Skuggan – Olle Holmberg & Jan Thavenius: Från kontroll till utveckling

En klokt upplagd inspektion skulle kunna vara en del i arbetet med att utveckla skolan, skriver Olle Holmberg och Jan Thavenius. (red)

Hur blir det med utvärderingen och kontrollen av skolan om skolorna själva ges större självständighet? Vi vill kanske veta hur det går med skolan och vi vill förmodligen ha någon garanti för rättssäkerhet i verksamheten. En sådan instans finns inom andra professioner så det är rimligt.

När det gäller inspektion av skolan står naturligtvis Skolinspektionen i centrum även om också andra känner sig manade. Skolinspektionen med sina mängder av dokumentstudier, 100 000 enkätsvar och 25 000 intervjuer – mest med rektorer – varje år, är en stor aktör på fältet. Den har kritiserats för att den inte bidragit till att förbättra skolresultaten men försvarar sig med att den bara är en tillsynsmyndighet som inte har till uppgift att utveckla undervisningen.

En sådan juridisk tillsyn ska vi naturligtvis ha kvar. Det ska vara möjligt att anmäla missförhållanden och pröva hur skolan efterlever de regler och förordningar som finns. Men dess rapporter ska inte ses som särskilt viktiga besked om hur det står till med svensk skola. De ska inte heller bedömas som bidrag till utvecklingen av undervisningen.

Det gäller att hitta en balans mellan tillit till professionen och extern kontroll,, mellan behovet av regelefterlevnad och nyskapande, mellan att mäta och bedöma, mellan indikatorer och komplexa helheter. En möjlighet är att ge Skolinspektionen ett smalare uppdrag begränsat[1] till det rent juridiska. En sådan förändring kunde sedan kompletteras med Mats Ekholms förslag på utvecklingsdialoger och återkommande breda nationella utvärderingar:

Att förbättra en skola är i hög grad en fråga som behöver tas om hand av de professionella som verkar inuti skolan. Statens insatser har här mindre möjligheter att få effekt. För att få fram skarpa bilder av vilka förändringar som sker eller inte sker i utbildningssystemet vore det klokt att arbeta med någon form av nationella utvärderingar på bred bas. Bra stickprovsundersökningar som spänner över hela läroplanens målbild, där inträngande analyser utförs av kvalificerade krafter har tidigare visat sig vara bra för detta syfte. (SOS 8.2.2016)

En annan möjlighet vore att göra Skolinspektionen till en mer aktiv part i dialogen mellan skolan, lärarutbildningen, myndigheter och forskningen. Vi kan eventuellt förvänta oss att inspektionens uppdrag utökas. OECD har i sin granskning av svensk skola kommit med följande råd:

Förstärk Skolinspektionens roll i syfte att åstadkomma en övergång från fokus på regelefterlevnad till ansvar för förbättringar. Detta kräver en förstärkning och utvidgning av Skolinspektionens roll genom: 1) ett mer noggrant fastställande av styrkor och förbättringsområden, uppföljning, nätverksfrämjande och tillförlitliga självvärderingar samt 2) rapporter om hur effektiva kommunernas och de enskilda huvudmännens insatser varit för att förbättra utbildningskvaliteten i skolorna. Dessutom bör skolledare uppmuntras att spela en direkt roll vid inspektioner genom att t.ex. agera expertbedömare.

Det är en möjlighet att tänka sig en bred inspektion som tillsammans med elever, skolpersonal, lärarutbildare och forskare är på spaning efter skolans innehåll i hela landet – trots de svårigheter ett sådant företag rymmer.

Den utredning som föregick propositionen om en ny myndighet, Tydlig och öppen – förslag till en stärkt skolinspektion (SOU 2007:101) skisserade riktlinjer för skolinspektionens arbete. Man får hoppas att det mesta av dessa riktlinjer är bortblåsta i inspektionens nuvarande praxis. Det är kontraproduktivt att söka efter det utredningen såg som den säkerställda ”sanningen” om en skola, det går inte att åstadkomma ”objektiva bedömningar” av det slag som utredningen förespråkade, det går inte att undvika ”tolkningar”, det går inte att ”kvalitetssäkra” om kvalitetssäkring betyder att alla ingångsvärden ska vara lika så att de är möjliga att räkna o.s.v.

Problemet med en inspektion av ett sådant slag är – om den överhuvudtaget är möjlig att genomföra – att den leder till en trivialisering av inspektionsresultaten, så att endast det mest uppenbara och räknebara blir föremål för inspektionens intresse – och det mesta av det viktiga innehållet i skolan därmed faller utanför.

Istället måste en inspektion ta fasta på att värdering är en mänsklig verksamhet, som om den klargör sina förutsättningar är en utomordentlig grund för förbättring av en skolas kvalitet. Det leder till ett öppnare tänkande, som är mer prövande och tolkande, som erkänner mångtydighet och osäkerhet och vars nyckelord är dialog, samtal, offentlighet, delaktighet och ansvar. Det betyder inte att inspektionerna därför måste bli vagare och mindre skarpa. Men inspektörerna måste vara erfarna och modiga och inte ständigt beredda att fly till säker ”objektiv” mark.

En klokt upplagd inspektion skulle kunna utnyttjas för skolutveckling på bred front. Om så ska ske måste man noggrant tänka igenom dels hur inspektionen konkret ska utformas, dels vad som ska hända efter inspektionen.

I utredningen är det rektor som är inspektionens kontakt på ”fältet”. Så tycks det också vara i skolinspektionens nuvarande verksamhet. Rektor är strängt taget den enda röst som hörs i de granskningar som regelbundet publiceras på skolinspektionens hemsida. Det är också hon eller han som – per telefon! – får en första hint om vad inspektionens resultat kommer att bli. Det färdiga inspektionsbeslutet utformas på skolinspektionen och kommuniceras till huvudmannen (för vidare befordran till rektor) först när varje punkt och kommatecken sitter där de ska. I denna envägskommunikation förs ingen egentlig diskussion med dem som inspekteras. Det är inspektörerna som på basis av dokument och korta skolbesök slår fast vilka brister som finns på den skola man har inspekterat – och för att göra detta tycks det inte behövas några diskussioner.

Man skulle kunna tänka sig en utbyggd kommunikation mellan inspektörerna och en enskild skolas personal med frågor och motfrågor, påståenden och problematiseringar, den enes bild och den andres bild. Det skulle kunna ge en fördjupad beskrivning av skolans kärnproblem och samtidigt mobilisera den personal som ytterst har att göra förändringar i skolans färdväg, om det skulle behövas. Detta innebär för den skull inte att inspektionen sviker sitt uppdrag att kontrollera skolornas måluppfyllelse och att rapportera avvikelser och problem. Det är inspektionen som helt självständigt gör den slutliga bedömningen. Men man vinner två avgörande fördelar:

  • Bedömningarna blir säkrare och kan komma under det uppenbaras yta och få med något av komplexiteten hos de reella problemen.
  • Genom diskussionen med skolinspektionen påbörjar personalen det förbättringsarbete som förväntas av dem.

Det är naturligt att en utbyggd inspektion av det här slaget inte kan göras på alla skolor med jämna mellanrum. Man tvingas prioritera och också göra många enklare inspektioner, som inte kräver samma arbetsinsats och som har mer av tillsynskaraktär.

Men skolinspektionen behöver en motpart att diskutera med, om det här ska fungera. Och det är inte alldeles enkelt att se hur en sådan motpart kan komma till tals. Ett av de stora problemen i dagens skola är att det ofta saknas en arena, där lärarna tillsammans med rektor kan diskutera problemen och utvecklingsmöjligheterna vid den egna skolan. Därför måste man göra allvar av vårt förslag i artikeln ”En myndig skola”. Skolarbetet är fortfarande ett solojobb för lärare, som ensamma eller ibland tillsammans med en mindre grupp kollegor, reflekterar över verksamheten. Men vad man ska göra med helheten på skolan kommer sällan upp på bordet. Och det är just denna helhet som skolinspektionen värderar och som dessutom är i centrum för mediedebatten och för den politiska debatten.

*

Varje förändring av hur skolorna tar hand om sina problem förutsätter att elever, lärare och skolledare får tid och resurser att själva arbeta med dem under lång tid. Ökad självständighet för professionen, kort sagt.

 

 

 

 

2 Comments on “Skuggan – Olle Holmberg & Jan Thavenius: Från kontroll till utveckling

  1. När jag läser artikeln undrar jag om författarna hört talas om Skolinspektionens kvalitetsgranskningar. Dessa görs inom ämnen knutna till läroplanen och med ett urval skolor och förskolor som djupstuderas. Några de senaste tiden är om frånvaro hos elever, nätkränkningar och vad begreppet undervisning är i förskolan.

    Helt riktigt är tillsynsrapporterna just tillsyn för regelefterlevnad. Dessa rapporter är inte särskilt informativa och bidragande till skolutveckling. Man skulle kunna hård dra att säga det är en relation mellan inspekterad huvudman och myndigheten. Inget annat som generellt påverkar skolutvecklingen.

    Fokuset mot mer kvalitetsgranskning kan var av godo. Samtidigt förstår jag inte varför inte skolor och huvudmän i större grad ägnar sig åt faktisk skolutveckling med hjälp av dess nav systematiskt kvalitetsarbete. Varje skola är unik i sig och måste bygga på dess förutsättningar.

    Samtidigt är det här med ledarskapet i skolutveckling en profession i sig som ligger långt utanför många rektorers ledarskapskunskaper. Lite om vad som krävs av ledarskapet för att få en skolutveckling har jag skrivit här: http://pluraword.blogspot.se/2016/11/change-en-farlig-resa-i-var-tid.html

    Inget är så bra så det inte går att förbättra. Därför är det viktigt med ett brett samtal om vad skolutveckling är och HUR den ska gå till.

  2. Här krävs flera grepp. Instämmer i vad R.J.D. skriver inte minst på sin blogg. Samtidigt tror jag att lärarfortbildning, som jag minns den från den från tiden före kommunaliseringen är ett mycket viktigt inslag i det lokala skolutvecklingsarbetet. Det innebar normalt ett nära samarbete med skolledare som kom att handla om skolutveckling i ett större perspektiv.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »