Skuggan – Olle Holmberg & Jan Thavenius: OECD – vår politiska överrock

I Skolkommissionens direktiv står att kommissionen ska utgå från den granskning som OECD gjort av den svenska skolan. Olle Holmberg och Jan Thavenius analyserar OECD-rapporten. (red)

Med tanke på hur Skolkommissionen i sin första rapport går i OECD:s fotspår är dess undersökning av den svenska skolan och lärarutbildningen politiskt viktig (Improving Schools in Sweden – An OECD Perspective). Den betraktar det svenska skollandskapet från mycket hög höjd, det är systemen som är intressanta, strukturerna. Det finns inga klassrum och ingen undervisning, inga elever och inga lärare.

Det är inga genomgripande åtgärder som föreslås, inga alternativa sätt att se på den svenska skolan. Huvudbudskapet är att Sverige kan köra på i samma spår som tidigare, bara lite mer och lite mer resolut. Av Skolkommissionens första betänkande kan man ana att det också kommer att bli dess linje.

OECD redovisar vad man anser vara Sveriges starka och svaga sidor. På plussidan: en bred konsensus i befolkningen om behovet av förändringar samt ett starkt stöd för den reformering som påbörjats under senare år. Starka sidor är också att den kommunala skolan traditionellt haft inriktning mot en integrativ och jämlik miljö, samt att man gett särskilt stöd till elever som riskerat att klara sig sämre i skolan.

På minussidan finns naturligtvis elevernas fallande resultat i PISA-mätningarna. Men också lärarnas relativt låga yrkesstatus kombinerad med hård arbetsbelastning och låg lön. Ett återkommande minus är även det oklara sambandet mellan den nationella skolnivån och de självständiga skolkommunerna. I rapporten menar man att den nationella skolpolitiken har stora svårigheter att slå igenom på den lokala nivån, där man istället för att ha tydliga prioriteringar ”plockar russinen ur kakan”.

Språkbruket i den färglösa rapporten blir mer laddat och mer kontroversiellt när rapportförfattarna spekulerar över vad som kan vara orsakerna till att de svenska eleverna presterar sämre och sämre i PISA-mätningarna. Man framhåller elevernas brist på uthållighet i studierna och deras benägenhet att skolka. Vad kan ligga bakom sådant?

De relativt små löneskillnaderna i Sverige och välfärdsstatens säkerhetsnät sporrar inte till hårt arbete, skriver rapportförfattarna. Forskningen antyder också att den vikt det svenska samhället lägger vid jämlikhet resulterar i att eleverna inte utmanas tillräckligt. Föräldrarna förefaller även spela en roll genom att överbeskydda sina barn och inte ställa krav på dem.

”From an economic perspective, the relatively small difference in earnings between adults with a tertiary education and those with an upper secondary or post-secondary non-tertiary education and the safety net provided by the welfare state may not provide sufficient incentive for learning and working hard. The evidence also suggests that importance placed on equality in Swedish society may have had the unintended effect of not challenging all students sufficiently. Parents would seem to play a role in this by over-protecting and nurturing them too much and insufficiently challenging them as they grow up.” (s 36f)

De förslag som OECD-rapporten lägger fram för att få eleverna att arbeta bättre och höja sina resultat är inte att öka löneskillnaderna i Sverige eller att skära ner på välfärden. Men citatet ovan visar att det som kommer från OECD inte är några opolitiska ”goda råd”. OECD ger sitt fulla stöd till den marknadsorienterade svenska skolan och tänker sig ingen avgörande förändring av valfriheten, friskolesystemet och skolkoncernernas vinstuttag. OECD står på säker nyliberal mark.

Som svar på frågan ”Vilka åtgärder kan motivera alla elever att med engagemang och hårt arbete höja sina studieresultat?” presenteras uttrycket höga förväntningar. Som en undergörande medicin återkommer rapporten ständigt till att skolan måste ha höga förväntningar på eleverna – med en tydlig läroplan som utgångspunkt. Eleverna måste ständigt utmanas påpekar man ofta.

”Höga förväntningar” har kommit på modet som en central bestämning av vad som ska till för att förändra situationen i skolan. Fördelen med uttrycket är att alla kan hålla med, nackdelen att ingen riktigt vet hur det ska gå till. De som använder uttrycket befinner sig också för det mesta utanför skolan. Att ”höga förväntningar” tillåts dominera den här diskussionen i rapporten får ses mot bakgrund av att Sverige framställs som ett kravlöst samhälle med för mycket av välfärdsomsorg, något som är den yttersta orsaken till att eleverna inte bjuder till. Det låter som en gammal konservativ käpphäst.

Rapporten understryker vidare att studierna av viktiga ämnen måste börja tidigt, redan på lågstadiet, så att det läggs en grund av baskunskap i sådant som läsning och matematik. Dessutom bör tidiga tester kontrollera att inga barn faller utanför. Dessa krav är knappast förvånande. Det görs väl redan insatser av det här slaget på lågstadiet. Det som kan diskuteras är den frekventa användningen av begreppet baskunskap. Den ämnesdidaktiska diskussion som förts i Sverige under decennier skiljer knappast ut basen från andra delar av ett ämne.

Särskilt intresse bör Sverige ägna åt studieintegrationen av invandrade elever och underpresterande pojkar. Eftersom det är kommunen som har ansvar har resultaten blivit av varierande kvalitet, anser rapportförfattarna. Istället bör man arbeta med tydliga nationella strategier och en starkare central styrning.

– Svenskundervisning både för elever och föräldrar

– Stöd och extra lärarhjälp för nyanlända

– Goda mottagningsskolor

– För underpresterande pojkar talar man om bättre individualisering och större urval av goda böcker att läsa

Dessa förslag kan snarast betecknas som välvilliga råd, bortsett från att man här såväl som på andra ställen föreslår centralisering. Rapporten som helhet uttrycker stor misstänksamhet mot kommunernas förmåga att vara ansvariga huvudmän för skolan. Det görs inte i form av en argumenterande diskussion och absolut inte som förslag att upphäva kommunaliseringen. Istället tas kritiken mot kommunerna upp, när man återkommande föreslår starkare central styrning inom en rad områden.

Stort utrymme i rapporten ges resursfördelning. Författarna menar att den verkliga resursfördelningen knappast motsvarar de mål som satts upp. Det beror i huvudsak på att kommunerna inte fördelar resurser på ett medvetet sätt utan snarare traditionellt och tillfälligt.

Det första området som bör granskas är kostnadseffektiviteten när det gäller skolan. Sverige har enligt rapporten en av de högsta kostnaderna per elev i Europa, något som borde möjliggöra en omfördelning för att uppnå viktiga mål, t.ex. att med resurser stödja underpriviligierade grupper bland eleverna och skolor som socialt och resultatmässigt befinner långt ner i hierarkin.

För att undvika fortsatt segregation och fördjupad ojämlikhet beroende på systemet med skolval föreslår OECD-rapporten flera metoder som kan göra systemet bättre.

Eftersom skolor och kommunala administrationer enligt rapportförfattarna gör lite som de vill, är det inte alls säkert att man prioriterar jämlikhetsmål och underpriviligierade elevgrupper. Vad som behövs är nationella riktlinjer, som dessutom kräver att den kommunala planeringen inkluderar friskolorna (som OECD kallar ”oberoende”) och att samarbetet ökar mellan de skilda huvudmännen.

– Familjer som har begränsade såväl ekonomiska som sociala resurser bör få information om skolor på ett så tillgängligt sätt som möjligt och samtidigt få hjälp med att göra kloka skolval.

– Man kan i skolvalet med olika metoder styra en del av fördelningen av elever på de olika skolorna så att skolmiljön blir mer integrerad.

Det finns acceptabla förslag i den här rapporten men knappast av den kaliber som behövs för att förändra det svenska skolsystemet. Den skolkommission som nu sitter borde avstå för att lusläsa OECD-förslag, som bara putsar på systemet så att det blir mer likt andra system i OECD-området.

Fråga istället: Varför har lärare så mycket administrativt arbete? Varför undervisar de inte istället? Varför finns det inte tillräckliga forskningsresurser inriktade mot lärares arbete? Varför är det så få lärare som forskar själva? Varför kan inte lärare få bestämma över sitt eget arbete när t.ex. läkare får bestämma över sitt? Varför finns de motiverade eleverna på vissa skolor och de omotiverade på andra? Varför tror många barn och ungdomar i fattiga områden att skolan är till för andra än för dem?

 

3 Comments on “Skuggan – Olle Holmberg & Jan Thavenius: OECD – vår politiska överrock

  1. Denna kritiska granskning av Skolkommissionens band till OECD är viktig och nödvändig. Under nittitalet stod det klart att den ekonomiska och den politiska makten blivit överordnad pedagogiken i vårt land. Fram till dess hade skolan utvecklats från en urvalsskola för de privilegierade till en skola för alla. De reformer som genomfördes byggde på en omfattande försöksverksamhet där mål och metoder i undervisningen prövades. Man utgick från de rön som inlärningspsykologin kommit fram till om vad eleverna behövde för att lära sig. Detta framgår av vad som sägs i den stora utredningen Skolans inre arbete (SIA) och i läroplanen för grundskolan 1980.
    1989 lade en arbetsgrupp fram en rapport om betygens funktioner och effekter. De elva medlemmar som ingick i gruppen var eniga om att det inte borde ges några graderade betyg. Att det räckte med ett intyg att eleven deltagit i vissa kurser samt betygen godkänd/ännu icke godkänd i andra kurser, där kunskaperna krävdes för fortsatta studier. Den rapporten kastade den moderata skolministern Beatrice Ask i papperskorgen. I direktiven för en ny betygsutredning hindrades deltagarna att utreda alternativet skola utan graderade betyg.
    Regeringen Bildt såg till att låta näringslivet och OECD vara med och styra utvecklingen i skolan. Många av de förändringar i skolan som då gjordes bär spår av näringslivets marknadstänkande och strävan efter effektivitet. Dit hör till exempel det fria skolvalet, mål- och resultatstyrningen, de graderade betygens ökade vikt, fokuseringen på mätbara PISA-kunskaper och de individuella lärarlönerna.

    De beslut som läraren fattar påverkar bara lärandet för hens egna elever. Läraren måste ha gedigna kunskaper i pedagogik. De beslut som en skolminister fattar påverkar lärandet för en miljon elever. Den politiska makten tillsatte en skolminister som varken hade lärarerfarenhet eller utbildning i pedagogik. Denne fattade i snabb takt en rad beslut som gjorde skolarbetet svårare för både lärare och elever. Han tog ingen hänsyn till elevernas tankar, känslor och behov. Men hans beslut fick fått stöd av massmedia. Det vill säga den överlägset största delen av massmedia som ägs av borgerligheten och som helhjärtat stöder den borgerliga politiken.

    Av skolkommissionens nu framlagda förslag framgår att näringslivet och OECD fortfarande får vara med och styra verksamheten i skolan. Det obligatoriska skolvalet kommer uppenbart på beställning från de privata skolföretag som tjänar på det. Att OECD applåderar Björklunds skolreformer är inte så märkligt. Det är ju OECD som varit pådrivare för det paradigmskifte i skolan som resulterat i att så många elever nu lär sig sämre och mår sämre.
    .

  2. Dina frågeställningar i slutdelen av artikeln är viktiga eftersom de pekar på vilka maktrelationer som styrt skolans organisering samt lärarnas och elevernas roller och praktiker sedan 90-talets marknadisering och internationalisering, det fria skolvalet och ett mål- och resultatsystem. Det är ett starkt samband mellan OECDs och EUs inflytande i utbildningspolitiken och den nationella och lokala (kommunala) styrningen av skolväsendet. Inte minst ser vi det i hur så-kallade bildningskommuner anammar OECDs kompetenser för livslångt lärande. Dessa består av bl.a Entreprenörskap, Lära att Lära och IKT. Alla dessa kompetenser motsvarar tekniska policy redskap för att göra skolor mera effektiva i sitt handhållande av lärandemålen/resultat och att göra lärare konkurrenskraftiga och elever mera anställningsbara (även antagningsbara). Pedagogisk forskning används instrumentellt i syfte att göra eleverna mera självständiga och effektiva i “sitt” lärande, och för att få dem att kunna visa upp kunskaper som motsvarar de förbestämda lärandemålens/resultatens detaljerade (och därmed torftigt) innehåll. Administrativa uppgifter skapas i denna styrningskontext i form av matriser, dokumentation, samtal om elevernas utvecklingsbanor, redovisningar av kunskapsresultat mm. Det spelar mao mindre roll om det är kommunen eller staten som styr då dessa (diskursiva) tekniker upplevs av bildningskommunerna rimliga tekniska lösningar som bestäms lokalt.

  3. Tack för er kritiska granskning. Dess inriktning ställer jag helt upp på men jag anser att den verkliga grunden för skolans försämring är det val som gjordes hösten 1982 av den nya socialdemokratiska skolministern Bengt Göransson och som finns beskriven av mig under rubriken “Skolan och demokratin”. Sedan den infördes har jag även med hjälp av Sven Hartman genom hans bok “Det pedagogiska kulturarvet. Traditioner och idéer i svensk undervisningshistoria”. Både Göransson och pedagogprofessorn Ulf P Lundgren liksom statsministern Olof Palme och finansministern Kjell-Olof Feldt var som akademiker en produkt av den avvecklade realskolan och dess pedagogiska arv en auktoritär och hierarkisk kunskapssyn med anor från Martin Luthers lilla katekes. Förre statsministern Tage Erlander hade själv samma bakgrund men en uppväxtmiljö som var annorlunda. Han far var nämligen folkskollärare och som många av hans kollegor “Staaf-liberal” fastän han kom från ett arbetarhem. Liberalerna var då ett vänsterparti som samarbetade med socialdemokraterna och deras skolföreträdare hette Fridtjuv Berg som 1883 public erat debattskriften “Folkskolan så som bottenskola. Ett inlägg i en viktig samhällsfråga”. Erlander konstaterade skolans stora påverkan på eleverna, inte minst när det gällde kunskaps- och samhällssyn. När han som ny ecklesiastikminister utarbetade direktiv för 1946 år Skolkommission ville han förverkliga tankarna om att utveckla den allmänna folkskolan till en gemensam skola för alla genom att göra den nioårig. För att aktivt motverka inflytandet från realskolan och dess kunskapssyn m.m. skulle skolan fostra för demokrati, något som sedan efter försöksverksamhet blev riksdagsbeslut 1962 när den nioåriga grundskolan inrättades som medborgarskola. Samtidigt beslöts att realskolan skulle avvecklas under en tioårsperiod. 1980 var samtliga riksdagspartier överens om genom att fastställa en ny läroplan,Lgr 80, med uppdraget att fostra och genom konfliktperspektiv tydliggöra skillnaderna i samhället. Denna “svenska” modell var mycket uppskattad vars mål var en allsidig bildning för samhällsutveckling och som Olof Palme kallade “spetsen på en pil riktad mot framtiden”. Men oppositionen speciellt hos akademiker i Stockholmsområdet var stor mot den pågående grundskoleutvecklingen. “Aktionen för kunskaper i skolan” drev linjen att grundskolan skulle liksom den avvecklade realskolan enbart förbereda för fortsattas studier i gymnasieskolan. Blockämnesprincipen, som var ett arvegods från folkskolan skulle därför ersättas med akademiskt grundade ämnen, dvs begreppen So- resp. No-benämningarna skulle inte vara styrande för ämnesundervisningen på högstadiet. Dessutom var dels fel att ha ett konfliktperspektiv i läroplanen, dels att föreskriva, som bl.a. moderaten Britt Mogård gjort konstatera att skolan skall fostra. Bengt Göransson fullföljde dessutom inte den påbörjade utvecklingen av samverkan mellan förskolan, fritidshemmen och grundskolans låg stadium. Dessutom stannade utvecklingen av gymnasieskolans yrkesförberedande utbildningar. Det som verkligen Göransson inbjöd till var ändringen av skolan som en samhällspolitisk fråga som besluten om Lgr 80 var till att bli en partipolitisk fråga, något vi drabbasav idag. Ulf P Lundgrens “stora” insats var dels att ifrågasätta den progressiva pedagogiken som grund för skolutvecklingen och som bl.a. i Göteborg omhuldats tidigt, dels att tidigt engagera sig i Pisa-projektet vars resultat ofta åberopas av både politiker och forskare. Tyvärr har den svenska pedagogiska forskningen dåligt internationellt anseende enlig de uppgifter jag fick av dåvarande professorn vid Luleå Tekniska Universitet vid en konferens i Västervik i början av 1990-talet var för hans nya institution fick namnet “Centrum för lärande”. Den främsta anledningen är väl den samhällsvetenskapliga inriktningen i Sverige efter att man, i motsats till övriga nordiska länder tidigt,bröt kontakterna med främst Tyskland efter andra världskriget. Den humanistisk inriktningen, där människan som individ studeras,saknas fortfarande hos många pedagogiska forskare.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Hanna Sjögren
Malin Tväråna

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »