Sara Carlbaum: När anställningsbarheten blir skolans allenarådande mål

Att utbildning och skola ska bidra till att människor får möjlighet att förverkliga sina liv är det få som motsäger. Att ungdomar också ska finna sin utbildning meningsfull och att de ska få möjlighet att använda sina kunskaper både i arbete och i livet i stort håller de flesta också med om. Men när anställningsbarheten görs till det enda målet med utbildning, såväl gymnasieutbildning som högskoleutbildning, riskerar väsentliga aspekter att förbises. Den rådande utbildningspolitiken visar på en väldigt snäv förståelse av vad utbildning är och ska vara till för. Det livslånga lärandet som dominerat utbildningspolitiken under flera decennier har i samband med förändringar inom politiken begränsats och fått en mer entydig innebörd – den av anställningsbarhet.

Tidigare innefattade det livslånga lärandet även en mer emancipatorisk och jämlikhetsorienterad tankegång, där människors möjligheter att återkomma till utbildning skulle medföra ökade friheter och en utjämning i samhället. Den här emancipatoriska betydelsen av det livslånga lärandet har nu fått stryka på foten för den allenarådande anställningsbarheten, som jag menar riskerar förstärka snarare än minska klasskillnader i samhället.

Betoningen på anställningsbarheten upphöjer marknadens och näringslivets behov av arbetskraft över andra aspekter – som en fördjupad demokrati i samhället. Anställningsbarheten kräver en hel och full anpassning till marknaden utan tanke på möjligheten att förändra denna marknad mot mer demokratiska former. I reformeringen av gymnasieutbildningen marginaliserades exempelvis utbildningens syfte att förändra och förbättra samhället mot ökad demokrati och deltagande. Anpassningen till rådande arbetsmarknad kan tyckas stå i motsättning till ett av reformens andra nyckelord, entreprenörskap, som präglas av innovation, risktagande och etablering av företag. Men betoningen på entreprenörskap blir snarare en betoning på att göra den studerande själv anställningsbar i sitt eget företag. Förvänta dig inte att arbete finns tillgängligt efter utbildning utan var beredd att skapa ditt arbete och din försörjning själv! Anpassningen förutsätter en internalisering av företagsanda men också en internalisering och acceptans av ständig osäkerhet och risktagande.

Förmågan till anpassning blir särskilt avgörande för vissa – de skoltrötta. Att ”passa in” i en viss yrkesidentitet och kultur blir en avgörande faktor för möjligheten att bli anställningsbar. Vad denna betoning på anpassning döljer är dess inneboende uteslutning av det som uppfattas som annorlunda, vilket synliggör diskriminerande praktiker och rasifierade och könade kulturer. En tydlig assimilering till en viss yrkeskultur blir avgörande för din anställningsbarhet särskilt när retoriken om behovet av mångfald också marginaliserats i reformeringen av gymnasieskolan.

I den snäva förståelsen av utbildning som anställningsbarhet blir effektiviteten avgörande. Effektivitet blir här detsamma som genomströmning och arbetsmarknadsmatchning. En så snabb transport som möjligt från utbildning till jobb är det önskvärda. Annars blir människor belastningar på samhället genom förlängd utbildning och bidragsberoende. Istället för att alla ska nå målen, men på olika sätt och på olika lång tid, formuleras olika mål genom ökad differentiering. Med ökad differentiering ska effektiviteten i form av genomströmning öka samtidigt som arbetsmarknadens behov av arbetare uppfylls.

Jag menar snarare att denna differentiering av målen riskerar medföra ökade skillnader i människors möjligheter att delta i samhället och i de demokratiska processerna. Det betyder ökade ojämlikheter när det gäller människors möjligheter att politisera sin egen tillvaro och sin egen situation. Betoningen på effektivitet riskerar också förstärka eller i alla fall upprätthålla ojämlikheter i samhället genom att betona en rak väg genom utbildning och arbete. Inga sidovägar eller omvägar som förlänger din tid i utbildning accepteras. Istället ska välövervägda val göras för att stärka möjligheterna till arbete, och dessa möjligheter uppnås bäst genom att följa rådande köns- och klassrelationer i samhället. Vad utbildningspolitiken betonar är: välj väg mot arbete så snabbt som möjligt efter utbildning, finn din givna plats i det könade och rasifierade klassamhället och stanna på din plats utan ifrågasättande.

När anställningsbarheten blir allenarådande för utbildningen marginaliseras utbildningen som en del av livet självt. Vi tillbringar en stor del av vårt liv i utbildning i olika former. Att enbart se detta som en förberedelse för något annat, för det verkliga livet bortom utbildning och skola, gör det verkliga livet synonymt med lönearbete, där vårt värde som medborgare och människor bestäms av huruvida vi har arbete eller inte. Tiden i utbildning blir enbart en väntan på något kommande – och vi slutar leva i nuet.

(Sara Carlbaum är fil.dr. i statsvetenskap vid Umeå universitet. Hon disputerade 2012 med avhandlingen Blir du anställningsbar lille/a vän? Diskursiva konstruktioner av framtida medborgare i gymnasiereformer 1971-2011)