Per Kornhall: Ärligt talat!

Vem har eller har inte tillträde till debatten? Per Kornhall skriver med anledning av förra veckans artikel ”Populistisk skolpolitik har tagit över i Sverige”. (red.)

Att läsa Magnus Hulténs inlägg i Skola och samhälle ger mig en känsla av olust. Som varande inte forskare inom pedagogik (jag har en doktorsexamen i botanik), men med ett mångårigt intresse för forskning inom skolan blir jag beklämd. En av orsakerna är att han utmålar min position i en debatt om kunskapssynen i läroplaner i ett fack där jag ska framstå som populistisk högerman, men inte bara därför. Också den defaitistiska attityd han intar med – ”som skolforskare, ta mössan i hand, tacka och buga och imponeras över hur denna kraft så effektivt tystat pluralismen i debatten” – samtidigt som han deltar i just den debatten. Jag vet de som tystats. Det har varit skolforskare och lärare.

En populärvetenskaplig föreläsning av Jonas Linderoth på Göteborgs universitet ställdes in och han fick inte ha sin bokrelease i fakultetens lokaler, detta trots att andra medarbetare såväl före som efter haft bokreleaser där. Lärarstudenter som ville ta del av innehållet valde att självständigt anordna en föreläsning med mig och Jonas med hjälp av bland annat Isak Skogstad. Isak förresten, ledsnade på anklagelserna mot honom och skrev på sin Facebooksida nyligen att:

”Tydligen är målet som driver exempelvis mig och professor Magnus Henrekson (som är aktuell med boken Kunskapssynen och pedagogiken) att vi vill avskaffa en demokratisk och sammanhållen skola. Herregud, vad ska man säga? Man borde vara mycket försiktig med att säga att ens motståndare eller meningsopponenter drivs av onda ambitioner. Själv skulle jag aldrig tro att värsta flumpedagog drivs av något annat än en ambition om att göra gott. Däremot skulle jag invända mot metoderna för att uppnå målet.”

Före detta chefen för lärarutbildningen i Malmö skrev om mig i Skola och Samhälle för många år sedan att:

”Jag har förstått att Kornhall bjuds in till socialdemokratiska sammankomster för att hålla föredrag och tala om sin bok. Det är smått obegripligt, eftersom han egentligen hånar den socialdemokrati som varit vid makten medan skolan enligt hans mening har förfallit bl.a. genom att förskriva sig åt progressiva idéer.”

Det vill säga enligt honom skulle jag hållas borta från det socialdemokratiska partiet på grund av mina förment politiska åsikter. Jag är av uppfattningen att forskning är opolitisk (att jag som person har politiska åsikter är en annan sak). Men när forskare har en tydlig politisk agenda raserar det i någon mån anledningen för mig att lita på vad de säger. Forskningens raison d’être är att ifrågasätta dogmer, blåsa hål på kognitiva ballonger, ifrågasätta försanthållanden och visa på vägar framåt. Detta gör mig tveksam till en del ”vänster”-pedagoger likväl som till de ”forskare” som rör sig i det neoliberala marknadsträsket betalda av tankesmedjor.

Min kritik mot den ”progressiva” pedagogiken (jag sätter progressiva inom citationstecken för jag menar att ordet kan ge olyckliga positiva konnotationer för den som är lagd åt vänster politiskt. Man kan nämligen visa att en sådan pedagogik snarare verkar upprätthållande på ett klassamhälle än det motsatta) bygger på hur den har gestaltats i verkligheten och vilken effekt den har haft i Sverige och utomlands

För detta kan jag finna stöd i forskning om pedagogik, psykologi, filosofi och i internationella jämförande studier och analyser (Se t.ex.: Kirschner, Sweller et al. 2006, Vinterek 2006, Hansson 2011, Andersen and Andersen 2015, Biesta 2015, Hemmi and Ryve 2015, Sweller 2015, Säfström, Månsson et al. 2015, Hirsch 2016, Jarl, Blossing et al. 2017, Denoël, Dorn et al. 2018). Mina slutsatser av denna litteratur och min egna lärarerfarenheter är att den hegemoniska ställning som en extrem socialkonstruktivistisk ideologi fick i svensk skola har varit skadlig för både elever och lärare. För elever eftersom de har lämnats ensamma med sin kunskapsinhämtning (vilket drabbat de med sämre fortsättningar värst), för lärare eftersom eftersom den centrala professionella kunskapsbasen – hur man undervisar – blivit nedvärderad. Det är vad debatten handlar om för mig. Rätten för alla barn att få de kunskaper som gör att de, likt min farfar en gång, som gick hungrig i Haga (långt innan det blev ett chict biostasområde i Göteborg) och genom kunskaper i skolan blev ögonläkare, på riktigt kan få chansen att välja ett annat liv, om de vill.

För Guds skull, ta av offerkoftan, sluta att kasta politiskt motiverade invektiv omkring er, och var med och skapa en bra skola för alla! När professorer i pedagogik börjar gnälla om att det är synd om dem och att de inte har möjlighet att vara med i debatten blir det pinsamt. Ni kan väl då om inte annat så för syns skull erkänna att effekten av pedagogiska ”forskares” verksamhet i skolsektorn blev att Skolverket uppfattade det som att:

”I samband med införandet av läroplanerna, Lpo94 och Lpf94, och betoningen på den kunskapssyn som starkt lyfter fram den lärandes egen aktivitet för att nå kunskap, kom också lärarens roll att diskuteras. En tolkning som utifrån detta synsätt gjordes från såväl statligt, kommunalt som fackligt håll och som fått stor spridning innebär att kunskap inte går att förmedla eller överföra från en individ till en annan, från den som undervisar till den som lär (min betoning). … Därmed ansågs heller inte den form av undervisningspraktik som var rådande och som i dagligt tal går under begreppet ”förmedlingspedagogik” eller ”katederundervisning” som någon framkomlig väg för elevers lärande.” (Skolverket 2003)

Och att detta är och har varit ett problem. Kunskap kan nämligen överföras. Det är centralt för skolans verksamhet i en demokrati att så sker. Det är därför jag skriver detta (alltså bokstavligen. Jag tror att du som läser detta lär dig något, annars vore kommunikation med språkets hjälp meningslös).

I övrigt menar jag att skolans andra riktigt stora problem ligger i New Public Management och marknadsstyrningen som skapat olikvärdighet, en galopperande segregation och har bidragit till en avprofessionalisering av lärarkåren.

Per Kornhall, oberoende skolexpert och författare

(Får man kalla sig expert utan att ha disputerat i pedagogik? Bra fråga. Anledningen till att jag gör det numera är att jag har flera kontrakt där det står att det är mitt jobb).

 

Per Kornhall är fristående debattör och författare. Han arbetar bland annat med ledarskapsutveckling och skriver rapporter om svenska skolsystemet till EU-kommissionen. Är aktuell med boken ”Lärare – en Handbok” på Natur & Kultur.

 

Referenser

Andersen, I. G., & Andersen, S. C. (2017). Student-centered instruction and academic achievement: linking mechanisms of educational inequality to schools’ instructional strategy. British Journal of Sociology of Education, 38(4), 533-550.
Biesta, G. (2016). The Rediscovery of Teaching: On robot vacuum cleaners, non-egological education and the limits of the hermeneutical world view. Educational Philosophy and Theory, 48(4), 374-392.

Denoël, E., Dorn, E., Goodman, A., Hiltunen, J., Krawitz, M., & Mourshed, M. (2017). Drivers of Student Performance: Insights from Europe. London: McKinsey and Company.

Hansson, Å. (2011). Ansvar för matematiklärande. Effekter av undervisningsansvar i det flerspråkiga klassrummet. Doktorsavhandling, Göteborgs universitet.

Hemmi, K., Ryve, A. (2015). Effective mathematics teaching in Finnish and Swedish teacher education discourses. Journal of Mathematics Teacher Education, 18(6), 501-521.

Hirsch, E. D. (2016). Why knowledge matters. Rescuing our children from failed educational theories. Cambridge Massachusetts: Harvard Education Press.

Jarl, M., Blossing, U., & Andersson, K. (2017). Att organisera för skolframgång. Stockholm: Natur & Kultur.
Kirschner, P. A., Sweller, J., & Clark, R. E. (2006). Why minimal guidance during instruction does not work: An analysis of the failure of constructivist, discovery, problem-based, experiential, and inquiry-based teaching. Educational psychologist, 41(2), 75-86.

Skolverket (2003). Lusten att lära – med fokus på matematik. Nationella kvalitetsgranskningar 2001–2002. Skolverkets rapport 221. Stockholm: Skolverket.

Sweller, J. (2015). In academe, what is learned, and how is it learned?. Current Directions in Psychological Science, 24(3), 190-194.
Säfström, C. A., Månsson, N., & Osman, A. (2015). Whatever happened to teaching? Nordic Studies in Education, 35(03-04), 268-279.

Vinterek, M. (2006). Individualisering i ett skolsammanhang. Stockholm: Myndigheten för skolutveckling.

7 kommentarer till “Per Kornhall: Ärligt talat!

  1. Jag och Per Kornhall delar inte samma politiska övertygelse men i denna fråga är vi helt överens. Allt fler börjar inse att den rådande kunskapssynen som format våra styrdokument inte har fungerat och min förhoppning är nu att en annan viktig skolaktör, lärarfacken, sluter upp och utövar påtryckningar på politiker. I den bästa av världar skulle vi ha ett lärarfack (som enbart företräder lärare med legitimation) som flyttade fram sina positioner betänkligt.

  2. Jag har inga problem med idén om att vissa kunskaper kan kommuniceras språkligt och till viss del överföras mellan människor. Däremot har jag problem med påståendet att läroplanen infiltrerats med en syn som motsäger detta, och framför allt att detta skulle påverkat lärarnas undervisning. Finns det öht några empiriska belägg för en sådan påverkan? Och om inte – hur har detta kunnat bli en så stor fråga?

  3. Ibland undrar man om mönstret av skyttegravar som brer ut ut sig över fältet över huvud har någon tydlig koppling till uppfattningar om (skol)världen, dess mål och medel.
    Alla dessa uppstyltade motsättningar mellan önskvärda sätt att undervisa, och ”förmedlingspedagogik” som om lärargenomgångar och självständigt elevarbete skulle vara motsatta till sin natur. Det finns f.ö. många sätt som är bra och leder framåt.

    • Hej Mats!

      Jag tror att motsättningen i en del frågor är djupare än så, t.ex. vad gäller historieskrivningen.
      Jämför t.ex. följande utdrag: “Runt 1950 när reformvågen startade fanns flera hundra år av beprövad erfarenhet, vilken i huvudsak kom att ignoreras av efterkrigstidens pedagoger och skolpolitiker” (Kunskapssynen och pedagogiken, s. 21). Med vad Herbert Tingsten skrev 1969 i boken “Gud och fosterlandet – en studie av hundra år av skolpropaganda”.

  4. Som kunskapsvetenskaplig forskare har jag bemött författarnas uppfattning av Skolan i artikeln SvD 21.10 2018 “Ny kunskapssyn avgörande för Sveriges framtid.”

    https://kunskapsvetenskap2012.blogspot.com.
    /Upplysningens ideal mot Wigforss, Ingvar m.fl./

    Kerstin I. M. Holm
    Kunskapsanalytiker
    Fil.dr. i pedagogik

  5. Jag vänder mig principiellt mot att Kornhall i sin citering av (Skolverket 2003), väljer att lyfta ut den mening som gör sammanhanget mer begripligt. Det finns säkert mycket att säga om publikationen i fråga, men det bör ske med korrekta citeringar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter