Skuggan – Gunnar Cardell: Förslag till teoretisk grund för skuggkommissionens arbete

Gunnar Cardell skriver om skolan utifrån ett systemteoretiskt perspektiv. Det ger en mycket annorlunda bild av en utbildningsinstitution än vad vi är vana vid när det gäller artiklarna i Skola & Samhälle. Den beskriver en helhet och ger namn åt delarna i denna helhet. Fram träder en modell av skolan. (red)

Skuggkommissionens första utvecklingsområde är ”Skolan som samhällsbyggande institution för demokrati, integration, kunskap och bildning”. Ordet skolan är singularis och bestämd form, dvs. texter om skolan handlar om en enda samhällsbyggande institution, en funktionell helhet. Det krävs en helhetssyn om man vill beskriva en sådan helhet. Det finns skäl att då inte bara försöka hantera helhet, utan också annat sådant som oundvikligen kännetecknar skolan, som mångfald och komplexitet, förändring och oförutsägbarhet.

Den nödvändiga helhetssynen kan grundas i den generella systemteorin, Ludwig von Bertalanffys skapelse. Han menade att tillvaron kan beskrivas i termer av system och delsystem. Han menade också att oavsett nivå kan system uppvisa samma kännetecken, samma mönster, och att detta ger möjlighet att använda en och samma beteckning för ett sådant genomgående mönster. Institutionen skolan är ett delsystem av det svenska samhället, men också ett system bestående av en mängd delsystem som t.ex. skolhuvudmän – offentliga och privata – som ansvarar för delsystem i form av skolenheter, som är system av arbetsenheter bestående av skolklasser, befolkade av delsystem som kallas elever.

I jakt på lärares helhetssyn intervjuade jag en pensionerad kollega, Eva, om vad hon ”gjorde för att skapa arbetsro”. Frågan hade en teoretisk grund, nämligen B. Molanders analys av D. A. Schöns begrepp teori-i-användning: en sådan teori är uppbyggd av ”värden, strategier och underliggande antaganden”. En strategi är något man gör i syfte att förverkliga ett värde; i min intervju gällde frågan Evas strategi för att förverkliga värdet arbetsro. I hennes tysta kunskap dolde sig ett komplext mönster, en tankestruktur som speglade hennes strävan att förverkliga värdet arbetsro – jag gav mönstret namnet strateginät. Ett strateginät är ett system av utgångsaktiviteter och syften som bildar strategikedjor; nätstrukturen uppstår till följd av samordnade och samverkande strategier.

Ur det systemteoretiska perspektivet är det möjligt att generalisera dessa begrepp. Med reflekterande praktiker avsåg Schön ursprungligen yrkesmänniskor och en teori-i-användning var en enskild människas tankemodell. Men ett mönster hos ett delsystem kan mycket väl återkomma hos större system, så att det finns blir möjligt att tänka sig skolan, hela institutionen, som en reflekterande praktiker befolkad av reflekterande praktiker – eller med ett annat av Schöns begrepp, som en lärande organisation. Delsystemen på olika nivåer av skolan bör då ha teorier-i-användning som står i samklang med varandra, de bör utgöra en logiskt sammanhängande helhet av gemensamma värden, strategier och underliggande antaganden som gör både Skolverkets och lärarna till framgångsrika aktörer och skolan till ett kraftfullt verktyg för samhällets bestånd och utveckling. Och om så inte visar sig vara fallet finner de reflekterande praktikerna – Skolverket och lärarna – genom sitt reflekterande, enskilt och tillsammans, anledning att fundera över sin gemensamma teori-i-användning, sitt gemensamma strateginät: Vilka underliggande antaganden har vi om barn och ungdomar? Om deras livssituationer? Vad tror vi om deras framtid? Behöver vårt strateginät kompletteras med samordnade och samverkande strategier? Har vi kontraproduktiva strategier?

Ordning och kaos

De reflekterande praktikerna på skolsystemets olika nivåer äger var och en makt i termer av att kunna göra skillnad; både lärare och Skolverket har makt. Sett ur systemperspektivet skulle skolan kunna vara ett lika genomarbetat, välfungerande och säkert system som ett kärnkraftverk, men eftersom människor i viss utsträckning alltid är oförutsägbara måste skolan till skillnad från ett kärnkraftverk i hög grad leva med oförutsägbarhet och risken för fjärilseffekter. Kaosforskarna menar att oförutsägbarhet är ett kännetecken hos kaos. Skolan och alla dess reflekterande praktiker på skilda nivåer måste alltså leva med både ordning och kaos: det gäller för dem att skapa ordning som strukturerar kaos. Men kaos är i sig själv inte nödvändigtvis någonting dåligt; kaos innebär frihet och är därmed en förutsättning för självorganisering, som t.ex. lärande – oavsett det gäller kaos i elevernas huvuden eller i något annat delsystem av den lärande organisationen skolan.

Två begrepp som fångar denna problematik är mina begrepp ”ledande faktor” och ”möjlighetsrum”. Begreppet ledande faktor bygger på en kombination av dels Gregory Batesons definition ”(en bit) information är en skillnad som gör skillnad”, dels kaosteoretikernas slutsats att kaos handlar om oförutsägbarhet: ”en ledande faktor är någonting som KAN göra skillnad”. Skolans aktörer på olika nivåer använder sig av ledande faktorer, av sådant som kan göra skillnad. Ibland blir det precis som de har tänkt sig, ibland händer ingenting alls – eller någonting helt oväntat.

Ett system av ledande faktorer kan utgöra väggarna kring ett ”möjlighetsrum” där det råder frihet – och kaos. Ett exempel är när Eva placerade sina elever två och två i syfte att på så sätt ge dem frihet att lära känna varandra, att träna samarbete och att tävla mot varandra. Den parvisa placeringen var en ledande faktor som avgränsade ett möjlighetsrum; placeringen bidrog till ordning i klassrummet men gav samtidigt utrymme för frihet och oförutsägbarhet; den parvisa placeringen skulle lika gärna kunna leda till ovänskap, som till vänskap. När en lärare skapar möjlighetsrum brukar de ledande faktorerna kallas regler eller instruktioner; på andra nivåer av skolsystemet byggs möjlighetsrummen av lagar och förordningar, anvisningar och riktlinjer.

Skuggkommissionens första område reser frågan ”Hur skapar vi – aktörer på skilda nivåer av skolsystemet – ett gemensamt strateginät med möjlighetsrum, som ger ordning och frihet, så att demokrati, integration, kunskap och bildning kan utvecklas?”.

(Gunnar Cardell har varit lärare och lärarutbildare. Numera pensionär och och författare.)