Per Kornhall och Pia Cederholm: Dags att uppvärdera läromedel!

Läroboken har fått en allt svagare position i svensk skola. Detta har varit skadligt för skolan och det är därför dags att vända trenden, menar intresseorganisationen Läromedelsförfattarna. (red.)

Finns det någon skola i världen som klarar sig utan läromedel? Gör experimentet att bildgoogla ”teaching”. Med största sannolikhet får du upp bilder som innehåller en lärare och dennes elever i samarbete kring – ja vaddå? – ett läromedel av något slag. Det universella begreppet ”skola” består helt enkelt av a. en lärare som försöker undervisa, b. elever som försöker lära sig och c. material som är utformat för denna aktivitet. För de flesta skolsystem, historiskt och globalt, är detta grundförutsättningen. Trots detta har de senaste decennierna läromedel varit så gott som osynliga i svenska styrdokument, i lärarutbildningar, i skoldebatten och dessvärre även i många klassrum.

I boken ”Skola på vetenskaplig grund” (Ryve m.fl. 2016) hävdade Kornhall, tillsammans med Andreas Ryve och Kirsti Hemmi att man kunde tala om en läroboksfientlig diskurs i Sverige. En skolminister skrev i en kommentar till SIA-utredningen (Skolans inre arbete 1970–1974) att läromedlen verkar styrande och konserverande då det gäller val av stoff i undervisningen. Läromedlens inflytande sågs som ett problem. Den läromedelsfientliga diskursen har dock aldrig helt lyckats med att underminera läromedlens ställning eftersom de flesta lärare har fortsatt att använda sådana. Detta trots att det verkar som om kull efter kull av svenska lärarstudenter utbildats till att vara inte bara konstruktivt kritiska (vilket vore sunt) utan tvärtom direkt negativa till användning av läroböcker.

Men bra läromedel är planerade för att täcka det som bör behandlas i det ämne och på den nivå som de är avsedda för. Därför kan läromedel ge en oerfaren lärare ett viktigt stöd och öka likvärdigheten i undervisningen. Det finns forskning som tydligt pekar mot att det är svårt att implementera nya idéer i klassrummet om man inte samtidigt utvecklar bra undervisnings- och stödmaterial (Se Ryve m.fl. 2016 och Oates 2014).

Inom den internationella forskningen om läromedel har fokus under senare år förflyttats mot hur lärarhandledningar är konstruerade och används. Genomtänkta lärarhandledningar kan, visar det sig, fungera som praktiknära professionell fortbildning för lärare och som en stödjande resurs för lärare att planera och genomföra lektioner (se Ryve m.fl. 2016 och Oates 2014). En lärare är aldrig en passiv skådespelare som följer ett skrivet manus. Bra undervisning sker när en yrkesskicklig lärare utifrån sina allmän- och ämnesdidaktiska kunskaper och sin beprövade erfarenhet anpassar undervisningen till just de elever hen har framför sig. Men läromedel och lärarhandledningar kan ge en lärare tillgång till en ny repertoar av undervisningsmetoder. Som professionell behöver man stöd såväl som utmaningar för att utvecklas och alla kan inte på egen hand uppfinna alla hjul. I ljuset av detta är risken att den läromedelsfientliga diskursen, som kanske var tänkt att skapa frihet och variation, nog istället skapat pedagogisk likriktning och osäkerhet.

Tillsammans med decentraliseringen av skolans finansiering har den läromedelsfientliga diskursen lett till en situation där Sverige lägger en tredjedel så mycket på läromedel som man gör i Finland per elev och år och som vi själva gjorde innan 90-talets reformer. Men det är inte bara så att Sverige som nation lägger mindre resurser på läromedel, utan precis som med alla andra variabler i den svenska decentraliserade och marknadsanpassade skolan är skillnaderna mellan olika skolor hårresande. För den enskilda eleven blir frågan om lärobok eller inte till ett cyniskt lotteri. Det framgår med all önskvärd tydlighet i en färsk undersökning som vi gjort tillsammans med lärarfacken liksom i en undersökning av rektorers inköp. Bristen på respekt för lärarprofessionens förmåga att själva välja sina redskap blir uppenbar när bara 14 % av lärarna kan köpa in det de upplever sig behöva.

Och så förundras man över svenska elevers ovana vid att läsa och skriva faktatexter!  Här finns en hel profession som inte vill annat än sätta böcker i händerna på sina elever och så får de inte det. Samtidigt som regeringen aviserar lässatsningar!

Vi inom Läromedelsförfattarna vill se en uppvärdering av den kulturgärning som våra författare gör. Det finns en sorts böcker alla barn enkelt kan nås av, oavsett föräldrars utbildningsnivå och storlek på bokhyllor, och det är läromedel. Om inte tillgången på läroböcker är säkrad kommer fler barn att passera skolsystemet utan upplevelsen av att kunna läsa och förstå innehållet i en text.

Just elevernas perspektiv har nonchalerats i den svenska läromedelsdiskursen. I den debattartikel Läromedelsförfattarna publicerade när vi presenterade rapporten står inte bara vi och lärarfacken som undertecknare utan också de tre elevorganisationerna. Eleverna har genom sina representanter uttryckt starka och tydliga åsikter om läromedel. Framför allt pekade de på alla elevers behov av och rätt till läromedel. För dem är detta både en rättighets- och likvärdighetsfråga.

Utifrån det ovanstående har Läromedelsförfattarna lämnat följande förslag till regeringen:

• Öronmärk en del av skolpengen till läromedel i en kommande statlig finansiering av skolan. Vårt förslag är en ökning från dagens genomsnittsnivå 0,5 % till 1 %. Uppföljning av detta kan ske genom det system för kvalitetsdialoger som i dagarna lämnas till regeringen.
• Tydliggör i styrdokument den undervisande professionens inflytande över läromedelsinköp.
• Skärp skollagen och tydliggör läromedlens roll ur ett elevperspektiv genom en skrivning om läromedel i de inledande bestämmelserna om rätten till en likvärdig skola.
• Skärp redovisningskraven för kommuner och skolor så att det skapas en offentlig statistik över läromedelsinköp. Detta kan regleras med en ändring i lagen om kommunal bokföring och redovisning alternativt en ändring i Rådet för kommunal redovisnings rekommendationer och KommunBas19, baskontoplanen för kommuner.
• Gör läromedelsanvändning till en del av lärarutbildningarnas utbildningsvetenskapliga kärna. Segmentet bör beröra läromedlets roll, användning och urval.

Per Kornhall är fil dr, författare och ordförande för Läromedelsförfattarna

Pia Cederholm är läromedelsförfattare, doktorand och vice ordförande i Läromedelsförfattarna

Referenser

Oates, Tim (2014) Why Textbooks Count. A Policy Paper. Cambridge: Cambridge Assessment, Cambridge University.

Ryve m.fl. 2016. Skola på Vetenskaplig grund. Stockholm: Natur & Kultur.

Bild av klimkin från Pixabay