Peter Emsheimer: Visst är det effektivt med konkurrens!

De missförhållanden som med jämna mellanrum avslöjas vid privata förskolor och skolor är inga enskilda misstag utan de är en konsekvens av dagens marknadssystem, skriver Peter Emsheimer. (red)

I Uppdrag granskning den 19 mars avslöjades en rad missförhållanden vid Hälsans förskola i Stockholm och några andra kommuner.  En av de viktigaste kritikpunkterna var bristfällig mat till barnen. Budgeten låg på 12 kr/dag och barn, som också skulle räcka till de vuxnas mat. Så att kvar blev bara 9 kronor till barnen. Där fanns ytterst dåligt med leksaker och liksom på Koppargårdens äldreboende sparade man här också in på kostnaden för blöjor. En rad anmälningar gjordes till de aktuella kommunernas  inspektörer inom respektive utbildningsförvaltning, men inget hände – förutom att huvudmannen – Hälsans förskola – fick förnyat förtroende och förlängda kontrakt.

Varför händer ingenting?

När enhetschefen Stefan Larsson Lindmark vid utbildningsförvaltningen i Stockholm svarar på frågan om varför inget hänt säger han att de fått anmälningar och frågat ”huvudmannen”, det vill säga ledningen för Hälsans förskola, om hur det ligger till och då fått svaret att allt är ok. Det måste han lita på och bara om han på annat sätt får veta om att läget inte är bra kan han gå vidare.

Han hade visserligen fått en rad anmälningar från föräldrar, men … Man måste lita på företagen!

I Uppdrag granskning fick man fram en rad detaljer om missförhållandena – missförhållanden som ändå inte ledde till någon förändring.

Hälsans förskola utgör ett exempel bland många på hur privata entreprenörer upprätthåller önskad vinstnivå till förfång för dem som är beroende av verksamheten – i detta fall barnen.

Exemplen på sådant lägger sig som ett pärlband (men inte så vackert) från barnsomsorg, skola, äldrevård etc.  Hur kan det komma sig? Dras skurkar till den privata verksamheten eller …?

Ett aktiebolags uppgift är att gå med vinst. Företagens uppgift är inte att bedriva välgörande verksamhet. Om företaget inte går med vinst har man svikit aktieägarna.

I de flesta verksamheter utgör personalkostnaden den största potten och i förskoleverksamhet utgör mat och förbrukningsartiklar en annan viktig utgiftspost. Därför är det inte märkligt med dessa missförhållanden som visat sig vid Hälsans förskola – eller tidigare vid Koppargården där man vägde blöjorna för att kontrollera att inte onödiga byten skedde.

Den viktiga frågan är inte om det är lycksökares manipulationer som skapar dessa problem utan att det är något fel i systemet. När enhetschefen Stefan Larsson Lindmark i Stockholm Stad säger att man måste lita på entreprenörerna så kunde en polis lika gärna säga att man måste lita på inbrottstjuvarna.

Med en positiv tolkning bottnar problemen i att kommunen inte har resurser att bedriva nödvändig kontroll och att detta lämnar fältet fritt för okontrollerad vinstmaximering. En mindre positiv tolkning är att kommunens tjänstemän mer eller mindre hamnar i maskopi med entreprenörerna. Sannolikt inte för att de är mutade utan för att i och med att de anlitat dem har också tjänstemännen något att försvara, nämligen att man valt rätt entreprenör. Om inspektören kontrollerar för mycket kommer det kanske visa sig att det redan i förväg fanns tillräcklig information för att avstyra valet av denna entreprenör – men att man av olika skäl inte gjorde det.

Detta utgör inte effekten av enskilda personers vinstbegär eller enskilda tjänstemäns inkompetens. Det utgör ett systemfel när en ordning inrättas i vilken god kvalitet a priori hamnar i ett motsatsförhållande till entreprenörernas  vinstintressen och att det är entreprenörerna som bestämmer.

Visst – inspektioner – skulle teoretiskt sätt – kunna förhindra överträdelser, men all erfarenhet är att inspektionerna av olika skäl inte räcker till, såsom i fallet med Stefan Larsson Lindmark,

Det finns företag som sköter sig inom rimliga gränser eller åtminstone inte gör flagranta överträdelser, men den genomgående erfarenheten är att privata förskolor och skolor har lägre personaltäthet än offentligt drivna förskolor och skolor. Även om detta inte betyder att allt är frid och fröjd vid offentligt drivna förskolor och skolor så betyder det i alla fall att det inom den offentligt sfären inte finns ett ekonomiskt intresse hos enskilda befattningshavare att försämra verksamheten kvalitet, vilket det de facto gör inom den privata sfären.

Konkurrens kan i vissa fall leda till effektivare driven verksamhet, men det förutsätter att den är helt fri och att ”brukarna” – i detta fall barn och föräldrar – har verkliga möjligheter att byta till andra leverantörer. Om verksamheten är till hälften konkurrensutsatt – så att entreprenörerna ska kunna minska kvaliteten för att öka vinsten – men brukarna inte kan lämna densamma, då finns inget incitament för entreprenörerna att förbättra verksamheten. Och inom välfärdssektorn finns normalt inga möjligheter för brukarna att byta.  Det leder bara till ”onödiga” kostnader.

Alliansregeringen har i snart åtta år predikat ”valfrihetens” evangelium, men aldrig pekat på hur valfriheten blir en valfrihet som ”brukarna” kan tillgodogöra sig. Som bäst har allianspartierna argumenterat för vissa restriktioner, men de har aldrig granskat konflikten mellan aktörernas intressen och inte heller föreslagit något som kunde garantera god kvalitet, mer än fromma förhoppningar.

Exemplen lägger sig på rad och de flesta svenskar vill idag inte ha mer privata aktörer på välfärdens områden.

Många säger nu stopp för denna ineffektiva misshushållning med människor och resurser. Exemplet med de vägda blöjorna bör väga tungt i denna debatt.

Peter Emsheimer. Fil Dr och universitetslektor. Medlem i Gemensam Välfärd.