant som är meningsfullt för dem. Detta konstaterande gäller alla ämnen, inte bara matematik.
För att undvika att det meningslösa breder ut sig på det meningsfullas bekostnad borde man kunna kräva att varje kursplaneförfattare och läroboksförfattare kan redogöra för när och hur eleverna, direkt eller indirekt, kan ha nytta eller glädje av att lära sig det föreslagna kursinnehållet.
I en artikel jag skrivit för Svenska dagbladet hävdade jag att 80 % av eleverna kommer inte att ha nytta av någon annan matematik än de fyra räknesätten, procenträkning, överslagsberäkning, en enkel ekvation och litet enkel statistik. Det vill säga den matematik som eleverna i den gamla folkskolan fick lära sig. Inom två dagar hade jag fått över 600 ilskna kommentarer till min artikel. En del kom från folkpartister som försvarade Björklunds favorisering av matematiken men de flesta kom från matematikens stormtrupper – matematikmaffian. Bland de framförda argumenten dominerade angrepp på min person, förvrängningar av vad jag skrivit i artikeln och lyriska beskrivningar av skönheten i matematiken och dess undergörande effekter på elevernas intellekt. Liknande argument finner vi nu också i bemötandet av Magnussons artikel. Det jag saknar i kommentarerna är ett enkelt svar på frågan: Varför ska eleverna lära sig all denna matematik som ytterst få av dem kommer att behöva, typ konjugatregeln?
(Per Acke Orstadius har varit lärarutbildare i Göteborg)
28 Comments on “Per Acke Orstadius: Sätt stopp för matematikmaffian!”
Lämna ett svar till Sture Sjöstedt Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Det är bra att Per Acke Orstadius lyfter de verkliga problemen i skolan. Alltså risken att att skolan och lärarna tvingar eleverna att lära sig för mycket.
Han riktar sig mot den farliga kunskapsmaffian som måste stoppas. Och som lärarutbildare antar man att han drog sitt strå till stacken.
“Mindre kunskap till folket” är utan tvekan en spännande paroll från lärarutbildningshåll.
Orstadius kan ytligt sett verka framföra riktiga och fruktbara åsikter om hur utbildning ska utformas i matematik. Hans idéer om att endast det som är gångbart i samhället ska ingå i läroplaner kan dock på sikt vara allvarliga. Studier på universitet har redan förlorat i kvalitet (se Alvessons artikel i DN häromdagen) och att ytterligare inskränka bredd och djup i olika ämnen skulle vara ren katastrof. När man som Orstadius bara tar upp enskilda exempel från matematik ämnet kan hans idéer förefalla ändamålsenliga. Det är om man drar ut hans tankar till andra ämnen är de dock farliga.
“Varförfrågan” känns, åtminstone vad gäller grundskolan, som en återvändsgränd, en trång och smal sådan. “Varför ska vi ha bild, jag ska inte bli konstnär?!” “Varför ska vi hålla på med grammatik, jag kan prata svenska?!” “Varför ska vi ha historia, jag finns liksom här och nu?!” Det enda ämne som inte ifrågasätts på det sättet är engelskan (fast just därför ifrågasätts de andra språken desto mer). Frågan känns dels lätt pubertal, dels tvingar nyttoaspekten oss att lägga ribban lågt. Jag är ingen matematiker och kan inte dela med mig av posei om matematikens estetik men jag är vetgirig och jag tycker att mina elever kommer längst när jag utgår från att vetgirigheten är en del av människans natur. Att ställa varförfrågan om undervisningens generella innehåll är som att släcka ner något.
Jag vill tacka Per Acke Orstaduis och S.O.S. för att ni lyfter frågan om vilka kunskaper som krävs och anses relevanta för morgondagens medborgare. Matematik är ett jätteviktigt ämne och ska få fortsätta vara det. Men problemet är väl hur mycket “de stora ämnena” som matematik, svenska och engelska ska få spilla över till förmån för “de mindre” som står för helt andra kompetenser som kan behövas i vuxenlivet, framför allt de ämnen som representerar det praktiska kunnandet som kanske till större del tilltalar de elever som inte är så superförtjusta i konjugatregeln.
Som slöjdlärare arbetande i en innerstads-skola uppfattar jag att elevernas handlag försämras år för år liksom deras intresse och respekt/förståelse för materiell kultur och vad vi gör med de material som omger oss. Ibland förekommer även förakt för praktiskt arbete som även lyser igenom från föräldrars sida, vilket oroar mig starkt. På många skolor prioriteras praktiska och estetiska ämnen som slöjd, hem- och konsumentkunskap, bild och idrott- och hälsa systematiskt bort genom att tex inte ingå i elevens val eller att fotfarande styvmoderligt betraktas av skolledare som “övningsämnen” med ett i princip kunskapslöst skapande som syftar till att avlasta de tunga teoretiska ämnena…suck. Jag vet många skolor där man prioriterar arbete med svenska och matte på elevens val och det skapas extrainsatta läxläsningstillfällen och resurser för att elever måste nå målen i t ex matematik.
Men aldrig har jag hört talas om en extrainsatt lektion eller stöd i åtgärdsprogram för elever som inte når målen i slöjd… Elever som t ex i åk 9 inte kan praktiskt mäta ut och såga av en bräda eller klippa rakt i ett tygstycke eller lyckas slipa bort en vass kant. Som inte kan lyckas framställa ett enkelt slöjdföremål på en termin för man orkar inte fokusera sina sinnen och koordinera sin kropp tillsammans med ett verktyg – för man är så otränad. Och bildämnets förmågor – vilken roll spelar inte dessa för att kunna leva och verka i dagens och morgondagens multimediala samhälle? Man hör ytterst sällan om hur det står till med kunnandet i dessa ämnen, det gör inga nationella prov eller försök till nationella mätningar av elevernas praktiska (manuella) kunskaper. Skulle inte grundskolan vara allmänbildande?
På Lgr11-pappret har grundskolan 16 obligatoriska kunskapsämnen, alla med egna centrala kunskapsinnehåll och gedigna spalter med kunskapskrav. I verkligheten regerar dock fortfarande kärnämnestänket.
Jag gillar P-A’s argumentation därför att den tar en pragmatisk utgångspunkt. För mig är matematik inte ett “ämne” utan ett verktyg eller ett redskap att hantera den numeriska sidan av livet. Intressant är att matematiken i många samhällen ses som ett humanistiskt ämne – ett språk, ofta kopplat till filosofi. Att som Törestad dra paralleller till farliga tankar om de generaliseras till andra ämnen är ett feltänk. Varför skulle man göra denna generalisering. Språk är verktyg för att hantera livet och kunskaper och inte detsamma som att förstå samband i historia, biologi eller vilket annat ämne som helst. Där behöver vi bl.a. det matematiska språket, men dessa kunskaper har tet annat egenvärde. Detta tangerar ett dilemma i utbildningssystemet. Vid universiteten sysslar vi med ämnen och vetenskapliga discipliner i sig varav matematik är ett område. Detta innebär inte per automatik att detta perspektiv ska gälla för grundläggande utbildningar. När politiker ondgör sig över elevers bristande färdigheter eller Anders Magnussons inlaga i GP kan jag inte frigöra mig från en intensiv längtan att utsätta riksdagens utbildningsutskott (och gärna utbildningsministern) för det första provet på gymnasiets Na-program i matematik. Utbildningsministern var ju i en intervju inte riktigt klar över vad aritmetik var – men har ansvar över skola och fördelning av forskningsmedel och för uttalanden om elever dåliga ma-kunskaper. Vågar någon ha en gissning hur många som skulle få G på provet? Prof. Gunilla Svingby gjorde för drygt 30 år sedan ett test på skolledares grundläggande kunskaper på frågor typ “Vi i femman” eller “Vem är smartare än…” . Det var inte många rätt där inte! Är det inte dags för en seriös diskussion om grundskolans roll att med olika verktyg forma unga människor som ska utforma det kommande samhället. Vilka kunskaper behövs där? Konjugatregeln? Knappast!
Skolpolitiskt teorem:
E=mc2/E-1
En aspekt av detta ämne är skolan som disciplinering. Och då inte nödvändigtvis i någon negativ betydelse, utan i den meningen att skolan måste stå för en viss disciplinering av det som ska bli samhällsmedborgare och produktiva i arbetslivet. I den meningen går det inte att dra en tydlig tråd från det man gör i skolan, till det man ska göra som vuxen. Man ska tex ha fått lära sig att jobba ihop, att det finns olika sätt att se saker, att inte ge upp så lätt. Trots att det tar emot. Men den ‘disciplineringen’ är i sig inget argument för att man allmänt sett ska ha tråkigt i skolan, eller att man ska behöva uppleva det man gör i skolan som meningslöst och onyttigt.
Matematiken är ett specialfall. Det är fö intressant att konstatera att exakt samma diskussion förs i tex USA idag, stimulerat av en artikel av en professor i samhällsvetenskap som ifrågasätter algebrans nytta. Vi måste ändå konstatera att drömmen om vad matematik skulle kunna vara (vackert språk, lek med storheter, bra för tänkandet osv.) ligger mycket långt ifrån den praktik som skolmatten lever i 99% av landets klassrum. Därför finns det nog anledning att tänka om när det gäller innehållet i matten. En slutsats är ju att en stor del av eleverna inte annat lär än att de är usla i matte, dumma i huvet osv. Och det kan väl inte ens Björklund anse vara en poäng.
För mig har matematik alltid varit roligt och spännande. Det är det konstiga språket – alla konstiga ord som försvårar förståelsen. Den matematik som kallas konjugatregeln är OK, det är ordet som känns gammalgrekiskt och ovant. Vad är ett konjugat? Behöver vi ordet? Det går bra att räkna utan alla konstiga ord. Aritmetik kan du behärska UTAN att veta vad ORDET BETYDER.
Jag tror att vår minister kan räkna även utan att veta vad ordet aritmetik betyder. Vad tror du på riktigt?
Göran Tullberg säger något mycket viktigt som kommer bort i polariseringen i en kunskapsdiskussion som i grunden är politiserad vilket är just problemet. Det har blivit mer och mer ORDEN som är viktiga och inte det som i så fall ska sammanfattas med detta ord. Det var bättre med “räknelära” och sedan begreppet “aritmetik” infördes mer generellt kan inte barnen räkna. Tidigare var det “geometriska beräkningar” som var en logisk följd av “räkneläran”. Nu heter det “geometri” och kan vara vad som helst. Nu kan svenska barn inte geometriska beräkningar. Då begreppet “matematik” infördes blev det så stort att nu kan inte svenska elever matematik. Man ska aldrig poängtera ett ord eller begrepp om det inte dyker upp titt och tätt i mer “oväntade” sammanhang. Då har det egentligen redan fått ett “ord”. Varför ordet konjugatregel faktiskt är “bra” är att det är ett specialfall som visat sig använbart men då är det inte utifrån specialfallet i aritmetik som Monica blev fascinerad över. Den som inom de “fyra räknesätten” går och letar tillämpningar på konjugatregeln kommer att gå miste om konjugatregelns finess som finns i algebran. Det är ytterst tveksamt att bara lära sig kvadreringsreglerna och konjugatregeln och sedan tvärt sluta. De ingår inte i något “spel”. Det blir en spänd förväntans upplösning i intet.
Skolmatematiken är nu ALLT utom just att vara ett verktyg i fysik. Svenskläraren borde förbjuda matematiker att komma in då den kommutativa lagen nu anses viktig att kunna som ORD vilken säger att ordningsföljden inte har betydelse. Det är matematikens grammatik men förödande för språklig grammatik om vi inte ska återvända till latinet.
Vygotskij påpekar att varje ämne ska hålla sig till sin logik och det är då den analytiska förmågan utvecklas.
Sedan tycker jag att det är ytterst “konstigt” om en bilmekaniker som säger att en motor “är på 2 liter” och en mopedmotor på 50 cc samt pratar om kompression, förbränningrum… inte undrar hur man VET volymen utan att behöva hälla i mjölpaket eller decilitermått. Visst ett kryddmått är en kubikcentimeter men det är bara ORD och ordet “kryddmått” säger väl bara att man tar det minsta måttet?
Det kunskapsförakt som förs fram i den här artikeln är rent förskräckande, varför måste så starka uttryck som matematikmaffia ens behöva förekomma i det här forumet. Tar vi vår utgångspunkt i matematik didaktisk forskning exempelvis Mathematics in society av Mogens Niss så kan vi få en mycket fruktbarare diskussion om omedelbara nyttan för individen kontra samhällets och demokratins behov av en hög allmän kunskapsnivå.
http://madidaktik.wordpress.com/2012/09/13/diskussion-om-skolmatematiken/
Tack
Respekten för de lärande individerna måste alltid komma föra “respekten” för ämnet/disciplinen. Det är människor som skall vårdas, inte ämnen.
Vad är 53 gånger 47?
(50 + 3)(50 – 3) = 50^2 – 3^2= 2500 – 9 = 2491
Ovanstående kunde lätt ha räknats ut i huvudet på några sekunder med hjälp av konjugatregeln. 🙂
Bra att innehållet i matematiken i grundskolan tas upp. Jag minns ett samtal för många år sedan jag hade med Gunnar Bergendahl då vi enades om att man kanske borde ha ett ämne som hette räkning och ett som hette matematik. Minns också från den tid vi hade gemensamma provräkningar på enhetesskolan i Stockholm att problem av typen hur lång tid tar resan när ett tåg går från S kl. 09.00 och kommer till N kl. 09.35 inte löstes av mer än 4 av 5 elever. Läsförståelse är en svår del av skolans matematikproblemlösning.
@EnAnnan, att respektera kunskapen är grunden för att respektera individerna. Den som inte respekterar kunskapen går lätt i många fällor som att tro att eleverna på fordonslinjen inte kan förstå matematiken kring cylinderns volym fastän de ofta har många praktiska erfarenheter till hjälp. Den kan missa matematiken och statistiken som behövs för en vårdplaneringm som respekterar patienternas behov. En skola som respekterar eleverna har också höga förväntningar om att de vill åstadkomma något och ta sig över kunskapströsklar.
Jan Klein, det finns verkligen mycket som skulle kunna göras kring matematiken både när det gäller att nyttan med den tas upp och diskuteras och att tillämpning av den övas tidigare.
Tack Trofinos!
Det där med att multiplicera större tal med konjugatregeln var en total nyhet för mig och det blev så enkelt helt plötsligt.
Men min fråga blir ju nu, varför jag ända upp till matematik C (D) aldrig har fått lära mig det. Jag har helt enkelt fått lista ut det själv. Troligen hade jag inte alls klarat av det. Och kanske är det just det här som är matematikens problem, när man lär ut eller i vilket fall har lärt ut. Man delar helt enkelt inte med sig av det som kan få många att förstå matematik? Eller, vad beror det på?
Hur mycket kunskap i matematik och i vilken årskurs i gr och gy behöver man för att klara av att lära sig konjugatregeln på egen hand och genom att få den förklarad för sig?
Tacksam för svar, för det här var intressant!
Eftersom själva matematiken visat sig vara så beskaffad att, p ↔ F(G(p)) där F = negation av Bew(x) insatt i Bew(y) = ∃ x, om x är numrerärt bevis på formel kodat av (y), bör nog undervisningen utvecklas i riktning mot en problemorienterad didaktik.
Till Göran Tullberg m fl.. Visst – man behöver inte veta vad aritmetik ordagrant betyder, men det kan antyda en begränsning av kunskaper i ämnet. Jo då, vi är ett antal människor som har fått uppleva att matematiken som språk har varit spännande, men att utsätta ALLA elever för en matematik ett fåtal tar till sig och behöver i sina dagliga liv och som leder till en mindre lyckad skolgång synes inte som så väl investerade skattepengar. Kanske kunde eleverna på samma tid och och för samma pengar utveckla något de och samhället hade användning av framgent och upprätthålla en positiv bild av lärande. Ibland kan den “moderna” debatten kännas som rena stenåldern. För inte alltför många decennier sedan hävdade lärda personer att skolans totala förfall skulle inträffa när Latin och Grekiska inte längre var grundpelarna i läroverken. De kanske hade rätt – eller också är det så att dagens app-konstruktörer har fattat att världen förändrats och att nya teknologier behöver nya horisonter. Jag håller fast vid min idé – utsätt de som bestämmer för samma prov som elever utsätts för. Sedan kan vi komma tillbaka till en diskussion om kunskapens natur, värde och innehåll.
Anders Hill, Matematiken har misskötts i decennier och det är inte konstigt att elever blir less på ett ämne där lärarnas kunskaper inte räcker till utanför exakt det boken säger, det är inte konstigt att de tröttnar på ett ämne där lärarna inte kan berätta om nyttan med ämnet.
Ja så då är vi då återigen på väg att slopa något “svårt”. Alla ska bli behöriga till högskolan men ingen frågar vilka förkunskaper och resultat som behövs för att högskolan ska nå för att lyckas. När högskolans uppdrag är att forsla elever till kunskapens framkant så duger det liksom inte att nå halvvägs, risken att Sverige ska bli ett B-lag av människor som nöjer sig med att välja de lätta vägarna är alltför uppenbar.
Vid ett Stort antal tillfällen när jag lett sammankomster med något femtital lärare och föräldrar har jag tagit till vana att fråga åhörarna vilken matte de haft användning för utöver räknesätten, procenträkning, överslagsberäkning, en enkel ekvation och lite enkel statistik. Då har bara fyra, fem av dem räckt upp handen. När jag bett dem som varit mattelärare eller ingenjörer eller forskare att ta ner händerna så har det inte blivit några händer kvar i luften.
När jag i en artikel i Svenska Dagbladet dristade mig att säga att 80 % av eleverna inte kommer att ha nytta av någon annan matematik än den ovannämnda fick jag inom två dagar över 600 ilskna kommentarer till min artikel. En del kom från folkpartister som försvarade Björklunds favorisering av matematiken men de flesta kom från matematikens stormtrupper. Bland de framförda argumenten dominerade angrepp på min person, förvrängningar av vad jag skrivit i artikeln och lyriska beskrivningar av skönheten i matematiken och dess undergörande effekter på elevernas intellekt. En del av de kommentarer jag nu har fått har givit mig anledning att tvivla på den undergörande effekten på vissa matematikers förmåga att läsa innantill.
Kunskapsförakt. Jag stryker faktiskt under att matematiska kunskaper är viktiga för dem som haft lätt för ämnet och som har användning för avancerad matematik. Men är det kunskapsförakt att ifrågasätta om inte resterande 80 % av eleverna i stället skulle kunna använda tiden åt att lära sig sådan kunskap som de har användning för? Vore det kunskapsförakt att ifrågasätta det rimliga i att tvinga alla elever att lära sig allt om fjärilsarternas fortplantning på Borneo. Det är ju också kunskap. Är det inte så att tiden för lärandet är begränsad? Är det inte så att man i så fall måste göra ett urval av vad som ska komma med i undervisningen? Är det inte så att den användning, nytta eller glädje av kunskaperna som eleverna kan väntas få bör avgöra vilken kunskap som ska prioriteras. Är all prioritering av kunskaper kunskapsförakt?
Jo, ordet maffia är väl att ta i. Det finns dock en skillnad. De riktiga maffiabossarna är medvetna om att de stjäl och dödar. Matematikens stormtrupper är inte medvetna om att de stjäl elevers tid, berövar elever självförtroende och framtidstro och bidrar till att elever hamnar på det sluttande plan som leder till missbruk, kriminalitet och t o m självmord.
Okunniga matematiklärare kan absolut stjäla elevernas tid och kraft genom fullständigt meningslöst räknande av likartade uppgifter. Ställer man frågan till en grupp människor om i vilket sammanhang de haft nytta av att beräkna något bör ytterst få räcka upp näven men studeras istället i vilken mån deras förståelse ökat genom någon form av tillämpat matematisk resonemang har undersökningen gjorts väldigt dåligt om inte resultatet blir ett helt annat.
Vi verkar dessutom ha väldigt olika inställning till det som är svårt. Jag anser att det som är svårt erbjuder de kraftfullaste möjligheterna att lyfta unga människor och jag har höga förväntningar om att alla elever stimuleras av att se att det finns mycket kvar att lära. “Det ska inte vara lätt, det ska vara roligt” är ett citat jag hämtat upp som jag tycker vi borde fundera på. Den svenska skolans satsningar på förenklingar har inte inneburit ökat elevengagemang och minskad kriminalitet etc.
Jag kämpar för att vi ska uppvärdera annat än teoretiska kunskaper och inte tvinga alla så långt in på matematikens spår. Vi måste dock anpassa oss efter vilka målen är och ifall det handlar om högskolebehörighet ska vi vara medvetna om att universitet och högskolor behöver lyfta eleverna till kunskapens framkant, i annat fall har de inte gjort sitt arbete. Det är alldeles för många högskoleutbildningar som blir tvungna att hoppa över viktiga matematiska grunder för ämnet pga bristande matematikkunskaper hos högskolelärare och deras studenter. Samhällsvetenskaper som borde tillämpa betydligt kraftfullare statistiska metoder, historia som borde ha logaritmberäkningar och kol-14 metoden som ett självklart grundpaket och på samma sätt inom mängder av områden.
Utvecklingen går inte mot minskad betydelse för matematik utan sjuksköterskornas vårdplanering borde baseras mer på statistiska metoder och mängder av praktiska yrken behöver använda formler och algoritmer som del av sin vardag.
“I en artikel jag skrivit för Svenska dagbladet hävdade jag att 80 % av eleverna kommer inte att ha nytta av någon annan matematik än de fyra räknesätten, procenträkning, överslagsberäkning, en enkel ekvation och litet enkel statistik. Det vill säga den matematik som eleverna i den gamla folkskolan fick lära sig.”
Inte kommer att ha nytta? Det gäller mycket av kunskapen i skolan, men man lär sig delvis för att ha en beredskap i livet utifall det skulle visa sig att man behöver kunskapen.
Hur kommer du fram till siffran 80 % förresten? Har du någon källa som stöder påståendet, eller har du helt enkelt spekulerat dig fram till siffran?
Det verkar som vissa tror att alla eleverna idag lär sig avancerad matematik. Då uppmanar jag de som inte är insatta att låna en bok för matematik för kurs 1a, d v s den kurs som är obligatorisk på gymnasiets icke högskoleförberedande program. För att klara E kan man säga att du ska fixa de enkla uppgifterna i denna bok. Det handlar helt enkelt om att lära sig grundläggande taluppfattning, procenträkning, lite geometri, lite om enkla förstagradsekvationer och funktioner, statistik och grundläggande sannolikhetslära. Att inte tycka att eleverna ska ha med sig detta efter att de lämnar skolan är för mig ett mysterium. Mycket av denna kunskap kommer att behövas för att man inte vara helt offside i samhället, och kunskapen ger även en hyfsad beredskap för olika “matematiska” situationer som kan dyka upp, t ex läser Pelle en text där det står 600 MWh, kanske det då klickar till att M är ett prefix som står för en mijon, vilket gör att Pelle kan få ett grepp om hur många wattimmar det handlar om.
Problemet med detta är “nyttighetstänket” som drabbar många av skolans ämnen- De flesta vuxna erfar inte någon direkt nytta i sin vardag eller sitt yrkesliv av gramatiska regler, periodiska systemet, Newtons rörelselagar eller kunskap om jordens olika biotoper. Det betyder inte att vi skulle leva ett bättre liv utan dessa kunskaper.
Matematikämnet har en speciell roll i skolan då dess främsta uppgift kanske är att skola ett föremålsfritt tänkande, logiska operationer och fantasin. Men läroplaner och läroböcker förstör ämnet med sin vardagsnytta. För den matematik som de flesta har användning för i vardagen skulle förmodligen vanlig snikenhet vara en bättre läromästare än skolan.
Sedan ligger det inte för alla elever att uppleva glädjen och skönheten i logiska operationer och kreativ symbolhantering. Men att inte erbjuda denna rika upplevelsevärld till alla skulle vara att undervärdera både eleverna och ämnets möjligheter. Ta bort nyttighetsstyrningen i matematikämnet från kursplaner och läroböcker. Säkerligen skulle många duktiga matematiker lockas att arbeta som lärare om de kunde tillåtas att disponera undervisningen fritt.
Att de resultat som dagens matematikundervisning levererar är både usla, onödiga och elevförstörande har redan utretts i de föregående inläggen.
Tänker
Leif
Jag konstaterar att det finns lärare, företrädesvis i matematik, som inte delar min uppfattning att det bör vara den användning, nytta och glädje som eleverna kan ha av innehållet i undervisningen som bör ligga till grund för urvalet av den kunskap som eleverna ska ges i skolan. Intressant. Frågan är vad som i så fall skall avgöra hur den knappa tidsresursen ska användas.
Det är intressant att Per Acke diskvalificerar alla mattelärare som “mattematikmaffian”. Som en logisk följd bör han undvika att kommentera lärarutbildningar, eftersom han är gammal lärarutbildare.
Som mattelärare skulle jag vilja säga att jag inte vill ha min medicin doseras av en sjuksköterska som är så dålig på matematik att hen inte kan lära sig konjugatregeln. De elever jag träffat som inte fixar konjugatregeln har helt enkelt för dålig matematisk förmåga för att klara enkla beräkningar med den säkerhet som krävs. Att de sedan inte har någon direkt nytta av konjugatregeln är inte ett problem – men den är en av många möjligheter till överinlärning, som är något positivt.
Som tur var krävs än så länge alla rätt på tentan i läkemedelsberäkningar på sjuksköterskeutbildningen, i alla fall i Göteborg.
Den typen av felaktiga lösningar orsakas av att NCM bedårats av Alistair Mac Intosch från Tasmanien.
Därför har vi i såväl Sverige som Tasmanien stora problem med enkel aritmetik . Jag vet inte vilken bas Ola Helenius använder i sin “fem-metodik” men det vet jag. 2*5 = 10, 5+5 = 10 . Räknar man på fingrarna blir det så här 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10. Hur Ola Helenius räknar med sin “fem-metodik” är det ingen som vet, inte ens Ola Helenius, Varför använder inte NCM 1*10-bräden i sin handledning (sid98) till läromedlet för lärare :Förstå och använda tal???
51 – 49 = 18 hade fallit bort. Ola Helenius har skrivit ett långt mail och skickat till en rad personer i olika ställningar . Jag har lagt det på en PDF-fil och den som är intresserad av Olas utläggningar kan få beundra dem om ni ber om en fil från sture.sjostedt@pray.se
Adressen ska vara sture.sjostedt@spray.se