Redaktionen: Skolan och samhället

Sommarens händelser i Norge uppfattades med rätta som ett angrepp på demokratin. Bomber och gevärskulor blev till politiska handlingar. Sveriges statsminister slog fast att svaret ”på hot mot vår frihet och demokrati måste vara mer frihet och demokrati”. Det var klokt sagt om det ska tolkas som att han anser att demokratin ännu är ett högst ofullbordat samhällsprojekt. Frågan är ju vilken frihet och frihet för vem? Och vad betyder ”mer demokrati” i olika delar av samhället – politiken, ekonomin, kulturen?

Skolan har vad som kallas ett demokratiuppdrag. Allt tyder på att politiker och skolansvariga anser att det är ett fullbordat projekt. Det diskuteras inte alls i offentligheten. Det är inte föremål för några parlamentariska utredningar. Det finns inga konsekvensundersökningar som granskar om den förda skolpolitiken stämmer med demokratiuppdraget. Skolinspektionen ägnar sig vad vi vet inte åt det uppdraget utan lägger allt krut på kunskapsuppdraget. Internationella demokratimätningar lyser med sin frånvaro.

Tänk om det är lika viktigt att utveckla skolans demokratiuppdrag som dess kunskapsuppdrag? Det är egentligen inte två olika uppdrag, och framför allt inte två uppdrag som kan genomföras var för sig. All kunskapsutveckling har en riktning, ett perspektiv som sätter in det man lär sig om ett visst fenomen i begripligt sammanhang med ett annat fenomen. Det är ju inte så att en enskild terrorist saknar kunskaper, men det perspektiv som ordnar hans kunskaper är ett annat än det som borde gälla i skolan. Det är svårt att tänka sig ett kunskapsinhämtande som är befriat från varje form av sådant perspektiv. I det som ibland beskrivs som ”ren” kunskap är perspektivet istället dolt. Att utveckla skolans demokratiuppdrag är därför att utveckla dess kunskapsuppdrag.

*

Skolan ska fostra till demokrati. Den ska hjälpa eleverna att utvecklas till självständiga och kritiskt tänkande medborgare. Demokratifostran handlar bland annat om att lära sig att man kan se saker på olika sätt, att det inte bara finns en sanning, att man måste lyssna med respekt på vad andra har att säga, att alla måste få komma till tals. Detta är skolans uppdrag. Men hur ofta diskuteras det och hur ofta hänvisar man till det när man debatterar enskilda frågor?

Tanken är att eleverna ska ha kunskap och förmåga att bidra till det demokratiska samhällets utveckling. Hur bra blir de på det om de inte under sin skoltid fått känna på praktisk demokrati? Hur ska den demokratiska värdegrunden förmedlas till eleverna? Bör de få erfarenheter av att delta aktivt i utvecklingen av den egna skolan och undervisningen? Ska de få chansen att lära av varandra i diskussioner om undervisningens innehåll? Kan man förvänta sig socialt och politiskt medvetna medborgare om eleverna läst om demokrati men aldrig praktiserat demokrati i någon form?

Hur hårt styrda kan de lärare och lärarutbildare vara som ska fostra eleverna till demokrati? Det är en annan sida av skola och demokrati. Gör lärare som deltagit verksamt i utformandet av undervisningen ett bättre jobb? Har de som arbetar i skolan kunskaper och erfarenheter som är värdefulla i de demokratiska beslutsprocesserna? Är skolan betjänt av ett mångsidigt meningsutbyte mellan lärare, elever, föräldrar och skolmyndigheter? Hur ska skolan kunna ta ett offentligt ansvar för sin verksamhet om den inte fått vara en aktiv del av utformningen av den?

*

Skolan är en institution för bildning och utbildning där eleverna formas genom kunskaper och erfarenheter. Tidigare generationers kunskaper skall där omvandlas till levande kunskap för nya generationer och på så vis bli en resurs i den fortsatta samhällsutvecklingen. Det är en ytterst komplicerad uppgift att utforma skolans pedagogiska verksamheter så att elevernas omvandling av tidigare generationers kunskaper till en del av den egna kunskapsutvecklingen blir möjlig.

Men skolan är också en social institution och en viktig kugge i samhällsmaskineriet. Det är en institution som alla har erfarenhet av – på gott och på ont. Alltför många har dessvärre alltför negativa erfarenheter av skolan vilket får stora konsekvenser inte enbart för dem själva utan också för samhället. Skolan kan fungera sammanhållande och ge en möjlighet för alla att känna tillhörighet och därmed följande tillit – men skolan kan också fungera utstötande och skapa det som numera kallas utanförskap.

De sociala aspekterna av skolan som samhällsuppbyggande (och/eller samhällsupplösande) institution diskuteras alltför lite idag. De reduceras till att huvudsakligen bli en fråga om den enskilda individens rätt att inte bli mobbad. Den reduktion av föreställningen av skolan till att bli ett ställe där enskilda individer gör sina investeringar för framtida karriärer är både fattig och farlig. Om vi inte diskuterar hur skolan kan och bör bli en positiv kraft i samhällsutvecklingen är risken stor att skolan istället kommer att producera växande skaror av människor som inte känner tillhörighet med samhället. Det är förödande för tilliten.

Vi måste lyfta blicken från internationella rankinglistor och betygsstatistik och ta tag i utvecklingen av skolan som social institution. Vi måste börja diskutera hur skolan kan utvecklas till en mångkulturell mötesplats där alla, oavsett bakgrund, kan känna tillhörighet och lära sig leva och lära av varandra. En sådan skola skulle inte, till skillnad från dagens individualistiska konsumtions- och konkurrensinriktade skola, stå i motsättning till utvecklingen av skolan som bildningsinstitution. Men framförallt, om vi inte börjar tala om och göra något åt skolan som social institution, är risken stor att skolan utvecklas till en negativ kraft som lämnar alltfler utan tillhörighet och framtidstro – och därmed potentiella offer för såväl extrema åsikter som kriminella gruppers erbjudande om tillhörighet.

Redaktionen