Skuggan – Sten Svensson: Skolkommissionens konsensustänkande riskerar att sopa viktiga frågor under mattan

Skolkommissionen måste  analysera Alliansens skolpolitik om de ska nå sina mål om att höja kunskapsresultaten och förbättra likvärdigheten, skriver Sten Svensson. (red)

I den delrapport ”Samling för skolan” som kom i våras, skriver Skolkommissionen att de har gjort en analys av orsakerna till de fallande kunskapsresultaten. Där hade jag förväntat mig att de skulle analysera de effekter som skolans marknadsutsättning har haft. Men märkligt nog passar Skolkommissionen i den frågan, vilket jag belyst i en tidigare artikel i Skola och Samhälle.

Skolkommissionen har heller inte gjort någon analys av alla de förändringar av skolpolitiken som genomfördes under Alliansregeringens tid. Skolkommissionen hänvisar till OECD och skriver:

… att de senaste årens skolreformer i det stora hela varit ändamålsenliga. De har i regel genomförts i bred politisk enighet och har vunnit stöd bland lärare och skolledare.”

Att OECD tycker att Alliansens skolreformer varit ändamålsenliga är en sak, men när de talar för lärarna har man all anledning att vara vaksam. När Lärarnas tidning bad lärarna att de skulle betygsätta Björklunds skolpolitik 2012, sammanfattade tidningen lärarnas uppfattning i nedanstående rubrik och ingress:

”Björklunds sex år får underkänt av lärarna”

”Lärarna sågar utbildningsministerns insatser efter sex år vid makten. Nästan var tredje sätter en nolla i betyg. Många är även kallsinniga till de senaste reformerna”

Drygt 1 100 lärare har satt betyg på en skala mellan 0 och 5. I genomsnitt får Jan Björklund 1,5 i betyg av lärarna. 29 procent ger honom betyget 0. Endast 1,5 procent ger betyget 5. Så många som 59 procent ansåg att deras arbetssituation hade försämrats av Björklunds insatser.

Jag har svårt att tänka mig ett sämre betyg, men Skolkommissionen nöjer sig med OECD:s bedömningar.

Grunden för Alliansen skolpolitik finns i den analys som Jan Björklund fört fram i ett stort antal debattartiklar. Enligt honom beror alla skolans problem på den ”flummiga” skolpolitik som förts fram av 68-generationen och som har präglat den svenska grundskolan sedan dess. Enligt Björklund har skolans kunskapsuppdrag grovt försummats sedan 1960-talet. I stället för att satsa på kunskaper har skolpolitiken inriktats på skolans sociala mål. Arbetsformer har överordnats kunskapsinnehållet. Betyg och nationella prov har tagits bort och ämnesdelarna i lärarutbildningarna har förkortats, enligt Björklund. Allt detta har bidragit till en negativ kunskapsutveckling som pågått sedan grundskolan infördes, hävdar Björklund.

Björklund belägger aldrig sina påståenden med fakta, han bara påstår olika saker. Alla som studerat hur skolpolitiken har varit utformad sedan 1960-talet vet att Björklunds analys är fullständigt felaktig. Att skolans kunskapsuppdrag har stått i fokus sedan grundskolan infördes bevisas väl bäst av de internationella jämförande studier som genomfördes fram till år 2000. Under 40 år klarade sig de svenska eleverna bra eller mycket bra i de dessa studier med något enstaka undantag. Raset har kommit på 2000-talet efter 1990-talets marknadsreformer.

Björklund har också fel om att lärarutbildningsreformerna 1988 och 2001 nedprioriterade ämneskunskaperna. Det som hände 1988 var att klasslärarutbildningarna ersattes med olika lärarutbildningar där alla blev ämneslärare. Utbildningarna förlängdes för klasslärarna och de fick färre ämnen som lästes under betydligt längre tid. 2001 års lärarutbildningsreform fortsatte på den inslagna vägen och förstärkte ämnesdelarna ytterligare. Ingen lärarkategori fick kortare tid för ämnesstudier vare sig i 1988 eller i 2001 års lärarutbildningsreformer. Det är istället Björklunds återinförda klasslärarutbildning som förkortat tiden för ämnesstudier. Nu läser återigen dessa lärarstudenter många korta ämneskurser i flera olika ämnen.

Men oavsett fakta är det Björklunds analys som ligger till grund för Alliansens skolpolitik. Syftet har varit att få bort ”flummet” och att verkligen sätta skolans kunskapsuppdrag i centrum. Därför har Alliansen satsat på nya mer detaljstyrda läroplaner, nya kursplaner, fler och tidigare nationella prov, skriftliga omdömen, betyg från årskurs 6 och en ny betygsskala med fler steg och tydliga kunskapskrav. Genom de nya betygskraven har kraven skärpts för att komma in i gymnasieskolan. Alliansen har också infört elitklasser och språkval redan i grundskolan för de elever som vill ha maximal valfrihet inför högskolestudierna.

Alliansen har också avskaffat högskolebehörigheten på gymnasieskolans yrkesprogram, infört en lärarlegitimation, infört karriärtjänster med oklart innehåll samt fördubblat Skolinspektionen och försett dem med skarpare verktyg.

Om man sammanfattar Alliansens skolpolitik innebär den statlig detaljstyrning, kontroll, inspektioner och ökad administration. Samtidigt har de behållit all den marknadsstyrning som infördes på 1990-talet. Kontrollerna och detaljstyrningen är bland annat en konsekvens av den marknadsliberala skolpolitiken.

De kunskapseffekter som man hittills har kunnat se, till exempel i PISA, är att nedförsbacken har fortsatt. Dessutom har alla Björklunds nationella prov, tidigare betyg i fler steg, skriftliga omdömen med mera, fullständigt överbelastat lärarna. Lärarnas kraft läggs i allt större grad på administration istället för på undervisning.

Den samlade effekten av Alliansens skolpolitik är att de segregerande krafterna i utbildningssystemet har förstärkts. Betygsförändringarna med alla kravnivåer missgynnar elever som har föräldrar med kortare utbildningar. Detsamma gäller kravet på språkval i grundskolan. Borttagandet av högskolebehörigheten på yrkesprogrammen och att det numera är olika kurser på studieförberedande och yrkesprogram, har samma effekt. Dessutom har Alliansen gjort det svårare att komplettera betygen på Komvux, även det missgynnar elever som har föräldrar med kort studiebakgrund.

Alliansens skolpolitik bygger höga murar mellan de olika elevgrupperna. Det är en skola för dem som ska studera vidare på universitet och högskola och en annan för dem som ska jobba i vård, omsorg, hantverk och serviceyrken. Denna uppdelning av eleverna är livslång, möjligheterna att göra andra val efter ett antal år i yrkeslivet har drastiskt försämrats.

Denna skolpolitik hade jag förväntat mig att Skolkommissionen hade analyserat. En förklaring till den uteblivna analysen kan vara att Skolkommissionen har strävat efter konsensus. De vill ha ett enigt förslag. De tror att det är större chans att förslagen kan passera den allmänna debatten, och sedan antas av riksdagen, om kommissionen är enig.

Det är en god föresats, skolpolitiken har under lång tid präglats av hårda ideologiska låsningar. Men en stor risk med konsensustänkandet är att alla kontroversiella frågor sopas under mattan. Om skolkommissionen ska kunna nå sina mål om att höja kunskapsresultaten och förbättra likvärdigheten i skolan, måste den komma med förslag som verkligen ger sig på de krafter som segregerar skolan och sänker resultaten. Det är de svagpresterande eleverna som har rasat mest i PISA. Man måste komma med förslag som begränsar marknadskrafternas utrymme och man måste lägga förslag som river de klassmurar som Alliansens skolpolitik har byggt upp. Undviker man de frågorna är risken stor att inga större förändringar till det bättre kommer att ske.

Sten Svensson

 

8 Comments on “Skuggan – Sten Svensson: Skolkommissionens konsensustänkande riskerar att sopa viktiga frågor under mattan

  1. Två saker.

    För det första, läroplanerna är inte detaljstyrande. Den innehåller mål och riktlinjer i kapitel 2 på VAD undervisningen ska nå för samhällsmål. Kapitel 3 har givet likvärdigheten i bedömningen som förutsättning genom den omfattande utredningen Leif Davidsson gjorde på Lpo 94 och kursplanerna. Leif uttalade sig rätt drastiskt om likvärdigheten i det gamla systemet: Ni ska veta det finns 6000 linjaler med 6000 skalor. Är det det Sten Svensson vill tillbaka till. Dessutom är betygssystemet tagit i riksdagen med stor politisk enighet. HUR Lgr11 omsätts är upp till varje skola och lärare att realisera.

    För det andra det här med marknadiseringen av skolan. Fint att drömma sig tillbaka till den regelstyrda skolan från förr där politruker beslutade var barn skulle gå i skolan. Då valde föräldrar som hade möjligheter att flytta till områden där “bra” skolor låg. Eller för de som hade stora penningpungar satte sina barn i Lundsberg, Gränna eller Sigtuna. Hur jämlikt var det? Dessutom kan jag svårligen se hur 15 % fristående skolor skulle vara menligt på skolsegregationen.

  2. Jan Björklund gjorde förstås inte allt rätt som skolminister 2006-2014, men troligen finns de som är mer ansvariga för skolans fall i kunskaper. Det första riktigt stora kunskapsraset kom i PISA 2009 och det var då de elever som började skolan år 2000 som testades. I PISA 2012 hade kunskapsfallet dramatiskt förvärrats och då avsåg testet de elever som började skolan år 2003. Så Jan Björklund kan knappast vara ens huvudansvarig.

    Varifrån kommer det stök och bristande respekt för läraren som läraren Per Kedland beskriver? Inte var det väl den f d majoren som tog mest lätt på stöket och ledde nedvärderandet av lärarna lönemässigt och statusmässigt?

  3. Tänk om det är 68-rörelsens flumvänster vars barn sedan disputerat och landat på högerflygeln som samverkat i det totala förfallet.

    Det kanske inte ska vara “ämnesspecialister” till lärare för elever i de yngre åren! Det kan medföra att det blir en löjlig förening mellan den struntpratande 68 emeritus dvs en som benämns professor med sin dotter som disputerat via förskolan eller via Ference Martons gormande inom ett filosofiskt töcken med den “tomma tallinjen” som ska fyllas likt Hasse Alfredsson pastor Jansson.

  4. Johnny

    Det första och i särklass största kunskapsfallet kom i TIMSS 2003!

    • Helt riktigt H-G!!! Men det spelar tydligen ingen roll hur många gånger vi dvs du och jag säger det!!! Då föll andelen “riktigt duktiga” från 10% till 2% i högstadiets senare halva! Det var pga att strävandemålen ersattes av uppnåendemålen och undervisning i större grupper av de som kunde kvalificera sig till juniorlaget och U-21 togs bort och allt blev Pojkar B i just DENNA IDROTTSGREN!

      Jag pratar nu om geometri och algebra i kombination vilket mycket väl Zlatan skulle kunna lärt sig i 15-årsåldern!

      Jag upprepar att jag hade ett tillvalsämne 1985-1994 som för att vara tydlig POJKAR FRÅN ARBETARMILJÖER ytterst väl klarade utan att kunna medelklassens “språk” eller vara bokslukare! Böcker med tjocka pärmar hade de till att palla upp skotern med!!

      Ingrid Carlgren borde ha civilkuraget att säga det hon varnade för 1994 och 1996 vilket jag också tagit upp ett flertal gånger!!

      Björklund, Göran Persson, Fridolin, Löven, Fredrik med korvgrytan i Täby, Batra och Anna Ekström är ju SAMMA GÄNG!!! Påhejade av Louise Epstein i P1 … För att inte prata om frikyrkopastorn Jonas Sjöstedt!

  5. Jag börjar bli allt mer skeptisk till Svenssons m.fl inlägg. Fokus verkar vara på Björklund snarare än än sansad diskussion om om orsaker till skolans resultatförsämring. Det blir vilseledande. Några synpunkter:

    För det första: Orsaker i resultatnedgången får spåras längre bak än tidpunkten för när de blir tydliga i kunskapsmätningar. Som någon påpekar i kommentarerna till Svenssons inlägg påbörjades resultatförsämringen innan Björklunds tid som utbildningsminister. Det är troligt att den började redan vid tiden runt eller efter 95. Och den resultatförsämring är kopplad till förändringar i skolan säkert ett decennium tidigare. Detta kan inte Björklund lastas för.

    För det andra var Björklund en av de första politiker på nationell nivå som uppmärksammade resultatnedgången och gjorde skolan till högprioriterad i den politiska debatten. Det är ju i huvudsak bra. Men de första reaktionerna på detta gick ut på att Björklund svartmålade skolan. Så här 10 år efter den debatten ter sig den typen av reaktioner som absurda.

    För det tredje: Om resultatnedgången började redan i mitten på 90-talet är det också tveksamt om liberaliseringen av skolan – friskolor och skolval – kan vara den enda förklaringen till resultatförsämringen. Det måste finnas också andra förklaringar som Svensson m.fl. tycks blunda för. I ett senare skede, när friskolorna och skolvalet blivit mer utbrett, är det dock rimligt att tro att åtminstone likvärdighetsproblematiken till viss del kan kopplas till detta. Men också bostadssegregationen, och där tycks inte forskningen kunna ge säkra besked. Svensson m.fl är dock tvärsäkra på vilken förklaring som är den enda.

    Däremot är det mycket sällan jag läser att Svensson m.fl. för fram undervisningens kvalitet och lärarkompetensen som en bidragande förklaring. Det är ett område jag skulle vilja se utvecklat. Sedan är det naturligtvis inte alls säkert att Björklunds politik var den rätta, och det kanske är det som Svensson m.fl. helst av allt strävar efter att tydliggöra. Men ett sådant snävt fokus bidrar inte till skolutveckling och stöd för bra politik.

  6. De politiska motsättningarna mellan Alliansen och 68-generationen driver inte längre utvecklingen av skolan. Istället är politikerna ganska överens om att skolan ska drivas efter New Public Management (NPM) och med hjälp av den digitala tekniken. En tredje viktig infallsvinkel är att statliga myndigheter, som t.ex. Skolverket, har generella politiska mandat att utfärda regler som styr deras specialområde. Vi som ser skolan som en arena för normaliteter och för alla barns lika rättigheter att ta del av undervisningen, måste hitta nya ingångar för vår granskning av skolan.

    Mitt exempel är Skolverket som inrättades 1991. Den förste generaldirektören (GD) var Ulf P Lundgren 1991-1999. Ny GD blev Mats Ekholm (1999-2003). När Ekholm dristade sig till att förhålla sig kritisk till politikernas prioriteringar tolkades det som en misstroendeförklaring från Thomas Östros (S), dåvarande utbildningsminister. Ekholms förordnande förkortades. Skolans brytpunkt kom med nästa GD, Per Thullberg (2003-2010). Min poäng är att denna anpassning till NPM, digital teknik och generaldirektörernas linjestyrning, sker oberoende av den politiska färgen på utbildningsministrarna – se min blogg 13 augusti 2016 “Skolverkets DATA – TRADITION -TEORI förstör djupdemokratin” på http://www.kunskapsvetenskap2012@blogspot.se

    Per Thullberg får förtroende även av utbildningsminister Jan Björklund (L). Thullberg blir utsedd som utredare av “Utvärdera för utveckling” (2012-2014). Rapporten talar om hur “reformer ska genomföras för att de ska vara så enkla som möjligt att utvärdera”. Thullberg leder också arbetet med att inrätta ett nytt skolforskningsinstitut. som sägs spela en viktig roll för att underbygga politikernas reformer vetenskapligt.

    Ett annat ämbetsverk, Socialstyrelsen, ger uppdrag till en utvärderare att granska akademiska avhandlingar inom sju discipliner “Effektutvärderingar i doktorsavhandlingar” (2010). Pedagogiken får jumboplatsen enligt Socialstyrelsen utvärderare som istället tar intryck från Nya Zeeland (2009). Utvärderaren nämner “ett standardiserat mått, kallat effektstorlek” för att beskriva vad som påverkar elevers skolprestationer”. Och han nämner att det är eftersträvansvärt med “utvärdering av enskilda lärare” och “feedback på undervisningen”.

    Anna Ekström GD 2010-2016 utses av Jan Björklund (L). Hennes mandat slutar 2016 därför att hon av Stefan Löfven (S) blir utsedd till minister för kunskapslyft och gymnasieskola. Ingen skoldebatt som jag tagit del av, har granskat Ekströms påverkan på skolan. Hon satte “professionella lärare på skolbänken” efter samma riktlinjer som utvärderaren på Socialstyrelsen slagit fast (se ovan). Under Ekströms tid på Skolverket blir målstyrningen relaterad till “elevlärande och elevförmågor”. Undervisningsteknologins målstyrning “att kunna efter genomförd undervisning” försvinner. Detta sker med hjälp av den linjestyrning som Ekström driver.

    De kriterier som Carlgren diskuterar i sin text 6 oktober 2016 i termer av bildningsmål/utbildningsmål och i termer av baklänges-/framlängespedagogik eller i sin redogörelse för den formativa bedömning i modetrenden “Bedömning För Lärande” (BFL – träffar inte kärnan i skolans strukturella problem. Ska vi som vill kunskapsanalysera skolan måste vi byta spelplan.

    Det standardiserade måttet Effektstorlek, dvs vad som påverkar elevens skolprestationer i t.ex. termer av ÖVNING, är inspirerad av game-kulturen och är här för att stanna. Därför har jag analyserat och kritiserat ÖVNING som generell åtgärd i undervisningen. Se min blogg 4 oktober 2016 “Effektiv undervisning skapad av edukatörer” på http://www.kunskapsvetenskap2012@blogspot.se
    Kerstin I. M. Holm
    Kunskapsanalytiker
    Fil.dr. i pedagogik

  7. Läste Kerstins kommentar. NPM, som är ett ganska vagt samlingsbegrepp för att organisera offentlig förvaltning enligt näringslivsinspirerade metoder, kan absolut haft effekt på skolans resultat. På olika sätt. Exempelvis kan skolval ökat olikvärdigheten. Också lärarnas legitimitet och professionalitet kan ha fått sig en törn som en konsekvens av NPM.

    Skolverkets roll har sällan diskuterats. Och det är väl detta Kerstin sättet fingret på. Skolverket har så väl ett målskrivande som utvecklande uppdrag. Tycker det finns skäl att belysa just Skolverkets roll ytterligare i relation till skolans resultatförsämring? Har Skolverket bidragit till resultatförsämringen? Eller hade läget varit ännu värre utan Skolverkets arbete med att förbättra skolan och lärarnas förutsättningar?

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

S.O.S. på Twitter

KONTAKTA OSS