Skola och SamhälleSkuggan – Ingrid Carlgren: Staten och lärarprofessionen
Sverige har en lång tradition av att styra skolan centralt och det har hindrat läraryrket att utvecklas till en verklig profession. Nu riskerar Skolkommissionen att fortsätta på den vägen, skriver Ingrid Carlgren. (red)
Vem ska fixa skolan? Även om det fortfarande finns många som tror på att det är marknadslogiken som ska lösa skolans problem – genom att slå ut dåliga skolor och låta de bästa skolorna vinna – tycks det vara alltfler som sätter sin tilltro till att det är staten och en statlig styrning som är lösningen. Skolkommissionen föreslår i sitt delbetänkande att statens styrning, stöd och närvaro på alla nivåer i skolsystemet ska stärkas. Frågan är, om inte tilltron till staten mycket handlar om en misstro gentemot kommuner och huvudmän snarare än om tydliga idéer om vad det är staten kan och bör göra. Hur ska staten kunna se till att undervisningen blir bättre och eleverna lär sig mer? Har staten lösningen på skolans problem, en lösning som det gäller att få skolor och lärare att anamma? Varifrån kommer i så fall den lösningen?
Det är (alltför) lätt att skylla tillståndet i svensk skola på kommunaliseringen och alltför lätt att glömma alla de problem som fanns när det gällde styrning och utveckling av skolan före kommunaliseringen. Diskussionen om hur utbildning och skola kan utveckla sin förmåga till inre utveckling, och därigenom till självförnyelse och förbättring, har en lång historia. För att få till stånd en systematisk utveckling av de pedagogiska verksamheterna i förhållande till det lärande som möjliggörs behöver skolan utveckla mer av problematiserande och problemlösande kulturer med en hög grad av kunskapsorientering där forskningen är central (Foray, 2007).
Att skolan har brister när det gäller förmågan till inre utveckling och innovation kan förstås mot bakgrund av att skolan har styrts genom centralt initierade reformer. Det betyder att förändringar förväntas ske genom en top down-styrning där olika lösningar ska implementeras ut i skolorna. Dessa lösningar stöter ofta på motstånd på lokal nivå. Skolutvecklingsforskningen har ibland liknat situationen vid en slags ’tissue rejection’, dvs den avstötningsprocess som uppstår då främmande delar implanteras i organismer. I dessa sammanhang har lärare ofta beskrivits som konservativa och motsträviga och många skolutvecklingsförsök har gått ut på att på olika sätt få lärarna att omfamna de föreslagna lösningarna. Den statliga reformivern har också drabbat lärarutbildningarna som, till skillnad mot andra högskoleutbildningar, utsätts för ständiga reformer och en detaljstyrning som är större än andra högskoleutbildningar.
Traditionen att styra skolan genom centralt initierade reformer har sannolikt också bidragit till att läraryrket inte utvecklats till en profession i betydelsen av en självständig yrkesutövning med kontroll över såväl kunskapsutvecklingen i yrket som arbetsprocesserna. En sådan förutsätter å ena sidan avsaknad av en stark yttre styrning och, å den andra, tillgång till kollektivt accepterade yrkesetiska regler samt specifika kunskaper och redskap. Att öppna för en professionsstyrning innebär ett kontrakt där professionen ges ett ansvar för allmännyttiga målsättningar mot en autonomi när det gäller genomförandet av arbetet vilket också omfattar hur verksamheten ska utvecklas. Det betyder inte att resultaten inte skall kontrolleras. Professionen kan inte ensam utvärdera sin egen verksamhet
Läraryrket har aldrig fullt ut fått utvecklats till en profession i ovanstående mening. Istället måste lärarna hela tiden anpassa sig till den yttre styrning som nya reformer innebär. Det är andra än yrkesutövarna som har haft makt över kunskapsutvecklingen – någon yrkesspecifik forskningsbaserad kunskapsbas har endast utvecklats i liten skala. Lärarutbildningen saknar ett eget forskningsbaserat kunskapsområde.
Detta är viktigt som bakgrund för att förstå Skolkommissionens ambivalens när det gäller lärarnas professionella autonomi. En sökning på ordet profession i Skolkommissionens delbetänkande (ref) ger 89 träffar. Skolkommissionen pekar ut otillräckliga förutsättningar för lärarnas professionsutveckling som en svaghet i skolsystemet och genomgående i rapporten påpekas att lärarnas autonomi måste förstärkas. I det syftet föreslås bl.a. åtgärder för att minska lärarnas administrativa bördor, involvera lärarna i utveckling av nationella utvecklingsprogram samt i översyn av läro- och kursplaner. Trots detta och trots en tydlig skrivning om att en ökad professionell styrning bör efterträvas, så uppfattas lärarna framförallt behöva mer av statligt stöd och styrning. Lärarna uppfattas behöva bli mer välutbildade, få bättre läroplansteoretisk kunskap och bättre insikter om skolans mål och uppdrag innan de kan få ökad autonomi. Jag menar att Skolkommissionen därigenom lägger sig i den fåra man vill undvika – nämligen att lärarna genom yttre styrning blir utförare av statliga instruktioner.
Skolkommissionens hållning är i överensstämmelse med den vanliga retoriken när det gäller lärarna och skolan. Med hänvisning till Hattie, McKinsey m.fl. beskrivs lärarna ofta som en ’nyckelfaktor’ när det gäller skolans kvalitet. Innebörden av detta tycks främst vara att lärarna uppfattas som betydelsefulla för att genomföra den statligt styrda skolan. Skolverket (2015) skriver att lärarna är nyckelaktörer för att genomföra ’reformlogiken’, dvs den mål- och resultatstyrda skolan. Det är inte som profession, med autonomi i yrkesutövandet och kontroll över kunskapsutvecklingen, som lärarna behandlas. Istället är det Skolverket och Skolinspektionen som formulerar sig kring vad som är god undervisning. Framförallt påstås detta handla om att undervisningen behöver bli mer strukturerad genom att utformas utifrån tydliga mål och syften samt att eleverna ska få tydliga beskrivningar och förklaringar (Skolinspektionen, 2014). Det är alltså genom att lärarna blir mer och mer mål- och resultatstyrda som den goda undervisningen ska utvecklas. Också Skolkommissionen hävdar att likvärdigheten i skolan minskar om lärarna inte är tillräckligt målstyrda.
När det gäller läraryrkets professionalisering har vi en moment 22-situation. Å ena sidan måste förutsättningar ges för att läraryrket ska kunna utvecklas till en profession – å andra sidan har lärarna ännu inte de kunskaper och redskap som behövsör att kunna agera som en profession . Detta är ett dilemma. Antingen kan man, som Skolkommissionen tycks resonera, skjuta lärarnas professionella autonomi till en oklar framtid och istället bygga upp stöd och styrning för arbetet som går långt i detaljerade föreskrifter.
En annan väg är att istället göra en plan för hur förutsättningarna för en större professionell styrning kan skapas genom att planera för en stegvis självständiggörande av lärarutbildningarna, uppbyggnad av forskning och forskarutbildning knuten till läraryrkets kärnområden samt ett successivt ökat utrymme för ett autonomt yrkesutövande genom justeringar i styrdokumenten. Konkret skulle det gå att börja med att justera examensbeskrivningarna i lärarutbildningen och ta bort alltför detaljerade beskrivningar när det gäller utbildningarnas utformning. Vidare att göra justeringar i styrdokumenten för att återge lärarna makten över undervisningens utformning och bedömningen av elevernas kunskaper. Delar av de uppgifter som idag läggs på Skolverket och Skolinspektionen skulle kunna tas över av lärarutbildningar – under förutsättning att de blev i högre utsträckning professionsstyrda än vad fallet är idag.
Istället för att, som Skolkommissionen föreslår, återgå till en statlig styrning på regional nivå (i likhet med de tidigare länskolnämnderna) borde förutsättningar skapas för att samverkan mellan lärarutbildningarna och FoU-projekt på skolorna upprättas. Detta skulle också göra särskilda nationella utvecklingssatsningar onödiga.
Foray, D. (2007) Innovation systems and policies in
VET. OECD/CERI, Paris, 4–5 February 2007.
8 Comments on “Skuggan – Ingrid Carlgren: Staten och lärarprofessionen”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Ingrids slutsatser är intressanta på så sätt att hon själv ger sig in i moment 22 resonemang. Skolan är inte detaljstyrd om man studerar dagens styrdokument. Enda styrningen staten har är VAD skolan ska göra. Problemet är att huvudmännen inte förstått att undervisningen är inget de ska lägga sig i. Då blir det fel när de försöker trycka ned VAD på daglig undervisning. Undervisningen är något mellan professionen och staten för att skapa en målstyrd undervisningsprocess. HUR är alltså upp till skolan och dess lärare att själv bestämma i förhållande till nationellt fastställda mål. Det är här den ständiga diskussionen om likvärdighet dyker upp i form att allt ska vara lika. Vilket är att åter likrikta pedagogiken enligt den regel- och ekonomistyrning som fanns innan 1991.
Det viktiga är att skolan börjar blicka inåt för att själva se vad som behövs förbättras. Lite om det har jag skrivit här: http://pluraword.blogspot.se/2016/01/blicka-inat.html
Sedan det här med att Skolkommissionen vill föra över finansieringen till staten är en fråga om hur resurser fördelas. Tittar vi på effekten av utbildningsinsatser och kravet på att alla elever ska ha gymnasieexamen. Det intressanta blir då i vilken grad gymnasieskolan i olika kommuner lyckas examinera elever. Här har vi en gigantisk kvalitetsbrist mellan Ludvika på 97 % och Hylte på 23 % enligt LR undersökning “Lika tillgång på lika utbildning”. Hela 74 procentenheters kvalitetsbrist i examninationshänseende. Denna kvalitetsbrist är inte försvarbar. Därför ser jag det som nödvändigt att staten inför en nationell målstyrning. Om det har jag skrivit här: http://pluraword.blogspot.se/2016/05/drivlinan-i-statlig-malstyrning-av.html
Man kan fundera över varför lärarkåren som profession inte utvärderar sin egen verksamhet. Vad ska förbättras givet det kunskapsresultat eleverna når. HUR ska innehåll och metoder förbättras för att förbättra elevernas lärande? Planeringssjukan som finns i skolan bygger på egna uppfattningar i avsaknaden av fakta för att påverka undervisningen i varje skola och klass. Ett fokus byte behövs mot återkoppling av resultat både för elever och lärare innan planeringen görs.
Spännande att se vilket slutresultat betänkandet får våren 2017. Men framför allt hur Fridolin, Ekström och Hellmark-Kuntsson tar till sig detta och skapar en hållbara politisk skollösning över partigränserna.
Jag kan hålla med Ingrid Carlgren om att Skolkommissionen är väldigt otydlig när det gäller lärarnas autonomi. Målet bör vara att sträva mot en autonomi i yrket som läkarna har. Men på skolans område är det många som ifrågasatt lärarnas yrkeskunnande. Det är staten, kommunerna, friskolorna och fackpedagogerna. De sistnämnda har varit värst på att undergräva lärarnas ställning och 160 pedagogikprofessorer har heller inte klarat av att bidra till en vetenskaplig bas för läraryrket.
Det kan väl inte finnas någon motsättning mellan att ha tydliga kunskapsmål och att lärarna har autonomi. Det är helt enkelt nödvändigt med tydlighet om vad eleverna ska lära sig om man vill ha ett nationellt skolsystem kvar. Lärarna bör forska men knappast på egen hand. Det bör vara större forskningsprojekt som drivs på högskolenivå. Problemet verkar vara att de pedagogiska institutionerna saknar kompetens för ett sådant arbete. Dessutom behövs dugliga och initiativkraftiga lärare.
I stället verkar många av de bästa lärarna lämna yrket, vilket framgår på Svd debatt 2016-09-25. Eleverna brister i uppförande och de saknar nödiga kunskaper när de börjar gymnasiet. Läraren fick nog när han mordhotats av en elev. Hur kan det få föregå på gymnasienivå att lärare mordhotas utan att det får konsekvenser? Hur kommer det sig att fackpedagoger och politiker blundat för dessa missförhållanden så länge?
Bra rutet!
Är det inte också så att politiska makthavare i själva verket inte vill ge lärarna någon professionell autonomi, eftersom detta i någon mening skulle hindra dem från att utöva ett fritt inflytande över skolan. Så långt bakåt vi kan minnas har skola och utbildning ständigt varit ett politiskt slagfält, en aréna för att skapa det samhälle man för tillfället önskar sig. Jag håller helt och hållet med dig om dina synpunkter, men tror tyvärr att dina önskemål och förslag till och med kan kallas utopiska, vilket med tanke på deras modesta anspråk framstår som rätt patetiskt. Detta tycks vara en gordisk knut!
Helt rätt, politiska makthavare är det verkliga hindret för lärarnas professionella autonomi. Tilläggas bör även många av dagens ledande pedagogiska forskare tillhör samma grupp, främst beroende av deras insikter när det gälle humaniora. Det är just tiden efter hösten 1982 som skolan partipolitiserats. Därför är just näst sista stycket som börjar med “En annan väg är att istället göra en plan…….” något som 2015 års Skolkommission ta till sig och belysa, gärna genom att Ingrid Carlgren knyts som expert till kommisionen!
Äntligen ett debattinlägg som är förankrat i skolans verklighet, bort från den akademiska synen på statens styrning av skolan som Skolkommissionen tog upp i sitt tidigare överlämnade delbetänkande. Det finns en övertro hos både politiker och pedagogiska forskare samt skoldebattörer på att genom statlig kontroll på regional nivå styra skolans verksamhet genom detaljerade föreskrifter. Men jag är helt ense med Ingrid Carlgren hur läraryrket skall professionaliseras, åter bli attraktivt hos studenter. Min långa erfarenhet av på skolans område ligger bakom min inställning, inte minst nästan tjugoen år som skoldirektör med pedagogiska ambitioner, samverkan med dåtida regionala fortbildningsavdelningar i Linköping och Umeå samt pedagogiska institutionen vid Uppsala Universitet. Direktiven till 2015 års Skolkommission bör kompletteras med näst sista stycket i Carlgrens debattinlägg. Det betyder att de gamla folkskoleseminarierna skulle återkomma i form av självständiga lärarutbildningar kompletterade med FoU-projekt i kommunala skolor inkl. förskolor och fritidshem. Mycket av dagens verksamhet vid både Skolverket och Skolinspektionen skulle kunna övertas av lärarutbildningarna. När nu Skolkommissionen fått en ny ordförande med lärarerfarenheter och knuten till Göteborgs Universitet som professor är förutsättningarna för denna inriktning stora, inte minst för att Göteborg tidigt haft en progressiv inriktning, något man inte beaktat i Stockholm.
I motsats till Ingrid som motsätter sig Skolkommissionen förslag att vi ska ”återgå till en statlig styr-ning på regional nivå (i likhet med de tidigare länsskolnämnderna)” tycker jag att detta är en utmärkt idé. Skälet är att den ansluter till den utvecklingsmodell som jag kallar ”5-nivåprojektet”; länsskolnämnden skulle vara en sjätte nivå i denna modell.
Skolan i en kommun kan beskrivas som en verksamhet med aktörer på fem olika nivåer: eleverna (1), lärarna (2), rektorer (3), administratörerna (4) och skolpolitikerna (5). Den första nivån, eleverna, är de som utgör grunden för skolväsendet – det är de som är dess huvudaktörer, det är de som ska agera på sätt som leder till lärande och kunskap. Men eleverna ska inte utvecklas till eremiter utan till samhällsmedborgare och därför måste deras lärande ledas i riktning mot det samhälle som finns och/eller som politikerna försöker skapa. De som leder dem i riktning mot detta samhälle är lärarna, som genom sina undervisningskonster steg för steg ska föra dem in till ett vuxenliv kännetecknat av delaktighet och ansvarstagande.
5-nivåprojektet är ett utvecklingsprojekt som syftar till att skapa en gemensam kunskapskultur i en kommuns skolverksamhet. Detta innebär bl.a. att alla aktörer har en och samma syn dels på skolan och dess uppgift, dels på sin egen och övriga aktörers respektive uppgifter och funktioner, så att de lättare kan samverka och så att var och en kan agera på ett meningsfullt sätt för att elevernas kun-skaper ska öka. Vid sidan av nyckelorden nivå, kunskap, delaktighet och ansvar bygger 5-nivåprojektet också på två andra nyckelord, ordning och frihet. Liksom för alla mänskliga kulturer har språket en avgörande betydelse även för en kommuns kunskapskultur; 5-nivåprojektets kultur vilar på ett arbetsspråk kallat “trenätska” vars grund är Trenätsteorin.
Den teoretiska grunden: Trenätsteorin
5-nivåprojektet bygger på Trenätsteorin, en sammansmältning av fem olika teoretiska perspektiv. Två av dessa handlar specifikt om kunskap: begreppen tyst kunskap och teori-i-användning. De tre övriga perspektiven är informations-, system- och kaosteori som tillsammans kan användas för att på ett allsidigt sätt beskriva tillvaron i en kommun och dess skolor – inklusive lärande och kunskap.
Trenätsteorins definition av kunskap är förmågan att göra skillnad på ett meningsfullt sätt. Denna definition bygger på att ”(en bit) information är en skillnad som gör en skillnad” (Gregory Bateson).
Skolan i en kommun kan förstås utifrån den generella systemteorin. Denna säger bl.a. att
• tillvaron kan beskrivas i termer av system och delsystem
• samma egenskap kan uppträda hos olika system och bör då benämnas på samma sätt.
En kommun är en helhet, ett system med delsystem som kallas nämnder, förvaltningar, skolor etc. och med mänskliga delsystem/aktörer som skolpolitiker, administratörer, rektorer och lärare. För att skolan ska kunna bli framgångsrik i en kommun måste kunskap – dvs. förmåga att göra skillnad på ett meningsfullt sätt – finnas hos samtliga dessa delsystem. Vad som är meningsfullt agerande måste förstås ur ett helhetsperspektiv; för skolans del handlar det ytterst om att skapa förutsättningar för elevernas lärande. Var och en av aktörerna i en kommuns skolsystem har en uppfattning om vad som är meningsfullt och hur hen kan bidra till detta; var och en har en teori-i-användning. Hur väl helheten fungerar beror på hur väl aktörernas teorier-i-användning passar ihop; vägen till högre kvalitet i skolan går därför via ökad samsyn och förutsättningar för en sådan, som t.ex. att aktörerna kan tala med varandra och göra sig förstådda; trenätskans ord och begrepp är skapade till att vara verktyg för tänkande och samtal om undervisning, lärande och kunskap och kan därför användas för att utveckla en gemensam kunskapskultur.
Det femte och sista teoretiska perspektivet är kaosteori. Kaos handlar om frånvaron av ordning och innebär att det råder både frihet och oförutsägbarhet. Nyckelorden ordning och frihet förenas i begreppet möjlighetsrum: möjlighetsrum är kombinationer av ordning och frihet; de är situationer där somligt är möjligt, men inte annat – och där det är oförutsägbart vad som kommer att ske. Nämnden verkar i ett möjlighetsrum som begränsas av kommunallag och skollag etc. och använder friheten i detta möjlighetsrum till att genom sina beslut och anvisningar skapa möjlighetsrum för de lägre nivåerna – för administratörer, rektorer och lärare. På motsvarande sätt använder aktörer på dessa nivåer sin frihet till att skapa möjlighetsrum för dem på lägre nivåer.
Undervisningskonster som skolans gemensamma kunskapsgrund
Kunskapskärnan i lärares arbete är de undervisningskonster som döljer sig i deras tysta kunskap. Lärarnas undervisning går ut på att skapa möjlighetsrum för eleverna så att det blir möjligt för dessa att lära sig det de ska; undervisningskonsterna används till att skapa möjlighetsrum för måluppfyllelse. Det finns skäl att tro att även system på högre nivåer skulle kunna använda sig av somliga av dessa konster i sitt arbete för en bra skola och därför skulle somliga undervisningskonster kunna vara kärnan inte bara i lärarnas arbete, utan även i övriga aktörers och då komma att prägla hela kunskapskulturen.
Exempel på konster som med fördel skulle kunna utvecklas och utövas på skolkulturens alla nivåer är konsten att inse behov; använda regler; ställa krav; fånga tillfället i flykten;
skapa en bra arbetsmiljö; använda sanktioner; prioritera syften; skapa förutsättningar; vara effektiv; organisera; skapa synergier; skapa gemenskap; skapa konstruktiv frihet; skapa lustkänslor; ge rättigheter; utöva makt; minska risker; använda förväntningar; vara tydlig; välja tidpunkt och skapa motivation.
Naturligtvis vore det önskvärt att även staten i form av länsskolnämnder kunde utöva dessa konster och på så sätt bli delaktig i denna kunskapskultur på nivå 6 – och varför inte också på nivåerna 7 och 8?!
Akademiseringens konsekvenser.
En mig närstående person har lång erfarenhet av skolväsendet. Undervisat i 15 år i grundskolan. Utbildat sig vidare och har en Fil.lic. examen. Har tjänstgjort på lärarutbildningar under mer än tio år. Genom utvecklingsarbeten eller forskningsrapporter finns längre eller kortare erfarenhet från särskola, vuxenutbildning, förskola, gymnasium, Sfi. Varit undervisningsråd på Skolverket (Utveckling). Detta kvalificerade inte till att söka en fast tjänst inom lärarutbildningen på Stockholms universitet. Än mindre få en tjänst i konkurrens med någon som doktorerat och helt saknade kunskap och erfarenhet från skolväsendet.
Denna person är enbart ett exempel på akademiseringen. Någon som är förvånad över att nyexaminerade lärare känner sig förvirrade? Deras räddning är en god VFU- handledare, men det är ett lotteri. Det hände att en blivande gymnasielärare fick sin VFU (praktik) förlagd till lågstadiet. Tvärtom vore otänkbart; en tidigarelärare som får VFU på gymnasiet – ett uppenbart misstag. Hierarkier gestaltas även i verkligheten, utanför systemteorin. “De på högsta nivån behärskar verksamheten på lägsta nivån”.
Akademiseringen och politiseringen är tillsammans ödesdigra för skolan.
Jag respekterar din ambition att reda ut problemet, Gunnar Cardell. Du tappade bort politiseringen i din modell. Skolnämnder begränsas av lagar, fastslår du. Ja, varje ledamot borde känna till skollagen och hitta i dess paragrafer.Tyvärr är så inte fallet. Ledamöter begränsas däremot av det politiska parti man representerar. Varje ledamot måste vara solidarisk med sitt parti (särskilt om man vill göra politisk karriär). Den solidariteten är starkare än begränsningar relaterade till lagar och förordningar. Flagranta överträdelser av nämndens befogenheter rättas till om nämnden uppmärksammas – med stora pekpinnen. Att en nämnd börjar skriva en “lokal läroplan”, mer styrande än den nationella, kan hända utan vidare reflektion. Där går man långt in på de professionellas område, föreskriver undervisningsmetoder exempelvis.
Gränsen mellan politik och profession bevakas inte, inga stängsel finns där. Det blir dubbelt fel eftersom politikerna både tar ledarskapet från rektor (men inte ansvaret) och vingklipper lärarna.
Kommunaliseringen byggde på en skarp avgränsning mellan professionens ansvarsområden och politikens ansvarsområde. Det fungerar inte, vare sig i stat eller i kommun och det är inte professionen som har verktyg att styra politiken (utom på valdagen).
Vid sidan av att det kanske är löjligt, övermaga och kaxigt att hålla sig med en vision, så är det effektivt. Min vision växte fram då jag som lärare på 90-talet började läsa pedagogik och likt barnet i Kejsarens nya kläder konstaterade: pedagogiken är naken, har ingenting att komma med, kan inte erbjuda oss lärare den vetenskapliga grund som alla talar så vackert om! Min vision, Spartacusvisionen, blev att synliggöra lärares yrkeskunskaper – som lärare visste jag att de finns och Sverige hade inte varit ett av världens mest framgångsrika länder utan dessa yrkeskunskaper; idag har visionen resulterat i ett arbetsspråk för lärare: trenätskan.
Du skriver avslutningsvis att ” det är inte professionen som har verktyg att styra politiken”. I ett Ekoinslag konstaterar Ulf P. Lundgren att politiker inte lyssnar på forskare. Jag tror inte att denna brist på lyssnande beror på ovilja utan snarare på att politikerna upplever att forskarna inte har någonting att säga, vilket bekräftas av Jonas Linderoth i ”Lärarens återkomst” där han själv bara kan lämna ytterligare ett icke-bidrag och på så sätt visar att situationen inte har förändrats sedan 90-talet; professorerna har ännu inte överkommit den hammerska splittringen. Däremot har politikerna skäl att lyssna till fotfolket ute i skolorna, och med trenätskan får de möjlighet att både fråga och förstå lärarna.
När du, Majken, skriver ”du tappade bort politiseringen i din modell” är detta imperfektum. Men min vision handlar inte om det förgångna, utan om framtiden. I min vision har politikerna satts på plats av lärarprofessionen. Utifrån mitt perspektiv är det lätt att förstå varför politikerna idag kan ta sig friheter på det sätt som de gör och varför skoldebatten är som en stökig sandlåda, men det är också lätt att se att det på sikt inte måste vara så.
Min vision är att lärarnas ”beprövade erfarenhet” blir den kunskapsgrund som framtidens skola bygger på. Lärarorganisationerna har antagit etiska riktlinjer, och om dessa tas på allvar kommer på sikt lärarnas uppdrag och mötet med eleverna resultera i ett ständigt sökande efter adekvata sätt att undervisa; landets klassrum kan och bör vara laboratorier där lärarna i egenskap av reflekterande praktiker utforskar och utvecklar inte bara praktik utan också teori. Och detta arbete ger dem ett moraliskt övertag gentemot politikerna, som ju inte styrs av etiska utan ekonomiska riktlinjer, de saknar tillgång till en vettig vetenskaplig grund och bättre empiri än den lärarna har.
Men där är vi inte. Ännu. Lärarkåren är inte en professionell yrkeskår, det räcker inte med etiska riktlinjer och beprövad erfarenhet – man måste i vetenskapliga termer kunna beskriva sitt arbete och motivera sina val. En sådan vetenskaplighet skulle ge lärarkåren en autonom ställning motsvarande den som läkare och jurister har. Lärares ställningstaganden utifrån ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” skulle lätt stå emot även högröstade, klåfingriga och makthungriga politikers hugskott. Och politikerna skulle snart lära sig att det inte lönar sig för okunniga amatörer att försöka styra och ställa inom lärarnas ansvars- och kunskapsområde.
Spartacusprojektet har naturligtvis namn efter ledaren för slavupproret; pedagogerna var slavar och dagens politiker behandlar fortfarande ofta oss lärare som slavar som bara har att lyda sina herrar. Nu har jag kommit fram till Spartacusprojektets andra etapp. Den bygger på den teoretiska grund som växt fram genom en rad upptäckter under den första etappen: upptäckten att lärares tankestrukturer kan beskrivas som komplexa nätverk, strateginät; upptäckten att system-, informations- och kaosteori kan användas om man vill förstå och förklara strateginäts struktur och innehåll; upptäckten av 33 undervisningskonster, kärnan i lärares yrkeskunskap. De tre vetenskapliga byggstenarna är av generell natur och beskriver livet och tillvaron med allmänt giltiga ord och begrepp. Sådana ord och begrepp har kompletterats med ord som strateginät för att svara mot lärares behov av ord till att tala om sitt arbete. Eftersom trenätstermerna är insamlade eller skapade utifrån lärares tysta kunskap kan de tjäna som ett arbetsspråk för lärare – trenätskan.
I och med trenätskans tillblivelse har lärarkåren fått tillgång till vetenskapligt grundade språkliga redskap till att tala om, analysera och beskriva sin beprövade erfarenhet. Nu kan vi lärare börja tala i egen sak med en helt annan tyngd, vi kan argumentera och hävda våra ståndpunkter utifrån både etisk, vetenskaplig och empirisk grund. Nu kan vi visa att uttrycket ”kunskap är makt” inte är en tom slogan, utan att vår kunskap ger oss makt i och över skolan – och att vi gör anspråk på att få utöva denna makt inte av egoistiskt maktbegär utan till följd av professionellt ansvarstagande för vårt samhällsuppdrag.
Nils Westberg skriver i en kommentar ovan att ”politiska makthavare är det verkliga hindret för lärarnas professionella autonomi”. Men det största hindret för utveckling av vår autonomi är vår egen tystnad – vi visar inte den kunskap vi har och gör inte heller anspråk på att bli respekterade som professionella. Men även om detta är sant idag, behöver det inte vara så om tio eller tjugo år. Och liksom min vision har visat sig fruktbar under de gångna tjugo åren är jag övertygad om att den har potential även i fortsättningen: Spartacusprojektet kommer att stärka lärarkåren, liksom läraryrkets attraktivitet och lärarnas yrkesstolthet. Naturligtvis under förutsättning att lärarna börjar använda trenätskan, börjar ta sig ton, sätta sig på tvären, argumentera, säga ifrån. Göra skillnad, utöva makt.
Den svenska skolsoppan har tillretts av två kocklag: marknadsekonomerna och skolpolitikerna. Resultatet är nedslående så välkommen med i Spartacusprojektet så att en professionell lärarkår kan ta över!
Texter om undervisningskonsterna finns – liksom bokmanuset “Kunskapsteori för lärare. Kunskapsanalys ur trenätsperspektivet” – på https://metodik.education.