Skuggan – Anneli Einarsson: Estetiska ämnen och skolans utmaningar
De stora utmaningar skolan står inför idag med nyanlända barn och brist på lärare har initierat olika förslag på hur behoven ska mötas. Lärarförbundets Jaara Åstrand kom, den 25 januari på DN Debatt, med förslaget att engagera fler yrkesgrupper i skolan. Det märkliga är att Jaara Åstrand inte säger något om de underutnyttjade lärarkategorier hon själv företräder; lärare i estetiska ämnen, t.ex. drama.
Estetiska ämnen är en viktig del i läroplanen och i elevers utbildning, men är en i stora stycken outnyttjad resurs i skolan idag. Drama har ingått i läroplanen sedan den första Lgr62. I nuvarande läroplan Lgr11 står att drama är en uttrycksform som alla elever ska få tillgång till och som ingår i de mål skolan ansvarar för att alla elever efter genomgången grundskola ”kan använda och ta del av” (Lgr.11, s. 15). Trots detta finns det fortfarande ingen nationell dramalärar-utbildning och det är många elever som aldrig möter drama i skolan! Senare års internationella forskning har visat dramats och övriga estetiska ämnens betydelse, inte bara för elevers motivation i skolan (DICE, 2010) utan också för att skapa goda lärandemiljöer (Bamford, 2006). Dramaundervisningen har t.ex. belagda positiva effekter på språkutveckling (Podlozny, 2000). Till och med OECD har i sin stora metastudie Art for Art’s sake? (2011) slagit fast, inte bara att de estetiska ämnena är viktiga i skolan för sin egen skull, utan också konstaterat att drama har påvisbara s.k. transfereffekter på övriga ämnen i skolan, särskilt språk. Men den rådande diskursen i skoldebatten tillåter inte dessa forskningsresultat att bli synliga.
Ofta tvingas lärare i estetiska ämnen att argumentera för sina ämnens existens trots läroplanens stipulat. De arbetar ofta under bedrövliga förhållanden; undermåliga lokaler, brist på material och för stora elevgrupper.
På Malmö högskola är det få studenter på grundlärarprogrammet som väljer in musik i sin utbildning, trots att musik är ett stort och viktigt område i barns och ungas liv. Ett tungt vägande skäl till detta är de ofta svåra omständigheter musiklärare arbetar under i grundskolan.
Bildlärare får ofta brottas med brist på material och utrustning trots att digitala medier nu är en del av bildämnet, att vi lever i ett ”bildsamhälle” och att bilder i vid mening är en stor och viktig del av elevernas vardag.
Dramapedagoger har den unika kompetensen att både kunna undervisa i drama/teater som estetiskt uttryck, att genom drama stödja lärandet i andra ämnen och arbeta med värdegrundsfrågor och konflikthantering. Men dramapedagogerna har ofta osäkra arbetsvillkor och låga löner.
Hur kommer det sig att Jaara Åstrand inte talar för dessa lärarkategorier och inte ser möjligheterna med att låta dem få en utvidgad roll i skolan?
Den 8 mars skriver Anna Kindberg Batra på DN Debatt att moderaterna vill satsa 200 miljoner kronor per år på att införa lärarassistenter i skolan. Deras uppdrag ska bl.a. vara att lägga ut information på skolans hemsida och skriva veckobrev. Det är allmänt känt att lärares administrativa börda är för tung (en utveckling som alliansen i hög grad varit med och skapat) och det är viktigt att lärare får mer tid att ägna sig åt eleverna. Mer administrativ personal skulle säkert kunna avlasta lärarna till viss del. Men det är av yttersta vikt att beslutsfattare nu inte gör det som i skolan kallas för ”brandkårsutryckning” d.v.s. stora ogenomtänkta åtgärder och förändringar som inte är förankrade hos skolpersonal. För hur ska en lärarassistent kunna ”skriva veckobrev” (till föräldrar?) och ”plocka fram nödvändigt material” utan att vara insatt i lärarens arbete? När ska läraren ha tid att sätta in assistenten i det?
Risken är att detta ökar lärarens stress mer än att minska den. Det som behövs är en helhetssyn på de förändringar och åtgärder som görs. Det räcker inte att sätta plåster på stora köttsår. Miljöpartiet har tidigare proklamerat att de vill stödja utvecklingen av kultur och estetik för barn och ungdomar – hur gick det med det?
Läroplanen slår fast att ”Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på” (s. 7). I Sverige tar vi demokrati i hög grad för given, men nu kommer barn och ungdomar till svenska skolan som inte vuxit upp i samhällen som bygger på demokratiska värderingar. Så hur ska framtidens barn och ungdomar egentligen tränas i demokrati? Utifrån min mångåriga erfarenhet av arbete i skola och utbildning kan jag säga att alltför få skolor arbetar målmedvetet för att träna elever i demokratiska processer. En ännu större och akut brist ute i skolor gäller ett annat läroplansmål: ”Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser” (Lgr11, s. 7). Många lärare upplever att de inte har verktyg att arbeta med dessa frågor. Vad har vår demokratiminister Alice Bah Kuhnke att säga om detta?
Drama är ett ämne med som lämpar sig särskilt väl för att träna elever i demokratiska processer, dialog och normkritiska perspektiv. Detta på ett kreativt och lustfyllt sätt där eleverna får uttrycka sig, vara aktiva och delaktiga. Dramapedagoger är en outnyttjad resurs med stor potential som väntar på att få tas i fullt bruk i skolan. Vårt samhälle förändras och vi måste ha en helhetssyn och ett långsiktigt perspektiv på skolan. Det är en demokratisk rättighet för barn och ungdomar att få tillgång till de olika estetiska uttrycken. Inte för att de ska blir artister, utan för att estetiska ämnen skapar forum för att få uttrycka sig, utveckla sin kreativitet, träna sin förmåga till dialog, empati, demokratiska processer och bearbetning av upplevelser.
Estetiska lärprocesser är ett viktigt komplement till den idag många gånger prov- och betygsfixerade skolmiljön, som skapar stress och oro hos många barn och ungdomar. Det turbulenta läget i skolan får inte leda till panikartade åtgärder. Ge kompetenta lärare i estetiska ämnen mer tid, resurser och utrymme att arbeta kontinuerligt och långsiktigt med elever i mindre grupper. Detta kommer att avlasta övriga lärare, förebygga konflikter, skapa en god psykosocial miljö och inte minst – bidra till lärande och kunskapsutveckling.
Mina förslag är därför:
Gör drama till ett ämne i grundskolan
Skapa en nationell dramalärarutbildning
Ge de estetiska ämnena större utrymme och låt dem bli en resurs i grundskolans alla år
(Anneli Einarsson är adjunkt i Drama, Lärande och samhälle, Malmö högskola och doktorand i Drama in Education, University of Chester, UK)
Referenser:
Bamford, A. (2006). The wow factor: Global research compendium on the impact of the arts in education. Waxmann Verlag.
The DICE Has Been Cast: Research Findings and Recommendations on Educational Theatre and Drama. DICE Consortium, 2010.
Podlozny, A. (2000). Strengthening verbal skills through the use of classroom drama: A clear link. Journal of Aesthetic Education, 34(3/4), 239-275.
Ellen, W., & Stéphan, V. L. (2013). Educational Research and Innovation Art for Art’s Sake? The Impact of Arts Education: The Impact of Arts Education. OECD Publishing.
Estetiska ämnen kommer att få en mycket framträdande plats i det nya LÄROSYSTEM som jag föreslår.
Det kommer inom läromoduls ” Lära Vara” (Learning to be) .. Se http://www.sweducation.eu
Lennart
Anneli,
Jag delar dina åsikter ovan, men gör några kritiska reflektioner när jag läser din text; dessa gäller alltså inte innehållet utan den språkliga dräkten. Du talar om estetiska ämnen och uttrycksformer. Min uppfattning, eller fördom, om du så vill, är att dessa båda begrepp för många hör ihop med konst. Eftersom konstnärer sedan Zorn, Liljefors och Larsson har gjort allt de kunnat för att skapa allt konstigare verk, tror jag att det stora flertalet känner sig mer eller mindre främmande inför allt vad konst, estetik och uttrycksformer heter. Det borde inte vara så – läroplanerna har ju alltid försökt ändra på den saken. Men tyvärr, de estetiska ämnena har låg status jämfört med de tre kejsarna svenska, matematik och engelska.
Sedan 1996 har jag bedrivit ett eget språkprojekt i syfte att på sikt kanske bidra till ett lärarnas yrkesspråk; detta är väl antagligen anledningen till mina reflektioner kring ditt språkbruk. Ur mitt perspektiv, det trenätsteoretiska, handlar de olika konstformerna om skillnader och om skillnader som gör skillnad, och därför också om det jag kallar ledande faktorer – om sådant som kan göra skillnad: färger och linjer, tonhöjd och klanger, poser och mimik. Med Gregory Batesons definition är allt detta information – skillnader som gör skillnad.
Men Trenätsteorin bygger inte bara på informationsteori utan också på den generella systemteorin, och den säger bl.a. att ett och samma mönster kan uppträda i de mest skiftande sammanhang. Oavsett sammanhang bör sådana mönster benämnas på ett och samma sätt. Nu finns det ett sätt att tala om skillnader som gör skillnad, och det gäller skillnaden mellan 1 och 0, dvs. digital information; vi kallar detta sätt att använda en skillnad för en informationsteknologi, IT. I enlighet med det systemteoretiska synsättet på hur man bör beteckna mönster har jag definierat ”all systematisk mänsklig användning av skillnader som gör skillnad är informationsteknologi”. Detta innebär att de konstnärliga uttryckssätten är olika former av informationsteknologi; alla arbetar de ju systematiskt med skillnader som gör skillnad.
Men med detta trenätsteoretiska perspektiv är också svenska, matematik och engelska informationsteknologier. Med denna definition jämställs alltså färdighetsämnen och skapande ämnen. Värdet för en elev i att behärska en informationsteknologi ligger i att på ett medvetet och systematiskt sätt kunna göra skillnad på ett sätt som gör skillnad för omgivningen – dvs. som ger eleven möjlighet att påverka andra – gör hen delaktig.
För att illustrera detta värde vill jag dela med mig av lite empiri, av evidens. Jag hade musik i en fyra och inventerade skolans resurser vad gällde musikinstrument och lediga rum. I klassen fanns ett gäng dominerande pojkar som var med i samma ishockeylag; de ville ha och fick några olika slagverksintrument. Två flickor, Ada och Beda, fick dela på ett piano. Vid första lektionstillfället skulle eleverna bekanta sig med instrumenten, vid det andra skapa ett stycke musik som jag kunde spela in på bandspelare. Ada, som var liten men väldigt påstridig var den som tog initiativet vid pianot, Beda som alltid verkade missnöjd och – som jag upplevde henne – allmänt obegåvad lät sig surt domineras. Vid andra tillfället var Ada sjuk, så Beda var helt ensam i det tysta pianorummet. När jag kom dit med min bandspelare hade hon skapat en enkel melodi i a-moll: c-h-c-h-c-h-a-h-a-h-a-h-c-h-c-h-a- etc. som hon spelade med stort allvar, i långsamt andante och accentato. Eftersom hennes kamrat var sjuk erbjöd jag mig att spela en basstämma, vilket hon accepterade: a-e-a-e etc. i halvnoter. Musikstycket gav ett tungt och nästan magiskt intryck av beslutsamhet och oundviklighet som ställde det i stark kontrast mot inspelningarna av de andras slamrande och rockiga musik. Två regler gällde när vi spelade upp banden: alla skulle sitta tysta och lyssna och därefter artigt applådera kamraternas verk. Jag iakttog ishockeykillarna medan de lyssnade på Bedas stycke; de lyssnade med nästan andäktig uppmärksamhet – detta var någonting annat än de någonsin hade hört tidigare och deras efterföljande applåd var inte bara artig utan även uppskattande.
Beda överraskade alltså sina kamrater – liksom hon hade överraskat mig. Men den stora överraskningen kom nästa dag. Hon visade upp en bild för mig som hon hade ritat på kvällen efter sin musikaliska succé: en söderhavsö med snäckor i sanden, en vajande palm, blå himmel och blått hav; plötsligt målade hon som om hon varit 12-13 år, inte tio.
Min tolkning av den här empirin är att hennes musik gjorde stort intryck på kamraterna – inklusive tuffingarna – på ett sätt som i sin tur gjorde skillnad för henne; hon hade blivit synlig som skapande musiker och både accepterad, respekterad och uppskattad. Vilken betydelse detta hade för hennes trivsel framgick av hennes söderhavsbild; plötsligt tycktes en grå skolvardag ha förvandlats till ett soligt paradis; kontrasten mellan hennes a-moll-melodi och strandmålningen var slående.
Att vara elev innebär inte bara att lära sig och prestera bra på prov – framförallt handlar det om hur man upplever sin barndom och ungdom i skolan, vilka möjligheter man har att leva ett gott liv. Elever har ibland kallat skolan för fängelse, och med tanke på att skolan är obligatorisk med närvaroplikt är detta lätt att förstå. Men upplevelsen kan bli en annan om man erbjuds möjligheter att utvecklas och som Beda blomma ut som den unika individ man är – utan att snegla på betygen.
Vad som händer efter grundskolan beror inte bara på betygen utan också på hur man har haft det under sina nio år i skolan – och vad dessa år har gjort med en. Skolan kan ses som en informationsteknologi, den ska på ett systematiskt sätt göra skillnad som gör skillnad på en mängd olika sätt. Somliga av skolans informationsteknologier är mer lämpade än andra för att skapa gemenskap och delaktighet, självkänsla och livslust. Det finns därför all anledning av ge dessa det utrymme de förtjänar.
Anneli,
jag läste din text med intresse. Du avslutar konstruktivt med tre förslag. Det tredje och sista ger jag mitt fulla stöd (som tidigare lågstadielärare, jag slutade den delen av yrkeslivet 1980 medan det ännu var möjligt även för en lärare att vara skapande). Det handlar om upptäckter, glädje och liv – när det sker utan konkurrens och jämförelser. Lärandeprocesser pågår för fullt och eleverna upplever känslan av att vara fria människor. För en stund. Sådana stunder kan vara avgörande för en ung person.
Du gör inte misstaget att jämföra estetiska ämnen i grundskolan med konst och konstnärlig verksamhet, tack och lov.
Ett välkommet och välbehövligt inlägg, Den näringslivsstyrda mål-och resultatskola som infördes på nittitalet har medfört att eleverna nu lär sig sämre och mår sämre. Ska man få eleverna att lära sig bättre och må bättre måste man utgå från elevernas behov och inte från näringslivets. Att utrymmet för idrott är sämre i svenska skolan än i något annat OECD-land och att de estetiska ämnena har satts på undantag har starkt bidragit till de sjunkande kunskapsresultaten och den ökade psykiska ohälsan bland eleverna. Rollspel är en underskattad metod att ge eleverna större förståelse för sammanhang och förmåga till problemlösning och empati mm.
En nationell dramalärarutbildning kanske vore bra, men jag är in säker på att det råder brist på kompetens. Det finns många som är utbildade och behöriga i drama (som nu förvisso kanske förvandlats till behörighet i ämnet teater) men som på grund av ”ämnes-slakten” idag inte kan finna jobb.
Än viktigare i debatten tycker jag det är att återta synen på de estetiska ämnena i sin helhet. Det är för mig en sorg att se hur musik, drama, bild etc. likt en sotare i bagarskrud tvingats ikläda sig en naturvetenskaplig språkdräkt i jakten på sitt existensberättigande. Tycker mig även ser hur ”flum-lärarna” sorteras ut ifrån universitet och högskolor till förmån för personer som med doktorshatt i näven absolut vet hur man kan väga, mäta och sortera prestationer även i dessa ämnen. Även denna artikel innehåller tendenser till att rättfärdiga drama utifrån dess ”transfereffekter” som ett ”viktigt komplement” eller som ett verktyg att ”träna demokratiska processer” etc.
Tänk, om något skulle våga lyfta blicken ifrån de röd-gul-gröna matriserna, och istället driva tesen att estetiska ämnen har ett livsviktigt och allmänmänskligt värde i sig.