Skuggan – Ingrid Carlgren: En reformdagordning för skolan

21-22 mars anordnar SNS /Studie förbundet näringsliv och samhälle) en utbildningspolitisk konferens där några forskningsrapporter (varav en policyrapport) ska presenteras. De är resultatet av ett flerårigt forskningsprogram inom ramen för en utbildningskommission med fokus på den övergripande frågan hur Sverige kan stärkas som kunskapsnation. Jag ska i två artiklar presentera och kommentera policyrapporten Policy-idéer för svensk skola.

Rapporten är skriven av Jan-Eric Gustavsson, Jonas Vlachos och Sverker Sörlin. I den här första artikeln ska jag hålla mig till de beskrivningar och analyser som görs i rapporten för att i nästa artikel diskutera förslagen och den reformdagordning som rekommenderas.

I rapportens olika kapitel analyseras och diskuteras i tur och ordning: kunskapsresultaten, kommunaliseringsreformerna och deras konsekvenser, privatisering och konkurrensutsättning, betygen, likvärdigheten, lärarna och undervisningen samt resurserna. Dessa texter är ganska resonerande till sin karaktär och rymmer en intressant spänning mellan å ena sidan en betoning av att det är komplicerade och mångfacetterade samband som gör det svårt att peka ut enskilda orsaksfaktorer och, å den andra, lyfta fram ett antal enskilda faktorer som sedan får stor betydelse i förslagen till åtgärder. Det är en spännande kombination av vetenskaplig försiktighet och kvalificerade gissningar som gör rapporten intressant att läsa. Många av resonemangen verkar rimliga och väl avvägda och en del av förslagen verkar både kloka och intressanta. Det som stör och drar ner trovärdigheten en smula är en del felaktigheter när det gäller beskrivningen av lärarutbildningen. Överhuvudtaget är kapitlet om lärarna och undervisningen rapportens svagaste kapitel vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att området inte utgör någon av de tre författarnas specialområde.

Det är befriande att författarna vågar ta bladet från munnen och tydligt peka på en rad systemfel som hindrar skolan från att nå sina mål. Med tanke på alla som idag anser att det viktigaste just nu är att skolan ska slippa fler reformer är det uppfriskande med en så tydlig annan hållning. T.ex. skriver man att med dagens styrsystem finns det inte mycket som talar för att målen kommer att nås. ”Skollagens bestämmelser om allas rätt till likvärdig utbildning är i praktiken inte längre någon rätt och det är svårt att se hur likvärdighet skulle kunna åstadkommas under ett system med decentraliserat ansvar, skolval och en hög grad av etableringsfrihet för fristående skolor”

Författarna skriver vidare att det verkar rimligt att en del av den svenska skolans negativa utveckling kan förklaras av införandet av skolpengen och marknadssystemet och att ”det samlade resultatet av marknadiseringen är negativt för skolans resultat på nationell nivå”. Rapporten pekar också på flera grundläggande problem med styrningen och organiseringen av skolan liksom att resurserna inte används på rätt sätt. Även om mål- och resultatstyrningen (bl.a. i form av läro- och kursplaner) pekas ut som en del av det som bidragit till situationen är det främst problemen med betygssystemet som lyfts fram.

Rapporten avslutas med en sammanfattning som grundas i de tidigare kapitlen men som utmärkt väl kan läsas som en fristående del. Den utgår från konstaterandet att elevernas rättigheter att få en utbildning av en sådan kvalitet att de kan uppnå skolans kunskapsmål och att utbildningen ska vara likvärdig är något som skolan inte kan leva upp till idag och att de åtgärder som föreslås syftar till att ”bryta den negativa utvecklingen och på nytt göra den svenska skolan till en kunskapsskola och den möjlighetsskapande institution den skall vara”.

När det gäller förklaringar till de sjunkande resultaten tar rapporten upp de reformer som genomfördes på 1990-talet (kommunaliseringen, friskolereformen, betygsreformen, mål- och resultatstyrningen) och som sammanföll med marknadisering och en framväxande kommersiell logik, men rapporten lyfter också en rad andra orsaker.

Ett exempel på möjlig orsak, som får ett relativt stort utrymme, gäller försvinnandet av kompetens från skolan såväl som från lärarutbildningen när det gäller den tidiga läsinlärningen. Författarna knyter detta till lärarutbildningsreformerna 1988 och 2000 som de menar hade en inriktning mot generell kompetens. Detta är, menar jag, felaktigt och beror sannolikt på att författarna blandar ihop frågan om examensbenämningar med frågan om utbildningens innehåll. Både reformen 1988 och 2000 innebar att lärarna på grundskolans lägre stadier fick en mer ämnesspecificerad profil (en annan sak är att det tog lång tid innan skolorna organiserade sin verksamhet så att de tillräckligt kunde utnyttja dessa ämnespecifika kompetenser). Däremot har författarna en poäng i att den stadierelaterade kompetensen sannolikt påverkades av införandet av 1-7 och 4-9-lärarna. En alternativ förklaring till den försvinnande läsmetodiska kompetensen är akademiseringen av lärarutbildningen. Alltsedan reformen 1988 har lärarutbildningarna försökt hitta disputerade lärare. Problemet är att de disputerade lärare som finns att tillgå saknar kompetens inom för yrket viktiga områden (som t.ex. läsinlärningsmetodik). När lärosätena pressas att anställa disputerade lärarutbildare (som t.ex. kan ha disputerat i litteraturvetenskap) kan en oavsedd konsekvens bli att de metodiskt kompetenta icke disputerade lärarutbildarna trängs ut.

Rapporten är kritisk till det nuvarande betygssystemet, som inte uppfattas leda till likvärdiga betyg. Analysen lyfter fram en rad svagheter i systemet– framförallt att det lett till en incitamentsstruktur där skolorna blir mest inriktade på att få eleverna över den skarpa godkäntgräns som kom med 1990-talets betygssystem. Detta, menar författarna, riskerar att dra ner den generella ambitionsnivån när det gäller kunskaper. En annan konsekvens är att undervisningen och elevernas ansträngningar inriktas mot deras svagaste punkter istället för att utveckla elevernas styrkor. I kapitlet förs ett resonemang om olika slags samband när det gäller betyg och elevernas kunskapsresultat som sammantaget landar i att för de stora grupperna av elever är inte tidiga betyg viktiga för kunskapsutvecklingen. Detta, vill jag hävda, gäller endast om man inte tar hänsyn till hur betygen påverkar innehållet i det eleverna lär sig. Den innehållsliga aspekten av betygssystemet analyseras dock inte i rapporten (dvs vad det egentligen är betygen mäter och hur betygssystemets konstruktion påverkar innehållet i det eleverna lär sig).

En annan aspekt som rapporten inte behandlar är hur betygssystemet måste förstås som en del av det mål- och resultatstyrningssystem som givit betygskriterier en central plats i kursplanerna. En fråga som jag menar inte har diskuterats i tillräckligt hög utsträckning är att målstyrningen, när den infördes i skolan inte knöts till skolans verksamhet utan till den enskilda individens. Man skulle nästan kunna säga att målstyrningen gör eleverna till målstyrda robotar som med det senaste betygssystemet programmerats till att ensidigt fokusera betygskriterierna. På så vis är det mål- och resultatstyrningen som lägger grunden till att det nuvarande betygssystemet får ett sådant starkt genomslag för skolarbetets organisering och innehåll – t.ex. i form av en individuellt organiserad baklängespedagogik där undervisning ersätts av bedömningspraktiker.

Mot bakgrund av analysen i rapportens samtliga kapitel formuleras ett antal förslag när det gäller olika aspekter av styrsystemet: det gäller myndighetsstrukturen (ett förslag om en regional myndighetsstruktur) såväl som marknadiseringens olika aspekter . Mer konkreta förslag gäller utvecklingen av en nationell skolpeng, begränsning av vinstutdelning och etableringsfrihet samt skolvalen. Rapporten har också förslag när det gäller vissa dimensioner av betydelse för skolans ”inre liv”: det gäller främst lärarförsörjning och lärarlöner, betygssystemet och ett nationellt kunskapsbedömningsinstrument samt fördelningen av resurser. Till dessa förslag ska jag återkomma i nästa artikel.