Skola och SamhälleSkuggan – Olle Holmberg & Jan Thavenius: En myndig skola
Skolans bildnings- och demokratiuppdrag behöver analyseras och diskuteras inför Skolkommissionens förslag, skriver Olle Holmberg och Jan Thavenius. (red)
De senaste decennierna har dominerats av skolans kunskapsuppdrag och dess bildnings- och demokratiuppdrag har fått spela en mer undanskymd roll. Det finns naturligtvis ingen uttalad motsättning mellan demokrati och skolutveckling i debatten. Men de är i alltför hög grad två skilda saker. Demokratin uppfattas främst som ett styrelseskick och en redan etablerad värdegrund som ska förankras i nya generationer och inte som en ständigt pågående utvecklingsprocess som berör all verksamhet i skolan.
Frågan är därför om inte skolan utvecklas bättre om den får bli myndig och om den styrs och kontrolleras mindre. Mer demokrati i form av mer självbestämmande, större utrymme för självreflexion och mer av den breda och kvalificerade debatt som är demokratins livsluft, borde det inte vara något för skolan. ”Public learning” kan ju både uppfattas som det lärande som är offentligt, öppet för alla och det som är gemensamt för alla.
En mer demokratisk skola har inte minst ett inre värde. Att kunna delta aktivt i det sociala livet och det gemensamma samtalet är av avgörande betydelse för ett gott och meningsfullt liv. En mer demokratisk skola äger vidare ett viktigt instrumentellt värde. All utveckling vinner på beslut grundade på ett mångsidigt meningsutbyte och gemensamt ansvarstagande. Det har också visat sig att demokratiska organisationer är bättre rustade för att hantera kriser och lösa konflikter. Det är rimligt att anta att också utbildningsinstitutioner fungerar bättre genom större frihet och därmed också större ansvar.
Omedelbart pedagogiskt värde har en tredje demokratiska dygd, det konstruktiva värdet. Demokratins praktik ger elever och all skolpersonal möjlighet att lära av varandra och öppnar för en diskussion av det som kallas ”gemensamma värderingar”. Den demokratiska dialogens värde och effektivitet underskattas ofta. Ingenting är skadligare för skolan än en sådan underskattning. Demokratin ska garantera individuella fri- och rättigheter men demokrati och lärande är sociala processer. I en tid när inga värden är riktigt fasta och inga auktoriteter absoluta behöver vi kvalificerade meningsutbyten på alla nivåer i samhället. Självständiga och lärande utbildningsinstitutioner är nödvändiga för att möta ett senmodernt samhälles utmaningar.
Hur ser ett senmodernt samhälles utmaningar ut? Vad måste barn och ungdomar lära sig idag för att kunna leva i detta samhälle och för att kunna delta i förändringen av detta samhälle? Det är inte riktigt samma kunskaper och förmågor som behövdes för en femtio-sextio år sedan även om man kan förledas att tro det med anledning av den debatt som förts. Elever är känsliga seismografer för de förändringar som pågår ute i samhället och bär med sig dessa förändringar in i klassrummet. Nya erfarenheter, normer, hållningar, sätt att se på arbete, plikt, lärande, framtid, sig själva – en mer självreflekterande, själviakttagande, och kanske mindre självsäker generation av elever – hur ska skolan planeras för dem? Hur ska vi få dem att lära sig? Och vad ska de lära sig?
Skolan måste ge kunskaper och förmågor som gör det möjligt för människor att orientera sig och agera i en värld som förlorat sin entydighet. I det moderna livet möter människor ständigt flöden av sammanhang, sociala situationer, tider, berättelser, idéer, kulturer. Man förflyttar sig i detta mångfaldiga och ständigt föränderliga landskap, byter rum, byter tid, byter perspektiv: Familjen, jobbet, skolan, förskolan, gänget, idrottsklubben, nätet, filmen, musiken o.s.v. Ibland är det stor skillnad på vad som gäller i det ena sammanhanget och vad som gäller i det andra. Om man är ung är det inte helt enkelt att forma en egen och helst stabil identitet under dessa förhållanden.
– Man måste lära sig att leva med osäkerhet, med att det inte nödvändigtvis finns någonting som är absolut givet och rätt. När lär man sig det i skolan?
– Det nya rörliga livet gör att man inte kan utbilda för ett sammanhang, för en plats, för en roll. De kunskaper och förmågor som utvecklas i skolan måste kunna användas i olika situationer, de kan inte knytas till något som i förväg är bestämt. Variation och mångfald präglar livet. Hur präglar variation och mångfald skolan?
– För att kunna skaffa sig ett i-förväg-vetande om en mängd olikartade situationer och lära sig att hantera dem måste eleverna utveckla en kompetens på distans från det konkreta. Man kan inte vara med om allt som man måste lära sig. Ständig reflektion med språket som intellektuellt och distanserande redskap blir historiskt sett viktigare än någonsin. Vad innebär det för skolarbetet?
– Om auktoritet och tradition betyder allt mindre så måste eleverna i större utsträckning klara sig på egen hand i framtiden, kunna ta initiativ, planera, genomföra saker. Hur bygger skolan in en gränsöverskridande handlingskompetens i sitt kunskapsarbete?
Om detta är ett framtidsscenario är det uppenbart att en demokratisk dialog är nödvändig. Den kan etableras i klassrummen, på hela skolan och i skolans kontakter med det omgivande samhället.
*
Demokrati hör inte bara samman med organisation, med hur man gör, med hur man gör för att alla ska komma till tals t.ex. Demokrati har också att göra med värden, värderingar. Demokratifrågorna tränger sig på egen hand in i det som på senare år har låtit som snäva kunskapsfrågor eller som det man brukar kalla ”fakta”. Men en ämnesuppgift i skolan är nästan aldrig bara en faktauppgift. Den innehåller alltid ett perspektiv, den ser på världen från ett visst håll.
Det är problematiskt att skilja på det man förstår som ämneskunskap i skolan från sådant som skolan också vill bibringa eleverna, som solidaritet, förmåga att se med den andres ögon, medkänsla o.s.v. När eleverna studerar ”ämnena” och ”värdegrunden” i olika kontexter skilda från varandra desarmeras både den demokratiska potentialen och den ämnesteoretiska.
6 Comments on “Skuggan – Olle Holmberg & Jan Thavenius: En myndig skola”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
En livgivande och rätt underbar vision kring skolan! Tänk om sådant kunde pågå istället för det eländiga så kallade lärarlyft där man härskar genom att söndra och omyndigförklarar lärarkåren.
Svensk skola har varit i utförsbacken under decennier. Den misslyckade skolpolitiken kallar vissa för flum, medan andra säger att skolans kunskapsuppdrag fått för lite uppmärksamhet. Det Olle Holmberg och Jan Thavenius föreslår är mer av en skolpolitik som redan visat sig vara misslyckad. Denna märkliga envishet måste grunda sig i något mycket allvarligt tankefel.
Artikeln saknar helt faktastöd och det är möjligt att resonemangen grundas hos John Dewey. Elever skulle bli demokratiska och som det tolkades i Sverige så skulle faktakunskaperna sättas på undantag. Hur har det då gått i Sverige? Ungdomar utan gedigna kunskaper kan förstås inte utgöra någon stor demokratisk kraft.
Märkligt är att författarna sätter en motsatsställning mellan ”skolans kunskapsuppdrag” och ”dess- bildnings- och demokratiuppdrag”. Det är ett alltför billigt trick. Självklart hör kunskaper och bildning ihop.
Har jag uppfattat det rätt om jag skriver att Holmberg och Thavenius tillhör de fackpedagogerna som attackerat lärarna och undergrävt lärarnas auktoritet. När lärarna har kvästs ska tydligen skolan bli mer fristående. Det verkar vara helt fel ordning på något vis. Eller är det så att Holmberg och Thavenius helt tänker bort lärarna och ger hela makten till eleverna? Holmberg och Thavenius agerande försvagar lärarnas ställning än mer.
Blir det då bra om eleverna får hela makten? Förmodligen blir det då än lägre studietakt, skippade läxor, mer dataspel och fler försenade ankomster. Det pratas om elevernas ädla sida som ”förmåga att se med den andres ögon, medkänsla osv”. I verkligheten ser vi i stället att mobbingen ökar för varje år.
Vad är det då för tankefel? En teori kan vara att författarna förankrar sitt tänkande på Blooms taxonomi från 1956. Den taxonomin var vetenskapligt felaktig enligt John Hattie. Det gäller då även teorin om ”4F”. Teorin om ”4F” var den teoretiska grunden för Lpo94. Felet enligt John Hattie är att dessa teorier blandar ihop läroprocesser och kunskaper. Utan faktakunskaper finns inget tänkande. Utvecklingen kan gå framåt när läroprocesserna ”brottas” med kunskaperna. Det är i läroprocesserna som tänkandet finns. Holmberg och Thavenius skriver nedlåtande om fakta och skriver om ”snäva kunskapsfrågor eller som det man brukar kalla ’fakta’”.
När man minskar på ”fakta” så avtar även tänkandet. Utan ”fakta” så blir artiklar mest bestående av meningslöst svammel. Det har man sett alltför många exempel på.
Johnny Wieweg kritiserar Holmberg & Thavenius artikel för att sakna faktastöd. Att Wieweg känner till både Dewey, Hattie och Blooms taxonomi och gör inte hans eget inlägg faktagrundat.
Wieweg bidrar med det han själv kallar för ”artikel bestående av meningslöst svammel”.
Blir skolutveckling bättre om den styrs och kontrolleras mindre? Det är en av frågor man ställer sig efter läsning av Holmbergs & Thavenius’ inlägg En myndig skola.
Min erfarenhet av skolans styrning och kontroll på det lokala planet från ett flertal kommuner säger mig, att det fungerar olika beroende på samarbetet skolledning och huvudman. Men någon större insyn har jag inte haft som språk- och speciallärare.
Men skolans kunskapsuppdrag behöver debatteras tillsammans med sitt demokratiuppdrag. Demokrati är inte något för alltid givet i ett samhälle och i både skola och samhälle får inte den ”demokratiska dialogens värde” underskattas.
Som Holmberg & Thavenius skriver måste skolan ”ge kunskaper och förmågor som gör det möjligt för människor att orientera sig och agera i en värld som förlorat sin entydighet”. Och hur får vi ”kvalificerade meningsutbyten på alla nivåer”?
Här är förstås språket en särskilt viktig färdighet för samhällsmedborgaren. Med språket som verktyg formar vi sociala band och delar våra idéer, känslor och erfarenheter. Språket är grunden för lärande, problemlösning och utveckling av literacy och förutsäger hur vi lyckas i skola och utbildning.
En artikel av Courtenay Frazier Norbury m.fl. (Journal Child Psychology and Psychiatry, vol. 57. Nov. 2016) beskriver en ny befolkningsstudie i Surrey med över 7260 barn i de tidiga åren. Där avslöjas att 7,5% av barnen kämpar med att lära sig sitt eget modersmål, ofta problem med att få vänner och underpresterar i skolan.
Enl. studien är den sortens problem i språket förvånansvärt vanliga. Även i svenska klasser på 25-30 barn kan finnas två barn med språkproblem, ofta dolda, som försvårar deras förmåga att lära i klassrummet. Ofta feltolkas deras problem som dåligt beteende. Språket är ett viktigt redskap som reglerar våra känslor och vårt beteende. Det är därtill viktigt att förstå vad andra säger till oss, för att följa instruktioner, göra överenskommelser med andra och att förklara hur vi känner oss.
Studien samlade även lärares rapporteringar om att språk- och beteendeproblem blir tydliga redan i det första skolåret. Barnen saknar ofta verbala strategier för klassrummet och tar kanske bara in ett eller två ord av vad som sägs till dem. Det kan leda till att de misslyckas att följa instruktioner, vilket läraren kan uppfatta som elakt beteende. På samma sätt kan dessa barn ha svårt att följa spelregler i lek och ofta feltolka kamratskämt. Den frustrationen och oförmågan leder till mer störande beteende och ökar risken för sociala, emotionella och mentala hälsoproblem i det långa loppet.
Andra siffror från t.ex. Rädda Barnen visar på behovet att tillförsäkra alla barns tillgång till god kvalitet i skolan i de tidiga åren. Utbildare – lärare måste därför ha förståelse i barns talade språk- och kommunikationsutveckling och tecken på språkstörningar.
Känt sedan tidigare är att en lärare kan feltolka och klassa barn som lata i klassrummet eller kanske dumma. I själva verket bottnar problemet i svårigheter att förstå, att uttrycka sig verbalt, komplicerade meningar och utökad diskurs, som samtal och berättelser.
Avslutningsvis pekar studien på behovet att utrusta lärare med verktyg och förmåga att i klassrummet identifiera språkstörningar. Detta för att på plats kunna ordinera effektiva insatser, i sin tur för att avvärja individers framtida misslyckanden i utbildning och socialt liv.
Polariserad diskussion som vanligt; antingen hurrarop från de pedagoger som ”sett ljuset” eller så är författarna bottenlöst fel ute, flummare som sänker lärarna…
Artikeln har något viktigt att säga om skolans roll och inriktning men jag finner den svårt otydlig och svepande. Talet om kunskapsuppdrag kan lätt missförstås just som motsättning mellan olika ”uppdrag”. Risken finns att det inte uppstår något som helst möte mellan artikelns diskussion om vart skola ska och den skoldiskussion som förs i övrigt i samhället eller det som människor i allmänhet uppfattar som skolans uppgift.
Lite tragiskt läge.
Olle Holmberg och Jan Thavenius tycks inte vara medvetna om vad som hänt de senaste 30 åren i den svenska skolan. De skriver ”De senaste decennierna har dominerats av skolans kunskapsuppdrag och dess bildnings- och demokratiuppdrag har fått spela en mer undanskymd roll”. Har man följt skolan på nära håll de senaste 40 åren så vet man att det är precis tvärtom.
Fram till slutet av 80-talet hade vi en kunskapsskola värd namnet och det avspeglar sig i att Sverige var toppnation, alla elevkategorier, vid TIMSS 1995. Därefter har kunskapsresultaten sjunkit i dramatisk takt. I slutet av 80-talet togs reformer som tydligt tonade ner kunskapsuppdraget och man ville skaka av sig varje spår av den gamla realskolan. I lärarutbildningsreformen 1988 tonades ämneskunskaper ner till förmån för annat. Dessutom tog man bort de strikta behörighetskraven för undervisning, det var inte så noga med ämneskunskaper. Tillsammans med undervisningsformer som dominerats av elevers eget lärande är mönstret tydligt – man har fjärmat sig från kunskapsuppdraget och gått mot något som i det närmaste kan liknas vid kaos i klassrummen. Det Holmberg och Thavenius talar för är en fortsättning på samma väg.
Före 1988 hade vi lärarkategorierna lågstadielärare, folkskollärare, adjunkter och lektorer som var experter inom sina ämnesområden och åldersgrupper. Adjunkter och lektorer hade master respektive licentiat eller doktorsnivå i ämnesteori – idag har vi kandidatnivå. I Finland har man behållit det gamla svenska systemet och även det kan avläsas i internationella kunskapsmätningar. Holmbergs och Thavenius absurda påstående om fokus på kunskapsuppdraget grundar sig möjligen i att Jan Björklund vid sitt tillträde som utbildningsminister 2006 uppmärksammade att Sverige befann sig på ett sluttande plan i de internationella kunskapsmätningarna. Han försökte då påverka skolpolitiker och utbildningssamhället om att åter fokusera på kunskapsuppdraget.
Holmberg och Thavenius skriver ”Det är problematiskt att skilja på det man förstår som ämneskunskap i skolan från sådant som skolan också vill bibringa eleverna, som solidaritet, förmåga att se med den andres ögon, medkänsla o.s.v. När eleverna studerar ”ämnena” och ”värdegrunden” i olika kontexter skilda från varandra desarmeras både den demokratiska potentialen och den ämnesteoretiska”. Det finns anledning att diskutera solidaritet, medkänsla. hänsyn, respekt, ansvar …. i den svenska skolan. De internationella kunskapsmätningarna visar att de svenska klassrummen är bland de mest odemokratiska i västvärlden med svordomar, störning av undervisningen, sen ankomst, skolk. Detta är en direkt följd av att kunskapsuppdraget inte genomsyrar såväl hela skolan som samhället utanför skolan. När skolan fokuserar på kunskap blir det uppenbart att förutsättningen för lärande är just eget ansvar, hänsyn till andra, ömsesidig respekt, ansträngning, uthållighet etc. En avgörande faktor för att lyckas är kompetenta och engagerade lärare som blir auktoriteter i klassrummet. Den väg Holmberg och Thavenius förordar har prövats under 30 år med en katastrofal utveckling som kommer att fortsätta om vi inte gör en helomvändning i synen på kunskap.