Per Sundgren: Varför är Björklund framgångsrik?

Ingenting kan tyckas lättare för en vänstermänniska än att roa sig på Jan Björklunds bekostnad. Nu senast i valrörelsen kunde vi överlägset småle åt att han trodde att en blåvinge är en fågel och inte visste vad aritmetik är för något. En obildad utbildningsminister borde vara en lätt match kan man tycka, men faktum är att Björklund är skoldebattens överlägsne segrare. Det är till hans agenda som övriga partier anpassat sig.

Väljarundersökningar visar också att skolfrågan varit en vinnare för borgerligheten, även om folkpartiet gick tillbaka i senaste valet. Men alliansens skolpolitik är närmast identisk med folkpartiets. Efter valet 2006 gjorde också socialdemokraterna stora ansträngningar för att förnya sin skolpolitik, att bryta upp från flumstämpeln, och lade sig mycket nära folkpartiet i flera skolpolitiska frågor. Någon framgång på grund av denna förflyttning kunde dock inte konstateras i det senaste valet. Och varför ska man rösta på kopian när originalet finns.

Hur ska vi då förklara att denne obildade utbildningsminister så helt kunnat sätta sin prägel på debatten om skola och utbildning och nu är den som kommer att utforma politiken för både den obligatoriska skolan och den högre utbildningen? Ja, hur har detta kunnat ske när vi vet att den syn på pedagogik och kunskap som är Björklunds så uppenbart står i strid med vad forskningen många gånger säger?

Ordning och reda

Som lärare och vänsterpolitiker har jag  varit på åtskilliga föräldramöten med deltagande av inbjudna politiker. Det har inte hört till det ovanliga att ordningsfrågor kommit upp. Detta är en fråga som alla föräldrar tycker att de förstår och följaktligen har synpunkter på. Det ska vara ordning och reda i skolan. När Björklund eller någon annan borgerlig företrädare deklarerat denna självklara ståndpunkt har den samlade oppositionen gått till häftigt angrepp och kritiserat detta försök att införa en förlegad, gammaldags, för att inte säga militär ordning i skolan. Efter denna inledning av debatten har vänsterpartierna förlorat eventuella sympatier hos flertalet av föräldrarna. Vad de eventuellt säger för förnuftigt i fortsättningen kan inte hjälpa upp detta inledande misslyckande. Det är klart att det ska vara ordning och reda i skolan, vilket självklart inte innebär att vi ska säga ja till alla mer eller mindre befängda förslag till åtgärder som kommit från Björklund. Men så länge vänsterpartierna inte kan ge klara besked på denna punkt kommer få att lyssna på vad de har att säga i de viktiga frågorna om vad vi ska ha skolan till. En viss tillnyktring har dock kunnat noteras på denna punkt under de senaste åren.

Betyg

Den fråga som betytt mest för Björklunds framgång som skolpolitiker är antagligen betygsfrågan. Framgångsreceptet har bestått i kopplingen av betyg till kunskap. Utan betyg ingen kunskap. På denna punkt visar alla undersökningar att Björklund och andra betygsförespråkare har ett massivt stöd i den svenska befolkningen. Vänsterns betygsfria skola har ett närmast obefintligt stöd bland väljarna och socialdemokratins vacklan i betygsfrågan har inte varit en framgångslinje.

Men ska skolpolitiken styras av okunniga väljare som inte tagit del av den senaste pedagogiska forskningen? Jag är inte så säker på att våra väljare har helt fel i denna fråga. Åtminstone måste vi som är kritiska till den helhet som utgör innehållet Björklunds skolpolitiska recept välja våra strider. Kritiken mot betygen har från vänsterhåll bland annat motiverats med att de sorterar eleverna och därmed bidrar till och förstärker klyftorna i samhället. Men det är inte betygen som skapat eller vidmakthåller klassamhället. En betygsfri skola är minst av allt en garanti för ett mer rättvist och jämlikt samhälle. Tvärtom talar det mesta för att en betygsfri skola i det nuvarande samhället skulle missgynna de ungdomar som kommer från hem som saknar ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital, medan de som kommer från hem med breda kontaktytor inom näringsliv och offentliga institutioner skulle gynnas. Dessutom vet vi ju att med rätt bakgrund spelar betyg liten roll på dagens arbetsmarknad.

Att vi accepterar betyg innebär förstås inte att vi anser att betyg fungerar som en viktig stimulans i lärandet. Betygen finns där som ett slutomdöme om det lärande som ägt rum. Som urvalsinstrument tillsammans med eller kompletterat av tester, inträdesprov, intervjuer och arbetslivserfarenhet kan de ge viss vägledning inför framtida studier. När det gäller att stimulera och motivera lärandet krävs ständig återkoppling och dialog mellan lärare och elev. Gärna i form av skriftliga preciserade omdömen. På denna punkt verkar de flesta överens idag, men det har tagit tid att komma hit och det är inte arbetarrörelsens partier som varit pådrivande. Tvärtom har vänstermänniskor ofta hävdat den befängda uppfattningen att varje omdöme som säger något om elevers kunskaper i sig är en orättvisa. Denna uppfattning har också manifesterats i ett motstånd mot alla former av nationella prov och kunskapsmätning.

Men självklart är det viktigt att försöka mäta om skolor lyckas genomföra sina uppdrag. Att en sådan mätning är ett komplicerat företag som måste ta in många olika faktorer och inte kan redovisas i form av en siffra eller bokstav gör den inte mindre viktig.

Flum

Den flumstämpel som Björklund så effektivt lyckats klistra på oppositionens skolpolitik har således fog för sig. Ett lysande exempel på detta bidrog vänsterpartiet med när man gick ut och krävde förbud mot hemläxor. Dessa var orättvisa eftersom elever med högutbildade föräldrar gynnades. I konsekvens med detta bakvända tänkande borde vi som är akademiker och vänstermänniskor avstå från att påverka och stimulera våra barn intellektuellt och kunskapsmässigt. Självklart ska vi inte förbjuda läxor och självklart ska alla elever erbjudas kvalificerad läxhjälp i skolan. Det ena utesluter inte det andra.

Till flumstämpeln har också rädslan att försvara en självklar och viktig lärarauktoritet bidragit. Att vi tar avstånd från den gamla skolans auktoritära förmedlingspedagogik får inte leda till att vi förnekar att lärare och elever har olika roller och uppgifter i skolan. Även i den bästa och mest demokratiska skola kommer en viktig läraruppgift vara att förmedla kunskaper till eleverna. Det viktiga är hur denna uppgift genomförs. Självklart minskar det ensidigt förmedlande inslaget med ökad ålder hos eleverna. Men den lärare som inte av sina elever upplevs som en auktoritet inom sitt ämnesområde kommer nog inte att bli särskilt långlivad inom yrket.

Det mesta av ovanstående borde vara självklarheter kan man tycka, men har inte varit det. Därför har Björklunds skol- och utbildningspolitik kunnat segra. Detta är bekymmersamt eftersom han på avgörande punkter – inte minst när det gäller kunskapssyn –  har så fel. Inför de stora förändringar och utmaningar som hela vårt utbildningsväsende står inför har han ingenting att komma med annat än ett återtåg till den gamla realskolan. Att han kör över skolverket och underkänner den framtagna kursplanerna i religion och geografi utgör skrämmande exempel på denna konservatism. Andra exempel utgörs av de många detaljförslag gällande disciplinära åtgärder som kommer i en jämn ström från utbildningsdepartementet. Men ska vi få gehör för vår kritik av Björklunds skolpolitik måste vi också distansera oss från det som med rätta har kallats flum i arbetarrörelsens skolpolitik.

(Per Sundgren är idéhistoriker, lärarutbildare och lektor på Södertörns högskola)

17 Comments on “Per Sundgren: Varför är Björklund framgångsrik?

  1. Ja jisses, det var nog det vettigaste jag någonsin läst, som varit skrivet av en vänsterpolitiker. Mycket insiktsfullt, välbedömt och sakligt.

  2. Hur kan det komma sig att vänsterpolitiker och forskare som “vet hur det ska vara” alltid blir så
    missförstådda av väljarkåren?

  3. Det finns förstås en alternativ analys av att ordning och reda, betyg och tydliga mål etc. är till nytta för alla oavsett samhällsklass. Det finns förstås ett alternativ i att ett högerperspektiv är mycket mer medmänskligt än åtminstone ett perspektiv långt till vänster. Likformighet och anarki är inte något vidare.

    Jag hoppas att vi snart skulle kunna komma bort från polariseringen av skoldebatten och demoniseringen av Björklund. Han har en riktigt hyfsad allmänbildning och det känns nästa lite töntigt att hänga upp sig på att han inte vet att en Blåvinge är en fjäril. Jag hävdar att Björklund gräver på rätt ställen för att skapa en bättre skola och att saker kommer att bli mycket bättre än tidigare regeringars sopa under mattan tankar.

  4. Vi ska sluta upp med att demonisera Björklund skriver dennes vapendragare Lenander i en kommentar. Gärna det. Det sköter han så bra själv. Att han inte kunde tre frågor av tre på ordtestet (två fel, en rätt efter gissning) kan så vara, även om det var graverande att han inte visste vad aritmetik var, eftersom han så ofta använt elevernas bristande matematikkunskaper för sin svartmålning av skolan. I decennier har Björklund framträtt i massmedia och målat en bild av sig själv som historielös, okunnig, elevfrånvänd, svarslös, reaktionär, glädjedödande, demagogisk, empatilös, snedvridande, listig och lögnaktig. Vad jag avser med detta kan du läsa om i perackeorstadius.blogspot.com. Då kan du själv avgöra om detta är fråga om en demonisering eller en berättigad karakteristik. Där kan du också läsa om vilka förutsättningar som eleven behöver för att lära. Något som Björklund hittills inte verkar ha bekymrat sig om.

  5. Tycker att Per Sundgrens inlägg är insiktsfull och av värde men att hans diskussion om betyg är lite problematisk då den faller offer till samma primitiva instinkter i relation till betyg som ligger till grund för den allmänna acceptans av betyg som ett mått fri från social praktik. LEONTIEV (1977: Aktivitet och medvetande) kan vara en bra utgångspunkt för att försöka förtydliga detta.

    Consciousness cannot be reduced to the functioning of externally assimilated meanings, which then unfold and control the subject’s external and internal activity. Meanings and the operations enfolded in them do not in themselves… form any part of the subject-matter of psychology. They do so only when they are considered within these relations, in the dynamics of their system…. This is the problem of the specific nature of the functioning of knowledge, concepts, conceptual models, etc., in the system of social relations, in the social consciousness, on the one hand, and, on the other, in the individual’s activity that realises his social relations, in the individual consciousness…. and it is by no means removed by references to the fact that meanings are refracted by the specific features of the individual, his previous experience, the unique nature of his personal principles, temperament, and so on….

    This duality lies in the fact that meanings present themselves to the subject both in their independent existence – as objects of consciousness – and at the same time as the means and “mechanism” of comprehension…. in processes that present objective reality to the subject. In this function meanings necessarily enter into internal relationships linking them with other “formative elements” of the individual consciousness (and) it is only in these internal systemic relationships that they acquire psychological characteristics…..

    This specific internal relationship manifests itself in the most simple psychological facts. For example, all older schoolchildren know the meaning of an examination mark and the consequences it will have. None the less, a mark may appear in the consciousness of each individual pupil in essentially different ways; it may, for example, appear as a step forward (or obstacle) on the path to a chosen profession, or as a means of asserting oneself in the eyes of other people, or perhaps in some other way. This is what compels psychology to distinguish between the conscious objective meaning and meaning for the subject, or what I prefer to call the “personal meaning”. In other words, an examination mark may acquire different personal meanings in the consciousness of different pupils due to the objective conditions that lead to the differentiation of meanings and personal meanings in the individual consciousness…. Under certain conditions the discrepancy between personal meanings and objective meanings in individual consciousness may amount to alienation or even diametrical opposition. In a society based on commodity production this alienation is bound to arise; moreover, it arises among people at both ends of the social scale.

    Leontiev är tydlig här och det är uppenbart att betyg aldrig kan fungera som en stimulans i lärandet för alla människor på ett likartat sätt fri från the objective conditions that lead to the differentiation of meanings and personal meanings. I en artikel i Oxford Educational Review (2009) diskuterar Beach och Dovemark olika aspekter av hur omdömen och motivation verkar idag. De visar även hur om betygen finns som ett slutomdöme om det lärande som ägt rum måste även detta förstås som en praktik och en del av the objective conditions that lead to the differentiation of meanings and personal meanings och att under dessa förhållanden kan betyg (och andra omdömen) inte på något sätt överhuvudtaget ge objektiv vägledning inför framtida studier eller ens objektiva mått på en individs eller en grupps lärande. Detta är inte egentligen något som behöver diskuteras i termer av orättvisor eller motstånd mot alla former av nationella prov och kunskapsmätning.

    Leontievs arbeten visar med all önskvärd tydlighet hur Björklunds politik gräver på helt andra ställen än de rätta ställen för att skapa en bättre skola.

  6. Problemet för “vänstern” (vilken den nu är, i debatten är den väl mest en etikett för “likasinnade”, alternativt “meningsmotståndare”) är nog att man försökt ta upp de invanda företeelserna ordning och reda, betyg och läxor till diskussion, för att problematisera deras innehåll.Det är bra, även om innehållsdebatten dränkts i debattbruset, t.ex. gjorde Hans Bergström ett effektivt jobb i det hänseendet under sin tid på DN.

    Innebörden av dessa företeelser klargöras. Ingen tycker väl att läxor är bra eller dåliga oavsett hur de ser ut? Ingen tycker väl att betyg är vare sig bra eller dåliga (utan snarare meningslösa) om de inte bottnar i en (helst av lärarna själva) genomtänkt kunskapssyn och överenskommen praxis för bedömning av kunskapskvaliteter? Ingen kan väl tycka att “ordning och reda” är ett överordnat mål, ordning och reda är ett medel för att nå kunskapsmål. Ibland kan “ordning och reda” betyda att det är knäpptyst i klassrummet och läraren talar. Ibland kan det innebära att eleverna för livliga diskussioner och debatter (och av dessa, genom trial and error och lärarens handledning, lär sig lyssna på varandra).

    Jag kan förstå hur Per Sundgren menar, men jag tycker inte att det räcker med att återerövra ovannämnda företeelser (om man nu tänker ur ett vänsterperspektiv), man måste framförallt återuppväcka diskussionen av deras innehåll.

  7. När jag gick på lärarhögskolan på 80-talet så tog jag med Gunnar Ohrlanders bok “Kunskap i skolan” i debatten och blev då avspisad som okunnig och generaliserande. Jag tror faktiskt att det är dags för vänstern att byta fot och inse att det är hög tid att tänka om. Betyg, sk. ordning och reda är inte den svages fiende det är precis tvärt om.

  8. Min kommentar var lite slarvigt genomläst av mig själv och blev smått obegriplig. Jag gör ett nytt försök…

    Vad jag menar: det är bra att “vänstern” (om det nu bara är den) ifrågasätter syftet med läxor, ordning och reda och andra mantran. Tyvärr har det inte blivit en kritiskt, problematiserande diskussion som följd, utan det har kommit att framstå som att “vänstern” vill avskaffa betyg/läxor mm och istället införa otydlighet, flum och vaga kunskapsbedömningar.

    En viktig fråga har väckts (“Vad har vi egentligen läxor till?”). Men i stället för att få ett vettigt svar (“I momentet automatisering av additionstabeller är läxor bra under förutsättning att…etc”) så har det hela bara blivit pannkaka (“Läxor är bra!”)

    Att förespråka “läxor” i skolan är ungefär som att förespråka “böcker” i skolbiblioteket. Det är inte frågan om att ha dem eller inte, det är en fråga om vilka böcker man ska ha.

  9. Mycket få barn skulle gå till “skolan” om de inte måste. En undersökning visar att en påtagligt stor grupp unga lämnar “skolan” med kvarvarande hat i sitt hjärta. Nu när “skolans” vaktpersonal inte längre som förr får utdela fysiska straff måste mera förfinade kontrollmetoder användas för att tillförsäkra de vuxna makten i “skolan”. Ordningsproblemen skulle väl helt enkelt kunna ses som ett sunt tecken på motstånd från de värst drabbade barnen?

    Ordning och reda är synonymer. “Ordning och reda” uttrycker därför enfald. Att försöka fälla Jan Björklund på att han inte har tillräcklig ordning på sina faktakunskaper resulterar bara i fall på eget grepp. Björklunds triumf bygger på att vi alla bär på samma skräck för vad som skulle hända om vi slutade vara rädda. Rädda för vad som skulle hända om vi slutade att träna våra barn till att lära sig kommendera sina kroppar dit där deras hjärtan inte följer.

    Nyttan med betyg borde vara enkel att förstå. Finns det någon som hävdar att körkortstvånget för bil bör avskaffas? Möjligen behöver visdomen bakom graderade betyg ytterligare diskuteras

    En riktig skola där barnen följer sitt hjärta och inte skräms till lydnad finns redan och den äldsta (Summerhill) har funnits i snart 90 år. Efterföljare (främst den s.k. Sudbury-modellen) har sedan 60-talet spritt sig över hela världen. Försöken under förra seklet att införa “progressiv” undervisning i den befintliga “skolan” utan att förändra denna “skolas” grundläggande struktur misslyckades, vilket har kommenterats av ett flertal författare. Förklaringen till begreppet “flumpedagogik” står antagligen att finna i sådana misslyckanden.

    Det främsta hotet mot skolan just nu är rädslan att tänka utanför de institutionella ramar som skapades av upplysningstidens och industrialismens samhällsbyggare. Detta hot personifieras av vår utbildningsminister.

  10. Att skriva att “läxor”är bra eller dåliga utan att närmare definiera vad man menar med begreppet är problematiskt. Precis som i diskussionen “krav” eller “kravlöst” vad gäller skolan så landar man lätt i någon slags skyttegravspolemik där dessa begrepp kastas fram och tillbaka. Skulle inte debatten kunna handla om just vilka krav – och när? Och vilka läxor – och när. Olika individer har ju väldigt olika förutsättningar att möta olika läxor och krav.

  11. Vi ska sluta upp med att demonisera Björklund skriver dennes vapendragare Lenander i en kommentar. Gärna det. Det sköter han så bra själv. Att han inte kunde tre frågor av tre på ordtestet (två fel, en rätt efter gissning) kan så vara, även om det var graverande att han inte visste vad aritmetik var, eftersom han så ofta använt elevernas bristande matematikkunskaper för sin svartmålning av skolan. I decennier har Björklund framträtt i massmedia och målat en bild av sig själv som historielös, okunnig, elevfrånvänd, svarslös, reaktionär, glädjedödande, demagogisk, empatilös, snedvridande, listig och lögnaktig. Vad jag avser med detta kan du läsa om i perackeorstadius.blogspot.com. Då kan du själv avgöra om detta är fråga om en demonisering eller en berättigad karakteristik. Där kan du också läsa om vilka förutsättningar som eleven behöver för att lära. Något som Björklund hittills inte verkar ha bekymrat sig om.

  12. Vi ska sluta upp med att demonisera Björklund skriver dennes vapendragare Lenander i en kommentar. Gärna det. Det sköter han så bra själv. Att han inte kunde tre frågor av tre på ordtestet (två fel, en rätt efter gissning) kan så vara, även om det var graverande att han inte visste vad aritmetik var, eftersom han så ofta använt elevernas bristande matematikkunskaper för sin svartmålning av skolan. I decennier har Björklund framträtt i massmedia och målat en bild av sig själv som historielös, okunnig, elevfrånvänd, svarslös, reaktionär, glädjedödande, demagogisk, empatilös, snedvridande, listig och lögnaktig. Vad jag avser med detta kan du läsa om i perackeorstadius.blogspot.com. Då kan du själv avgöra om detta är fråga om en demonisering eller en berättigad karakteristik. Där kan du också läsa om vilka förutsättningar som eleven behöver för att lära. Något som Björklund hittills inte verkar ha bekymrat sig om.

  13. Björklund populism
    Begreppet flum är ur vetenskaplig synvinkel oerhörd flummig, i mening otydligt.
    Problemet med björklunds insatser på den pedagogiska arenan är många. Bland de viktigaste är att han förväxlar information med kunskap.
    Läraren skriver han skall förmedla kunskaper. Bara detta en motsägelse. Vad han menar är fakta.
    Och som L Wittgenstein mycket enkel och väl påpekade är att fakta allena inte är kunskap.
    Hela björklunds strategi är extrem instrumentell och därmed missar han det väsentligaste i kunskapsprocessen.
    Denna stinkande gamla utilitarism hör inte till vår tid.
    Vi lever i information eller dess informationssamhälle, där kreativitets träning borde prioriteras.
    Framför allt nu där all fakta inte kunskap finns på nätet läraren tillsammans med eleverna borde egen tid och kraft att problematisera dessa fakta så den blir kunskap av det.
    Men Björklund tror att standardisering av skolan dvs. han förväxlar också likvärdighet med likhet kommer att höja inte standarden utan betygen i skolan.
    Det är som att använda skrivmaskinen i samhället i data ålder.
    kom ihåg att i folk(?)partiets skolprogram finns begreppet återgå sexton gånger.
    Milda makter! och detta anno 2010.
    Den som vaknar lik Björklund med drömmen om att återgå till den gamla skolan har antingen fått en mardröm eller försovit sig.

  14. Hur kan det komma sig att vänsterpolitiker och forskare som “vet hur det ska vara” alltid blir så missförstådda av väljarkåren?

  15. Björklund har en lätt match så länge som fackpedagogiken i Sverige saknar alla spår av
    heterodoxi. Tvärtom verkar det som om man mörkar all den forskning som inte bekräftar
    den svenska fackpedagogikens ståndpunkt. Pedagogik har ett s k svagt paradigm,
    forskningsresultat är osäkra. Och evidens som hämtas från lärarnas praktik har man under
    decennier struntat i, antagligen för att kunna utverka mer pengar från socialdemokratin.
    Under decennier var svensk pedagogisk forskning i stort sett sociologi med skolan som objekt.
    Är det självklart att realskolan var en dålig skolform? Den var oerhört populär och över-
    träffade den sammanhållna grundskolans studieresultat med råge då mätningar gjordes
    på sin tid.

  16. Tyvärr har jag svängt i Björklunds riktning. Varför då? Dels har han lyssnat och lärt under några år. Dels har jag sett så många avarter. De enkla lösningar han tidigare föreslog har blivit konkreta genomtänkta förslag. Så länge vi lärare måste få ut godkända elever ur högstadiet och gymnasiet behövs det kontrollstationer! Orsakerna är många:
    1. Det har varit enklare att starta en friskola än att öppna en korvmoj.
    2. Rektorerna och studie- och yrkesvägledarna säger ja och tack och amen till alla föräldrar tack vara skolpengen.
    a. Har du varit utomlands ett år….. och inte gått i skola… ja.. men det går bra att du fortsätter i din gamla klass
    b. Jaha, så du vill vara ledig i tre veckor, lovar du att läsa igen då????
    c. Eleverna skrivs in på tex NV på vårterminen när de tex börjat att läsa ett yrkesprogram och redan missat halva kursen i många ämnen. Vem skulle börja en kurs ens hos Medborgarskolan mitt i terminen.?
    3. Många ämnen har förlorat status och vem som helst har satts att undervisa i dem, och ålagts att sätta betyg, trots noll koll. Eleverna som har kommit till gymnasiet har tex bara läst biologi för deras NO-lärare var bara behörig i det……..
    4. Kommunalpolitikerna (finns några undantag) struntar i eleverna och slår ifrån sig ansvaret som huvudman för skolorna i kommunen. De bryr sig bara om budgeten

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »