Skuggan – Per Kornhall: De små berättelsernas sprängkraft

Jag tycker det finns en liten skillnad i skoldebatten nu mot bara för några år sedan. Det är fler lärare som syns i debatten i våra tidningar och andra media. Det är som om den långa tystnaden efter kommunaliseringen, målstyrningen och marknadsreformerna har brutits.

Jag tror tystnaden delvis har berott på att lärare har känt sig alienerade. Man har inte förstått de reformer man har blivit utsatt för och har därför heller inte känt sig bemyndigade att uttala sig. Hos många lärare finns det kanske också en (i sig klok) reflex att tänka att min egen upplevelse och historia bara är – just min egen. Den har ju bara anekdotisk evidens. Och så har man tänkt att de som bestämmer måste ha tillgång till så mycket mer och så mycket bättre information. Men på det viset har det ju faktiskt inte varit. Det som framgår med all tydlighet i till exempel Per Thullbergs utredning om skolreformer och utvärderingen av dessa eller i OECDs senaste rapporter om den svenska skolan är precis det motsatta. I Sverige har vi fattat beslut både på nationell och lokal nivå utan verkliga underlag.

Ja – det en lärare eller rektor har sett eller upplevt är bara en anekdot. Men det är faktiskt så att effekten av olika reformer i skolan – den består av anekdoter. Ju fler effekter desto fler anekdoter. Och många anekdoter som utvärderas ger sedan hållbara bevis. Jag skulle vilja uppmuntra lärare och rektorer att till Skuggkommissionen börja skriva om vad de ser och om hur olika skolor har drabbats (eller hjälpts) av olika reformer. Hur har läraryrket påverkats av individuell lönesättning, av utformningen av betygssystem, av målstyrning istället för regler, av konkurrens och skolpengssystem? Hur upplever ni att relationen till era rektorer, vårdnadshavare, elever, styrelser/nämnder är? Vilka problem har uppstått där ute i verksamheterna och hur skulle man kunna avhjälpa dem?

Det kanske verkar smått för den enskilde personen. Men jag som åker land och rike runt och träffar skolmänniskor vet att historierna liknar varandra och att de borde berättas. De är det mest relevanta underlag en skolkommission kan få. Ofta hindras berättelserna av berättarens upplevelse av att inte vara betydelsefull. ”Vad betyder min upplevelse i det hela” – medan det i själva verket är det tvärtom. Det är de små berättelserna som innehåller de stora berättelserna, det är de som ger konkretion och som får människor utanför skolans värld att förstå vad det är som hänt och händer. Men – de måste berättas.

Ett exempel som jag stött på är en dimension av skolvalet som aldrig lyfts i media men som jag varje gång jag nämner det under en föreläsning ser ett antal rektorer nicka igenkännande till är hur skolvalet utnyttjas av föräldrar som INTE vill att missförhållanden i deras hem ska upptäckas. När skolan börjar komma något på spåren – att det är något som inte står rätt till och är beredda att börja jobba med socialen så flyttar eleven till en annan skola. Men vem berättar historierna om eleverna som i verkligheten drabbats? Det pratar man om i lärarrum runtom i Sverige. Men där är det få som lyssnar.

Just nu finns det ett ovanligt tillfälle för professionen att uttala sig. Det finns en skolkommission och ett kansli till den som har till uppgift att lyssna och att föreslå förändringar. Sådana här tillfällen kommer inte ofta. Allt som oftast handlar skolpolitik om att först försöka få några att lyssna överhuvudtaget och sedan få dessa att vilja handla. Nu finns både lyssnandet och (i alla fall på papperet) en ambition om att handla redan på plats. Det är därför dags för lärare och rektorer att börja berätta, att ta plats och ge den verkliga bilden av vad som händer.

Jag uppmuntrar därför lärare och rektorer att skriva in till SoS Skuggkommission och berätta vad man har sett och upplevt. Jag vet att ni är stressade och har många saker på ert bord och att ni kanske ibland har gett upp om skolan. Men ta chansen och skriv nu.

Du, dina elever och det här landet behöver det.

 

(Per Kornhall är skoldebattör och författare)

 

9 Comments on “Skuggan – Per Kornhall: De små berättelsernas sprängkraft

  1. Intressant artikel. Relevant och fokuserad på möjlighet att påverka och förändra. Här är ytterligare en aspekt att ta till vara nämligen den viktiga utgångspunkten som skolan och lärare har… att bemöda sig om att ha en bra relation med föräldrarna, från första stund…inte den insmickrande och lismande… utan den ärliga, mjuka och uppriktiga viljan att skapa en bra skolmiljö… och då måste vi, alla berörda, som lyfter det som är möjligt och undviker att trycka ner och gömma undan… i en omhuldande och uppriktig atmosfär vågar vi visa våra svårigheter som annars riskerar bli bromsklossar och svårigheter, långt fram i livet… Minns familjen som dolde sin frustration och som visade sig långt fram hur de slog sitt barn trots att alla typer av stöd fanns… Vi behöver, alla behöver, visa, våga prata om tillkortakommanden men det vågar vi bara i en tillåtande miljö som undviker alla former av fördömanden… är den miljön möjligt att skapa… vi MÅSTE det… annars kommer många åtgärder att vara bortkastade.

  2. Håller med om faran i att utsatta elever flyttas mellan skolor. Jag har samma erfarenhet från England. Något som har fungerat ganska väl här är när kommunen koordinerar antagning och skolbyten. En förälder som vill byta skola för sitt barn måste ta kontakt med kommunen, som då ser om barnet har flyttats många gånger och kan undersöka det närmare.

    Detta förfarande har även gjort att många föräldrar faktiskt har struntat i att flytta barnet. Ibland har de agerat snabbt (och/eller i affekt), till exempel efter ett klagomål som de inte tycker att skolan har gjort något åt. Där har kommunen kunnat “medla” och lugna ner situationen – vilket självklart gynnar barnet, som i många fall inte ens varit inblandad i klagomålet.

  3. Håller tummarna för att din observation om att lärarna hörs mer nu är riktig. Vill man veta mer om hur skolreformer har påverkat lärarnas arbete och hur reformerna fungerat i skolans vardag, kan man läsa Skolverkets utvärdering “Så påverkades lärarna av de senaste årens skolreformer.” Tror den publicerades under hösten 2015.

    http://skolverket.se/statistik-och-utvardering/nyhetsarkiv/2015/nyheter-2015-1.229449/sa-paverkades-lararna-av-de-senaste-arens-skolreformer-1.243049

    Den senaste tiden verkar det dock som att tron på marknadsreformerna fått ett överläge igen. I Svenskt näringslivs forskningsrapport får vi veta att det inte finns något likvärdighetsproblem och att skolkonkurrens leder till bättre skolresultat.

    http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/stark-kvaliteten-i-valfardstjan/valfardspolitik-som-saknar-stod-i-fakta_638019.html

    Som skolamatör undrar man faktiskt vad som gäller.

  4. Mycket viktig och intressant artikel! Några reflektioner till texten: jag tror att lärarutbildningens akademisering också bidrog till lärarnas tystnad. Utbildningen blev tyvärr ofta mer av en akademisk forskningsförberedande disciplin än en professionsutbildning. Lärarnas verklighet formulerades av andra än lärarna själva, och det fanns inget forum för lärarens yrkeskunnande och beprövade erfarenhet.
    Sedan kan man vara känslig för ords underliggande associationer: ord som “anekdotisk” och uttryck som “anekdotisk evidens” har använts i nedsättande betydelse i jämförelse med forskning, som om det vore enbart högst privata och känslomässiga berättelser. Visserligen vill artikeln vända på detta och peka på anekdoternas samlade värde som underlag för reformer och forskning. Men det kvarstår att lärarna var och en skulle berätta just anekdoter. Min erfarenhet är att många enskilda lärare har kunniga och välreflekterade saker att säga som går långt utöver deras egen situation. En fråga om yrkesstolthet och status. Min poäng är allltså att många lärares berättelser kan koordineras med forskning och utvecklingsarbete också på andra sätt än att bara vara empiriska underlag, tex i form av forskande eller utredande aktiva lärare.

  5. Nedanstående skrev jag som ett inlägg i debattforumet Newsmil, innan det insomnade.

    Som matematiklärare har jag många gånger velat framföra synpunkter på den svenska utbildningspolitiken. Jag har sänt artiklar till de rikstäckande tidningarnas debattredaktörer, men har ständigt blivit refuserad. Skälen, eller som jag uppfattar dem, svepskälen, har varierat. Oftast har det inte “funnits plats”. För många år sedan ansågs jag vara “för ung” och råddes att “stå på tillväxt”. (Man frågade då rutinmässigt efter födelseåret på artikelförfattaren.) Några år senare fick jag beskedet att vi fyrtiotalister var så många att vi måste lämna plats för andra åldersgrupper – både yngre och äldre. Numera ska jag bara väja för de yngres framfart.

    Ett argument för refusering har många gånger varit att jag inte är en “etablerad opinionsbildare”. Sådana har nämligen företräde. Jag har helt enkelt aldrig fått chansen. Däremot läser, hör och ser man ofta olika “proffstyckare” yttra sig i olika frågor de egentligen inte har någon kunskap om.

    Jag var en gång nära att få in en artikel i en av landets största drakar. Debattredaktören ringde upp mig och undrade om jag hade någon annan titel utöver “matematiklärare”. Han frågade om jag tex. hade fog för att kalla mig “journalist” eller “författare”. Jag svarade att lärare var mitt yrke. Jag fick så veta var skon klämde: tidningen hade som policy att inte ta in artiklar skrivna av lärare, inte ens om artikeln handlade om skola och undervisning. Möjligen tog man in artiklar skrivna av lärarnas fackliga ombud, vilket också skett flera gånger under senare år. Jag frågade om man hade motsvarande policy beträffande exempelvis läkare när det gällde medicinska artiklar. Det hade man inte. Det var bara lärare som var bannlysta. Lärare hade helt enkelt för låg status och skulle sänka tidningens anseende.

    Höjt anseende anser däremot tidningen Metro sig ha fått med sina nya unga krönikörer. Den senaste, sexton år gammal, publicerade sig igår (25 maj). En annan ung förmåga som regelbundet skriver i samma tidning uttrycker sig elegant på modern svenska med fraser som “Så fucking jävla dåligt!” och liknande. Jag må erkänna att jag inte når upp till den språkliga nivån.

    DN-debatt är det forum som initierar samhällsdebatten i vårt land. Genomslagskraften är oerhörd och SvD:s “Brännpunkt” ligger långt efter, för att inte nämna andra tidningar. Det är inte utan orsak som DN:s debattsida brukar kallas “Den svenska överhetens klotterplank”. Inte ens en undanskymd svarsartikel tar man in, om den är skriven av någon “oetablerad” representant för dem som artikeln skjutit in sig på. Det är just artiklarna på DN-debatt som brukar vara underlag för uppföljande debatter i andra media.

    “Vanliga människor” hänvisas till den dårarnas parad som radioprogrammet “Ring P1” ofta gör skäl för att kallas. Skulle någon vilja föreslå “fler lyktstolpar åt hundarna” får denne antagligen högre prioritet i telefonväxeln än någon som vill diskutera skolans matematikundervisning.

    För numera många år sedan fick svenska folket möjlighet att ringa statsminister Olof Palme som svarade på telefonfrågor i radio. En av dem som ringde var dåv. chefen för Asea, Curt Nicolin. Nicolin fick förfoga över ungefär halva sändningstiden, medan de övriga ständigt blev avbrutna med beskedet att det var många andra som väntade i kö på att få komma fram. Det är bara det att om Curt Nicolin hade velat tala med Olof Palme, eller tom. velat ha en offentlig debatt med statsministern, så hade detta lätt kunnat ordnas. Sådana möjligheter har inte “vanliga människor”.

    Det är inte fråga om hur välgrundade åsikter man har eller hur välformulerat man framför dem som är avgörande för debattredaktörerna. Man värnar helt enkelt ett revir. Newsmill har därmed sin givna plats som ett viktigt debattforum i vårt land.

  6. Per lyfter här fram en viktig aspekt av skolutvecklingsproblematiken: lärarnas tystnad i debatten och avsaknaden av deras berättelser.

    Jag har länge känt en olust inför användandet av orden anekdot och anekdotisk då det gällt att beskriva skola och undervisning. När jag googlar finner jag i Wikipedia följande: ”I nyare tider avses med anekdot en kort och uddig berättelse om en mer eller mindre märkvärdig tilldragelse eller om ett karaktärsdrag, ett träffande yttrande, en egenhet hos en person eller just själva tinget kopplat till berättelsen.”

    Men om en lärares berättelse är ”kort och uddig” så är skälet förmodligen att den på ett träffande sätt ska illustrera en viktig aspekt av lärarens vardag, dvs. läraren använder den för att förmedla sin professionella erfarenhet. ”Empiri” kommer från det grekiska ordet för erfarenhet. När en lärare berättar om sina erfarenheter finns det därför skäl att tala om empiriska berättelser; om empiriska lärarberättelser. Att en empirisk lärarberättelse inte ger en komplett och detaljrik bild av hela sammanhanget beror inte på att läraren är inskränkt, utan på den mångfald, komplexitet och föränderlighet som kännetecknar skola och undervisning; den som gör anspråk på att ge en fullständig, sammanhängande och sann bild av skolan framståt inte som seriös. Däremot är det möjligt att redovisa sina iakttagelser och upplevelser från en enskild, konkret situation – i en empirisk lärarberättelse. Trovärdigheten i en empirisk lärarberättelse kan jämföras med den i ett vittnesmål inför den domstol: läraren försöker ge en så saklig och korrekt beskrivning av ett faktiskt förhållande eller faktisk händelse som möjligt.

    Mot den empiriska lärarberättelsen kan man invända att den är subjektiv, och så är det naturligtvis. Men denna subjektivitet har sin grund i en högskoleutbildning, i ett professionellt ansvarstagande som lärare, i kunskaper om de aktuella eleverna, om den egna undervisningen och den aktuella situationen; den empiriska lärarberättelsen må vara subjektiv men den kan alltså förväntas vila på både ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” och professionell observationsförmåga.

    Att efterlysa lärares empiriska berättelser är att visa respekt för och tilltro till lärares förmåga att på ett sakligt sätt beskriva sina egna erfarenheter, sin egen empiri. Att kalla en empirisk berättelse för en anekdot är att förringa den och att förolämpa både läraren och lärarkåren.

    Wikipedia skriver att ”(a)nekdotisk bevisföring anses allmänt sämre än statistisk bevisföring”. Jag menar att en empirisk lärarberättelse vad gäller saklighet överträffar statistik eftersom den beskriver en faktisk händelse på ett sätt som statistik aldrig kommer i närheten av. Däremot duger den naturligtvis inte som bevis för någonting – en enstaka händelse kan vara helt unik, den enda i sitt slag, ett exempel på något som aldrig någonsin kommer att inträffa igen. Dess värde ligger i att den förmedlar en saklig bild av verkligheten och därför kan den bli en pusselbit som tillsammans med många andra empiriska berättelser – inte bara sådana från lärare utan också från annan skolpersonal och rektor, från elever och föräldrar – kan ge en något så när rättvisande bild av skolan.

    Jag vill invända mot Pers uttryck ”de små berättelsernas sprängkraft”. Jag tror nog att en enskild empirisk lärarberättelse kan ge många en tankeställare, men kraften i dessa berättelser uppkommer framförallt genom massverkan, genom att många empiriska lärarberättelser väller fram som en snölavin och begraver diverse tyckanden och lösa åsikter om lärare, undervisning och skola. En strategi för att skapa en sådan kunskapslavin om skola och undervisning – och därmed också bidra till lärarkårens professionella anseende och status – skulle vara att skapa digitala skyltfönster där empiriska lärarberättelser kunde sammanställas och presenteras så att alla dessa pusselbitar tillsammans gav en antydan om skolans verklighet.

    Arne Söderqvist menar att “Newsmill har … sin givna plats som ett viktigt debattforum i vårt land.” och kanske skulle kunna fungera som ett skyltfönster, men förmodligen finns det skäl att försöka utveckla andra plattformar som är anpassade till detta syfte och där helheten, sammanhangen och de stora dragen kunde redigeras fram.

  7. Det är riktigt att skoldebatten handlar om samma saker hela tiden och inget kommer ur den. Den pedagogiska forskningen har de senaste femtio åren inte lyckats producera ett enda förslag som skulle ha kunnat ändra den nedåtgående trenden för skolplan och långt mindre förbättra den. Vi har en skolkommission som inte ens har kunnat komma upp med en arbetsplan på nio månader och som inte har en chans i världen att kunna fullgöra sitt uppdrag. Jämför gärna med Studieförbundet Näringsliv och Samhälles utbildningskommission som med stöd av allt vad Sverige hade av skolexpertis och även en expertgrupp med aldrig förut skådade meriter (nobelpristagare) som efter fem års arbete inte lyckats komma upp med något matnyttigt för skolan och ingen slutrapport. Nu rekryterades samma experter som gavs i princip samma direktiv till en Skolkommission som skall komma upp med något nytt. Definitionen på idioti:”att upprepa samma handlingar åter och åter igen, men varje gång förvänta sig ett annorlunda resultat” kommer man osökt att tänka på.

    Anledningen till att inget har hänt och att inget kommer att förändras att skolsystemet har ett systemfel som heter lärarledd klassundervisning. Det fungerar inte på grund av kunskapsutvecklingen. Skolan kommer inte att fungera förrän vi ersätter lärarna som undervisare. Det är mycket lätt gjort med modern teknik, men naturligtvis kan det inte få ske eftersom det är lärarfacken och lärarhögskolorna som bestämmer. Elever, föräldrar, samhälle och näringsliv har ingen talan. Det är “Professionen” som recenserar alla tidningsinlägg som även försöker antyda att skolan bör se annorlunda ut och producera ett annat resultat än vad den gjorde för 150 år sedan! Varför skulle inte Skuggkommissionen kunna göra något åt det?

    Jag har ju sagt detta så många gånger men eftersom sett är den enda sanning om skolutveckling som finns idag så följer jag Winston Churchills råd: “Never, never, never quit!”

    Lennart

    • Kommer att tänka på den där enkla metoden att samla elefanter: man använder en kikare, en pincett och en burk. Man vänder på kikaren, tittar på elefanterna, tar dem med pincetten och stoppar dem i burken – så var det klart!

  8. Per Kornvall skriver att han t r o r att tystnaden från lärarhåll i skoldebatten beror på att de känt sig “alienerade”. Men har han någon undersökning i bakgrunden att luta dig mot, en studie eller två med ett representativt urval av lärare. Från något av lärarfacken?

    Personligen har jag ett 40-tal års erfarenhet från skolans värld som lärare i ett antal kommuner. Även jag kan därför komma med antaganden om varför lärare valt att inte ge sig in i skoldebatten eller skrivit ner och publicerat sina erfarenheter från skolgolvet.

    Men jag vill gärna hänvisa till “TALIS 2013 Results. An International Perspective on Teaching and Learning” (OECD) och kapitlet “Developing and Supporting Teachers, s. 85 ff. I en översikt här tillfrågades lärare om vilken typ av professionell utveckling de fått under 12 månader tidigare. Här exempel (och senare analys) på aktiviteter. Antal procent lärare som deltagit i och antal dagar inom parentes:

    1. Kurser/workshops inom eget ämnesområde och tillhörande metodik (71%, 8 dgr).
    2. Utbildningskonferenser eller seminarier mellan lärare och forskare, forskningsresultat och diskussion om utbildningsproblem (44%, 4).
    3. Observation och besök i andra skolor (19 %, 3).
    4. Nätverk, av lärare utformat speciellt för professionell utveckling av lärare (37%, -).
    5. Individuellt eller forskningssamarbete om ett ämne av professionellt intresse (31%, -).
    6. Mentorskap och/eller kollegors observation och coaching som en del av den egna skolans formella arrangemang (29%, -) .

    I Kanada (Alberta) och Kroatien ligger deltagandet i nr 1. på 74% resp.79%. Många andra länder med deltagande från 20% – 25%. – Sverige nämns inte i översikten.

    Som jag ser det, ett intressant litet axplock ur detta internationella perspektiv på undervisning och lärande, 2014 (OECD). 437 sidor.

    Sittande Skolkommission kan ha aktuella siffror för motsvarande aktiviteter från våra kommuner/skolans huvudmän. Eller en uppgift till Per Kornhall att ta sig an för Skuggkommissionens räkning?

    Däremot vet jag att det finns lärare som skulle önska sig betydligt mer av fortbildning och kompetensutveckling för sitt dagliga arbete och undervisning av barn/elever i med olika lärandebehov.

    I

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS