Per Acke Orstadius: Vänd dem inte ryggen!

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”. Detta sade Sveriges statsminister Per Albin Hansson i sitt tal till riksdagen 1928. Men klyftan mellan de som har och de som inte har i Sverige har på senare år ökat drastiskt. Från att för några år sedan ha varit bäst på jämlikhet i Europa har vi nu halkat ner till plats 14. Hur har detta gått till?

Ett stort steg togs när folkpartiets spinndoktor Jakobsson lade fram partiets 80/20 taktik inför valet 2006. Efter framgångsmönstret från danska Venstrepartiet skulle man stryka den stora väljarmajoriteten medhårs och ställa hårda krav på väljarminoriteterna. Det skulle vara 80 % kelgrisar och 20% styvbarn. Detta blev också alliansens politik. Solidariteten och empatin lämpades över bord. Det viktiga var regeringsmakten. Majoriteten väljare hade jobb. De skulle gynnas av jobbskatteavdragen. Minoriteten väljare bestod av invandrare, arbetslösa och sjuka. De skulle drabbas av hårdare krav och försämringar i arbetslöshetskassa och sjukförsäkring.

Det var framför allt de lågutbildade som drabbades av regeringens politik. Många var redan fattiga, trångbodda och hade ett bristfälligt språk. En rapport avslöjade nyligen att 8 % av skolans elever hade någon förälder som varit omhändertagen för drogmissbruk eller psykisk ohälsa. Det är på sådana elever som Skolinspektionen vill att man ska ställa höga krav. Elever som inte får någon arbetsro i hemmen. Som inte får någon hjälp med läxorna. Som inte får någon uppmuntran att satsa på skolarbetet. Och som dessutom saknar det språk som de behöver för att följa med i skolarbetet.

Regeringen tillämpar nu 80/20 taktiken också på skolans område. Omkring 80 % av föräldrarna har barn som fått bra eller hyggliga förutsättningar att följa med i undervisningen. De utgör den röststarka gruppen. Omkring 20 % av föräldrarna har barn som inte fått förutsättningar att lyckas i skolan. De utgör den röstsvaga gruppen. Kunskapsbristerna hos deras barn utgör skolans största problem. Därför skulle man förvänta sig att skolministern gjorde allt för att kompensera eleverna för de brister de har i sina förutsättningar. Att de fick gå i små barngrupper i förskolan. Att det anställdes ett stort antal speciallärare som gav dem det stöd de behövde. Att de slapp att jämföra sina prestationer med mera lyckligt lottade elevers. Men icke. Barngrupperna i förskolan blir större. Utbildningen och anställningen av speciallärare har minskats. Och nu blir skolsvaga elever ideligen påminda om sina misslyckanden genom betygsliknande omdömen redan i årskurs ett och mera fingraderade betyg redan i årskurs 6.

Genom politiska beslut har skolsvaga elevers förutsättningar försämrats. Det fria skolvalet har minskat möjligheterna för deras skolor att kunna anställa den stödpersonal som behövs. Eleverna har också förlorat mycket av den draghjälp som de kunnat få av de framgångsrika elever och engagerade lärare som har lämnat deras skola. Ökningen av katederundervisning har minskat de skolsvaga elevernas möjligheter att hinna ta till sig undervisningen. Genom de graderade betygen tvingas de delta i betygsprov på sådant de inte kan. De tappar självförtroende och lust att lära. Många långleds och vantrivs när de inte kan följa med i undervisningen. De kan då stöka till det eller skolka.

Skolministerns recept med kvarsittning, avstängning, förflyttning, ordningsbetyg med skolkangivelser och förlust av studiebidrag gör inte att eleverna blir mera positivt inställda till skolarbetet. Tvärtom. Men majoriteten föräldrar tycker att detta är handlingskraftigt och bra. Det är ju inte deras barn som drabbas, bara andras ungar.

Betygens enda funktion är att sortera eleverna. Dessa delas genom betygen upp i kelgrisar och styvbarn. Kelgrisarna gynnas av betygen. Det är genom dem som de garanteras en plats först i kön till goda utbildningar. Det är därför de borgerliga så ivrigt försvarar de graderade betygen. Detta trots att alla elever lär sig sämre och mår sämre på grund av betygskonkurrensen. Över hälften av eleverna lider av stress och oro att inte kunna prestera tillräckligt bra. En tredjedel av eleverna i gymnasiets första årskurs har någon gång självskadat sig för att lindra oron.  Skolsköterskor vittnar om att elever till och med använder exstacytabletter för att hålla sig vakna och kunna plugga till betygsproven.

Men värst är konsekvenserna för skolans styvbarn. Elever med låga betyg löper åtta gånger så hög risk att hamna i brottslighet och tre gånger så hög risk att begå självmord. I år är det 12 500 elever som genom en politiskt bestämd betygsgräns inte får studera vidare i gymnasiet. Många av dessa elever hamnar i arbetslöshetens utanförskap. Där löper de stor risk att ty sig till gäng där man ägnar sig åt drogmissbruk, brottslighet eller prostitution. Enligt en ny rapport har 11 procent av pojkarna i åren 15 – 25 år någon gång prostituerat sig. Självmorden bland ungdomar har ökat.

Samhället behöver friska medborgare med goda kunskaper och gott självförtroende. Det är moraliskt och ekonomiskt oförsvarligt att inte ta de skolsvaga elevernas problem på allvar och göra något åt dem. Om samhället vänder dem ryggen så drar det på sig oerhörda kostnader för sjukvård och kriminalvård. Därtill kommer kostnaderna för brunna bilar och skolor och annan vandalism.  Värre än så är dock det lidande och den förlust av livskvalitet som dessa elever drabbas av.

(Per Acke Orstadius har varit lärarutbildare i Göteborg)

 

 

 

6 Comments on “Per Acke Orstadius: Vänd dem inte ryggen!

  1. Vilken rapport refererar du till? Ungdomsstyrelsens rapport ifjol talade om ca 2 procent av killar i åldern 16-25 som prostituerar sig. 11 procent är jämfört med 2 procent en väldigt stor skillnad. Intressant att veta något om källan.

  2. Per-Åke. Dessvärre kan jag inte erinra mig källan. Jag läste om denna rapport i en tidning i somras som fick mig att studsa till då jag tyckte att det var en orimligt stor andel. I ett första utkast till artikeln har jag antecknat att utfrågningen skulle ha gjorts nyligen bland pojkar i åldern motsvarande årskurs ett i gymnasiet och gällt om de någon gång hade prostituerat sig. Det är ju inte riktigt detsamma som att de regelbundet gjort det. Möjligen är också den åldersgrupp som nu lämnar grundskolan mera utsatt än de ungdomar som lämnade grundskolan för några år sedan. Det är också möjligt att den undersökning jag grundat mig på gällt en på något sätt avgränsad målgrupp. Kanske kan någon av våra läsare som uppmärksammat rapporten ifråga hjälpa mig. Jag hoppas givetvis att verkligheten inte stämmer med den uppgift jag här lämnat samtidigt som jag är ledsen om jag därigenom fört fram ovederhäftig information.

  3. Hallå kollegor! Way back konstaterade jag i “Didaktik för värstingar” att den ekonomiska kostnaden för en ungdom som kom snett så småningom kom upp i ngra miljoner. Leif G.W. ökade strax därefter summan med ytterligare ngn miljon; kanske det blev 10-15miljoner? Då. 1980tal. Vårdkostnader/fängelse, försäkrings/jurist-kostnader osv. etc. (För den intresserade är det bara att “gräva” f.a. få detaljerna.) Gymnasieungdomar prostituerar sej, yes. Detta faktum är ngt obehagligt, eller hur? Bara vetskapen om att det förekommer borde räcka för kraftfulla insatser.
    De ekonomiska kostnaderna för dessa våra styvbarn får vi ta gnm skatterna. Det är s.a.s. “våra” kostnader. Sedan tillkommer, som Per-Acke lyfter fram, de utslagna människornas liv/existens. Men det kostar ju inte oss ngnting… Förresten; låt mej citera mej själv (2004): “En annan term som saknas i flera ordböcker är ‘altruism’. I samband med en kurs jag haft gjorde mina studenter denna upptäckt – och jag häpnade ånyo. Ännu ett ord, en term, inom det relationsvetenskapliga paradigmet som inte vanligen finns i våra ordböcker! Vad säger detta om vår kultur?”

  4. Bengt. Både empati och solidaritet finns med i våra ordböcker. Men de skolsvaga eleverna far lika illa i Björklunds skola i alla fall. Det är för djävligt, rent ut sagt.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »