Skuggan – Jan Thavenius: ”Professionen ska leda skolutvecklingen”

Det här är den tredje artikeln om OECD:s granskning av svensk skola och organisationens förslag till förbättringar. Rubriken är ett direkt citat från vad skolministern sagt: ”professionen ska leda skolutvecklingen”. Det är ett löftesrikt uttalande. Frågan är hur det passar ihop med OECD:rapporten. (red)

Jag vågar slå vad om att Skolkommissionens studieresor kommer att gå till Australien, Kanada och Singapore. Det är därifrån som ljuset lär komma om man får tro OECD. Som läxa och lektyr på resorna har kommissionen organisationens granskning av den svenska skolan: ”Improving Schools in Sweden – An OECD Perspective”.

Jag har läst det tredje kapitlet i den rapporten. Det handlar om hur Sverige ska kunna skapa en lärarprofession av hög kvalitet.

Sverige måste omgående, skriver författarna på sitt forskningsbyråkratiska språk, få till stånd ”a long-term human resource strategy”. Humanresursen är alltså de som arbetar i skolan. Tre uttryckliga förslag ges. 1. Ett offentligt finansierat halvautonomt nationellt institut bör skapas. 2. Antalet lärarutbildningar måste ses över och deras kvalitet granskas. 3. Lärarnas och skolledarnas status bör höjas och deras yrken bli mer attraktiva. Det låter inte så gnistrande idérikt. Har man inte hört det mesta förut? Det där institutet skulle väl vara något nytt då.

Förslagen

Låt oss se lite närmare på förslagen. Idén om ett institut är i stort sett innehållslöst. Det viktiga är det organisatoriska. Institutet ska bestå av en liten fast stab med en stor budget för att kunna anlita nationella och internationella experter. Dess uppgifter är mycket allmänt formulerade. Det ska utveckla den omtalade strategin för humanresurserna, granska lärarutbildningen och skapa en ”standard” för läraryrket och undervisningen. Standard betyder i det här sammanhanget en generell måttstock för lärarkompetens och effektiva modeller för undervisning baserade på forskning. Kring dessa normer ska det skapas konsensus.

Om det låter toppstyrt och hierarkiskt, så är det ingen tillfällighet. Det är en gammal välkänd typ av företagsmodell. Alla arbetar åt samma håll enligt förutbestämda riktlinjer. Man kan undra vad som menas med att institutet ska vara semiautonomt. Varför riktar sig inte rapportförfattarna till existerande skolmyndigheter och säger; gör detta och detta så och så? Om förslaget har någon udd, är den riktad mot politiker och skolmyndigheter. Den underliggande tanken är att de ska underordna sig så som sker i OECD:s verksamhet. Värderingar och politiska mål ska inte upp på bordet och diskuteras. Rapporten uttrycker det så här på sitt oefterhärmliga sätt:

”A common characteristic of the OECD benchmark systems is that they all have some form of institutional structure that focuses continuously on gathering and applying current knowledge and research around teaching and learning into a useable form, developing consensus guidelines and frameworks around effective practices for practitioners to use in planning and enacting professional development activities”.

Kort och gott föreslår man ett nationellt OECD-institut.

Rapportförfattarna är – som alla andra – medvetna om att lärarnas status och arbetsförhållanden inte är de bästa. De föreslår höjda löner, karriärmöjligheter och mindre tid för administrativa uppgifter och mer för undervisning. Det framgår inte om de menar att tester, olika former av ”accountability” och nationella prov hör till det administrativa. De försöker sig inte på en analys av varför läraryrket inte är attraktivare och högre skattat. De visar inte heller att de är medvetna om lönebildningen i Sverige och svårigheterna att få upp lönerna för ett stort lärarkollektiv. Det är betecknande för OECD att bortse från ”lokala förhållanden”.

Bristen på argument och lokalkännedom gäller även rapportens uttalanden om lärarutbildningen. Denna ideligen utvärderade och granskade utbildning föreslås nu än en gång skärskådas. Författarnas skäl kan kokas ner till två. Sveriges skolor ligger lågt i PISA-mätningarna på senare år. Alltså måste det vara något fel på lärarnas utbildning. Det andra skälet handlar om att lärarutbildningarna är för många. Sverige har 28 medan t.ex. Finland har 8. Få lärarutbildningar i ett land påstås samvariera med goda PISA-resultat. Tveksamma slutsatser och hanteringar av statistik om man frågar mig. Åter är den enda kvalitet som räknas OECD:s begränsade och ifrågasatta mätningar.

Vad det är för konkreta svagheter som vidlåder lärarutbildningen har rapporten inga synpunkter på. Däremot vill man höja trösklarna för att komma in på utbildningen. Inte ett ord om hur svår den ekvationen är med tanke på den lärarbrist som väntar bakom hörnet. Den betraktar rapporten tvärtom som en ljuspunkt. Den erbjuder en chans att byta ut gamla lärare som ligger bakom medelmåttiga PISA-resultat mot nya som formats av ”a new human resource strategy”. Det står faktiskt så i rapporten. Förutsättningen är i så fall att en ny lärarutbildning verkligen är bättre än den gamla, att den omedelbart kommer på plats och genast kan börja utbilda tio, tjugo gånger fler lärare än idag.

Gemensamt lärande – kollegial frihet

Så långt kan Skolkommissionen lägga OECD-rapporten på hyllan. Den har inte övertygat om att Sverige behöver någon allomfattande skolreform. Vi behöver inget nytt institut, ingen stor omstöpning av lärarutbildningen, inte stirra oss blinda på OECD och PISA. Men vi behöver utveckla svensk skolas starka sidor; strävan efter likvärdighet och jämställdhet, den svenska läroplanen med inriktning på demokrati och breda kunskaper, de aktiva och aktiverande arbetsformerna, det reflekterande och kritiska förhållningssättet. Elevernas engagemang och glädje – där svensk skola enligt PISA står starkt – bör vi också slå vakt om. Vi behöver kanske framför allt två saker; radikalt bättre arbetsförhållanden för all skolpersonal och närmare och jämbördigare samarbete mellan forskning och undervisning.

Ett avsnitt av OECD-rapporten handlar om något som Sverige har skäl att lägga tid och resurser på. Det handlar om det som händer eller inte händer efter den grundläggande lärarutbildningen. En lärare kan ha ett fyrtioårigt arbetsliv. Det hinner hända mycket på den tiden. Ofta har läraren också ett ganska ensamt och utsatt arbete. Enligt rapporten är Sverige inte särskilt bra på att ta hand om nya lärares första tid i yrket och inte heller på att förse erfarna lärare med tid och resurser att bearbeta sina erfarenheter och utveckla sin undervisning. Den svenska skolan är dåligt rustad för att vara en arbetsplats där lärandet sker gemensamt och i kollegial frihet. Hur rätt rapporten har är svårt att veta men det borde vi försöka få ett grepp om.

Rapportförfattarna har en del förslag som handlar om institut, experter, mentorer och PISA-statistik. Men de skriver också något som är viktigt och som motsäger det mesta av det som för övrigt står i rapporten. Forskningen visar, skriver författarna, att lärare kan utveckla undervisningen på ett fruktbart sätt genom gemensamt arbete. Förutsättningen är att de får rätt stöd av forskningen och hela skolsystemet. Det handlar om att stärka skolans möjligheter att bli en lärande organisation:

”For this to happen, research evidence also shows the importance of recognising people for taking initiative and supporting calculated risks. School leaders and school structures need to support experimentation so that teachers feel valued and rewarded for taking the initiative. It is important for all professionals in schools to keep an open mind about new ways of doing things, feel free to experiment and have the courage to make mistakes and to learn from them. Many scholars consider this tolerance of error and encouragement of experimentation to be the backbone to problem solving, along with an inquiry-based mind set which is key for creating a learning organisation geared towards continuous change and innovation, and ultimately improvements in the learning of educators and students alike”.

 

 

 

5 Comments on “Skuggan – Jan Thavenius: ”Professionen ska leda skolutvecklingen”

  1. ”Professionen skall leda skolutvecklingen” – där har ni roten till hela skolproblemet.

    Professionen vägrar att ta upp skolans fundamentala problem: att ge alla eleverna i en klass den nödvändiga, högkvalitativa och därför individuella undervisning och hjälp till att lära som de behöver.

    Professionen vägrar att erkänna att idag har vi alla tekniska, ekonomiska och pedagogiska medel att skapa en undervisare som på ett utmärkt sätt kan klara av den uppgiften..

    Professionen vägrar att erkänna att vi idag kan skapa en modern förstklassig skola som är tio gånger bättre och kostar hälften av vår nuvarande förlegade skola producerar och kostar.

    Varför i hela fridens namn är det så?

    Jo, därför att i så fall kommer hela lärarutbildningen att läggas ner, lärarhögskolorna att försvinna och den pedagogiska forskningen syssla med helt andra problem än vad den nuvarande gör.

    Kära Professionen – er överlevnadskamp är i praktiken tämligen meningslös. Varken Skolkommissionen eller skuggkommissionerna eller något annat som inte sysslar med skolans och elevernas problem kommer att få någon som helst betydelse i framtiden. ( Ni kommer väl ihåg SNS-kommissionens totala misslyckande trots att den hade all världens skolexpertis som med hjälpare?)

    Ni kan inte kämpa mot utvecklingen och låta generation efter generation förnekas den utbildning de behöver i det moderna samhället.

    Men vem vill såga av grenen man så bekvämt sitter på?

    Vad göra? Se http://www.sweducation.eu

    Vänligen,

    Lennart Swahn

    • Kommer att tänka på den här enkla metoden att samla elefanter: man använder en kikare, en pincett och en burk. Man vänder på kikaren, tittar på elefanterna, tar dem med pincetten och stoppar dem i burken – så var det klart !
      Förståndiga ord av Gunnar Cardell till en som lämnat sitt fädernesland för att från USA kritisera den svenska skolan.

  2. Jan,

    OECDs två första förslag gäller dels ett institut, dels lärarutbildningarna. Du konstaterar att ”(i)dén om ett institut är i stort sett innehållslöst” och detta gäller väl även förslaget om lärarutbildningarna. Detta innebär att båda förslagen handlar om form, inte om innehåll. Ministern vill överlämna ansva-ret för skolutvecklingen till professionen. Jag menar att lärarkåren är illa rustad för detta ansvar och att vi därför bör ställa oss frågan ”Vilket innehåll i institutet och lärarutbildningarna kan i denna situation vara adekvat för oss lärare och vår professionalisering?”

    Det finns några professioner i vårt samhälle – läkarkåren är en. Varje profession har sitt kunskaps- och verksamhetsområde; läkarna är samhällets experter på sjukdom och botande, och verkar inom sjukvården. Lärarna gör anspråk på att vara samhällets experter på kunskap och lärande och verkar i utbildningssystemet. Men professionell status har inte bara med anspråk utan också med anseende att göra; läkarna har anspråk på att vara de som bäst vet hur man botar och anses också vara experterna. Vi lärare har anspråk på att kunna undervisa, men länge har den allmänna uppfattningen varit att man inte behöver vara lärare för att kunna undervisa, vår professionella status har varit låg. Och för övrigt räcker det inte med anseende, lärarkåren behöver också egen kunskapsutveckling och ett yrkesspråk som grund för autonomi. Lärarlegitimationen innebär bara att man har godkänd lärarexamen; ingen menar att den nyutbildade läraren kan förväntas vara expert. Sett ur professionaliseringsperspektivet är lärarlegitimationen ett slag i luften; legitimationen hjälper nybörjaren över tröskeln till skolans värld så att hen kan börja sin vandring mot expertis. Men oavsett antalet skickliga lärare ger detta inte ensamt läraryrket professionell status.

    En orsak till läraryrkets låga status tror jag är att vår yrkeskunskap är tyst kunskap. Detta innebär att yrkeskunskapen till vardags är osynlig inte bara för eleverna och andra, utan också för oss själva. En annan orsak är att lärare anpassar undervisningen till innehåll, elever etc. och detta medför att de uttryck yrkeskunskapen tar sig varierar och att även detta gör den svår att upptäcka. Att kunskapen är svår att upptäcka kan dess värre också tolkas som att den är obefintlig. Idag kan en som kan stava till kunskap också skriva tvärsäkra artiklar om skola och undervisning, och detta utan att få svar på tal från oss lärare. Vår väg till högre professionell status måste därför handla om ett synliggörande, att visa att vi är experter med avancerade yrkeskunskaper som förtjänar omgivningens respekt. Men innan vi kommer så långt måste vi själva inse att så är fallet, vi måste själva kunna se och tala om våra yrkeskunskaper. Om nu ministern vill att ”(p)rofessionen ska leda skolutvecklingen” måste vi lärare börja med att vända oss inåt, mot oss själva och till varandra med frågor som ”vari består vår expertis?”, ”vilka är de unika och värdefulla yrkeskunskaper som skiljer oss från icke-lärare?”

    Inför dessa frågor blir vi svaren skyldiga; det räcker inte att berätta om vad vi har gjort de senaste veckorna; yrkeskunskapen kommer visserligen till uttryck i undervisning, men undervisning är i grunden någonting helt annat än yrkeskunskap, på samma sätt texten som skrivs är något helt annat än ordbehandlingsprogrammet. För att tala om yrkeskunskapen behöver vi ett metaspråk som beskriver vår yrkeskunskap. Men som Colnerud&Granström en gång konstaterade saknar vi ett gemensamt, vetenskapligt yrkesspråk. Vi är alltså inte en professionell yrkeskår så som läkarna är. Vi har låg professionell status därför att vi inte förtjänar högre status. Och ingen legitimation i värden kan förändra den saken. Att lärarkåren bidrog till att Sverige en tid var ett av världens bästa länder räcker inte – ok, vi gjorde ett bra jobb, men om vi inte i ord kan tala om hur vi bar oss åt, så är vi inte professionella.

    När OECD menar att ”(d)en svenska skolan är dåligt rustad för att vara en arbetsplats där lärandet sker gemensamt och i kollegial frihet.” påtalar de en brist, men säger inte vari bristen består. Jag menar att det åtminstone delvis handlar om bristen på yrkesspråk, på ord att använda i kollegiala samtal, i handledning och lärarutbildning. När du, Jan, skriver om ”möjligheter att bli en lärande organisa-tion” anar man även här behovet av yrkesspråk: genom att utveckla ett yrkesspråk kan lärarna på ett systematiskt sätt engagera sig i ”att stärka skolans möjligheter att bli en lärande organisation”

    Ministern vill att ”(p)rofessionen ska leda skolutvecklingen”. Men då vi saknar ett gemensamt yrkesspråk kan vi inte formulera en gemensam strategi där vi pekar ut riktningen för denna utveckling. Om vi lärare utifrån vars och ens tysta kunskap skulle försöka leda skolutvecklingen riskerar det att bli som ”när en blind leder en blind och båda falla i gropen”. Här krävs alltså verkligen en ”long-term strategy” och ett första steg handlar om att bygga lärarkårens yrkesspråk. För detta krävs en vetenskaplig teoretisk bas, metoder för analys och till att dokumentera och kommunicera synliggjord yrkeskunskap. Somligt av detta arbete skulle kunna utföras i form av examensarbeten i de olika lärarutbildningarna, men arbetet måste samordnas så att det resulterar i en allt starkare lärarkår och inte i ett nytt babelskt elände.

    Se där uppgifter för det föreslagna institutet – ett professionaliseringsinstitut!

    Ett startbidrag till ett sådant professionaliseringsinstitut kan vara mitt utkast till Kunskapsteori för lärare på https://metodik.education. Där redovisas också det jag menar är kärnan i läraryrket: under-visningskonsterna. Vill vi skapa en ”standard” för läraryrket och undervisningen måste vi rimligen utgå från denna kärna; lägsta standard för lärarlegitimation resp. förstelärare formuleras lämpligen i termer av undervisningskonster. Lärarutbildning måste handla om både ämneskunskaper och undervisningskonster.

    Gunnar

  3. Skrotar man en profession och bränner alla resultat men framförallt alla de gemensamma prov som gjordes och tillverkades på de HÖGSTADIESKOLOR som uppvisade goda resultat under perioden 1985-1990 och betraktar oss fysikadjunkter som då dominerade på just högstadiet under denna tid som ”bakåtsträvare” (vilket förra före detta läroverkslärare gör allt för att få även ”oss” till…) SÅ hamnar diskussionen mellan Swahn och Sture med inhopp av Liljewall.

    ”Sanningen” är mycket enkel! Och kostnadseffektiv! Det är beskrivet av Vygotskij och Brousseau men kan för ”publikum” sägas ligga i ”examensuppgifterna” eller ”tentamensuppgifter” som spänner över ETT STORT FÄLT där för betyg över ”3” fanns de ”komplexa” uppgifterna som för ”full pott” krävde kombinationer av ”algebra”, ”geometri” och ett ”nedklivande” i enhetsomvandlingar och det ”verkliga” och kan med Ingrid Carlgrens fetstilade kommentarer (1994) kallas STRÄVANSUPPGIFTER och dellösningar som är korrekta kallas UPPNÅENDEMÅL vilka då gav poäng i ”den gamla skolan” som alla med sans måste fatta att Vygotskij studerade i slutet av 1920-talet!

    Dessa uppgifter syns INTE i Standardproven MEN ”vi” som var med såg att de korrelerade väl mot betygen 2 och 4 eller rättare sagt mot att urskilja betyget ”3” beroende på hur man uttrycker sig.

    Hur än mycket medelklassen inbillar sig ligga över medel så är det ju inte alls så i just fysik OCH om matematikämnet i SKOLAN separeras i allmän och särskild kurs med OLIKA meningsbärande ”bakgrund” blir det också TYDLIGT och för en narcissistisk medelklass med språkmoln och ordklyverier ALLTFÖR TYDLIGT!

    Det är bara att se på de nyliberala fjantarna som formligen NU plågar pojkar och invandrarbarn med en massa steg på ingenting som de kallar ”kunskap”! Det blir om något ett Sisofysarbete just för dem! Logik, logik och förbannad logik! Och lögn, förbannad lögn och statistik!

    Fakta är att POJKARNA hade bättre resultat än FLICKORNA mellan 1985-1990 och då var Sverige BÄST i världen i just fysik på NT 3 vilket TIMSS 1995 visade! Den visade även att mellan årskurs 7 och 8 kom ett KVALITATIVT SPRÅNG i algebra och geometri eller i vart fall att det kom en kraftig ”tillväxt” för att använda dagens språkbruk. Algebra och geometri i kombination ÄR just det som kan kallas ett ”seende” med olika ”representationsformer” och UNDER dessa ligger ENHETER som är kopplade till TALEN vilket är beskrivet av Brousseaus ”kompisar” (e.g. Charbonneau) vid tiden 1994 med förgreningar till Freudenthals ”realistiska matematik” vilket ex-vis Christer Bergsten var medveten om. MEN vad hände!??? Jo i princip en revolution lik den i Egypten då UNGA ”radikaler” tog över i en form av islamistisk våg då det skulle ses ”strukturer” som reptilhjärnan av beskaffad med! detta framgår av Matematikdelegationen 2004 och även då ”Lusten att lära” (2003) då kombinationer av ”ungt” och någon Stormufti uttalar sig på sedvanligt drygt sätt tillsammans med förskollärare som anser sig kunna ”lägga grunden” för samma ”seenden” som alla redan har! Detta är ytterst tydligt sagt och påpekat av Vygotskij då han gick till storms mot det som kallades ”pedologer” i 1920-talets Sovjetunion och även i kritiken MOT Piagét som (efter Vygotskijs död i sig ovetande om honom) försökte HOPPA ÖVER den komplexa fasen INNAN algebran KAN ta vid! Det som kan kallas ”folkskolan” och dess 6 första år!

    På en blogg kan jag ju inte skriva en hel bok MEN ärligt talat hade jag inte kunnat det som PRAKTIKER då det handlar – och SKA handla om TYST KUNSKAP där lärare med samma lust och iver griper sig an att ”förklara” och åter ”förklara” dessa komplexare uppgifters lösningar till ”guldfiskarna” som DOCK ”fattar” lite här och där… OCH en vacker dag så…

    I dagarna beskrivet av Svend Brinkmann som går till storms mot det ”ständiga utvecklandet och nydanandet” och vågar säga att i det negativa finns det positiva i och med att man inte upprepar SAMMA MISSTAG i exempelvis bridge och schack där det blir ytterst tydligt i bridge då PARTNERN kommer att SÄGA att för helvete har VI inte kommit ÖVERENS OM att OM jag gör så – så gjorde jag det för att Du… och vi har samma KONVENTIONER som ALLA ANDRA!!!! Som spelar med detta SYSTEM! Eller deltar i detta ”språkspel” som Wittgenstein uttryckte det. En form av ”hjordinstinkt” i sig men INTRÄNAD för att visst syfte! Skulle Nietzsche ha sagt!

    Dessa examensuppgifter har (hade) samma komplexitet som en bridgegiv som kan varieras bara genom att ETT KORT flyttas i vissa ”standardgivar” och det gäller då att ha TEKNIKER i det som kallas ”spelföring” och då ritas olika ”scenarion” upp på hur det kan ”sitta” och det är att jämföra med ”reality” vilket är det ord Brousseau översätts till på engelska då den kom ut 1997! Och Vygotskijs ”Tänkande och språk” kom ut på SVENSKA 1999!

    Denna diskussion hade inte ens behövts OM inte riksdagen 1985 beslutat att plocka bort fysikadjunkterna på HÖGSTADIET och det ”vi” representerade då vi var AUTONOMA i och med att vi SLUPPIT allt ”didaktiserande” INNAN vi gick ”provåret” och tvingades att anpassa oss till det ”rimliga” och även det som alltid kallas ”dagens ungdom”!

    Visst var lärarhögskolorna ”flummiga” MEN det var ju bara sporadiska ”attacker” vi blev utsatta för under ”provåret” och inte heller var vi så imponerade av ”mängdlärefolket” och rena ”matematiker” som satt i pannrummen och hittade ”mönster” och ”samband” mellan tal eller i Bibeln eller som Pythagoras eller… Vi var ”mittemellan” och hade inte räknat 20 miljarder fel på kontaktledningar eller förfasat oss över ”climate change” som tydligen bara de fattiga … och givetvis finns det politik i allt detta!

    Swahn berättar ju inte VAD dessa uppgifter ska innehålla! Inte heller HUR den eller de som programmerat tycker att ”lärandet” går till! Att bli bra i ”data” eller ”coding” är inte alls kopplat till fysikämnet och inte heller till vanligt praktiskt hantverkingenjörstänkande! Vilket nog är på väg tillbaka då vi ska lagra ”strömmen” i hemmet! Det kommer en IKEA-kartong… gör det själv. Datorn är ju bara ett hjälpmedel som ”avlastar” minnet och beräknar via algoritmer samt ibland ”provar sig fram” MEN människan, människan ska väl ändå pratas med och ”fraktas” i IRL.

    Vi blir bara effektivare och effektivare pga att våra FÖRFÄDER varit fiffiga så att de flesta kunde jobba MINDRE! ”Smartheten” har kommit på grund av stora KLIMATFÖRÄNDRINGAR då ”folk” och ”folkslag” TVINGATS FLYTTA! Då befolkningen fördubblats har ”vi” blivit ytterst effektiva i ALLT och det kallas ”tillväxt” och är beskrivet av Piketty och ytterst ENKELT MATEMATISKT med ABSOLUTA TAL att beskriva! VERKLIGA TAL! EN mandel kräver 4 liter vatten!! I Kalifornien! Varför just där??! Bangladeshborna kan väl flytta till Sibirien eller Norrbotten då det blir varmare! Eller där i Kanada! Kontinenterna kommer att SLÅS IHOP – igen! Kanske liknande Pannotia! Då Karthago låg vid Sydpolen!

    Varför och till VAD är SKOLANS matematikämne till för? NU! Efter VANSINNET 1994!

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »