Björn Åstrand med flera: Skolkommissionens förslag stärker professionell autonomi

Betänkandet strävar efter nödvändiga och genomförbara förändringar inom systemet, istället för att söka rasera detsamma på utopiskt visionära grunder skriver ledamöter av Skolkommissionen i en kommentar med anledning av Ingrid Carlgrens kritik. /red.

Skolkommissionen slutbetänkande diskuteras just nu ivrigt och initierat i många olika sammanhang. Vi ser fram emot den kommande remissbehandlingen och alla de förslag som bör komma fram på ytterligare åtgärder och förhoppningsvis även klokare åtgärder än de vi lyckats prestera. Vi gläds åt att många, liksom Ingrid Carlgren, här på SOS, berömmer rapporten som ” imponerande och gedigen.”

Det finns ett antal övergripande frågor där aktörer kan ha väsentligen olika inställningar till vad som kan anses önskvärt eller tilltros högre förändringspotential än andra. En sådan fråga gäller synen på nationellt ansvar och styrning i förhållande till lokalt. En annan gäller synsätt på professionalitet och profession.

Ingrid Carlgren berör dessa två aspekter. Som alltid när en omfattande rapport publiceras och hett debatteras uppstår det ibland missförstånd och vi uppfattar att ett sådant föreligger i Carlgrens artikel.

För Ingrid Carlgren är det en gåta varför kommissionen föreslår ”upprättandet av ett statligt styrt professionsutvecklingsprogram” och hennes huvudsakliga tes är att lärare och skolledare inte behöver mer statlig styrning utan mer av tillit. Hon kopplar mycket riktigt förslaget om ett professionsprogram till ett annat förslag, förslaget om en ”nationell funktion”. Vi finner det angeläget att få klargöra några aspekter här.

Under arbetet med att utveckla förslaget om ett professionsprogram har det varit helt centralt att detta program i hög grad måste ”ägas” av lärarna och skolledarna. Det är ytterligt väsentligt för skolans utveckling att lärarprofessionen tydligt utvecklas inifrån. Detta kan ske på en rad sätt och det bör understödjas av statligt agerande där så är möjligt. Det kan i princip ske genom att staten aktivt handlar i den riktningen eller att den avstår från åtgärder som motverkar en sådan utveckling.

För att stödja lärarprofessionens utveckling föreslår kommissionen ett program med två sidor, dels kompetensstödjande insatser, dels strukturstödjande insatser. Kommissionen lägger inte ett färdigt förslag utan ritar upp konturerna av en modell som vi bedömer på ett fundamentalt sätt skulle stärka förutsättningarna för professionens formering och utveckling.

Vi föreslår i slutbetänkandet att en interimistisk arbetsgrupp ska tillsättas för att ta sig an det fortsatta utvecklingsarbetet och kommissionen betonar vikten av ”ett reellt lärar- och skolledarinflytande” i detta arbete.

Tvärtemot vad Ingrid Carlgren lyfter fram vad gäller kommissionens brist på insikt om att professionell utveckling måste komma inifrån professionen förhåller det sig så att kommission vinnlagt sig om att just framhålla detta och att lägga ett förslag som de facto ger möjlighet till en sådan utveckling.

De tre fackliga organisationer som hade representation i kommissionsarbetet har varit måna om detta liksom kommissionen i övrigt. Denna hållning betonas genomgående i slutbetänkandet. Till exempel ”markerar” kommissionen ”betydelsen av att lärare och skolledare har ett stort inflytande och är delaktiga i processen” (s 187). Vidare att det för att arbetet ska få ”stark legitimitet” måste grunden i allt väsentligt ”utvecklas av lärare och skolledare med stöd i forskningen” (s 189).

Styrning och ledning av svensk skola är en komplex materia, såväl historiskt som i vår samtid. En särskild aspekt av detta gäller just det professionella inflytandet. En annan gäller balansen mellan stöd och inspektion och som ovan nämnts finns även andra aspekter att beakta. Kommissionen förordar en myndighetsöversyn och en sådan är redan initierad av regeringen.

Kommissionen föreslår också att ett särskilt arbete påbörjas med att utreda, utveckla och etablera en nationell funktion för lärar- och skolledarutveckling. Den nationella funktionen är starkt sammankopplad till förslaget om professionsprogram. Också vad gäller den nationella funktionen har kommissionen avstått från att lämna ett färdigt förslag. Istället förväntar vi oss att den interimistiska arbetsgruppen, med starkt och reellt professionellt inflytande, tar detta vidare.

En principiellt viktig fråga är förstås om det överhuvudtaget är möjligt på utifrån påverka en professionell formering och dess fortgående. För det första kan man nog konstatera att det är möjligt att negativt påverka sådana strävanden utifrån, exempelvis genom statlig eller kommunal reglering av yrkesutövning. Men för det andra finns också exempel på motsatsen. Under 1960-talet fördes en diskussion i Skottland av liknande art och genom lag etablerades The General Teaching Council for Scotland. Det är ett intressant exempel på hur en nationell reglering skapade förutsättningar för en ny professionell formering.

I Skottland ansvarar nu de skotska lärarna för saker som legitimation av lärare genom ett organ som vilar tungt i professionen och som i mycket hög grad är ett uttryck för professionens inre strävan efter ansvarstagande.

Ingrid Carlgren antar att den nationella funktionen i praktiken skulle utgöra en ny statlig pålaga på lärarna. Så är det inte tänkt.

Om lärarnas formering historiskt hade skett på väsentligen starkare sätt så hade sannolikt något professionellt organ idag varit erkänt och haft i uppdrag att inte bara förvalta professionsrelaterade frågor utan förstås även lett utvecklingen inom området. Nu är vi inte där men vi har en historisk möjlighet att skapa förutsättningar för en sådan utveckling. Det finns internationella exempel som kan inspirera men det vore oklokt att föreslå import av någon modell. Därför har kommissionen föreslagit att ovan nämnda arbetsgrupp, bestående av lärare- och skolledare tillsammans med andra berörda och experter, ska få i uppdrag att lämna förslag på hur detta kan ske.

Man kan tycka att uttrycket ”nationell funktion” är lite kryptiskt men det ska förstås utifrån en strävan att inte skriva fram någon av de klassiska organisationsformerna. Att förslaget är att funktionen ska vara nationell har två betydelser. Dels att den ska ges stöd för sitt verkande genom en nationell reglering, dels att dess verkansfält ska vara nationellt.

Avsikten med ovanstående redogörelse är att klargöra att de farhågor som Ingrid Carlgren lyfter fram, i sin i övrigt uppskattande kommentar till kommissionens slutbetänkande, saknar grund liksom hennes slutsats att vi som arbetat med detta skulle vara så inneslutna i en så kallad ”nyliberal NPM-bubbla”.

Skolkommissionens förslag har utvecklats utifrån en seriös och saklig analys av de problem som har uppstått i det svenska utbildningssystemet – bland dessa en försvagning av lärarprofessionens attraktivitet, ett förhållandevis lågt intresse för lärarutbildning och en växande lärarbrist- och det samband med den policy som har förts.

Dessa mekanismer är dock inte unika: de har drabbat även andra skolsystem som har infört NPM, men inte med samma slagkraft som i det svenska. Vi har hämtat inspiration från system som har lyckats stå emot riskerna som uppstår i målstyrda och decentraliserade organisationer och har bevarat och utvecklat en stark lärarprofession.

Vi vill betona den starka intentionen att ge stort utrymme för lärarnas autonomi och professionella ansvar i denna nationella funktion, som en motvikt och nödvändig motpol till de professionella skyldigheter, som det innebär att följa nationella lagar, tillämpa läroplaner och redovisa resultat samt att anpassa sig efter skolhuvudmännens regelverk. Dessa begränsningar är oundvikliga och legitima i ett utbildningssystem som är en nationell angelägenhet.

Skolkommissionens förslag om en nationell funktion för professionsutveckling vill dock utveckla en plattform som ger plats och på sikt ger mer och mer inflytande till lärarnas professionella ansvar i utbildningssystemet, och det frikopplat från arbetsgivarna och staten.

Betoning av ansvar gäller även Skolkommissionens övergripande inställning. Vi har velat ta ansvar för utbildningssystemets och allmänhetens bästa, genom att föreslå nödvändiga och genomförbara lösningar, och tänka på deras konsekvenser – inte sväva i en drömvärld eller rasera systemet i en jakt efter utopiska visioner.

 

Björn Åstrand. Mara Westling Allodi och Jan-Eric Gustafsson

Ledamöter och ordförande i 2015 års Skolkommission

4 Comments on “Björn Åstrand med flera: Skolkommissionens förslag stärker professionell autonomi

  1. Pingback: Lyssna: det finns bra förslag | Mara Westling Allodi

  2. Många intressanta fördjupningar av vetenskapens ledamöter i Skolkommissionen. När jag fört diskussionen om skolan har jag försökt beskriva hur ett system kan byggas upp utifrån en enhetlig modell oavsett nivå. Då i form av ett hus. Huset är ett system bestående av olika delar med olika funktioner. Är någon del funktionsodugligt brister helheten. För att ta Bibeln till hjälp, om slagregn föll och var huset är byggt. På lösan sand spolas det bort och på hälleberget står det stadigt. Frågan är var är svensk skola systemmässigt byggt på förgrund.

    Det här med skolutveckling är svårt om man inte bygger det på en syn och grund som leder framåt. Lite av det Skolkommissionen lyfter bygger på de delar som handlade om pedagogisk utveckling som fanns i de gamla länsskolnämnderna, innan kommunaliseringen. Tråkigt nog åkte den delen ut med badvattnet. Kanske det går att skapa något liknande med de regionala delarna i Skolkommissionens förslag.

    För övrigt har jag några funderingar kring delbetänkandet Skolkommissionen lade förra året: http://pluraword.blogspot.se/2016/05/skolutveckling-baserad-pa-systematisk.html

  3. Skolkommissionen har identifierat tre problem i skolan:

    1. För låga gymnasiebetyg för lärarstudenter, d.v.s. fel elevgrupp rekryteras till yrket.
    2. Låga krav i lärarutbildningen.
    3. Dålig studiemiljö i klassrummen.

    Alla borde instämma i att begåvade och välutbildade lärare, ordning och reda i klassrummen och höga förväntningar på eleverna är de absolut viktigaste förutsättningarna för ett framgångsrikt skolsystem. Allt annat blir marginellt om de tre punkterna inte är uppfyllda.

    Skolkommissionen verkar inte ha insett vidden av ovanstående problem eftersom man inte presenterar förslag på åtgärder. När det gäller punkt 1 hänvisar man till att högre krav än betyget E ger fel signaler – att E inte duger! Rätt signal vore, enligt min mening, att vara tydlig och peka på att det krävs långt mer kunskaper än betyget E för att bli lärare. Vad hade varit kommissionens förslag till åtgärd om samma sak gällt läkarutbildningen eller civilingenjörsutbildningen? Jag är övertygad om att dessa båda professioner hade, i motsats till lärarutbildningen, höjt rösten och konstaterat att detta fungerar inte.

    Punkt1 leder till punkt2 – i annat fall klarar studenterna inte utbildningen. Det sistnämnda tar kommissionen som ett skäl till att inte föreslå åtgärder eftersom skolan är i akut behov av lärare. På det viset permanentas låg kvalitet i undervisningen för lång tid framåt. Dessutom leder punkt2 till punkt3 eftersom osäkerhet hos läraren ofta leder till oro i klassrummet. Har kommissionen funderat över verksamheten i klassrummen och dess betydelse för resultaten?

    Professionen inom lärarutbildningen har de senaste 20 åren förbrukat förtroendet för sin verksamhet. Man har gymnasifierat ämnesteorin och fört fram pedagogiska och didaktiska idèer som varit förödande för eleverna. Nedmonteringen av ämnesinnehållet i utbildningen av t.ex. gymnasielärare i matematik har inneburit att en stor grupp lärare inte klarar av att undervisa i mer än de två första kurserna ma1 och ma2. Var ska blivande läkare, civilingenjörer, naturvetare etc. få sin undervisning i matematik, fysik och kemi i framtiden?

    Granska lärarutbildningarna i detalj! Det finns professorer som i klartext uttrycker att en lärare inte behöver mer ämneskunskap än det undervisningen omfattar.

  4. ”Vi har velat ta ansvar för utbildningssystemets och allmänhetens bästa, genom att föreslå nödvändiga och genomförbara lösningar, och tänka på deras konsekvenser – inte sväva i en drömvärld eller rasera systemet i en jakt efter utopiska visioner.”

    Slutraderna i kommissionens inlägg är avslöjande. Det var utbildningssystemets bästa man tog ansvar för. Inte elevernas. Vilket utbildningssystem var det då som man tog ansvar för? Ja, tydligen inte den väl fungerande och internationellt uppskattade skola som började raseras på nittitalet. Utan den OECD-inspirerade skola som då infördes i stället. Den skola vi nu har där eleverna lär sig allt sämre och mår allt sämre.

    Den som lägger fram förslag om hur man kan ändra detta utbildningssystem svävar i en drömvärld och jagar utopiska visioner enligt kommissionen. Följande förslag är alltså utopier:
    Gör Barnkonventionen till lag. Stoppa vinstuttagen ur privatskolorna. Slopa de graderade betygen. Minska katederundervisningen och öka de elevaktiva arbetssätten i undervisningen. Gör om lärarutbildningen till en egentlig yrkesutbildning. Frigör skolan från inflytandet från OECD och PISA-proven. Ge alla lärare som gör samma jobb samma lön. – Allt förslag som inte kommit från skolkommissionen.

    Det mest omvälvande av dessa förslag lär vara slopandet av de graderade betygen. Detta förslag enades ledamöterna om i den expertgrupp som 1989 lade fram rapporten ”Betygens effekter på undervisningen”. En massiv majoritet av forskarna om betygen har kommit fram till att eleverna inte lär sig mer genom betygen men att de skadar de svagpresterande elevernas vilja och förmåga att lära. Men att slopa de graderade betygen är ogörligt om man ska slå vakt om det nu förhärskande utbildningssystemet. Därför är denna förändring utopisk hur angelägen den än är.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS