Skola och SamhälleSkuggan – Jan Thavenius: Att inspektera skolor
Vi har haft skolinspektörer i det här landet under lång tid. Länge skrev de offentliga redogörelser för sina iakttagelser av hur det stod till i skolsverige. De diskuterade alltså inte bara med rektorer och lärare utan deltog på sitt sätt i skoldebatten. Gott nog.
För några veckor sen diskuterades Skolinspektionen här i SOS. Det handlade om att inte mycket tydde på att inspektionerna hade haft något positivt inflytande på skolutvecklingen. I skoldebatten har Skolinspektionen inte deltagit aktivt – får kanske inte ens. En annan invändning var att den använder böter och hänger ut skolor på sin hemsida. Uppgifter som sedan dyker upp i media med skolornas namn utsatta. I en kommentar menade Krister Svensson att det egentligen inte är lärare, skolledare eller skolor som hängs ut. ”Snarare hängs vårt samhälle ut”. Det ligger mycket i det.
Frågan kom upp om det inte vore bättre att hjälpa skolor med problem än att sätta press på dem eller till och med att straffa dem genom kommunböter. I kommentarer påpekades helt korrekt att Skolinspektionen inte har myndighet att komma med några lösningar på de problem som den anser finns. Inspektionen ska bara göra sina intervjuer och sin statistik och utpeka brister. Är de allvarliga nog utdöms ett vite.
Är det inte ett rätt outvecklat sätt att handskas med problem och svårigheter, med ansvar och öppenhet? Sitter inte skolinspektörerna inne med någon annan kompetens än att producera statistik och läsa administrativa data? Ska samtalen i det här samhället föras under viteshot?
Kanske är det lika bra att Skolinspektionen inte diskuterar skolverksamheten med de ansvariga eller kommer med några lösningar. I England heter deras skolinspektion Ofsted. Den arbetar under mottot ”raising standards, improving lives”. I lördagens Guardian skrev en lärare om dess verksamhet med rubriken: ”Jag tar Ofsted för vad den är – en meningslös fars”. Sen berättar läraren hur inspektörerna sitter med under lektioner och hur de sedan avger ett summariskt omdöme i stil med bra, utmärkt eller inte tillräckligt bra. Många av besöken är oannonserade – något som föreskrevs i 1600-talets svenska skolstadgor. Lärarna blir stressade och förvirrade av systemet, menar skribenten, och inte ett dugg hjälpta.
Tydligen gör inspektörerna sina bedömningar enligt ett bestämt schema, samma för alla typer av lektioner. Hur ska man kunna göra en meningsfull bedömning av lösryckta lektioner enligt ett allmänt schema, frågar sig läraren, som helt enkelt har bestämt sig för att strunta i Ofsted och inte slösa energi på att ens förarga sig över systemet. ”Lättare sagt än gjort men jag måste försöka hålla i minnet vad som saknas i dagens klimat – perspektiv.”
Vi måste använda vår sociala fantasi och uppfinna något annat sätt att handskas med problem i skolan. Inspektioner i sin nuvarande form uppmuntrar snarast till att dölja problem inte till att ta itu med dem.
Ett förslag presenterades för flera år sen på SOS då Olle Holmberg skrev:
”Man skulle kunna tänka sig en utbyggd kommunikation mellan inspektörerna och en enskild skolas personal med frågor och motfrågor, påståenden och problematiseringar, den enes bild och den andres bild. Det skulle kunna ge en fördjupad beskrivning av skolans kärnproblem och samtidigt mobilisera den personal som ytterst har att göra förändringar i skolans färdväg, om det skulle behövas. Detta innebär för den skull inte att inspektionen sviker sitt uppdrag att kontrollera skolornas måluppfyllelse och att rapportera avvikelser och problem. Det är inspektionen som helt självständigt gör den slutliga bedömningen. Men man vinner två avgörande fördelar:
* Bedömningarna blir säkrare och kan komma under det uppenbaras yta och få med något av komplexiteten hos de reella problemen.
* Genom diskussionen med skolinspektionen påbörjar personalen det förbättringsarbete som förväntas av dem.”
Även Mats Ekholm var inne på att samtal och diskussioner mellan professionella vore en bättre väg att gå:
”Att förbättra en skola är i hög grad en fråga som behöver tas om hand av de professionella som verkar inuti skolan. Statens insatser har här mindre möjligheter att få effekt. De verkningslösa inspektioner som idag utförs kan bara tillfälligt beröra en skola med många års mellanrum. Systematisk kunskapsbildning visar att det inte räcker med sådan tillfällig och ofta negativ uppmärksamhet för att skolor ska få fart på sin utveckling. Utmaningar i kombination med kontinuerlig kontakt med kvalificerade skolutvecklare är en bättre modell.”
Varje förändring av hur skolorna tar hand om sina problem förutsätter att lärarna och skolledarna får tid och resurser att själva arbeta med dem under lång tid. Ökad självständighet för professionen, kort sagt.
4 Comments on “Skuggan – Jan Thavenius: Att inspektera skolor”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Man kan inte inspektera fram bra kvalitet.
I Sverige har vi en finansinspektion som ska kontrollera att bankerna lever upp till de krav som staten har ställt upp för att få bedriva bankverksamhet i landet. Det handlar bland annat om kapitaltäckningsgrad och liknande finansiella frågor. Ett godkännande från Finansinspektionen säger ingenting om hur kvaliteten är på bankens tjänster, om kunderna är nöjda eller om personalen har goda möjligheter att göra ett bra jobb.
I Sverige måste vi besiktiga våra bilar med jämna mellanrum, en slags bilinspektion. Ett godkännande av bilen säger att den är tillräckligt trafiksäker för att jag ska få köra med den. Det säger inget om det är en bra bil, om den håller hög kvalitet eller om jag borde vara nöjd med mitt bilägande.
I Sverige har kommunerna inspektörer som ska kontrollera matbutikerna, bland annat att man har rätt temperatur i kyl- och frysdiskarna. Detta säger inget om hur maten som ligger i kyldisken är god eller nyttig. Ett godkännande säger inget om ifall jag som kund borde vara nöjd med butiken eller om varorna är prisvärda.
I Sverige har vi en skolinspektion som ska kontrollera om skolorna och huvudmännen lever upp till statens krav för att få bedriva skolverksamhet i landet. Kraven är bland annat att skolorna dokumenterar sin verksamhet på rätt sätt och att utbildningen följer de instruktioner som ges i läroplaner och kursplaner. Ett godkännande från Skolinspektionen säger ingenting om eleverna får en bra undervisning och går vidare från skolan med mycket kunskap i bagaget.
Jag tycker det är märkligt att man inom skolans värld i så hög utsträckning blandar ihop inspektioner med kvalitetsarbete. Låt Skolinspektionen vara just en inspektion som kontrollerar att skolor och huvudmän lever upp till statens och myndigheternas lagar och förordningar. Kvalitetsarbete är något annat och ansvaret för det ligger hos ägaren av skolorna oavsett om det är ett privat företag eller en kommun som äger skolan.
”Varje förändring av hur skolorna tar hand om sina problem förutsätter att lärarna och skolledarna får tid och resurser att själva arbeta med dem under lång tid.”
Varför är det alltid PROBLEM det ska arbetas med!? Hade det inte ”arbetats under lång tid” tidigare!? Och konstaterats att svenska elever var BÄST vid tiden 1985! Det konstaterades 1980 att lärarna på MELLANSTADIET var ytterst risiga i ”matematik” och även fysik MEN det var kanske BRA! De visste att de INTE KUNDE och lärde ut det nödvändigaste som de visste att eleverna måste kunna i form av vissa standardfärdigheter som vi på högstadiet kunde relatera till och det var det Guy Brousseau poängterade efter all ”förståelsematematik” som RASERADE hela västvärldens praktiska användning av ”matematik” hos ”vanligt folk” och det uppkom ett DEMOKRATIPROBLEM via liberalism och idiotvänster!
Då jag kom in i matematikdidaktiken 1995 var det rena farsen! Då så kallade ”forskare” tog över gick det helt åt pipan! Det trycktes längre och längre ner i åldrarna en mystisk strukturmatematik med metaforer och man anslöt till Piagét MEN trodde det var Vygotskij! Det var mängdlärans återkomst fast VÄRRE! Talmystik och hittande av ”mönster” – som på 1200-talet!
Vygotskij talar inte om socioEKONOMISKA skillnader utan om socioKULTURELLA likheter! Likheter! Inga ”problem” alls!!!
Anna Ekström svamlar då hon talar om 5 OLIKA SÄTT att förklara hur man GÖR!!! Efter tre steg som hänger ihop blir det då 125 olika kombinationsmöjligheter och BABELS TORN!
Efter det att MAN KAN så kan man gå tillbaka och vara ”listig” och HITTA PÅ 5 olika sätt men det gäller INTE under ”inlärningen” utan är en vuxenaktivitet …och från 1985 och framåt kom det in misslyckade civilingenjörer och fylldes på med lärarstudenter från KOM-VUX och 1995 var det rena skämtet!
Matematiken är ett MEDEL och inte ett mål i sig! Ett medel för att kunna röra sig fort över HELA LANDSKAPET! Att inse att solcellsverket i Rwanda på 8MW inte alls är så fantastiskt! Det tyckte dock den svenske journalisten som baxnade över Då det är sol ger det den EFFEKTEN men det är mörkt på natten och ska vatten kokas är inte den typen av el speciellt effektiv!
Harsprånget är på 977MW och EN atomubåtsreaktor som kan placeras i en hamn ger 300MW och kan avsalta 240.000 KUBIKMETER vatten per DYGN! Men….
…det är inte ”lönsamt”! För vem och vilka?
Det har startats 3800 CPM-projekt och Sverige är med i 48! De sparar en ”tänkt” framtida koldioxid då dessa rwandier ska sitta med en blå lysdiod och läsa ”läxan” i 50 år framåt. Så de kan ”språk”! Så att de fattar vad plantageägaren säger att de ska göra för en dollar om dagen!
99% av alla kyrkliga höll med på Galileis tid om det kyrkan påstod! De andra var FÖRNEKARE! 97% av alla ”klimatforskare” håller med om vad de andra sagt! De övriga är ”klimatförnekare”! 99,9% av alla nationalekonomer håller med i det område som kallades POLITISK EKONOMI tidigare. Rosling tycker sig se att det ”sipprar ner” välstånd! Snart kan de köpa en cykel! Då det blivit längre till marknaden – så att bananerna inte ruttnat! Nätt och jämnt!
Den nuvarande www-kapitalismen är rena barbariet! Rosling är ett rent skämt! Men kan inte ett helt folk fysik så blir det han och Rockström som sommar- och vinterpratar!
Jan,
”Lärarna blir stressade och förvirrade av systemet” skrev den där engelske läraren. Jag har själv inga minnen från inspektorer. Däremot känner jag igen den där känslan av förvirring efter något sällsynt besök av rektor – någon man tror begriper sig på undervisning går runt i klassrummet ett tag och lämnar det utan att ställa några frågor eller ge några meningsfulla kommentarer. Hur mycket begrep han av det han såg? Vad som händer i ett klassrum är ju en spegling av lärarens tänkande – varför försökte han aldrig sätta sig in i hur jag tänkte, hade inte det varit rimligt?
Efter min forskning om lärares strategier och tysta kunskap har jag större förståelse för den där tystnaden. Det jag har insett är att lärares omtalade tysta kunskap inte bara är tyst utan också osynlig. Det som händer i klassrummet – både lärarens och elevernas enskilda handlingar – kan uppfattas som slumpvisa uttryck för deras personligheter. Men jag tror att nästan en lärares alla handlingar är uttryck för hens yrkeskunskap, hens yrkeskonster. Och att eleverna beter sig som de gör i stor utsträckning är en följd av lärarens långsiktiga strategiska tänkande. Därför finns det gott om utgångspunkter för samtal: varför gjorde du så där? Varför gjorde den där eleven så där?
Tycker mot denna bakgrund att Olle Holmbergs förslag är kloka när han talar om ”en utbyggd kommunikation mellan inspektörerna och en enskild skolas personal med frågor och motfrågor, påståenden och problematiseringar” och att hoppas på ”en fördjupad beskrivning av skolans kärnproblem och samtidigt mobilisera den personal som ytterst har att göra förändringar i skolans färdväg, om det skulle behövas”. Men kommunikation förutsätter ord och begrepp att kommunicera med, att använda i frågor och problematisering. Och jag tror att möjligheten till en sådan där fördjupning och mobilisering av personalen kräver ett väl utvecklat språk så att man inte bara pratar förbi varandra; det är inte utan anledning en yrkeskårs professionella status hänger samman med att man har ett yrkesspråk som både visar att man vet vad man sysslar med och kan kommunicera sinsemellan.
När jag 1996 gjorde min första intervju för att få syn på lärares strategier var min tanke att sätta ord på mönster i hennes tysta kunskap och på så sätt bidra till ett yrkesspråk. Som ett resultat av denna strävan har jag idag en verktygslåda av adekvata ord och begrepp som skulle kunna användas av både lärare, rektorer och inspektorer. Det finns inte utrymme här för att lägga ut texten om dem, men jag vill peka på en teoretisk ansats som för min del har visat sig fruktbar: Donald A. Schöns båda begrepp reflekterande praktiker och teori-i-användning. Schön är organisationsteoretiker och har tillsammans med Chris Argyris myntat uttrycket ”lärande organisation” och deras teorier är även relevanta i vid inspektioner och skolutveckling. För min del var begreppet teori-i-användning som en hal tvål tills jag läste Bengt Molanders analys att den sådan teori består av ”värden, strategier och underliggande antaganden”. De här tre begreppen erbjuder tre olika perspektiv inte bara för att tänka och tala om vad läraren och eleverna gör, utan även om vad skolans huvudman och rektorer gör; dessa perspektiv gör det möjligt och meningsfullt att ställa frågor och göra jämförelser på och mellan olika nivåer. Aktörer i alla kategorerierna – dvs. oavsett de är politiker, tjänstemän eller rektorer, lärare eller elever – har teorier-i-användning, de har uppfattningar om vad som är viktigt, om förutsättningar för att åstadkomma det viktiga och strategier för att göra det. I bästa fall sammanfaller och samverkar dessa på ett sätt som ger skolans en gemensam ”färdväg”, som Holmberg kallar det. Tyvärr är det nog ofta så att olika aktörer inom skolan inte är överens och dessvärre saknar språk för att prata ihop sig om vettiga lösningar och rimliga kompromisser.
Ett sätt att arbeta tror jag är att använda sig av tankekartor, dvs. att visualisera sina tankegångar så att de andra kan ta del av ens teori-i-användning, kan överblicka den och kan ställa frågor eller ge meningsfulla kommentarer. Namnet på min teori, Trenätsteorin, syftar på tre typer av tankekartor, tre typer av tankenätverk som vart och ett speglar någon av komponenterna i en teori-i-användning: hur värdena hänger samman framgår av ”behovsnät”, strategierna som ska tillgodose behoven bildar ”strateginät” och antaganden om faktiska förhållanden bildar ett ”orsaksnät”, dvs. en karta över orsakssammanhanget. De tre näten hänger i sin tur samman: ett orsaksnät, dvs. uppfattningar om hur situationen ser ut, bedöms utifrån värdena – som värdegrund och kunskapsmål. Jämförelsen visar vilka behov i behovsnätet som är tillgodosedda och vilka som inte är det och ger en grund för ett strateginät uppbyggt av strategikedjor, dvs. tänkta orsakskedjor som kan förväntas resultera i att värdena förverkligas och målen nås; då strategierna genomförs förändras orsaksnätet (se exempel på 3nt.se).
Genom Molanders beskrivning av en teori-i-användning förs alltså tre aspekter av skolans vardag samman till en helhet: uppfattningar om hur verkligheten ser ut, värderingar och mål, strategier. Enkla frågor kan resultera i komplexa svar: Hur ser orsaksnätet ut? Vilka värden och behov ingår i behovsnätet? Hur ser strateginätet ut? Hur stämmer strateginätet med behovsnätet, kan behoven tillgodoses? Stämmer händelserna i orsaksnätet med behovsnätet, sker det som är önskvärt?
Exempel på de tre näten finns på 3nt.se och på complador.se. Se t.ex. hur man resonerade för att skapa ett bättre klimat i en 7:a. Hur ett trygghetsteam utvecklade ett orsaksnät beskrivs i en videofilm på http://complador.se/sida/mobbning3.html.
Det var ett stort misstag att föra över resurserna från en avdelning för skolutveckling till en avdelning för skolinspektion. Den senare har som nämnts kommit att stressa och skuldbelägga lärare och skolledare. Den har inte givit några bidrag till någon ökning av elevernas förutsättningar att lära. Tvärtom. Genom att den satts att bevaka att de nya direktiven och reformerna följs ute i skolorna bidrar den till att förvärra skadeverkningarna av beslut som kommit att föra skolan i helt fel riktning. Läs mer om detta i artikeln Skolinspektionen – en katastrof? på sidan 133 i boken http://www.perackeorstadius.se/pdfBocker/tumskruvsfabrikenV.pdf