Roger Bodin: Skolan en spegelbild av tidsandan

Skolan har blivit en privat angelägenhet och den är inte längre en institution med uppgiften att bygga det goda samhället, skriver Roger Bodin. (red)

Efter andra världskriget fanns en stark vilja att förhindra att trettio- och fyrtiotalets auktoritära tänkande skulle kunna leva vidare och hindra Europas stater att bygga upp starka demokratier. Förenta Nationerna skapades och en rad underorgan började sin verksamhet.

I Sverige fanns det en ambition att efter nazitysklands försvinnande från den politiska arenan främja ett samhälle med upplysta, demokratiskt sinnade medborgare – i ett samhälle där de sociala motsättningarna inte var allt för skarpa.

Sverige stod av naturliga skäl starkt efter krigsslutet. Den svenska ekonomin sköt fart och det fanns utrymme för välfärdsreformer. En rad sociala reformer sjösattes. Som ett led i byggandet av det moderna Sverige med så få sociala/klassmässiga skillnader som möjligt lanserades och genomfördes även en rad reformer inom utbildningsområdet. Man såg utbildning som en viktig del av det moderna samhällsbygget.

Skolreformerna hade en klar inriktning, att skapa så likvärdiga möjligheter som möjligt för alla att utbilda sig, att skaffa sig bildning. Skolan skulle bidra till att människorna skulle få ett rikare liv och kunna bidra till att stärka det svenska demokratiska samhället.

1950 fattade riksdagen beslut om att införa försök med enhetsskola. Längre fram ledde detta till att den sammanhållna grundskolan etablerades. Senare kom den sammanhållna gymnasieskolan.

Parallellt med detta utvecklades vuxenutbildningen, både genom Komvux och satsningar på bildningsförbund. Folkbildningstanken var helt central och präglade också radio och teve.

Väldigt många människor i Sverige upplevde under den här tiden att samhällsutvecklingen gick i rätt riktning. Man kan säga att det fanns en rätt tydlig vi-känsla i samhället. De flesta litade på samhällets förmåga att ta hand om sina medborgare.

Under sextiotalet förändrades bilden en hel del. Ungdomsgenerationen gjorde sig hörd och drog politiskt åt vänster. De etablerade partierna valde att omorientera sig på skilda sätt. De var, med olika utgångspunkter, oroade.

Under detta decennium såddes frön till många nya rörelser som byggde på kollektivt agerande, ett svenskt folkrörelsefenomen i ny tappning. Vi-rörelser kan man gott kalla dem.

Under sjuttiotalet växte denna fotfolksrörelse. Det bildades en rad solidaritetsrörelser med fokus på tredje världen och mer lokala initiativ som Alternativ Jul och Alternativ Stad. Här började också miljörörelsen att formas.

Alla såg inte denna utveckling med blida ögon och det satsades stora pengar på att vända utvecklingen, få bort denna ”vi-kan-tillsammans-inställningen”. Arbetsgivareföreningen var en av frontorganisationerna. Man lyckades och åttiotalets stora paroll blev ”Satsa på dig själv”.

Nu började näringslivet inse att det fanns pengar att tjäna även på välfärdssystemen om bara de kunde genomgå en omfattande privatisering. Det skulle dröja några år innan denna tanke fick fullt genomslag.

1981 var inkomstfördelningen i Sverige som mest jämlik. Ginikoeffisienten, ett sätt att mäta inkomstskillnader, var på det dittills lägsta och bästa värdet. Men sedan gick det uppåt. Samtidigt fick nyliberalismen allt starkare fäste i den svenska samhällsdebatten.

Under åttiotalet ökade Stockholmsbörsens omsättning dramatiskt. Nya begrepp började dyka upp, nyord som yuppie och yuppienalle (deras då exklusiva mobiltelefoner) samt finansvalpar (ordet som LO-ordföranden Stig Malm gav spridning).

Nu skedde också ett paradigmskifte i offentlig förvaltning. Medborgarna blev nu kunder eller brukare och kommunerna införde vartefter köp- och säljmodeller eller beställare- och utförarmodeller.

Det ena området efter det andra avreglerades. Begreppet valfrihet lyftes nu fram i den politiska debatten. Valfrihet var en förutsättning för att kommersialisera välfärden.

På skolans område kom friskolereformen 1992. Dessutom det fria skolvalet och införandet av skolpengen.

Skolan blev nu en privat, individuell angelägenhet. Den skolpolitik som tidigare varit så framgångsrik och gett Sverige topplaceringar i internationella jämförelser övergavs. Gradvis försämrades nu svenska elevers skolresultat i dessa jämförelser.

Nu uppmuntras medborgarna att bedöma politiska beslut utifrån frågan: Vad ger det mig och min familj? Man ställer inte frågan: På vilket sätt är detta bra för det samhälle jag och min familj är en del av, nu och i framtiden? Man tvingas också acceptera att en del av den skatt man betalar för vård, skola och omsorg inte används till just detta utan omvandlas till företagsvinster.

Sverige är idag inte längre ett vi-samhälle utan ett jag-samhälle. Många människor ser inte något samhällsbygge. De ser splittring, segregation och hård konkurrens. Och väldigt lite solidariskt tänkande. Politiken är inriktad på detaljfrågor, inte systemfrågor. Frågor som hur vi ska agera för att få ett gott samhälle där varje människa har ett värde – och känner av detta. Ett samhälle där människor vill leva i ett sammanhållet samhälle och inte enbart i en konsumtionsgemenskap. Ett samhälle där ambitionen är att ge varje individ ett tryggt och rikt liv och där samarbete och sammanhållning präglar samhällsbygget.

Detta samhälle måste ha en skola som ger varje individ en rimlig chans att skaffa sig kunskap och bildning och undvika social utslagning. En skola som bygger upp en välgrundad känsla av innanförskap.

I dagens Sverige, där välfärden krackelerar, dyker åter de mörka krafter upp som femtiotalets politiker med bland annat välfärdsreformer och en likvärdig skola ville vaccinera mot: rasism, fascism, nazism.

Ska man hitta nycklarna till det goda samhället idag måste man noga analysera och förstå det som hände under åttio- och nittiotalet. Under dessa decennier förändrades Sverige i grunden – och detta byggde på en medveten strategi.

6 Comments on “Roger Bodin: Skolan en spegelbild av tidsandan

  1. En i mångt adekvat beskrivning av samhället. Dock kan man nyansera bilden på så sätt att Erlander & Co ville skapa en medborgarskola genom 1946 års Skolkommission. Det blev grundskolan 1962. Därefter under 70-talet började en uppluckrad kunskapssyn få utbredning med olika pedagogiska frälsningsläror.

    Sedan samhällsutveckling på 70-talet var inte så vänsterorienterad som man kan tänka sig. Det var de få åren mellan 1968 – 1976 som vi-rörelserna, eller kollektiva särintressen, härjade. Framför allt protesterades det mot föräldragenerationens överhets tro. Den som kommer ihåg historien vet att Sverige under 70-talet genomgick stora strukturkriser i det svenska samhället. Varvskris, Stålindustri som gick på knäna och gigantiska lageruppbyggnader som alla emanerade i det som skedde på 80-talet med kapitalrationalisering av industrin och därmed möjligheten att skapa sig förmögenheter via börsen.

    Sedan kom 90-talet och den stora finanskrisen som innebar att regeringen inte ändrade på det som många i skolvärlden tycker är det sämsta som hänt skolan. Regeringen Carlsson II med Persson vid rodret som finansminister avlövade skolan på resurser som funnits sedan 70-talet. De som var kvar skulle göra mer och mer. Samtidigt som kommunerna började se lärare och personal i skolan som vilka kommunala tjänstemän som helst..

    Dessutom släppte regeringen Carlsson I och regeringen Bildt all statlig styrning. Det ser vi resultatet av än 25 år efter i skolan. Mål- och resultatstyrning som staten ägnade sig åt med regel- och ekonomitiden fram till 1990 har varit kvar i de breda leden. En riktig mål- och resultatstyrning på enhetsnivå är fortfarande 25 år senare i mångt obefintlig som det var tänkt med läroplanerna Lpo 94 och Lpf 94.

    Skolans problem upplever jag är för litet fokus på de INRE faktorerna som faktiskt går att påverka medan debatten i stort handlar om YTTRE makroförhållande som föräldrar, elever med eller utan funktionsnedsättning och social bakgrund. Dessa är inte oviktiga att diskutera men ska det bli bukt på skolan för den verkligen ska bli en kollektiv bildningsinstitution är det de inre faktorerna som bör vara i fokus i debatten.

  2. En enligt min mening klar och skarp analys av samhällsutvecklingen och dess sorgliga konsekvenser för skolans utveckling. Dessvärre tycks än så länge alltför få av dem som är skyldiga till att detta kunde ske ha vaknat upp ur sin dvala. Eller också vägrar man att dra konsekvenserna av det skedda och se orsakssammanhangen. Det är alltid jobbigt att erkänna att man har haft fel. Och det är svårt och trögt att vända tillbaka igen. Det inser säkert alla, även de som säkert innerst inne ser klart. Därför blåser man upp testballonger med den sortens märkliga halvmesyrer som Skolkommissionens rapport är ett bevis på. Men mer drastiska åtgärder behövs absolut. Att återgå till utgångsläget och försöka åstadkomma en demokratisk och likvärdig skola för alla måste bli en huvudfråga igen. Överordnad allting annat. Då duger det Inte att ängsligt se sig om till höger och vänster för att se till att inga ömma tår blir trampade på. Det idealiska vore förstås om politisk enighet kunde uppnås. Men detta ser i dagsläget ut som en rätt så avlägsen dröm, tyvärr.

  3. Roger Bodins beskrivning stämmer väl med vad jag själv erfarit som kommunal tjänsteman sedan 80-talet, då beställar- utförarprinciper parat med mål- och resultatstyrning infördes. Vill bara tillägga ett par omständigheter som beredde marken för omställningen. Med nya generationers högre utbildning och minskade auktoritetstro ökade förväntningarna på att kommunala verksamhet skulle vara mer lyhörd för brukarnas behov och synpunkter. Med ökade ambitioner om full behovstäckning i förskolan, tolv års skolgång för alla barn, ökad andel äldre befolkning m.m. blev kravet på effektiviseringar allt mer påtagligt. Dessa högre anspråk från brukarna och krav på effektivisering är utmaningar som offentliga sektorn delvis haft svårt att möta. Det bäddade för uppslutning kring privatisering som den nya lösningen på dessa utmaningar.

  4. Jo, det finns väl inte mycket att säga emot i artikeln (även om jag tycket att “den nya vänsterns” betydelse överskattas av artikelförfattaren, jag tror att starka och radikaliserade fackliga organisationer skrämde SAF mer).
    Men hur ser vägen framåt ut? Vilka konkreta steg skulle kunna tas för att skapa en skola i hela samhällets tjänst?

  5. Det finns inget att invända mot Bodins verklighetsbeskrivning. Tvärtom. Den kände straffrättsspecialisten och författaren Peter Noll skrev ett par böcker på temat ”Makten är överordnad rättvisan.” Att så är fallet ser vi tydligast nu i ett antal länder där diktatorer dömer sina kritiker till döden för att de opponerat sig.
    Under nittitalet stod det klart att den ekonomiska och den politiska makten också blivit överordnad pedagogiken i vårt land. Fram till dess hade skolan utvecklats från en urvalsskola för de privilegierade till en skola för alla. De reformer som genomfördes byggde på en omfattande försöksverksamhet där mål och metoder i undervisningen prövades. Man utgick från de rön som inlärningspsykologin kommit fram till om vad eleverna behövde för att lära sig. Detta framgår av vad som sägs i den stora utredningen Skolans inre arbete (SIA) och i läroplanen för grundskolan 1980.
    1989 lade en arbetsgrupp fram en rapport om betygens funktioner och effekter. De elva pedagoger som ingick i gruppen var eniga om att det inte borde ges några graderade betyg. Att det räckte med godkänd/ännu icke godkänd. Den rapporten kastade den moderata skolministern Beatrice Ask i papperskorgen. I direktiven för en ny betygsutredning hindrades deltagarna att utreda alternativet skola utan graderade betyg.
    Regeringen Bildt såg till att låta näringslivet och OECD vara med och styra utvecklingen i skolan. Många av de förändringar i skolan som då gjordes bär spår av näringslivets marknadstänkande och strävan efter effektivitet. Dit hör till exempel det fria skolvalet, mål- och resultatstyrningen, de graderade betygens ökade vikt, fokuseringen på mätbara PISA-kunskaper och de individuella lärarlönerna.

    De beslut som läraren fattar påverkar bara lärandet för hens egna elever. Läraren måste ha gedigna kunskaper i pedagogik. De beslut som en skolminister fattar påverkar lärandet för en miljon elever. Den politiska makten tillsatte en skolminister som varken hade lärarerfarenhet eller utbildning i pedagogik. Denne fattade i snabb takt en rad beslut som gjorde skolarbetet svårare för både lärare och elever. Han tog ingen hänsyn till elevernas tankar, känslor och behov. Men hans beslut fick stöd av massmedia. Det vill säga den överlägset största delen av massmedia som ägs av borgerligheten och som helhjärtat stöder den borgerliga politiken.

    Av skolkommissionens nu framlagda förslag framgår att näringslivet och OECD fortfarande får vara med och styra verksamheten i skolan. Det obligatoriska skolvalet kommer uppenbart på beställning från de privata skolföretag som tjänar på det. Att OECD applåderar Björklunds skolreformer är inte så märkligt. Det är ju OECD som varit pådrivare för det paradigmskifte i skolan som resulterat i att så många elever nu lär sig sämre och mår sämre.
    .

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS