Peter Edward Gill: Grundskolan är demokratins fundament

I den politiska debatten buntas skolan ofta ihop med andra välfärdstjänster och har därför kunnat bli en del av en ”marknad”. Det hävdar Peter Edward Gill som menar att vi måste sluta se skolan som en del av välfärden. Istället bör den betraktas som demokratins grundläggande fundament (red.)

Till skillnad från Jonas Linderoth (2016) väljer jag att inte be om ursäkt för årtionden av pedagogiskt fördärv inom det svenska utbildningsväsendet. Mitt perspektiv är dubbelt så långt som Linderoths. Jag anklagar flera generationer akademiker inom det breda utbildningsvetenskapliga fältet för ett svek mot ”den lilla människan” – den, genom vars skatter, vi har fått privilegiet att besitta akademins elfenbenstorn. Min anklagelse har framtvingats av den nyligen publicerade utredningen Ordning och reda i välfärden, där det på 861 sidor, görs argument för att ”avkastningsräntan ska bestämmas till statslåneräntan vid föregående räkenskapsårs utgång ökad med sju procentenheter”.

Grundskolan är INTE välfärd. Den obligatoriska skolans främsta uppgift tillhör demokratins fundament.  Medborgare kan inte tvingas dra nytta av välfärden. Vad medborgare inte kan avstå, mellan sina sjätte och sextonde levnadsår, är den obligatoriska skolgången.  En samlad folkvilja har bestämt så.  Därför står det i Skollagens portalparagraf om skolans värdegrund och uppdrag hur grundskolan skall syfta ”till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden… en livslång lust att lära” samt ”förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på”. Därmed, menar jag, finns det helt andra förutsättningar för hur skolan organiseras, styrs, stöds och bedöms. Det är så långt ifrån fri företagsamhet som det mänskliga samhällsprojektet kan komma.

Jag skrevs in, 1975, som doktorand vid Pedagogiska institutionen i Göteborg. Under varje år, av de numera fyrtiotvå förflutna, har jag vistats i Sverige och Irland. Mina tre söner har gått i skolan både i Irland och i Sverige. Jag är pedagogikforskare. I Irland hade jag arbetat som forskarlärling inom det begynnande forskningsfältet som senare blev till PISA, TIMSS och PIRLS.  Med andra ord, står jag på stabil grund för att kunna jämföra utvecklingstrender i skolväsendet i respektive land.  Det Irland jag lämnade, december 1974, präglades starkt av privatägda fristående skolor (95% av 3200 skolor tillhörde/tillhör den katolska kyrkan), av skolelever som bar skoluniform, av ett läraryrke med hög prestige, där avgångsbetyg i skolan, helt och hållet, bestämdes (uteslutande) av en hög-insats, en gång genomförd, anonymt betygsatt avslutande tentamen (årskurs 12).  Fyrtio år senare, i samtliga dessa avseende har ingenting ändrats i Irland.

Mina första möten med det svenska skolsystemet blev ett elddop utan motsvarighet. Lärarna tilltalades inte med ”Sir”, eller ”Miss”.  Inga skoluniformer fanns.  Skolorna, oavsett bostads- eller socialgruppsupptagningsområde var fräscha, ändamålsanpassade, informella möteplatser, med ”höga tak” och engagerade lärare.  Inte nog med det, förutom goda resultat i internationella mätningar bestämdes avgångsbetyg från skolan kollegialt, genom kontinuerliga kunskapsskattningar anpassade till en, så kallad, ”normalkurva”, den relativa betygsskalan. Visserligen hade man ”koll på läget” genom nationella prov, men betyghetsen, såsom den förekom och förekommer på Irland, avväpnades genom ”relativa” jämförelserna av elevernas prestationer i olika skolämnen. Det relativa betygssystemet byggde på den matematiska teorin om normalfördelning och vilade på stark vetenskaplig grund.   Kunskap förmedlades och förkovrades i ett tryggt, jämställt pedagogiskt rum, vilket, i min föreställningsvärld och erfarenhet, låg långt ifrån Peter Tillbergs nidbild av Korsavadskolan i Simrishamn – Blir du lönsam lille vän? Vilken nutidskonstnär har vågat komma med konstverket: ”Är din skola lönsam lille vän?”

Det var dock mer än kunskap som förmedlades.  Som invandrad kunde jag konstant glädjas åt det lyckade demokratiska projektet, något jag kunde erfara, och även idag kan erfara, vid rugbyklubben, bostadsrättsföreningen, fakultetsbeslut, vägsamfälligheten. Jag vill inte skönmåla, men mitt budskap/svar till de otaliga frågorna jag fick genom åren – what’s it like in Sweden – var oftast ”allt som är fel med Irland är rätt i Sverige och allt som är fel i Sverige är rätt i Irland”.  Detta gällde inte minst skolväsendet och inte minst gällande skolresultat.  Jag vill argumentera för flera nygamla lösningar. Grundskolan, som den kom att bli, har drabbats av flera malanpassade reformer. Mina förslag är:

1. Bort med den blotta tanken att kunna ”göra vinst”, få avkastning från grundskolans demokratiska uppdrag. Bort med den motbjudande tanken om ”ett vinsttak” i skolsystemet. Reepalu har fel. Socialdemokratin har fel. Den borgliga alliansen har fel. Jag vet detta. Återinför en grundskolans Lex Pysslingen (svensk lag som förbjöd statsbidrag till daghem som drevs i aktiebolagsform – avskaffades av regeringen Bildt 1992);
2. Återinför ett betygssystem som vilar på uppskattade och professionella lärares kontinuerliga skattningar av elevprestationer med betygsskalor anpassade efter evidensbaserade fördelningar av förutsättningar, förmåga och prestation;
3. Bygg skolsystemet på ett demokratiskt avsvarutkrävande där uppmätt prestation jämförs med och relateras till normalfördelade förväntade lärandeutfall hämtade från gemensamt överenskomna ämnesplaner.

Bort med flummet om ”mål och resultatstyrning” och så kallade ”kunskapsrelaterade” betyg, särskilt vid högskola och universitet, där betygskriterier skapas som lexikalisk gallimatias. Här syftar jag till den numera allenarådande kursplanepraxisen, där löjliga kunskapskrav görs om i ett fåfängt försök att dölja faktumet att alla betygsättande lärare gör så utifrån en relativ jämförelse som vilar på professionellt beprövade erfarenheter.  Två exempel räcker.  Det första har jag tagit från en högskolekurs där skillnaden i målen för att erhålla ett VG i stället för ett G skiljs åt genom bisatsen ”förutom kraven för godkänt… formulera… på ett välstrukturerat sätt”.  Skolverkets tafatta försök ligger inte långt efter, där skiljelinjerna, i ett ämne, taget på måfå, mellan betygen A till E bestäms utifrån uppfylls väl i alla delar, uppfylls väl; med viss marginal samt uppfylls basalt.

Dessa avarter av New Public Management i skolväsendet har kunnat genomföras därför att gardinerna i det akademiska elfenbenstornet förblev fördragna under 30 år.  Reformiver gjorde kritiker stumma och blinda. Grundskolan tillhör inte en välfärdsmarknad. Grundskolan är inte en utförare av en tjänst.  De grundläggande värderingarna alla svenska medborgare mellan 6 och 16 år förväntas förkovra är ett för demokratin heligt uppdrag.

Peter Edward Gill är professor emeritus i pedagogik vid Högskolan i Gävle.