Skuggan – återblick och avstamp inför hösten

Nedan följer några teman i det som skrevs under rubriken Skuggan i våras. Vi hoppas detta kan bilda avstamp inför höstens fördjupade och kompletterande debatt här på SOS.

Mot bakgrund av att regeringen 2015 tillsatte en Skolkommission bjöd SOS-redaktionen i november samma år in alla som önskade att medverka i en skuggkommission, eller “Skuggan” som Lars Dahlström föreslog att den skulle heta. Drygt 30 inlägg gjordes under “Skuggan” våren 2016, dessutom arrangerades fem seminarier på ABF-huset i Stockholm.

Skolsegregering som affärsidé

Flera inlägg lyfte frågan om skolans roll som samhällsbyggande institution och den ökade graden av segregering i skolan. Ylva Bergström pekade på att vi verkar glömma att skolans bredare kunskapsmål är en nödvändig förutsättning för den medborgerliga kompetens skolan ska ge. Dagens skola ger inte alla elever lika möjligheter att delta i det politiska samtalet, den förmågan har i än högre grad än tidigare blivit en klassfråga, menade hon. Eller som Mikael Stigendal uttryckte det när han lyfte fram vikten av ett samhällsperspektiv i undervisningen. Och som Gunnar Berg och konstaterade: “En marknadsorienterad institutionell värdebas är logiskt sett oförenlig med ett synsätt på likvärdighet med elevkompensatoriska förtecken.” Med Sten Svenssons ord har segregeringen blivit en affärsidé i den marknadiserade skolan.

Kunskapsområdena som inte får plats

Det starka resultatfokus som funnits i såväl debatt som i Skolkommissionens direktiv kastar en våt filt över alla de ämnen som inte mäts och uppmärksammas internationellt, kanske i synnerhet de praktisk-estetiska ämnena, det menar flera Skuggan-skribenter. Anneli Einarsson lyfte fram dramapedagoger som en outnyttjad resurs. Hon menade att de politiska förslagen ofta liknade brandkårsutryckningar som inte bara saknade förankring i skolans värld utan ofta visade sig vara rent praktiskt ogenomförbara. Varför inte bygga på det som finns, menar Einarsson med hänvisning till hela det praktisk-estetiska området?

Fredrik Håkansson tog en annan ingång till frågan och ville uppmärksamma oss på det sista av de fyra f:en, förtrogenhet. Denna typ av kunskap, menade Håkansson, fångas inte av bedömningskriterier och erkänns inte i diskussionen om skolans resultat, detta trots att den utgör en viktig del av det en elev kan – och inte bara det, den utgör en viktig samspelande faktor till de övriga f:en.

Frågan om det som trängs bort ställdes på sin spets i Mia Tiempo von Essens kärnfulla och frågespäckade inlägg. Hon menade att vi blivit så upptagna av att rätta oss i leden och av att använda de rätta orden att vi helt glömt att se och ifrågasätta. Sven-Eric Liedman menade på samma tema att det är skillnaderna mellan utbildning och bildning, vikten av kritiskt tänkande och vikten av den demokratiska värdegrunden, som är de frågor som borde vara i skoldebattens centrum, och han avslutade: “Sverige måste framför allt klara sig i konkurrensen med Kina och Indien, heter det. Men är det i själva verket inte upplysning och demokrati som borde betraktas som en konkurrensfördel?”

Utmaningar för utvecklingen av professionen

Professionens utveckling och framtid berördes i ett flertal inlägg. Med begreppet “möjlighetsrum” ville Gunnar Cardell ge ett bidrag till vidareutvecklingen av professionella på alla nivåer i skolsystemet. Risken är att vi låser in oss i alltför fyrkantiga lösningar och strategier på alla nivåer i skolsystemet, lär vi oss istället bejaka det oförutsägbara/kaoset så kan detta bidra till utvecklingen av ett gemensamt strateginät för att hantera de viktiga uppgifterna och utmaningarna i skolan, menade Cardell.

En del inlägg berörde frågan om hur lärarutbildningen kan utvecklas till en akademisk professionsutbildning. Peter Emsheimer pekade på den svåra utmaningen i en akademisering, den att form blir viktigare än innehåll. Akademin måste bli bättre på att utveckla det professionsrelevanta innehållet, menade han och gav utförliga exempel på hur examensarbetet sällan når dithän att det börjar bli professionellt intressant och relevant. På samma tema gav Jan Thavenius ett flertal exempel hur ett tänkande utanför de gamla invanda boxarna “teori-praktik/akademi-skola” skulle kunna se ut, något han menar måste till för att föra forskare och lärare till ett mer konstruktivt och utvecklande samarbete. Kort sagt, akademisering är inte samma sak som att utbildningen blivit en akademisk professionsutbildning, menade Ingrid Carlgren. Hon efterlyste bland annat lärarutbildningsfakulteter med fakultetsmedel, utveckling av masterprogram och föreslog ämnesdidaktik som huvudämne för lärarutbildningen. Det går inte att bygga en profession genom inspektion och detaljstyrning, avslutade hon.

Eleverna och klassrummet

Mats Björnsson ville ge eleverna en röst, en röst han tycker lyst med sin frånvaro i skoldebatten. Framför allt ville han framhålla den avsaknad av arbetsro som många elever upplever i skolan idag, något han menade att vi måste ta på största allvar. För det krävs att såväl vänstern som högern lämnar sina skyddsgravar i syfte att finna ideologiöverskridande lösningar. Det talas mycket om denna typ av samling på styrnivån, men man glömmer att det är lika viktigt för frågorna som mer direkt berör klassrummet, menar Björnsson.

På elev- och klassrumstemat skrev även Per Acke Orstadius, Lennart Malmström, Charlotte Jacobsson och Klas Lindelöf. Alla tre vände sig emot den bild av det goda klassrummet som målats upp på ledarsidor i DN och SvD, och den motbild som denna bild tar spjärn emot. I de förra klassrummen går ordning och auktoritet före elevinflytande och lust. Det ska vara tvärt om menade Malmström: rätt utnyttjat elevinflytande skapar det positiva undervisningsklimat som är en förutsättning för effektiv inlärning. Den lärare som tror att det bara är att förmedla kunskap till elever kommer inte nå långt menade Orstadius. För att förstå vad som får elever att vilja lära sig måste vi beakta aspekter av lärandet som har med lust, glädje och motivation att göra, skrev han. Det demokratiskt och samhällsbyggande pedagogiska ledarskapet måste bejakas och utvecklas, försöken att återskapa det auktoritära och hierarkiskt uppbyggda samhällets ledarskapsmodeller kommer falla platt, ansåg Lindelöf och tyckte sig redan ha sett tecken på det senare.

Styrningen av skolan

Skolministern har sagt att ”professionen ska leda skolutvecklingen”. Så bra, tyckte Lars Dahlström och gav några exempel från Namibia och USA. Genom exemplen visade han hur en professionsledd utveckling kan ta sig uttryck, i syfte att skapa social rättvisa, samverkan samt kritiskt och innovativt tänkande bland nya generationer av medborgare.

En annan aspekt av styrningen togs upp av Jan Thavenius som frågade sig om inte skolinspektörerna sitter “inne med någon annan kompetens än att producera statistik och läsa administrativa data?” Inspektioner i sin nuvarande form uppmuntrar snarast till att dölja problem, inte till att ta itu med dem, skrev han. Med hänvisning till Olle Holmberg gav Thavenius exempel på hur ett möte på mer lika villkor kan ta sig uttryck, ett där inspektörens och lärarens bilder tillåts mötas och prövas, ett möte som skulle kunna bidra till en fördjupad beskrivning av skolans kärnproblem. Ett än mer radikalt förslag läggs av Mats Ekholm, han föreslår helt enkelt att skolkommissionen ska uppmana regeringen att lägga ner myndigheten Statens skolinspektion. De pengar som därmed frigörs kan istället användas för nationella utvärderingar som spänner över hela läroplanens målbild, samt den typ av fleråriga utvecklingsdialoger som Skolverk och kommuner som önskade stöd förde under ett par år i början av 00-talet, men som lades ner när dåvarande utbildningsministern Östros istället styrde om medlen till att inrätta en inspektion.

Styrfrågan verkar mer allmänt ha varit en svår fråga för politikerna och för Skolkommissionen. Olle Holmberg lyfte den hegemoni i tänkande kring skolan som tycks råda, man finputsar på ett krackelerat bygge och vägrar se de viktiga och avgörande frågorna. Han skickade med en önskan om att Skolkommissionen skulle våga borra djupare i orsakerna till de missförhållanden som råder i skolan idag. Det behövs breda överenskommelser, som inte bara involverar politiska partier och parterna, lärarorganisationerna, utan också i någon mening medborgarna, tillade Mats Björnsson.

Till sist

Den oro som bland annat Susanne Andersson och Nils Westberg uttryckte inför Skuggans arbete kring att förskolan skulle riskera att hamna utanför diskussionen visade sig tyvärr infrias. Kanske kan vi få inlägg som råder bot på det i höst. Per Kornhall uppmanade lärare och rektorer att stiga fram och berätta “de små berättelserna”, som han menar kan ha enorm sprängkraft i debatten. Det är genom att lyfta de individuellt viktiga frågorna som nya och viktiga perspektiv kan tillföras debatten och bredare mobilisering kan möjliggöras. Vi vill påminna om den uppmaningen och ser fram emot en fortsatt diskussion om den svenska skolans framtid i höst här på SOS.

Magnus Hultén

 

 

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »