Skola och SamhällePer Höjeberg: Den svenska lärarkåren, nazismen och sovjetkommunismen 1933-1945.
Vilken ställning tog de svenska lärarna till nazismen och sovjetkommunismen under 1930- och 40-talen? Per Höjeberg har studerat lärarnas historia och beskriver deras ställningstaganden. (red)
Min avhandling tar sin utgångspunkt i ett begrepp som svenska lärare ofta använde sig av: demokratins skola. Både den tyska nationalsocialismen och den sovjetiska kommunismen utmanade denna skola, men på olika sätt. Nazismen hade kommit till makten i en ”kulturstat” de svenska lärarna kände sig befryndad med. Det kommunistiska maktövertagandet skedde i ett Tsarryssland som betraktades som obotligt omodernt och efterblivet, med en skola lärarkåren inte kände någon gemenskap med. Den tyska reformpedagogiken inspirerade, den gamla ryska skolan sågs som ett avskräckande exempel.
Denna skillnad fick konsekvenser för lärarkårens hantering av dessa båda stater och ideologier. Det nazistiska maktövertagandet mottogs med förskräckelse, den ryska revolutionen och den tidiga sovjetstaten med nyfikenhet och viss beundran. Det var främst signalerna om att reformpedagogiken fått ett fotfäste i den sovjetiska skolan som gjorde den intressant, inte bara för de svenska lärarna, utan för en rad liberalt sinnade västeuropéer och amerikaner, som åkte till Sovjetunionen för att ”se in i framtiden”.
En av dessa var den amerikanska reformpedagogen John Dewey, som hade ett högt anseende även i Sverige. Han gjorde på sommaren 1928 ett besök i Sovjetunionen och blev mycket imponerad. Vid hemkomsten fick han frågan om han inte hade blivit medtagen enbart till uppvisningsskolor och därför borde förhålla sig lite mer kritisk till det han sett. På detta svarade Dewey att han hoppades att de skolor han besökte var uppvisningsskolor, i den bemärkelsen att det fanns något att visa upp. Jag förväntar mig att få se det bästa de har och har inte åkt tusentals mil för att se något mediokert, skrev han efter besöket. (ev. Ref.: John Dewey, Impressions of the Soviet Russia and the revolutionary world Mexico-China-Turkey, 1964).
På samma sätt resonerade många svenska lärare efter ett besök i detta framtidens land. De var medvetna om att det var en tillrättalagd bild de såg, men försvarade den positiva skildringen av den sovjetiska skolan med att även vi i Sverige visar upp det bästa vi har för våra besökare. ”Jag skulle vilja se den stad i Sverige som sänder en besökande skolman från ett annat land till de sämsta och mest omoderna skolorna” skrev en besökande svensk folkskollärare i en artikel i Svensk Lärartidning (1939:35). Det var förväntningarna som styrde berättelserna och dessa var stora på den nya sovjetiska skolan. Där genomfördes för första gången en reformpedagogik i stor skala, som tidigare enbart funnits som en teori eller genomförts på särskilda experimentskolor.
Det var två diskurser som i Sverige dominerade bilden av den unga sovjetstaten, en om det romantiska men hopplöst efterblivna Ryssland/Sovjetunionen. En om den rationella sovjetstaten som med stormsteg var på våg in i framtiden. De svenska lärarna hanterade utvecklingen i sovjetsamhället med en kombination av dessa diskurser. Den romantiska diskursen användes för att släta över de totalitära drag man trots allt såg. Sovjetunionen hade ett så tungt arv att bära på och var fortfarande så efterblivet att det behövdes hårda tag från statsledningens sida. Den rationella diskursen användes för att bli imponerad av moderniteten. Modernitet var en stark ingrediens i lärarna identitet. Med hjälp av moderna teknologin och social ingenjörskonst skulle skolans och samhällets alla problem lösas. Sovjetunionen visade här vägen.
När utvecklingen i Tyskland och Sovjetunionen studerades var och en för sig blev alltså kontrasterna stora, enligt denna avhandling. Tyskland övergick från att vara ett föregångsland till att bli ett avskräckande exempel. De stora reformpedagogiska framstegen hade rivits ner, en kvävande kollektivistisk och militaristisk uppfostran hade tagit över. Den sovjetiska utvecklingen gick i motsatta riktningen från efterblivenhet och analfabetism till modernitet och framsteg.
När de båda ideologierna behandlades tillsammans på hemmaplan blev resultatet ofta ett annat: båda ideologierna var totalitära hot mot demokratins skola. Här ställdes en individualistisk nyhumanistisk människosyn i Sverige mot de kollektivistiska tendenser som kom både från Tyskland och Sovjetunionen, med militaristisk drill och ideologisk indoktrinering. Även här finns dock gradskillnader i framställningen. Hitlerjugends framfart i den tyska skolan oroade lärarna. Komsomols samma förödande framfart i den sovjetiska skolan såg däremot lärarna inte på samma sätt.
Dessa båda ideologier bedömdes med den egna läraridentiteten som måttstock. Det som överensstämde med de gena idealen var bra, nyhumanism och demokratisk, individualistisk medborgarfostran, det som stred emot dessa avvisades. Detta för att inte bryta den fast förankrade föreställning om politisk neutralitet.
Avhandlingens empiri kommer främst från de fyra stora lärarorganisationernas pressorgan: Svensk Lärartidning för Sveriges allmänna folkskollärarförening, Lärarinneförbundet för Sveriges Folkskollärarinneförbund, Folkskollärarnas tidning för Sveriges Folkskollärarförbund och Tidning för Sveriges Läroverk för Läroverkslärarnas Riksförbund, samt det rika arkivmaterial dessa organisationer lämnat efter sig på TAM-arkivet. Det är alltså i första hand lärarorganisationernas inställning som analyseras. Avhandlingen lyfter fram vissa skillnader mellan förbunden. De kvinnliga folkskollärarna var mer villiga att kritisera utvecklingen i Tyskland, men föll å andra sidan i större utsträckning för de utopiska dragen i den sovjetiska utvecklingen. Läroverkslärarna dröjde med sina ställningstaganden och uttryckte sig försiktigare, men efter 1936 tog även de klart avstånd från utvecklingen i Tyskland, ofta med nyhumanistiska argument. Nazismen hade förstört den andliga fostran av de unga. Nazismen avvisades då den stod för en brutal och militaristisk människosyn. Utvecklingen i Sovjetunionen kommenteras knappast alls av läroverkslärarna, som var mycket mer försiktig med politiska uttalanden.
Enligt avhandlingen går det alltså med säkerhet att säga att den svenska lärarkåren avvisade nazismen, för folkskollärarnas del redan på våren 1933, då de bröt alla förbindelser med sina tyska systerorganisationer, då dessa i rask takt nazifierades. Med Sovjetunionen fanns det inga kontakter att bryta och kunskapen om detta väldiga land gjorde det svårt att bilda sig en uppfattning. Detta ledde till en kluvenhet. Det går dock enligt avhandlingen att se en förskjutning i synen på detta land. Efter krigsutbrottet blev synen på Sovjetunionen mer kritisk. De utopiska förväntningarna på detta land hade då övergått i en mer realistisk erfarenhet. Den stora terrorn 1936-38 var en bidragande orsak till denna omsvängning. Även Sovjetunionen kom så småningom att betraktas som ”en totalitär stat”, besläktad med Tyskland och Italien.
Per Höjeberg Historielärare och lärarutbildare vid Stockholms universitet.
Utmaningarna mot demokratins skola. Den svenska lärarkåren, nazismen och sovjetkommunismen 1933-1945,
One Comment on “Per Höjeberg: Den svenska lärarkåren, nazismen och sovjetkommunismen 1933-1945.”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Per Höjeberg skriver ”men efter 1936 tog även de klart avstånd från utvecklingen i Tyskland, ofta med nyhumanistiska argument”.
”Ja vet inte de ja” som man sa i mina kvarter på fel sida om Fyrisån. De nyhumanistiska argumenten var nog ganska brunmurriga hos många läroverkslärare. Den 9 november 1938 ägde Kristallnatten 1938 rum och bara några månader senare drog en våg av antisemitiska möten över Sveriges universitetsorter. I februari 1939 arrangerades Bollhusmötet av studentkåren vid Uppsala universitet. På mötet protesterade man mot tanken att ge judiska medicinare från Tyskland arbetstillstånd i Sverige. Utöver studenter deltog även lärare, jurister, läkare och präster. Deras högerarmar böjdes gärna i fyrtiofem graders vinkel vid högtidliga tillfällen. Efter kriget skulle flera av studenterna bli lektorer, adjunkter, höga statstjänstemän, präster, domare och redaktörer. Ränderna fanns kvar länge hos dem och finns ibland fortfarande kvar hos skröpliga gubbar i min ålder. I augusti 1942 skrevs jag in som elev vid läroverket i Uppsala. Under påskhelgen 1943 anordnades ett “Riksfältläger” vid Gamla Uppsala högar. Det fanns en livaktig skytteförening på Högre allmänna läroverket i Uppsala där gymnasister med höga nationella ideal utöver skytte även lärde sig att exercera och sjunga käcka marschsånger. De tyckte att vi små golfbyxgossar borde ta oss ut till evenemanget och lyssna till talen och musiken. Hos mig finns minnet av att hela arrangemanget slutade i kaos med stenkastning och att polisen svarade med sabelchock. För att överrösta larmet sjöng eller snarare brölade nazisterna Horst Wessel-sången: “Die Fahne hoch! .” Många i publiken sjöng med och stod i givakt. Jag kunde inte upptäcka någon av mina lärare bland armviftarna men en kamrat i en parallellklass kände igen två.
Lars-Åke Dahlqvist, f d lärarutbildare